Söndag. Andra Advent. Ensam vaken ännu. 05.00.
Jag ska äta jullunch, om någon vecka, med två av min allra bästa vänner. Vi ska äta tillsammans på det Stödboende som vi alla tre bodde på under en längre tid för ett par år sedan!
Alla tre hann vi nog med att bo där i nästan ett år av våra liv.
Det är inget top-notch, julbordet och det är inte ”Stureplan”, även om själva Stödboendet är beläget på Östermalm, och det är inte heller Ulla Winblad eller Gondolen, men det brukar vara trevligt. Och har vi riktigt tur slipper vi även bli magsjuka och dåliga efteråt…
Vi ses väldigt sällan numer, mitt fel förstås och det är okej det med, men vi vet var vi har varann och det är alltid som igår när vi ses.
Vi har samma missbrukarbakgrund i stort sett och vi har alla tre varit hemlösa och rotlösa. Jag tycker och upplever att vi är schyssta och bra människor, men fina värderingar och, numer, en hög moral och etik!
 |
”Goofy pictures”, från Stödboendet Lönnen,
Östermalm. |
Av alla de som bodde på Stödboendet samtidigt med oss, så är det ytterligare ett fåtal som klara sig i drogfrihet och i samhället.
Om jag tänker efter så är vi kanske ett tiotal som är okej, efter två år, och som ”lyckats” och då skall man betänka den oerhörda omsättningen av människor på den typen av Stödboende som det vi bodde på. Det finns plats för drygt femtiofem personer. Under en helg byts en handfull människor ut och under ett par månader är mer än hälften utskrivna och/eller ”omplacerade”.
En del av våra ”kamrater” är borta numer på grund av överdoser och de är ytterligare andra, som vi bodde tillsammans med, som är illa däran och svårt sargade av livet på gatan…
Vi ser dem ibland, på stan, i en park eller på gatan. Vi väntar på nästa dödsbesked. Det sker hela tiden. Alltid någon, som känner någon och som får ”nyheten”!
Och just det här Stödboendet, som vi levde tillsammans på, har nolltolerans, vilket innebär att inga som helst droger får förekomma i huset. Det gäller även receptbelagda läkemedel! Det är stenhård koll och kontroll!
Människor som kommer direkt ifrån gatan med missbruksproblem, som får möjligheten att bo på den här typen av Stödboende med mat, husrum, dusch, rena sängkläder och även vardagslyxen med teve, tidningar och radio, har trots allt svårt att hålla fingrarna borta från ”kakburken”.
Drogerna (Alkohol är en drog! Alltid!) suger i kroppen och det är oerhört svårt att bryta ett missbruk. Hur det än är, så har drogerna blivit livet, det som är viktigast och det man längtar allra mest efter! Suget och begäret efter ett rus är så stort att man riskerar, med enkelhet, möjligheten man fått att få hjälp och tak över huvudet! Och många ”åker dit” ganska snabbt, antingen under alla de kontroller och stickprover som görs på den här typen av boende, eller också på grund av misstanken om ”påverkan”. De händer att boende anmäler varandra för innehav och det enbart för att skydda sig själv och sin drogfrihet!
 |
”Goofy pictures”, från Stödboendet Lönnen,
Östermalm. Kräftskiva… |
|
Vi tre har klarat oss bra.
Vi tre har på något sätt lyckats.
Mina två härliga och vackra vänner har ett försprång på lite drygt två år och själv har jag varit drogfri i två år nu till jul! De har arbete numer och de har eget boende om några månader, en helt egen lägenhet och ett förstahandskontrakt och de har båda två blivit beviljad skuldsanering och har fullt fungerande familjerelationer.
Och vi ska äta lunch tillsammans! Jullunch. Och vi gör det för att få umgås, kramas och pussas, och för att få träffa personalen igen, några få av dem bör tilläggas och för att faktiskt visa och bevisa att det går att bli drogfri och att det fungerar att få tillbaka ett fullvärdigt liv igen.
Men det tar tid. Väldigt mycket tid upplever jag. Det är tungt, svårt och det är ibland ett förbannat krigande, men det går! Det löser sig på vägen!
Och det måste få göra det, ta den tid det tar!
Och för somliga fäster det aldrig vid i kroppen, längtan efter ett fullgott liv och önskan om att få leva schysst och kunna ta hand om sig själv. Det vill sig bara inte… De väljer annat dessvärre… Drogerna! För många handlar det om att fly ifrån verkligheten, fly ifrån livet och allt det som ständigt tränger på och för många handlar det om att komma undan ångest, skuldkänslor, samvete, själanöd och livsleda.
För väldigt många så är livet bland droger, missbrukare, livet på gatan och i utanförskapet, det enda de känner till och kan och de vill inget annat heller, och då är det oerhört svårt att komma tillbaka till livet och värdigheten i att vara människa och inte ett djur.
Och för ganska många av oss blir det dessutom en omväg via psykiatrin och alla turerna kring den soppan och geggan. De flesta missbrukare har nämligen, har det visat sig, någon typ av diagnos utöver missbruket! Inget ovanligt alls och egentligen inte konstigt!
 |
”Goofy pictures”, från Stödboendet Lönnen,
Östermalm. Fest, dans och mat… |
|
Och jag tänker på dem som försöker och försöker och försöker igen och igen…
Och jag ser dem överallt numer, alla utkonkurrerade och utslagna människor. Jag ser dem så skarpt och med självklarhet numer och jag tror att det är ett av livets nycker, att jag ska se dem och förstå mitt eget värde och min egen lycka och tur att det faktiskt gått så bra för mig och för dem som står mig närmast…
Jag har trasslat i så många år och jag har farit in och ut på sjukhus och avgiftningar och jag har inte riktigt riktigt önskat att lägga av och lägga ner mitt missbruk…
Men efter en tid fäster det vid i kroppen och blir till en sanning och en önskan, en längtan att få leva och vara drogfri…
Och jag önskar så många det, denna andra advent. Jag vill att många fler ska få insikten och önskan… Att det växer till sig i kroppen och sinnet!
Det går att återfå livet och värdigheten. Det går att återerövra kärlek, liv, ömhet, tvåsamhet, längtan, respekt och självaktning…
Jag lever! Överlevde! Tack Gode Gud för det! Be för dem som inte riktigt orkar enda fram. De behöver det idag…
Väl Mött / Arthur
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Vardagliga Anteckningar... 