Våld i nära relationer, kallas det. Det finns överallt och förekommer mer än vad vi vet, tror och låtsas om… slå honom sönder och samman. Ben för ben, tand för tand, och hudflänga kroppen till oigenkännlighet.

Våld i nära relationer, kallas det.
Det finns överallt och förekommer mer än vad vi vet, tror och låtsas om.
De är få som anmäler. De är få som talar om det och det är färre som vågar fråga.
Skam, skuld och en känsla av, ”varför gick du inte”, kväver de flesta rop på hjälp.
Många kvinnor och män, låter sig kuvas, slås till marken och ta emot stryk och nedlåtande ord från en partner, älskare, anhörig eller sambo.
Jag är en av dem som levt i oerhört destruktiva relationer.
Ett rubbat utbyte av droger, alkohol, mot kärlek, någon typ av trygghet och bekräftelse. Att få vara någon och undkomma ensamheten, har i alla fall fått mig att göra obegripliga saker.
Byteshandel. En ren byteshandel. Prostitution. Hallick och fnask. Horan och madonnan… 

”Han ligger i badkaret.
Badvattnet är hett och dess yta är täckt av skummande små bubblor.
Värmeljus är tända och står placerade på de bredare delarna av badkarskanten.
På toalettlocket står stearinljus i olika ljusstakar och ett stort dricksglas med ren Vodka gör dem sällskap.
Flaskan med sprit är placerad på golvet, strax nedanför. Den är fylld till hälften.
Osmakligt nog hänger en kristallkrona i taket och på golvet ligger en vinröd handknuten matta från Afghanistan.

Mjuk musik strömmar från en radio ute i vardagsrummet.
Han njuter av sin ensamhet och rådande tystnad.
Lägenheten är väldig, både på längden, höjden och tvären. Rymd. Ljust och stort.
Bostaden är i stort sett designad i det allra senaste av inredning.
Mycket glas, tyngre trä och metallföremål av olika slag. Skulpturer på golven och fläskigt påkostade tavlor på väggarna. Stora fönster med djupa burspråk.
Utsikt över parken och vattnet.

Han ligger där i badet och känner berusningen ta över kroppen, sinnet och hans oro i bröstet och magen.
Han är nervös. Självmedicinerar sig med morfintabletter och mängder av alkohol.
Hans man och älskare har fått veta vad som skett och är rasande arg.
Han vet att han inte längre kommer att kunna vara kvar i våningen.
Älskaren kommer att kräva det av honom, att han ger sig av!
Han måste ta sig därifrån.
Men ännu är det inte bråttom. Ännu råder ingen större panik och alkoholen har haft den verkan han önskat. Lugn och ro.
Känslan blir att han är redo. Han kan dö nu. Nu får det vara.

Hans älskare och man är bortrest. Kommer inte hem ännu på några dagar.
Älskaren har upplåtit bostaden åt honom och han njuter i det djupa badkaret.
Andas och tänker. Funderar och undrar hur det är tänkt att bli och vara.
Badvattnets hetta börja avta, men han ligger kvar där och dricker ytterligare ur det stora dricksglaset, ryser till och tänker på det som skett.

Han har mött någon.
Han har träffat någon, som han känner stort inför. Mäktigt och starkt. Är det kärlek?
Han vill lämna det destruktiva livet med sin älskare bakom sig och rymma därifrån.
Planen har vuxit fram och han vet vad han måste och ska göra.
Han äger ingenting av det som finns i våningen och han har endast några enstaka klädesplagg i en låda i sovrummet. Lite toalettsaker och två par skor i hallen.
Det går fort att få ner i en väska. Ingen panik. Inga problem alls. Det är snart gjort!
Det går snabbt att plocka ihop det få tillhörigheterna och sedan undfly sin plågoande och älskare.

Men inte ännu. Strax ska han kliva upp ur badkaret och sedan påbörja det som han, tillsammans med en god vän, planerat.
De har tillsammans planerat en flykt, långt bort. Han ska kunna vila där, bortanför staden och parken, rädd, skrämd men ändå fri.
Han måste komma därifrån, för älskaren kommer att slå ihjäl honom.
Mannen som blivit tyrannen och plågoanden i hans personliga helvete, kommer att slå honom sönder och samman.
Ben för ben, tand för tand, och hudflänga kroppen till oigenkännlighet.
Han ska dö, det har han hotat med.
Han har skadat honom förut, så det är inte främmande på något vis.
Älskaren har slagit honom tidigare till det odefinierbara.
Han har pucklat på, spottat och svurit över honom förr, så det är inget främmande.
Men nu ligger han kvar i badet lite till. Njuter och låter vattnet skölja över honom, som ebb och flod, när hans kropp försiktigt glider omkring i badvattnet.
Han låter fötterna dyka upp och ner bland bubblorna i karet.

Vattnet är ännu varmt och han hör inte nyckeln i låset, där ute i hallen.
Någon kommer in. 
Han hör inte och han ser inte.
Han nynnar med till musiken. Han låter höfterna gunga lite i takt med tonerna utifrån det stora rummet.
Det är då han känner, mer än ser, närvaron av honom. Älskaren.
Han står där, väldigt plötsligt. Rädslan får hjärtat att stanna ett ögonblick, bokstavligen upphöra att slå en kort sekund.
Tankarna far som blixtar igenom huvudet. Paniken tar över kroppen, omedelbart.
Inte nu! Inte ännu! Han ska inte vara här! Vad vill han!? Varför? 
Vem har berättat?

I två långa kliv är älskaren framme vid badkaret och river tag i hans hår.
Han sliter hårt och brutalt i det axel långa håret, och han själv försöker att följa med i älskarens rörelser, för att smärtan ska mildras.

Älskaren är homofob. 
Han gillar inte bögar, som han säger. Äckel. Vidrigt. Kadaver.
Han gillar inte stjärtgossar och män som är perversa med varandra.
Snuskigt intimt och avskyvärt. ”Jävla äckel”.
Men ändå har han en älskare. Ändå har han en yngre man.
I ett badkar. I en vacker våning. Med utsikt över vattnet och parken.
En man som han gör som han vill med. Som han slår och agar, och som får okvädingsord riktade emot sig i galna vrål.
Han vrålar som en vettlös och undrar vem fan han tror att han är, ”lilla bögjäveln”. Vem? Tror han verkligen, kärringen, att han ska komma undan det här!? ”Va”?

En del av ljusen på badkarskanten ramlar ner i vattnet och andra trillar i golvet.
Stearinljusen, Duralexglas med sprit och vodkaflaskan, rullar iväg över klinkergolvet.
Älskaren, hans man, drar upp honom hur badkaret och han försöker att göra motstånd, men rädslan, fyllan och paniken får honom än mer fumlig.
Han är våt och skräckslagen. Han är rädd för sitt liv och hjässan gör ont.
Hjässan gör sinnessjukt ont.
Väl på badrumsgolvet, som en blöt fisk, fortsätter den storvuxne älskaren att hålla ett fast grepp om hans hår. Samtidigt sparkar han vansinnes sparkar i hans mage och över lårens baksida.
Han försöker att göra sig fri.
Han försöker att komma loss.
Han försöker verkligen att komma undan hans våld och som så ofta förut, så försvinner smärtan, mannen och galenskapen.

Han betraktar sig själv och hela sceneriet uppifrån och utifrån sin egen skräckslagna, våta och numer kalla kropp. Försvinner ut och bortom verkligheten”.

Våld i nära relationer, kallas det.
Det finns överallt och förekommer mer än vad vi vet och tror.
Många kvinnor och män, låter sig kuvas, slås till marken och ta emot stryk och nedlåtande ord från en partner, älskare, anhörig eller sambo.

Jag är en av dem som levt i oerhört destruktiva relationer.
Ett rubbat utbyte av droger, alkohol, mot kärlek, någon typ av trygghet och bekräftelse. Att få vara någon och undkomma ensamheten. Byteshandel. En ren byteshandel. Prostitution. Hallick och fnask. Horan och madonnan…

Mannen i badkaret, vad hände med honom? Lever han? 
Överlevde han?
Jo, han lever, överlevde och får äntligen hjälp att lära känna sig själv och återerövra kroppen, sinnet och sin egen person. 
Sakta är han på väg att lära känna den människan som han egentligen är. 
Försiktigt och trevande.
Mannen i badkaret håller som bäst på att hämta hem sitt mod, sin styrka och det faktum att han duger precis som han är…
Och han lever. Överlevde med en hårsmån. 
Jag känner honom mycket väl…
Jag växte upp med honom. Stod honom mycket nära…

Han var jag… Jag var han”!
/ Arthur

”Gud, ge mig sinnesro”… Pojkarna i skolan. De stora pojkarna som var äldre än jag själv. De äldre grabbarna som spottade i min mat i kön, underskolmåltiderna. Jag var där varenda jävla dag!

”Gud, ge mig sinnesro”…

Pojkarna i skolan. 
De stora pojkarna som var äldre än jag själv. 
De som ibland väntade bakom något hörn av skolbyggnaden under rasterna och bara väntade på att få plåga, vara elaka och slåss, mot de stackars nördarna i de lägre klasserna.
Jag och mina få vänner föll under den kategorin. 
Nörd. Tönt. Mes. 
Eller ännu bättre, ”kärringen”, som jag blev omnämnd som. 
Eller varför inte döpa om mig till något roligt smickrande flicknamn. 
Det var kul. De skrattade högt, gapflabbade och skrockade gott åt varandras skämt och namnbyten på mig. 
Det gjorde inte jag. 
Jag skrattade aldrig.
Jag var där varenda jävla dag! 

De lade krokben för mig i skolans långa korridorer. 
De skrattade när jag läste högt. När jag stakade mig fram och de förbannade bokstäverna hoppade omkring på boksidorna. 
Meningarna flöt samman och orden blev inte riktigt som det var tänkt. 
De kom alltid ut fel, genom munnen.
”Läs och skrivsvårigheter”, kallades det. Eller, dum i huvudet! 
Avsaknad av intelligens, dumskalle och idiot. 
De hånlog åt mig när jag redovisade i något ämne. Galen hjärtklappning, hos mig, och ibland valde jag att vara ”sjuk”. Ville inte!
Jag hatade dem och jag hatade skolan och ändå… 
Jag var där varenda jävla dag!

…”att acceptera det jag inte kan förändra”…

Pojkarna i skolan.
De äldre grabbarna som spottade i min mat i kön, underskolmåltiderna.
Pojkarna som var några år äldre än jag, nörden, och som de skrämde vettet ur.
De som skrattade när dumskallen blev tvungna att lämna lektionerna, för att få extra stöd i Engelska, Svenska språket och matematik.
De äldre grabbarna som kallade mig för bögen och som ständigt kastade glåpord efter mig på lektionerna och korridorerna. 
De som jämt och ständigt skrattade åt de kläder jag hade på mig. Ärvda, fula och redan länge använda.
De äldre killarna som ständigt kallade mig kärring och som fick mig att strunta i gymnastiken, för att jag var harig och fylld av rädsla för vad de kunde hitta på. 
Min rädsla när jag skulle ta min cykel och ta mig hemåt. 
Skräcken att de skulle vänta, igen, på mig och ge mig stryk. Spöa upp mig för att sedan springa efter mig, medan skolväskan och cykeln blev kvar på marken, där de mött upp mig för ett av sina korta nöjen.
Jag var där varenda jävla dag!

Killarna i skolan som alltid frågade mig var min stake var, var kuken fanns och om jag hade någon!? 
Det hände att de kände efter, om det fanns något mellan benen.
Grabbarna som skrattade när jag inte kunde hålla tillbaka längre och grät, ”som en jävla kärring”…
Jag hatade dem och jag hatade skolan och ändå… 
Jag var där varenda jävla dag! 

…”Mod att förändra det jag kan”…

När jag väl var hemkommen… 
Mötet med mina äldre bröder.
Mina äldre bröder som alltid kallade mig för kärringen, ”det” eller inte sa någonting alls. Tystnaden var värst. Inte ett ord, inte en blick.
Ur askan och rakt in i elden.
Jag hatade dem och jag hatade att komma hem och ändå… 
Jag var där varenda jävla dag! 
Varenda förbannade kväll!
Allt det som skulle vara min trygghet, var inte där. Inte i skolan, inte bland de vuxna äldre och inte hemma.
Det som skulle vara min fristad, var inte hemma och inte tillsammans med min familj. Inte i skolan, inte i beskydd av lärare, eller andra kamrater.
De andra kamraterna som inte vågade göra något. De andra töntarna. Nördarna.


Jag berättade aldrig hemma, vad som hände i skolan, efter skolan och ibland direkt på morgonen. Jag talade aldrig om att jag blev mobbad, trakasserad och slagen av de äldre grabbarna. Ingen såg. Ingen hörde och ingen låtsades som om…
Jag hatade dem och jag hatade skolan och ändå… 
Jag var där varenda jävla dag! 


”Och förstånd, att inse skillnaden… Amen”! 

Väl Mött / Arthur

God Morgon Världen, Mitt Alby och alla ordentliga Ordningsvakter i det här landet, som misslyckades med att komma in på Polishögskolan. Kanske kom han ensam till Sverige? Försvara aldrig vuxna mäns övervåld emot barn. Hem till lilla mamma och anmält de båda barnen för övervåld..?

God Morgon Världen, Mitt Alby och alla ordentliga Ordningsvakter i det här landet, som misslyckades med att komma in på Polishögskolan.

Klockan är 06.30.
Min kärlek och man sover ännu! Han mår inte bra, men snarka kan han. Fast det stör inte. 
Inte alls… 
Det är jag, Katten Doris och Nyheterna.
En stor mugg med kaffe, den andra i ordningen och jag ser på glassiga bilder från gårdagskvällens QX-gala och hyllningarna från scenen till frigörelsen, medmänskligheten, antirasismen och tillåtelsen att få vara precis som man är.

Det som berör mig mest, det som får mig att ”gå igång” och bli heligt förbannad, är dock inte att några blev utan ”priser” för olika insatser i samhället och för HBTQ-minoritetens rättigheter i det här landet, utan det är de bilder och filmsekvenser jag fått se sedan i går kväll… 
Bilder och filmsekvenser som visar hur en storvuxen man sitter ovanpå en nioårig pojke och som är fasthållen av densamma, för att han försökt tjuvåka med tåget. I Malmö.
Pojken gråter. Han skriker och sparkar. 
Han är rädd, naturligtvis, och ordningsvakten håller en hand över hans ansikte och mun, så att skriken tystas.

Pojken är inte svensk och han talar inte svenska. 
Det uppges att någon uppfattat att det är Arabiska pojken talar och att han förmodligen, tillsammans med sin något äldre kompis, kommit ifrån ett vårdboende utanför Malmö. 
Och jag ser ju att pojken är våldsam. 

Polisen ansåg inte att ordningsvaktens ingripande
mot 9-åringen, var tillräckligt allvarligt för att anmäla honom.

Jag ser att han är livrädd och gråter hysteriskt. Jag begriper att pojken är så rädd att han vill komma därifrån naturligtvis. Jag ser vad den fullvuxna äldre mannen gör emot pojken och jag tänker att någonting är generalknas här!
Om pojken kommer ifrån ett vårdhem, är nio år gammal, inte talar svenska och uppenbart är livrädd, så frågar jag mig om han inte är traumatiserad och bebos av händelser i sitt hemland, som barn inte ska se eller ens behöva uppleva. 
Kanske är det så att han sett vad soldater och militären gjort emot hans föräldrar i sitt ursprungsland. 
Kanske kom han ensam till Sverige? Och efter drama, skräck, människors död och psykisk stress, hamnade han under Socialtjänsten för att få vård och trygghet i vårt land?
Det var förmodligen ett ”pojkstreck” som gick fel? 
Kanske var det så att deras tilltag inte alls var så genomtänkt!? 
Och sedan när en av ordningsvakterna väl ingripit och nästan krossat den ena pojken fullständigt under sig, vaknar traumatiska minnen till liv. 
Minnen av avrättningar, militärens övervåld och flykten från sitt hemland. 
Barnen är uppenbart ensamma i Sverige, eftersom de kommer ifrån ett vårdboende utanför Malmö. 
Allt det där sammantaget, gamla traumatiska minnesbilder och ordningsvaktens övervåld, blir för mycket för barnet, och pojkens reaktion blir hysterisk och nästintill panikartad.

Polisen uttalar sig i tidningen och säger att ordningsvakterna har befogenhet att göra på det här sättet och att det inte alls är frågan om övervåld. 
Som vanligt är det frågan om att bilderna, filmsekvenserna som sprids via sociala medier, är tagna ur sitt sammanhang och att vi som läsare och objektiva observatörer missförstår hela händelsen.
Jag tror inte alls på sådant struntprat! Larvigt! 

Bilder ljuger sällan. Vi ser väl med egna ögon!
Ordningsvakter vill vara poliser! De misslyckades med det psykologiska testet vid intagningarna på Polishögskolan, eftersom de visade tendenser till aggressivitet! 
De passar på att visa sina muskler och ”leka” överordnande när de kan, och sedan om det är barn eller inte spelar mindre roll, de tar ändå chansen så snart de får den. 
Jag brukar inte kasta skit på en viss typ av yrkeskategorier! 
Men ordningsvakter är den typ av män, för männen är överrepresenterade inom yrket naturligtvis, som saknade så pass mycket ”läshuvud” att de inte kunde eller fick kliva på utbildningen för att bli Poliser! Förmodligen har de även uppenbara problem med ilska och skarpsinne.
Ordningsvakter är ”nästan” poliser och de får ändå möjligheter att spänna musklerna och utagera sin ilska och sin makt.
De får vara kaxiga, visa prov på ”mod” och upprätthålla ordningen i samhället, och det även om det så ska angripa minderåriga barn!

Försvara aldrig vuxna mäns övervåld emot barn. 
Aldrig emot någon! Oavsett om det är äldre ungdomar eller vuxna människor!
Försvara aldrig en mans brutalitet och kränkningar emot ett förmodat flyktingbarn! 
Ett barn som säkert inte vet bättre och som bär på händelser som könlösa låtsade machokillar och obegåvade ordningsvakter, inte vet att handskas med. 
Ingen insikt där! Ingen kunskap! 
De fick förmodligen inte lära sig psykologi, filosofi och empati på sin tvådagars utbildning.
Skäms! Försvara aldrig detta! Aldrig!
Dessutom har de där ordningsvakterna sprungit hem till lilla mamma och anmält de båda barnen för övervåld… Jösses! Kom igen!

På Återläsande under dagen! Du! Ta hand om dig där ute i verkligheten! Sköt dig och Planka inte på tåget! 
Väl Mött / Arthur… Eller Janne… Du får välja 🙂

Länk till Expressen och den artikel samt filmsekvens jag nämner i mitt blogginlägg!