"Jag! Jag! Om jag bara kunde ge fan! Om jag bara kunde låta bli! Jävla unge!" Ett äldre/tidigare inlägg från Bloggen… "Ett minne"… Väl Mött / Arthur

Jag är på väg till frisören och det som känns som en ren avrättning. Arkebusering!
Jag går med pappa. Han håller ett hårt och stadigt grepp om min arm. Han formligen släpar och drar mig med sig. Han är arg. Han är väldigt arg..! Och jag… jag flyger. Jag svävar i hans hårda grepp, bara hänger med och svävar lätt vid hans sida. Det är sommar. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klär himlen. En härlig dag. En fina dag, om det inte hade varit för…

Den här gången är det papiljotternas fel! Papiljotterna som är gjorda av finaste, mjukaste och gulaste lammskinn. Om jag bara inte hade… Om jag bara hade kunnat låta bli dem… Men han skulle ju inte vara hemma. Pappa skulle inte vara hemma nu! Han var för tidig! Några dagar för tidig. Och hur skulle jag kunna veta? 
Inte bara pappa är arg. Mammas ilska har visat sig under morgonen och i mina syskons blickar glittrade hånet. Rädslan intog mina. De hånlog och mamma var högröd i ansiktet av ilska. Arga, hånfulla och glittrande ögon. Ilska och återigen; Jag! Jag!
Om jag bara kunde ge fan! Om jag bara kunde låta bli! ”Jävla unge!”
Jag känner mig som en liten trasa jämte pappa, där vi går. Jag liksom glider med honom längs gatan. Svävar fram och himlen är blå…
Vi ska till frisören, pappa och jag.

Jag vaknade tidigt den där sommarmorgonen. Ljust, gult sken och gröna färgstarka blad. Fyrfärg. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klädde himlen. En härlig dag.

Jag hade bråttom upp ur sängen och ut genom hallen och till badrummet. Plockade fram pallen för att stå på, för att nå spegeln, för att kunna se, för att kunna njuta av det fina… för att kunna se det bruna långa håret…
Jag räknade snabbt igenom håret och kontrollerade att alla de gula papiljotterna satt kvar i kalufsen. Och det gjorde de! Alla tolv! 
Jag blev våldsamt nyfiken på hur det skulle komma att se ut, hur alla dessa lockar och korkskruvar skulle klä mig! Kanske att även jag skulle bli änglaskön och fin? Men jag bestämde mig för att äta frukost först och sedan, sedan tänkte jag plocka ur papiljotterna i mjukt, gult lammskinn… Och i min fantasi skulle jag njuta av dem! Alla dessa vackra skruvade lockar…

Jag ägnade en kort liten tanke åt min lillasyster, vars långa blonda hår var fyllt av lockar, skruvar och var våldsamt vågigt, helt naturligt, helt av sig självt, bara så där… En jävla Shirley Tempel, fast blond!
Mitt tjocka bruna hår var bara rakt och nästan stripigt. Inget gulligt och sött över det! Inte alls! Bara rakt, brunt och stentrist! Bajsbrunt! Och mycket! Massor med hår!
Lillasyster fick alltid all uppmärksamhet! Min lillasyster var docksöt. Hon var gullig. Sockersöt och bedårande, med sin ljusa hy och sitt blonda nästan vita hår. Jag såg ut som en bajskorv, en dålig dag, bredvid henne. Hon var änglaskön, inte jag! En ängel helt enkelt! En jävla ängel!
Själv var jag brunögd och brunhårig! Och jag fick ingen uppmärksamhet alls för det! Jag var för tjock och håret likaså. Tjockt hår, som var bajsbrunt och jag var mer av en satunge, än söt, gullig och bedårande. Ingen ängel alls! En bajskorv! En odåga och inte riktigt navlad, som pappa alltid sa. Han påpekade även, ofta, att jag förmodligen inte tillhörde familjen, inte var hans unge och bara var ett onödigt ”ting”. ”Gossen”, ”pojken”, sa han. Ful, fel och för tjock. En ful ”gosse” och odåga! Inte riktigt riktig! Jävla unge!


Han säger det nu också, på vår färd till frisören. Han upprepar det som ett mantra och hans grepp om min arm är hårt och jag… jag flyger, svävar fram, bredvid honom. Inte riktigt navlad…
Det är sommar. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klär himlen. En härlig dag. En fina dag, om det inte hade varit för…

De gula papiljotterna fick vara kvar i håret i hopp om att få ett lockigt, vågigt och korkskruvat hår, precis som min änglalika och näpna lillasyster. 
Jag skulle ha dem! Lockarna! Jag skulle bli söt, få uppmärksamhet och bli kramad på och gullad med, jag också! Jag skulle banne mig…
På vägen ner för trappan nynnade jag högt. Jag sjöng lite på någon Lasse Berghagen melodi om Jennie, Jennie… Jag var så glad, för det skulle ju bli så bra! ”Det kommer att bli så fint”, sa jag till mig själv, ”håret”!

Och det skulle bli härligt korkskruvat, precis som Shirley Tempel och jag var ju dessutom brunhårig, precis som barnskådespelaren. Det var inte min lillasyster! Ha! Och jag skulle bli söt, fin och kramad på… 

I dörren in till matsalen såg jag honom. Han satt där, på sin vanliga plats, fast han egentligen inte skulle vara där. Han var tidig! Han hade kommit hem för tidigt och satt vid frukostbordet med de andra i familjen.
Minen! Hans min bådade inte gott, när han fick syn på mig i dörröppningen.
Och jag kunde se på hans blick att tankarna for runt där inne i skallen på honom. Han blev högröd i ansiktet och hans bruna ögon skiftade snabbt i svartaste svart. Galen! Galenskapen lyste i blicken och han öppnade sakta munnen för att säga något. Men orden fastnade och han blev sittande med gapande mun. Och alla runt bordet undrade, vad händer nu? Vad sker? Mina syskon tittade på honom och sedan på mig. Från den ena till den andra, som en tennis match, tittade de på oss. Men han förblev tyst… Sakta reste han sig från stolen, förblev tigande, men inom honom rasade ilskan! Svart rå ilska!
I den tystnaden skulle man kunna ha hört en knappnål falla i rummet! Och ilskan gick inte att missta sig på! Den tysta ilskan! Den svartaste av dem alla…
Mamma kom in i matsalen, blev blodsprängd av ilska och rädsla i ansiktet, vände hastigt i farten, och gick ut i köket igen. Hon försvann i dörrhålet och förblev borta… Ingen räddning att vänta där. Inte av henne. Inte den här gången. Pappa och jag. Jag och pappa.
Han kom fram till mig, tog ett fast grepp om min överarm och sa, ”gosse”… Suckade djupt och fortsatte, ”Du är inte riktigt navlad”… ”Gosse”.

Och det ena gav det andra och nu är vi på väg till barberaren. Avrättning och döden! Och där fick jag för att jag ville bli söt, gullig och bedårande.
Jag svävar fram, liksom flyger vid hans sida. Lättar, svävar, flyger, glider…
Och det är sommar. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klär himlen. En härlig dag. Om inte…

Mitt bruna och alltför lockiga hår rakas av i ett nafs! Det är gjort på mindre än två minuter! Kort, kort och taggigt, på huvudsvålen. 

Jag stryker med mina händer över skallen och biter ihop. Jag ska inte gråta! Gråt inte! Inte gråta!
Allt mitt tjocka, bajsbruna och lockiga hår ligger i drivor kring mina fötter på golvet, som kogödsel… Och där fick jag! Ha! Satungen, ”gossen”, jag som inte är riktigt riktig! Där fick jag, för att jag ville vara söt och uppmärksammad som min änglalika syster. Den förbannade, blåögda, ljushyllta och blonda ängeln. Jävla änglar! Jävla Gud! Jävla söta och vackra ängel till lillasyster! Förbannade Shirley Tempel och allt sötaste socker i hela världen. Fy fan…
Och jag som bara ville få uppmärksamhet och vara älskad och omtyckt!
Älska mig! Älska mig! Uppmärksamhet! Fel uppmärksamhet! Fel tidpunkt! Fel plats! Och jag är fel! Inte riktigt navlad!
Varför blir det alltid fel!? Och jävla pappa! Jävla ängel och förbannade bruna hår! Bajsbrunt och bajskorv! Jävla papiljotter och förbannade bajsbruna tjocka hår… Jävla, jävla hår!


Jag är en kärring och jag är en jävla unge… det säger pappa.

Jag skrev lite kort att Shirley Clamp… För övrigt så har ju även hon "köpt" det där kladdiga samhällsidealet… "vem var jag att döma någon"… I alla fulla fall, så är det besynnerligt att det går en sådan jäkla trend i att anklaga människor för mobbing, ärekränkning… Vågar man fisa i motvind?


Häromdagen gjorde jag ett konstaterande. En betraktelse.
Kanske att jag gick över gränsen och kanske att hela den ”tråd” som mitt inlägg på Facebook orsakade, var onödig!
Reaktionerna efter den kommentaren jag skrev, gick totalt över styr, upplever jag själv.
Bekanta tog illa vid sig. Någon blev ledsen. Någon annan upprörd. Och jag blev mest… ”Men du, vad känsligt det där var”!?

Jag skrev lite kort om Shirley Clamp, efter att hon medverkat i ett teveprogram, och jag kommenterade att Viktväktarna inte hade gått så bra för henne.
Hon har gått upp alla de där kilona igen, och lite till.

Jag finner det märkligt och motsägelsefullt att hon ska vara talesperson för viktnedgång, ett sundare leverne och hälsosammare liv och ändå inte acceptera sin kropp som den redan är och dessutom gå ut offentligt och visa upp det hon åstadkommit med Viktväktarna.
Späka sig själv, räkna Kalorier och ha en önskan om en smal och smärt kropp!
Det gick ju inte. Det funkade inte… Uppenbarligen!
För övrigt så har ju även hon ”köpt” det där kladdiga samhällsidealet, att man ska vara smal, snygg och se så bra ut som möjligt. Det är ju framgång!
Klart hon har fel och brister, den lilla tösen, men pengar smakar visst gott det också…
Undrar hur många points en tusenlapp har?

Hon har vid flera tillfällen gått ut och visat upp sin nya vackra kropp och så fungerar det i alla fall inte.

Det faller hela tiden, så varför inte bara finna acceptans i sig själv?
Det är väl kritik? Kanske!? Det är kanske taskigt? Möjligen!?
Men jag tycker själv att det blir så motsägelsefullt som sagt, att å ena sidan vara ett ideal för kvinnors frihet och sedan, å andra sidan, späka sig själv och ge indikationer på att tjock inte är okej, så varför inte acceptera sitt utseende från början och vara ett ideal för lite kraftigare kvinnor?
En fråga? Inget konstaterande i det!

Och…
Kommentarerna lät inte vänta på sig.
Det var inte alls min mening att kränka någon och det var inte alls tänkt att slå någon av mina kraftigare bekanta på fingrarna, men plötsligt var jag boven och ”vem var jag att döma någon”, och ”vem var jag att sätta mig till doms över någon annan”? ”Varför kritiserade jag en annan människa och hur kommer det sig att just jag, som idealiserar alla människors rätt att vara sig själva, var den som gav Shirley Clamp en känga i magen för att hon gått upp i vikt igen”?

Jag var inte elak. Jag var inte grov i min objektivitet. Jag var inte alls dum och inte heller upplever jag att jag var dömande.
Jag konstaterade, Jag var objektiv och jag lade endast märke till hur det verkligen var och är. Hon fixade det inte… Punkt!
Jag undrade och frågade mig vad Viktväktarna tycker om det!?

Idag är det så märkligt, att så fort man konstaterar något, skriver något ofördelaktigt om någon annan och bara är objektiv och saklig, så är man osmaklig, taskig och rutten.
Det bästa med det här är ju att de som kritiserade mig allra värst, är de som allt som oftast kritiserar andra.
De är kvinnor, det var endast kvinnor som reagerade och det vara bara kvinnor som gick över gränsen, känner jag, och som blev ganska otrevliga och tarvliga i ”tråden” som uppstod efter mitt inlägg, som alltid blir kränkta, sårade och ”trampade på”…
Det är så märkligt det där. Ingen av dem kunde erkänna att det själva var dömande, oschyssta och gemena, utan det var jag som var elak och nedrig!
Ingen av dem hade plötsligt varit dömande, kritiserat andra eller varit nedlåtande emot någon annan… Ursäkta, men dumheter!
Säg den människa som aldrig har kommenterat en annan person!?
I alla fulla fall, så är det besynnerligt att det går en sådan jäkla trend i att anklaga människor för mobbing, ärekränkning och smutskastning, på bland

annat Facebook och det är jävligt tröttsamt. Vågar man kommentera andra?
Man kan knappt fisa i motvind, innan någon annan blir förbannad, sårad och jäkligt krängt! Det har blivit väldigt populärt det där… ”Jag blir krängt, när du”…

Det som var ett konstaterande, blev skitkastning enligt andra från min sida och mobbing, upplevde många!
Jag finner det fortfarande besynnerligt!
Och en av de bekanta som uttryckte sig allra värst, är just en av dem som kan sitta på caféer och uteserveringar och indirekt kommentera andra för deras utseende. Men hon lyssnade inte alls på det örat.
”Vem är du att döma andra”, skrev hon, ”Det är rent osmakligt”, fortsatte hon i sitt inlägg och i sin kommentar och jag skrev tillbaka, ”Vem är du att sätta dig till doms över andra, vilket du precis gjorde i det här fallet”…
Och för övrigt så är just hon en av dem som så väldigt gärna kritiserar andra och deras leverne och utseende!
Tänk till damen, innan du slänger sten på andra!

Jag bjöd på mig själv, dagen efter!
”Hängde ut” mig själv och en bild på det jag själv åstadkommit med LCHF.
Jag skrev dessutom att även i mitt fall så finns det aldrig några garantier och heller aldrig några löften om att jag ska leva sundare, gladare och lyckligare med min nyfunna kropp…
Det blev ingen ”tråd” utav detta, kan jag berätta!

Från det ena till det andra…
Jag är trött och de här två sista dagarna som kommer, är det mycket att göra och stå i. Det blir alltid lite Ketchupeffekt över tillvaron. Först ingenting och sedan ingenting och plötsligt… allt med en gång.
Det är möten, röntgen, papper som ska lämnas, intyg som ska iväg, hem och kolla posten i Bagarmossen och sedan fler möten och samtal med terapeuten.
Det sistnämnda ser jag fram emot.
Det är mitt andningshål och min ventil. Jag uppskattar det mycket.

På återläsande min vän! Ta hand om dig där ute i den kränkande, onda och mobbande omvärlden!

Väl Mött / Arthur 

Det är inte det att jag är nedstämd eller ledsen, det är mer att jag funderar, för mycket… Och måste man verkligen förlåt och gottgöra det som varit och det som skett, så att andra ser, får veta det och bekräfta att man är en god samarit och är en förlåtande människa? Jag tänker, att så länge insikten finns och jag är medveten, så undkommer jag beska och bitterhet…

Jag tänkte att, mitt i natten, skriva av mig lite…

Det är inte det att jag är nedstämd eller ledsen, det är mer att jag funderar, för mycket…
Ibland är det bra och konstruktiva funderingar och andra gånger blir det negativt och mest sorgligt!
Just nu, vad gäller min psykiska ohälsa, är det status quo!

Jag har tänkt en del på det sociala arvet.
Jag har funderat på hur mycket det påverkar oss, egentligen!
Hur lättpåverkade är vi som barn och under uppväxten? Hur mycket färgar det oss och vad blir, oavsiktligt, applicerat på oss som barn?
Hur viktigt är det senare i livet?
Vad blir kvar i vuxen ålder!? Vad blir till frågetecken om varför vi ”beter oss” på speciella sätt!? Vad blir till bitterhet och vad låter vi komma upp till ytan, bli till en insikt och en erfarenhet? Vad lyckas vi medvetandegöra och försonas med och vad lyckas man göra sig av med och kanske till och med ta lärdom av?

Och måste man verkligen förlåta och gottgöra det som varit och det som skett, så att andra ser, får veta det och bekräfta att man är en god samarit och en förlåtande människa? Måste det synas, märkas och måste de deklameras för resten av omvärlden?
Kan det räcka med att komma till egen insikt, acceptans och förlåtande?
Kan det vara tillräckligt att tala om det som varit, med någon objekt utomstående, och få insikter och förståelse för varför man själv gjort som man gjort och varför föräldrar, kärlekar, syskon och kamrater/vänner handlat som det gjort?
Svåra frågor.
Sanningen ligger förmodligen hos var och en och det är säkerligen individuellt.
Jag tänker att det allra viktigaste är att själv försonas med det förflutna och komma vidare i sitt liv, oavsett om det alltid kommer att finnas i bakgrunden och periferin.

Somligt är lättare att förlåta och acceptera, än andra ting.
Vissa saker kan man komma över och se som en pusselbit på vägen. 
Men dock… mycket av livets kantigheter lämnar spår, ärr och fossila märken i själen och frågan är om de går att radera, hela och läka till fullo? 
Nej! Jag tror ju inte det!
Somligt är så pass inpräntat och inristat i ens person, som ett karbonpapper vars svärta gjort avtryck i livet, att de har blivit ett motionsspår i ens inre väsen och att försöka ta en annan väg i de upptrampade spåren kan bli väldigt knepigt, för att inte säga omöjligt.

Jag var mobbad i skolan, Under större delen av min uppväxt.
Jag växte upp i en märklig och dysfunktionell familj, med föräldrar som kanske inte skulle ha haft barn. Inte så många ungar i vilket fall.
Vi var tio ungar och det fanns aldrig tid för det vi idag kallar ”kvalitetstid” och det var svårt att höras, synas och få kärleksfull uppmärksamhet.
Det gav osäkerhet och det krävdes en hel del för att få uppmärksamhet. 
I vissa fall blev det till destruktivitet och negativitet, för det var ett bättre sätt att få vara med, än att inte få synas alls.
Barn gör så. Tonåringar gör på det viset…
Att jag var mobbad och utanför i skolan, blev ju som ”grädde på maten” och de gav gödsel åt min egen osäkerhet.
Det ena gav det andra och att leva med det och i det där, under flera års tid och under uppväxten, gav naturligtvis dålig självkänsla och rädslor.
Och i det sammelsuriet, hade jag dessutom otroligt svårt i skolan.
Jag hade svårt att läsa och skriva. Jag förstod inte matematik, Kemi och Fysik. Jag var överviktig och skolkade och ljög mig fram för att komma undan gymnastiken. Jag vägrade att visa mig naken inför andra och jag var livrädd för att bli skrattad åt och förlöjligad.   
Men jag var däremot ganska duktig på all de praktiska ämnena, som textil, teckning, musik, sång och även de dramalektioner jag var delaktig i efter skoltid. Där fick jag plats och utrymmer.

”Man blir ingenting om man inte behärskar språket. Man kommer inte långt med studierna om man inte kan och vill fokusera på det som är viktigt… De teoretiska ämnena”!

Jag gjorde så gott jag kunde.
Jag försökte att få plats, synas och göra bra ifrån mig. Jag utvecklade någon typ av ”duktighetskomplex” och ansträngde mig alltid för att visa framfötterna och att vara kompetent och duglig, det vill säga i mitt yrkesliv och det jag var bra på…
Jag ansträngde mig för att inte vara dum i huvudet och jag ville bara få bli älskad och omtyckt.

Men… det där är ”okej” idag!
Tro inget annat! Jag tänker att det inte ska få påverka mig och mitt liv. Jag tänker att jag är en vuxen man, ser ”problemet” och har full insikt om varför jag är som jag är, agerar som jag gör och jag är medveten…
Men även om jag har all de där verktygen och insikterna, så har hela livet fortsatt i ett virrvarr av en önskan om att bli sedd, bekräftad och validerad.
Med min ålder och med mitt ”nya” drogfria liv, har det förvärrats och jag arbetar hårt med att få ordning på det.
Jag är som sagt medveten, jag har sett vad som är orsak och verkan och jag har ”belyst” problemet, men det hindrar inte att jag, så hastigt jag bara kan, springer iväg i det motionsspår som jag själv, under så många år, lämnat mina fotspår i och som blivit den rutt som är en vana och en trygghet.

Jag har tänkt att jag så småningom kommer över somligt. Försonas. Blir vän med… Komma över och låta det ”bara vara”…
Jag har tänkt att jag kommer att komma tillrätta med en del av de där gamla skavsåren och att jag storsint och bibliskt vackert kan förlåta, vara förlåtande och gå vidare.
Jag har förlåtit mig själv, i mångt och mycket, och jag har kommit till sinnesro med mycket i mitt liv och jag känner att jag funnit acceptans inför mina föräldrar och mina kamrater som jag en gång i tiden hade.
Jag kan se och begripa att alla gjorde så gott de kunde utifrån den då rådande situationen och alla de som var i min omgivning under min uppväxt och tonår, inte visste bättre och inte heller förstod vad som var bra eller mindre bra.
Jag kan förstå det med mitt sunda förnuft! Jag kan begripa det med mitt intellekt. Men det är en svårighet att låta det få fäste i kroppen och själen. Det är detta som jag behöver tala om, berätta och beskriva, för de som är villig att lyssna och kan se mig med perspektiv! 
Och förövrigt har jag och hade jag, inte någon koll på alls vad mina medmänniskor levde med, vilka svårigheter de hade och varför de gjorde som de gjorde. Alla har sin historia och bakgrund.
Jag tror att barn och unga vuxna är oerhört upptagna av sig själva och det finns inte riktigt plats för eftertanke och medvetenhet, för att förstå att livets svårigheter drabbar alla…

Även i  mina kärleksrelationer har jag eftersökt kärlek, bli älskad och uppskattad.
Dessvärre har jag ofta, i vilket fall när jag var yngre, hamnat i relationer där min osäkerhet fått än mer föda och blivit än mer bekräftad.
Aldrig vara snygg nog.
Aldrig vara tillräcklig och dessutom skulle jag vara tacksam för att jag överhuvudtaget kunde vara älskad och ha en kärleksrelation.   
I många av mina relationer har det förekommit våld. Mycket våld och det har alltid varit ”mitt eget fel” att jag fått stryk.
Naturligtvis gav det smör i maskineriet av dålig självkänsla, rädslor och oduglighet.
Jag jobbar som sagt hårt med det där.
Jag försöker att befria mig själv. Jag försöker att åstadkomma mod, trygghet och förlåtelse även för det!
Men… jag har kommit till insikt om att jag själv inte hade någon som helst del i mina partners agerande, utan att de själva förmodligen var vilsna, sorgliga och led av dålig självkänsla och borttappat mod…

Slutligen… Måste man förlåta allt, alla och alla olika skeenden i livet?
Måste man själv krypa till korset för det man åsamkat andra för att få sinnesro? Måste jag, som människa, gottgöra och så frön av kärlek och godhet hos andra, för att jag själv varit sjuk i missbruk och beroende?
Jag tror inte att det är så. Jag tror inte att det direkt är till någons fördel att jag ödmjukar mig och kryper i skiten för att gottgöra…
Jag tror att förlåtelsen hos sin egen person, för det man gjort, för den man blev och det man var, är det allra viktigaste.
Det viktigaste tror jag, är att förlåta alla dem som sårat, skadat och gjort orätt emot ens egen person, för att försonas och komma till acceptans själv…
Och… egentligen behöver jag inte heller förlåta mig själv, för vad andra har gjort emot mig, för i somligt finns inget egenansvar i det som hände….
Jag behöver inte heller be om förklaringar och jag kan få vara jävligt arg för att jag blev behandlad som andras slagpåse…
Men jag får se upp! Det kan bli en otäck bitterhet med det!
Det kan bli destruktivt och blomma ut i ilska och sorg… Jag tänker, att så länge insikten finns och jag är medveten, så undkommer jag beska och bitterhet…

Väl Mött / Arthur