Bönhörd. Någon lyssnar! Vem vet hur det ser ut och vad som sker egentligen? Mycket vet vi, men det där okända har vi ingen som helst koll på… Det är jag som ska hamna rätt i livet just nu! Det är jag som ska vara glad och tillfreds, inte alla andra! Det är jag som ska ha en sysselsättning och någonstans att ta vägen…

Onsdag förmiddag.
Jag klev upp tidigt även denna morgon.
Hann och dricka en stor mugg kaffe, ensam och be en bön.

Jag uppskattar mina ”samtal” med ”Gud”, eller vad du/jag väljer att kalla ”det” och det sker, i alla fall hos mig, något märkligt i kroppen när jag haft mina samtal och bett mina böner. Jag har fortfarande, trots min härliga ålder, en sinnebild av hur bönen och min vädjan skall se ut inför det ”Allsmäktiga”. Du vet… stå på knä, vara underdånig, ödmjuk och undersåtlig. Nästan lite rädd och undergiven! Dumt!
Jag försöker att lämna den bilden och tillåter mig att improvisera bäst jag vill. Det är egentligen ingen som vet hur samtalen med de Andliga och de ”Högre Makterna” skall se ut och hur det skall vara, så man kan göra som man vill, faktiskt, för det enda jag vet säkert är att det fungerar.
Jag har blivit bönhörd så många gånger och jag har fått direktiv, vägledning och hjälp på så många olika sätt. Kanske inte alltid som jag vill och som jag har tänkt att det ska se ut, men bönen har blivit hörd i sinom tid och jag har själv förstått att det har skett… Bönhörd. Någon/något lyssnar!
Vem vet hur det ser ut och vad som sker egentligen? Mycket vet vi, men det där okända har vi ingen som helst koll på…
Det är ganska coolt och jag upplever själv att de dagar jag startar min morgon med samtal och böner till det där okända ”Energierna”, så infinner sig ett lugn och en stillsamhet i kroppen.
Jag ber om vägledning, jag ber om stöd och mod, jag ber om värme, kärlek och öppenhet och jag ber för mina vänner, min man och mina älskade husdjur.
Och jag ”pratar” och för en dialog… Om jag lyssnar ordentligt så finner jag även svar… Ibland så dyker det upp vägledning och riktlinjer i olika former, och även svar på frågor som jag har, och det är bara jag själv som tolkar, läser av och tyder vad de där ”tecknen” kan vilja säga mig… Jag känner tydligt av när det faller in i kroppen, i hjärtat, om det är en sanning eller en villfarelse!
Igår, bland burkar, Vitaminer och Kosttillskott, dök ett ord upp, någonting som jag själv är avsaknad av och behöver så mycket mer utav just nu; ”Mod”. Urfånigt kan tyckas! Men för mig blev det en sanning och en påminnelse om att jag själv behöver arbeta med det, mentalt förstås, mitt Mod!
Jag är avsaknad av modet och oräddheten, och jag behöver verkligen hämta hem det för att komma vidare i tillvaron! Jag ska erkänna att allt det där med Sysselsättning, Socialpsykiatri och olika aktiviteter skrämmer mig och jag känner själv att jag har väldigt svårt för att ta för mig av det jag vill och önskar. Jag har svårt att be om hjälp, jag vill inte vara till besvär och jag tänker ofta att; ”Inte ska väl jag”…
Just nu har jag känt att jag är besvärande och besvärar, eftersom jag inte var nöjd och glad för det där senaste erbjudandet jag fick, via Aktivitetshuset på Södermalm i Stockholm.
Det innebär i praktiken att jag och min handläggare på Socialförvaltningen måste leta vidare, lägga ner mer arbete för att finna någonting lämpligt och bra för mig och det innebär att allting förskjuts och alla omkring mig får arbeta lite till och lite mer för att just jag ska bli nöjd.
Jag tänkte skriva ett mejl till min nya Handläggare på Socialpsykiatri och be om ursäkt för att jag är så ”jobbig” och ”omöjlig”, men jag har lämnat det och tänkt och sagt till mig själv; ”Det är jag som ska hamna rätt i livet just nu! Det är jag som ska vara glad och tillfreds, inte alla andra! Det är jag som ska ha en sysselsättning och någonstans att ta vägen de närmaste året och det är bara jag som kan avgöra vad som är bra för mig eller inte”…

God Morgon världen… ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”…

Det där med förmätenhet och högmod är bara dumheter i det här avseendet och för dessa negativa tankar kan jag endast tacka Tolvstegsprogrammet, som alltid och ständigt proklamerar att man inte ska förhäva sig och inte vara/bli för stöddig och kaxig, utan man skall ödmjukt böja sig för livets alla turer och vara tacksam!
Jag tänker ta för mig! Basta! 
Jag tänker be om det jag önskar och vill! Jag tänker inte låta mig nöja med det näst bästa! Det handlar om mig och mitt! Jag, jag och jag… Det är jag som skall finna mig själv, det jag vill och det jag önskar…
Det är obehagligt för mig att skriva, tänka eller ens säga det där, att jag skall ta för mig och be om ”mer”, för jag trillar direkt ner i en massa negativa tankar och ord, och jag matar mig själv med; ”Vem tror du att du är? Är du inte lite väl omöjlig nu? Tror du att du är mer än någon annan”…
Det där surret av skit och negativitet tänker jag låta vara och det får stå och gå i bakgrunden av mitt medvetande, som en komradio ungefär, för varför skulle inte jag kunna få vara värd all den där hjälpen? Varför skulle inte jag kunna få en plats på jorden, där jag trivs och får utvecklas? Varför skulle inte jag kunna få…

(I skrivande stund ångrar jag att jag skrev det där… Att jag får och att jag kan… Det dundrar på i huvudet; ”Vem fan tror du att du är?)

Jag återkommer under dagen, som alltid, på ett eller sätt…
Ta hand om dig därute i världen och var schyssta emot varann.
Tack för ordet och tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur 

I den där geggan som var under gårdagen, är jag undvikande… Jag tycker för övrigt att det är gnälligt, negativt och ett förbannat tjat om hur jag mår och hur jag har det och jag skulle önska, ibland, att jag kunde vara en manlig motsvarighet till Mia Törnblom…

Jag hade en grisig dag igår och när jag väl kröp ner i sängen så tänkte jag, ”jag skriver aldrig en rad till, om mig och mitt mående och jag tänker inte bli en bitter ”före-detta-missbrukande-diagnos-pitt”! 

De där snaskiga dagarna svämmar över ibland och så blir det bara för mycket.
Men nu sitter jag här igen, längtar efter orden och uttrycken och känner att jag bara måste få skriva ner lite, skriva av mig, om mitt inneboende jag och berätta, känna efter och förklara, både för mig själv och även för dig, hur det är och hur jag uppfattar tillvaron och förnimmelserna.
Jag blir trött på mig själv. Jag blir jävligt trött på livet. Men det går alltid över!

Min Blogg är en återsegling av livet och det är en viktig del i utvecklingen och medvetandegörandet av mig själv. Det är en del i ledet av att nysta ut och nysta upp den jag är och hur det verkligen känns, hur jag uppfattar trasslet i livet och medvetandegörandet av min karaktär.
Det är förbannat komplext livet, för somliga av oss och det hjälper inte att medmänniskor säger till mig/oss; ”Det är bara att ta sig i kragen, tänka annorlunda och försöka att ”göra ändå”, oavsett hur det känns”!

Min terapeut säger till mig, och har sagt vid flera tillfällen, att det är en förmån och ett lyx att kunna skriva, förklara och berätta om sin tillvaro och sitt mående, för det i sig är terapeutiskt och läkande för själen.
Vidare har hon påpekat att det är inte så många som med ord kan beskriva hur det är, hur det känns och vad orsakerna kan vara till att själslivet trasslar och går vilse i sig självt.
Jag uppskattar att skriva. Jag gillar att klä mig själv i ordens färgnyanser och även försöka att förklara orsak och verkan.
Och som sagt, det som var igår, det var igår och allt det där beska, livsnegativa och bittra, det känns bättre idag och det är onekligen lättare att andas.

I den där geggan som var under gårdagen, är jag undvikande och ”följsam” för dem omkring mig. De närstående för mig i det här fallet, är min man och kärlek, och ett fåtal väninnor, och i vissa avseende jag själv faktiskt.
Jag berättar inte för dem. Jag förklarar inte. Jag säger sällan som det är och jag vill inte göra någon rädd, illa till mods eller skrämd. Orkeslösheten får mig att inte tala. Jag tystnar och det som exploderar inom mig får brisera där och jag tiger. Och jag vill inte besvära och jag tänker inte vålla obehag eller belasta någon med min dynga, och ändå växer det till så pass mycket att jag måste göra någonting för att låta det pysa ut. Jag skriver. Jag tar en promenad. Jag lyssnar på musik och sover. Återhämtar mig! Det blir alltid bättre och det blir alltid en ny dag.

https://www.youtube.com/embed/p-dn40Xh9pc?feature=player_embedded

Jag tycker för övrigt att det är gnälligt, negativt och ett förbannat tjat om hur jag mår och hur jag har det och jag skulle önska, ibland, att jag kunde vara en manlig motsvarighet till Mia Törnblom och vara så där klämkäck, positiv och ”lycklig”, för dig och er som läser min blogg. Jo, för att inge mer hopp och glädje, för att kanske kunna inspirera och ge mod och kanske för att kunna få andra att känna ”det blir bättre”!
Men… Nu är det inte så jag fungerar och det är inte så jag har det. Inte ännu och jag är inte riktigt där… Men varje gång jag trillar ner i de där håligheterna som jag föll ned i igår, så vet jag ju att det går över, det blir bättre och med lite tur, så blir det inte heller långvarigt. Det som skrämmer mig är ju att det kan bli en seg uppförsbacke och att det hela slutar i en depression, och det önskar jag inte min värsta fiende. Så… idag är det bättre. Det är kanske inte den bästa dagen och det är kanske inte ”bäst”, men det är okej. Jag tänker inte ta livet av mig idag heller…

Skämt och sido…
Det är snart två år sedan som jag klev av mitt missbruk, efter flera år av försök att ställa allting tillrätta i mitt liv.
Resan, så här långt och fram till nu, har varit totalt omöjlig och jag har varit omöjlig och livet har varit så förbannat svårt att handskas med! Och jag är inte det minsta förvånad att jag missbrukat och försökt att undvika allting som har med livet att göra, för i mitt fall så är livsvillkoren oöverstigliga och det krockar hela tiden med de värderingar jag haft och de synsätt på tillvaron, som jag färgats av och är uppvuxen med.
Man ska tiga. Man ska vara snäll. Man ska visa framfötterna och vara god. ”Sköt dig själv och skit i andra”. ”Vem tror du att du är”? ”Ingen har att göra med hur du har det! Tig. Var tyst och berätta inte”! Snygg fasad utåt och den eviga inre röran kan du behålla för dig själv…
Det är ungefär som när människor lägger upp sitt arrangerade liv på Facebook, där frukost, lunch och middag, samt selfies i tid och otid, är tillrättalagda och snyggt vinklade, emedan själslivet förmodligen säger någonting helt annat!

Foto; Per Lundström

Det krockar i skallen och i förnuftet; Den man egentligen är och det man erfarit i livet och de värderingar och den moral som man har påtvingats. Det blir ju jävligt knepigt det där…
Och jag tror att när det inte kopplar ordentligt och när det inte stämmer, tonerna i själen och noterna i livet, så tar somliga av oss till olika knep för att kunna kämpa på och leva ändå. I mitt fall, missbruket.
Men det är i stort sett över och då framträder en helt annan människa och person, och det blir en identitetskris och en total frontalkrock med den man önskar att vara och den person man verkligen är… Man förväntar sig att kunna återvända till den personen man var, men går vilse i allt det nya och allt det där man faktiskt egentligen är…

Nog om detta! Med lite tur så får vi ett återläsande senare idag.
Ta hand om dig därute i den grå och regniga hösten. Det blir förmodligen en schysst dag idag, oavsett.

Väl Mött / Arthur

Det är en mindre bra dag! Min tvåsamhet ger endast dåligt samvete och skuld. En promenad senare idag, med frisk luft och regn i håret… Det kanske är dagens medicin! Dessa mindre bra dagar avskyr jag! Fullkomligen avskyr…

Foto; Per-Erik Lundström Per-Erik’s Portfolio-box.

Det är en mindre bra dag!
Idag är en sådan där dag då jag vill vara ensam, under täcket och förmodligen tycka synd om mig själv!

Jag måste ta det försiktigt, för de här dagarna vill jag ha förändring och jag vill ha lugn och ro och förståelse…
Jag är till och med beredd att bryta upp min kärleksrelation, vilket jag inte tänker göra, för att jag omöjligt kan läsa av och lyssna in min egen kärleksrelation.
Min tvåsamhet ger endast dåligt samvete och skuld. Jag kan inte och orkar inte bära på den här förbannade skulden just nu! Jag brukar kunna låta det vara som ett surr i bakgrunden, för det är ju inte en sanning, men just nu har samvetet övertag och jag åker med som i en karusell!
Jag är rädd att jag tar för mycket plats. Jag är rädd att hela jag är egoistisk och att jag bara tänker på mig och mitt…
Samtidigt… Jag älskar honom så jag går sönder!
Just nu vill jag inte någonting alls och jag vill bara sätta mig ner, med en katt i knät och gråta. Ja… Somna om förstås!
En promenad senare idag, med frisk luft och regn i håret… Det kanske är dagens medicin!

Jag är så trött på den här tillvaron med upp och nedgångar och att hela min existens känns som en serpentinväg genom Alperna.
Än hit och än dit.
Uppgivenheten bor i mig och jag ska inte vara impulsiv och jag ska inte göra någonting som inte är genomtänkt. Jag ska verkligen inte vara spontan, känslig och oberäknelig idag!
Tänka bra tankar och försöka att låtsas som om allt är bra! ”Fake it, till you make it”! Ibland kan det vara positivt att låtsas som om…
Jag är bara trött och förbannat less… Ta mig härifrån, är känslan och tanken.

Foto; Per-Erik Lundström. Per-Erik’s Portfolio-box.

Jag får lov att somna om, oavsett om även det ger skuld och ångest.

Denna dagen hade jag egentligen inte tänkt att göra så mycket.
Ta det lugnt och bara ha en härlig Söndag!
Men… natten blev svår och det har varit en mindre bra fungerande torktumlare i huvudet. En torktumlare med småsten, för grubblerierna skramlar bra i huvudet! Fortfarande nu på morgonen!
Det är förmodligen detta som gör att jag är ledsen och oroad…

Jag måste sätta mig ner och lyssna igenom de bandupptagningar jag har, utan de andras vetskap naturligtvis, från Psykiatrin och våra möten där.
Jag måste sätta mig ner och fortsätta min skrivelse och mitt yttrande angående det som verkligen skedde i all röran på mottagningen.
Hela situationen är befängd och jag känner ju att det är felaktigt och att de skyller på allt och alla andra för misstag, som de själva är beslutsfattare bakom!
Natten har drivit mig till vansinne! Fullständigt!
Jag är hjärntrött och dimmig i huvudet, och var det redan när jag vaknade och stressar psykiskt, för att få det ur världen. Jag måste få det ur mitt system! Flytta ut, era utsugare!

Foto; Per-Erik Lundström. Per-Erik’s Portfolio-box.

Dessutom vill jag inte vara där, på just den mottagningen, jag vill inte gå dit, jag vill bara inte… Hur ska jag göra? Förvirrad just nu! Natten gav mig inga svar heller.
Och det är olustigt, obekvämt och jag vill börja om någon annanstans. Nystart!
Jag uppskattar inte situationen och jag blir mest nervös när jag tänker på det hela…

Och så kom jag tyvärr på, att det bara är jag själv som försatt mig i den här situationen! 
Det är bara jag själv som har bäddat för allt det här!
Om jag inte hade börjat trassla med Patientnämnden, dragit in IVO och mer eller mindre varit obekväm och nästintill hotfull, så hade saker och ting fallit på plats ändå. Om Psykiatrin hade fått sända iväg mig en gång till, min remiss vill säga, så att de inte behövde ta hand om mitt ärende, då hade ju saken varit ur världen. Eller hur?
Men jag upplevde ju att det blev lögner, felaktigheter och rena desinformationer, så skulle jag bara ha suttit på sidan om och tittat på? Skulle jag bara ha struntat i det och låtit det vara?
Jag inser ju att det är jag själv som skapar ”drama” och ohållbara situationer, men känner samtidigt att det är viktigt och på tiden att jag står upp för mig och gör min röst hörd!
Jag är så trött på att bli hunsad och runt-kastad av alla andra, och bara finna mig i det. Jag har låtit mig vara den som andra har utnyttjat och klivit på, och jag måste väl någonstans börja och ta mig ton!

Jag är en rädd liten människa och att ta sig ton och vara lite mer kaxig tillhör egentligen inte min person!
Men å andra sidan, hur var det nu med det där att ”göra saker ändå”, oavsett hur det känns? Att bryta gamla mönster och gör om och göra nytt? Jag är inte bra på att hävda mig själv och när jag väl gör det, som i det här fallet, så får jag dåligt samvete och blir ledsen.
Hur det än är, så har jag dragit igång det här och jag får väl rida ut det?
Eller ska jag smita, be Psykiatrin att sända min remiss vidare och försöka att lämna det där bakom mig?
Finns det psykiatriska mottagningar som vänder sig till före detta missbrukare, oavsett nykter tid, som kan förstå, hjälpa och vara en trygghet med empati, utan att jag eller andra före detta beroende ska behöva känna sig oskyddade och rädda?
Jag måste kolla upp saken… Google är min bästa vän…

På återläsande. Jag ska somna om, så kanske det blir bättre! Jag vill ha glädje, elasticitet och kärlek i mitt liv, och dessa mindre bra dagar avskyr jag! Fullkomligen avskyr…

Väl Mött min vän, var rädd om dig! / Arthur