De är noggranna på Vårdcentralen! Jag har tur. Tacksamt! Jag träffade läkaren vid Globen Psykiatri. "Lite piggare va? Du ser mjukare ut, i din framtoning"… Rädsla, stress och… Hur svårt ska det vara? Älska mig! Jag är ärligt talat mindre bra på att ordna med måltider…

Det blev en märklig dag. En bra dag. 
Allt det där ledsna som befann sig i kroppen i morse, försvann.
Sorgen bor kvar i bröstet, sorgen över livet och att leva, men det trötta, mer påtagligt ledsna och uppgivna försvann.
Inga tårar idag! Lipsill! 🙂

Jag har promenerat över Söder och jag har tittat på människor. 
Jag har andats och verkligen känt regnet idag! Som Bob Marley sa så bra; ”känner du regnet, eller blir du bara blöt”?

Jag skulle ha köpt en Födelsedagspresent åt mig själv, men avstod. En Elefant.
Den blev för dyr just nu. Det kommer andra tillfällen.
Jag tänker ofta när jag handlar; ”Är detta nödvändigt just nu”..? Som jag alltid tjatar om, pengarna räcker inte så långt längre.
Men… det var ju faktiskt min Födelsedag igår.

Jag hade tänkt och planerat att få de där sista och kompletterande proverna gjorda idag. På Vårdcentralen. 
De där proverna som jag skjutit på och som tillhör utredningen för mina muskler och leder. Jag var där och var beredd… 
Det blev inte gjorda idag heller! 
Och det blev märkligare än vad jag hade tänkt. Jag hade inte fått några direktiv om hur det skulle gå till, så det blev inte gjort idag heller som sagt.
Det får vänta lite till. Proverna måste tas på förmiddagen och för övrigt måste jag lämna avföringsprover.
Det sistnämnda bävar jag för, (Åh, min Gud… Vad jobbigt!) men det måste göras innan blodproverna tas. (Handsprit!!)
Det känns lite konstigt att det som kommer ut ur kroppen, kan ha någonting att göra med vad som är fel och knasigt inuti kroppen, men så är det förmodligen. De är noggranna på Vårdcentralen! Jag har tur. Tacksamt! 

Jag träffade läkaren vid Globen Psykiatri. Det gick bra. Man skulle kunna säga att läkaren var lite i överkant trevlig. Men det gick bra.
Det var följsamt och mjukt. 
Hon tyckte att jag såg pigg, fräsch och lugn ut.
”Lite piggare va? Du ser mjukare ut, i din framtoning”… 
Jag kommenterade inte det, men det fanns ett lugn i kroppen och jag kände att jag var okej.
Jag var lite oroad att det skulle bli gnissel och oro hos mig, men det gick bra. Hon var mycket tillmötesgående och trevlig. Det tackar jag för.

Älskade Katten Doris, alias ”Snurran”.
Hon har, i det här fallet, absolut ingenting med
texten att göra… Jag tycker att bilden är så fin
och hon är min medicin!
Så mycket kärlek och glädje! 

När jag gick därifrån upplevde jag själv det där lugnet som hon såg hos mig. Jag kände det där mjuka, som hon sa om min person och det var enklare att gå hemåt.

Jag skrev i morse att jag är trött på relationer och på att aldrig bli bekräftad eller älskad. Jag är trött på mina behov av det också. Kan det inte bara få vara? Jag är så otroligt kärlekshungrig!
Jag skriver under på det nu till kvällen också. Jag vill vara älskad, uppskattad och vacker för någon.
Jag vill vara Arthur, eller Janne för somliga och jag vill känna mig attraktiv och uppskattad… Med hela det här förbannade paketet som är jag!
Det är möjligt att jag är mer behövande av bekräftelse och kärlek, än andra.
Det är möjligt att jag är i mer behov av att bli validerad, än andra, men det är förbannat snålt och snävt med de där orden om att älska, uppskatta och ”jag tycker om dig”…
Jag är en rädd människa, jag är oroad, jag har lätt till tårar (när ingen ser…) jag är rädd för livet och ibland vill jag inte leva. Jag är inte komplex på något vis, men kanske att jag med min kärleksfattiga bakgrund, behöver lite mer, önskar lite till och har en kärlekshunger att mätta och mata.
Jag kan alltid försöka att tysta det där! Jag kan intala mig att allt är helt i sin ordning och att jag aldrig behöver oroa mig, men jag behöver en kvittens på att jag är okej, schysst och uppskattad. Jag önskar endast få vara älskad och omhuldad…
Det slår mig igen… Jag kanske ska vara ensam ändå? Jag kanske är bäst i min ensamhet och när jag får rå om mig själv? Tillvaron blir så mycket enklare och jag slipper all förbannad oro, rädsla, stress och… Hur svårt ska det vara… Älska mig! 
Och varför ska jag alltid vara så ”needy” och ständigt behövande? Det är min självkänsla och mitt självförtroende som är på kant…
Det där är lite jobbigt, för det kan vara så att jag själv inte är uppmärksam och inte lyssnar… Just nu..? Skit samma!
Jag grubblar vidare på det! Det tillhör livet och det är inte en raksträcka och räkmacka just nu!

En bra dag brukar följas av extrem trötthet och irritation. Den här dagen måste jag betala för… Och morgondagen är likadan… Bita ihop, fixa och sedan återhämtning! Energidränage! 

Jag gjorde en Zucchinigratäng igår. Bara
att värma på det mindre bra dagarna.
Jag är ganska vilsen i köket, men det blev
okej, enligt mig själv… Och, naturligtvis
brände jag den, men den gick att äta!
Bättre lycka nästa gång! 

När jag har de där bra dagarna, som även innehåller en del vila naturligtvis, då får jag lite ”bra” saker gjorda. Jag har lagat och lappat byxor och jag har passat på att laga lite mat!
Jag är ärligt talat mindre bra på att ordna med måltider, men nu har jag kommit igång och är lite mer vågad.
Det fungerar när jag är ensam och kan fixa, för det är länge sedan jag lagade mat och det är länge sedan jag faktiskt vågade! (Jo, det är sant, men det är en annan historia… Kanske återkommer till det!?) 
De bra dagarna ordnar jag med en hel del mat, som jag bara kan värma på de mindre bra dagarna, när lusten saknas. Smidigt!
I alla fulla fall har jag återfunnit modet och jag vågar också använda de vassa redskapen i köket! (Jo, det är sant, men det tillhör ovannämnda historia… Jag kanske återkommer till det, som sagt, en annan gång!) 
För övrigt är det så skönt med mat i kylskåpet, de dagar när till och med duschen får vänta ett par dagar till! Det är bara att plocka fram och värma, som en gammal farbror 🙂
Jag är bra på ”problemlösning” och finner ganska ofta strategier för hur jag ska få vardagen att flyta på… 
Jag har ännu svårt att laga mat till ”oss”, eller till någon annan! Märkligt nog får jag ångest av det och jag blir skrämmande osäker.
Märkligt… Men jag lagar mat och ordnar det jag kan… Jag duger!
Problemet är bara som vanligt, att jag blir behövande och ”needy” av bekräftelse och validering att allt är okej…

Tack för din uppmärksamhet!
Ta hand om dig och sov gott så småningom! Glöm aldrig bort att vi duger och att vi är okej, oavsett hur debatterna snurrar på om fetknoppar och fula människor.
Oavsett hur vi är, hur vi ser ut och vilka vi är, med brister och tillkortakommanden, så är vi okej…

Sov och slumra in, låt natten få vagga din drömmar!
Väl Mött / Arthur 

Det är mindre dåligt samvete just nu och jag "surfar" lite på den känslan… Jag är hemma och "sjuk" och han sliter som ett djur på sitt arbete… Tillvaron befinner sig i gränslandet av negativitet, nedstämdhet och funderingar kring det förflutna… Skänk en tanke till dem som behöver och bjud dina medmänniskor på ett leende idag.

Tidig morgon.
Katterna busar friskt och jag dricker mitt kaffe. Svart. Starkt. Håret reser sig på armarna. Jag glömde bort att räkna skoporna till bryggaren. Höftade lite. Kaffet kan ta död på en häst…

Det blåser även idag. Höstvindar.
Jag ska ta en långpromenad och röra lite på mig. Lyssna till min härliga musik!

Intentionen igår var att sätta mig ner och sy ihop de där nedrans gardinerna i gästrummet. Jag behöver laga jeans och sy ihop kuddar. Jag somnade. Sov i några timmar och vips, hade hela förmiddagen sprungit iväg.
Jag handlade och jag fixade lite att äta. Dagen gick och ingenting produktivt föddes ur den heller…
Sov någon timme till. Trött!

Det har varit ett par dagar nu när jag mått bättre. Lite mer energi och lite mer lusta till livet. Jag försöker att njuta av det, vara i det och umgås med mig själv och göra lite som jag vill.
Jag njuter av sällskapet av mina katter och min man!
Jag saknar honom när han har gått till sitt arbete. Jag tittar efter honom, från balkongen, när han går iväg!
Det är mindre dåligt samvete just nu och jag ”surfar” lite på den känslan…
Jag är hemma och ”sjuk” och han sliter som ett djur på sitt arbete. Det ger lite ångest och dåligt samvete, emellanåt. Men… Jag orkar ju inte just nu, att arbeta, och jag behöver mer vila och mer tid i lugn och ro.
Han älskar mig. Tror jag… Säker kan jag aldrig vara! Ett hjärnspöke, tror jag!?

Ett märkligt fenomen dyker dock upp! 
När jag mår bättre, så kommer alla de där tankarna och funderingarna kring framtiden, allt jag vill göra och åstadkomma och jag drar ånyo igång en hel del projekt. Resultatet om jag inte ser upp? Återhämtning och trötthet… 
Jag somnar. 
Jag försöker att kontrollera mig själv så att jag inte ”drar iväg” och ”bränner av” all energi med en gång. 
Det är dock en svårighet för mig, eftersom den större delen av tillvaron befinner sig i gränslandet av negativitet, nedstämdhet och funderingar kring det förflutna… 
När det börjar kännas okej och jag vill, kan och jag törs igen, då ska det fixas, ordnas och ställas tillrätta…
Men… Jag ser det! Jag är insiktsfull. Jag är medveten… Så jag hinner numer att bromsa och fundera över vad som är viktigt, vad jag verkligen behöver få gjort dessa mindre dåliga dagar och jag tänker till och inser konsekvenserna av att det blir för mycket…
Jag säger som min man, bästa vän och kärlek; ”Ta det lugnt! Allt finns kvar i morgon! Och det är ingen som kräver att allting ska ordnas nu, idag och kanske inte i morgon heller! Det är för en kortare tid det är så här och det är helt okej”!
Han är en positiv injektion. Han ger hopp och han tror på mig!

Under morgondagen har jag mitt möte med Psykiatrin vid Globen.
Jag får inte sällskap och jag får ta tjuren vid hornen och gå dit ensam.
Jag tänker inte vara orolig och jag tänker inte vara rädd. Jag ber en bön, om stöd och välgång och sedan blir det som det blir!
Jag kan säga det idag, när dagen är en okej dag, men vem vet vad morgondagen ger? I alla fall… Jag ska verkligen försöka att behålla fokus, vara i ”här och nu” och inte missa fler dumheter ifrån deras sida.
Jag vet ju att jag som patient har rätt. Jag vet ju att de på mottagningen har gjort fel. Jag vet ju att jag har mina rättigheter och att jag har min rätt att välja och välja bort! Jag tänker vara en stolt, glad och schysst patient. 
En utmärkt psykpatient 🙂

Det är höst.
Planerna för mina rabatter i Bagarmossen är skrinlagda. Det blev ett ingenting, av någonting.
Jag ska klippa ner buskarna i alla fall och snygga till så gott det går, men resten får vänta till i vår.
Kanske köper jag vårlökar och planterar dem. 
Kanske köper jag dekorations-kål och planterar dem som ett vackert inslag i höstmörkret?
Lusten försvann med nedstämdheten, under sommaren. 
Lusten åkte rakt ner i hålet av olust och ovilja. Men med detta föddes naturligtvis skuld och ångest, och jag tror att alla grannar tittar på min uteplats och suckar… Hjärnspöken förstås, säger mitt förnuft… Magen talar ett annat språk; ”Slö, lat och ovilja”!
I alla fulla fall… Det blir inte gjort och jag kommer att ha mer ork, lust och glädje till våren!

Ta hand om dig därute i verkligheten! Skänk en tanke till dem som behöver och bjud dina medmänniskor på ett leende idag. Det gör förändring!
Tack för din uppmärksamhet och din tid! Jag uppskattar det!

På Återläsande!
Väl Mött / Arthur (För somliga är jag ännu Janne…)


Tänker på kärlek, livet, ensamhet och på hur framtiden ska se ut och te sig. Funderar över varför jag ännu är mörkrädd och på om räkningarna blev betalda i tid… Jag promenerar en del. I skogen. I parkerna. I Omgivningarna. De ger energi… Jag ska väl igenom det här. Jag är en grubblare och det gör kanske att jag försvårar livet och helheten i tillvaron, men nu är det så här…

Det är mörkt i lägenheten och det är mitt i natten. 
Klockan är mycket och sömnen borde redan ha infunnit sig för länge sedan.
En katt ligger i mitt knä. Den andra katten ligger nedanför mina fötter. Villkorslös kärlek.
Det regnar kraftigt och jag får sitta innanför och titta ut!

Det drar lite kallt över golven, jag har raggsockor på mina fötter och jag har bryggt mig en stor kopp kaffe. Lite grädde i mitt java och så sippar jag på kaffet, för att inte bränna läpparna.
Jag röker lite och tittar ut på den mörka natten utanför. Alby är svart. Gatubelysningen lyser som små prickar och spöken ute på gatan. Inte en människa. Alla sover. Men jag är vaken. Kan inte somna om… Det är svårt att andas. Det är tungt i kroppen.


Sitter uppe en stund och umgås med mina tankar. Klappar katten som vilar i mitt knä och smeker emellanåt den andra vännen på golvet, vid mina fötter, för att ingen ska bli avundsjuk. Villkorslös kärlek kallas det. Från bådas håll. Från mig till katterna, från katterna till mig.


Jag tycks ha en hel del att tänka på och fundera över. 

Tänker för mycket och de håller mig vaken…
Tänker på kärlek, livet, ensamhet och på hur framtiden ska se ut och te sig.
Funderar över varför jag ännu är mörkrädd och på om räkningarna blev betalda i tid… Tänker på hur det är att två och i sällskap med någon, och jag längtar efter min syster och att få dela hennes värme, glädje och kärlek. Hon älskar mig. Jag vet det… Hon tror fortfarande på mig!
Mina vänner uppskattar mig, och det även om min isolering och frånvaro gjort att vi inte har hörts av eller setts på väldigt länge.
Jag har valt igen, att vara ensam och göra som jag vill, och när jag vill och hur jag vill göra det… 

Jag blir ganska ensam, men detta är av mig valt.

Jag är trött och ledsen och tycker att livet är skit, men det blir bra igen.
Jag blir hel igen och bitarna kommer att falla på plats. Det är en stor röd bock i det pussel som kallas för att leva. Det är svårt att få bitarna att passa. 

Kan man såga till dem? Fila bort de hårdaste kanterna?
Lite förvirrad bara och trött… Känns som ett kaos och förbittring, men det blir bra igen. ”Det är för en kortare tid”, säger min man och kärlek.

Han är som en stor sten. Ett betongblock av trygghet. Min.

Jag promenerar en del. I skogen. I parkerna. I Omgivningarna.
De ger energi, även om det känns uttröttande för stunden. Någon timme eller två, ensam, i Alby, eller i skogen hemma i Bagarmossen…
Det ger nästan meditation. 

Och ibland sitter jag bara på en stor gråsten och tittar. Ser andra människor passera och funderar hur deras liv ser ut, vad som händer i deras värld och vardag. Jag kan sitta så och tappa bort tiden, men jag har inte bråttom längre. Allt tar sin tid. Livet faller på plats, för de som kan vänta…

Jag brukar alltid ha musik i öronen när jag är ute och promenerar, men den sista tiden har jag inte orkat lyssna på musik och sång. Det tröttar ut mig och jag försöker att spara på min energi… Vilar mycket och tänker. Återhämtning.
Tänker mycket och ibland blir jag tvungen att be mina surrande funderingar att tystna. De blir gärna högljudda och vill höras och rådbråkas av mig.
Det tar på krafterna, det gör det.
Jag ska väl igenom det här. Jag är en grubblare och det gör kanske att jag försvårar livet och helheten i tillvaron, men nu är det så här…
Det finns inget rätt och det finns inget fel, och jag vill inte ha andras goda råd om hur jag ska göra och hur lång tid saker och ting bör ta…

Jag har fått bra verktyg, i form av bra människor att arbeta med för att reda ut, strukturera upp och bena ut mina grubblerier och de lägger inga värderingar i mitt jag och min person. Vi ska hjälpas åt och jag ska upp på banan igen…
Det tar längre tid än väntat och mina försök till smitningar och genvägar, har misslyckats rejält och jag får ta itu med det som jag försökt att undvika. 

Det hinner ifatt en, det där man inte vill prata om eller ta sig an för att reda ut.
Jag har svårt att tala om döden, min mörkrädsla, att jag tappat mitt

självförtroende. Jag har svårt att dela med mig av det som var mindre bra i min relation till min före detta man, och jag vill inte prata om min ständiga kamp att vara bäst och lyckas med det som jag företar mig…
Jag vill inte prata om min längtan efter kärlek och jag vill inte prata om min kropp och mitt utseende. Jag vill inte prata om min pappa, som besöker mig om natten ibland, och jag vill inte prata om våld mer och om övergrepp på min person.
Jag vill inte prata om… Jag är trött…

Jag vågar inte och det gör ont.

Jag ska dricka ur mitt kaffe, röka ytterligare en cigarett och sedan kanske krypa ner i sängvärmen igen…

Alla sover och bara jag är vaken.
Jag har raggsockor på fötterna, för det drar kallt över golvet.
Mina ben har mist sin sommarfärg och träden är färgglada nu.
Det är höst. Det är kyligt…
Jag umgås med mina funderingar, mitt i natten.

”Sov, slumra in och låt natten få väcka dina drömmar”.

Väl Mött min vän / Arthur