Promenad idag. Luft och ljus. Hoppas på lite sol och jag behöver syre i benen och kroppen. Jag kliver på gränsen… Stockholm och Söder om staden håller som bäst på med omorganisationer och ingen vet någonting…

Det är kaffe, jag, ensam och Nyhetsmorgon.
Tomt. Funderar. Och nej… Hopplöst ordfattigt.
Man ska inte börja dagen framför teven och Nyhetsmorgon! Det är verkligen att be om elände och en negativ start på dagen! 
Lyssna på musik istället och skriv, eller läs en bok. Lyssna på radions P1 och ta det lugnt. Ytterligare en dag med människosmugglare, död i Syrien och Ryssland som bombar… Massflykt och död på Medelhavet!
Ingen bra start på dagen!

Det är Julafton i morgon.
Jag ska vila och jag ska vara ensam i några timmar. Se på tv, ligga i soffan med en pläd. Kaffe, jag och katter.
Det är i morgon det… Just nu är jag ensam.

Promenad idag. Luft och ljus.
Hoppas på lite sol och jag behöver syre i benen och kroppen.
Jag kliver på den vassa eggen och balanserar mellan livets svåra funderingar och livets glädjeämnen. Jag kliver på gränsen, hela tiden…
Jag läste om depressioner och Bipolaritet under gårdagen. Det är ett äldre kompendium jag fått av min tidigare härliga terapeut, dock väldigt bra att ha tillhands när man behöver hämta hem sitt förstånd och sitt intellekt.
Jag är ibland tvungen att läsa på och uppdatera mig själv kring den mentala hälsan och hur psyket fungerar, för att faktiskt veta att det är okej! Att jag är okej!
Och sedan kan man ha sina åsikter om det är så bra eller inte, men somligt måste man ta reda på och annat måste man bli påmind om, så att man vet vad som sker i kroppen och sinnet. Det är lugnt, det är ingen fara, jag är okej! Det är bra att vara påläst och kunna tänka att det är precis som det ska och att jag överlever idag också!
Jag glömmer bort och jag behöver veta (Kontrollbehovet gör sig påmint!) och jag inser ju att jag fortfarande är nedstämd, dock inte deprimerad, och att det påverkar allt, alla och mig själv i största allmänhet. Irritation, missnöje och meningslöshet… Förbannat gnälligt och sorgligt!

Det tar tid att komma vidare inom psykiatrin.
Stockholm och Söder om staden håller som bäst på med omorganisationer och ingen vet någonting om hur det blir och var patienterna skall vända sig. Man blir hängande mellan olika mottagningar och det mest märkliga är att ingen vet hur det blir och ingen kan berätta var man kommer att hamna eller ”höra hemma” i slutändan! Det som skall organiseras och blir så väldigt mycket bättre, är oerhört oorganiserat och stökigt. Det är konstigt hur människor med ett dåligt psykiskt mående ignoreras och att vi inte är så viktiga… bara att vänta! ”Vi kan inget göra”! Det är som om man är en jävla clown och ett stort skämt!
Som sagt, ingen vet någonting och har man, eller jag, riktigt otur, så är inget färdigt förrän i Mars nästa år. Fullständigt absurt!
Psykisk ohälsa pausar liksom inte och det jag fått höra är att bara ta det lugnt och sitta ner i båten. ”Snart vet vi var landet ligger”… 
Bra va? Observera ironin…

Tack för ordet! / Arthur

Jag behöver samtala med "Gud" eller "universum"… Just nu är jag oerhört trött på tvåsamhet och kärlek… trött på mig själv! Jag blev aldrig färdig hudterapeut. Det är en liten sorg hos mig! Jag var jäkligt bra! Jag fick aldrig min examen inom hudvård och massage. Men hur ska jag göra det? Hur går jag tillväga..?

God Morgon. Klockan 05.00 Alltid noga med min hudvård. Älskar burkar, pryttlar, färger och former…

04.30
Ibland är det svårt att finna orden.
Ibland finns de inte där och det saknas någonting att skriva om.
Tomt i huvudet. Inte tyst, som du vet, det surrar bra i mitt huvud, men jag lyckas inte bringa ordning på allt det som rör sig i huvudet.
Det är en sådan morgon just idag! Igen!
Det surrar mycket i skallen och det är mycket jag skulle vilja skriva om, men det lägger sig inte tillrätta och det blir inget bra alls.
Torka? Ordtorka? Fantasilöshet?
Det finns alltid saker att reagera på, skriva om, tycka och tänka kring och ändå finns det dagar då inget blir sagt eller gjort och i detta fallet, skrivet…

Jag måste ta en promenad idag.
Det är plusgrader och mina dagliga promenader har kommit av sig. Jag behöver luft. Jag behöver samla ihop mig. Jag behöver styrka och mod.
Jag behöver samtala med ”Gud” eller ”universum” (kalla det vad du vill! De högre makterna?) och jag behöver be om vägledning! Jag gjorde det i mina böner i morse, men jag behöver tanka mer av anden…
Kanske att jag tar mig till kyrkan i Skärholmen och bara ”är” en stund. Sitter där och bara inhämtar tystnaden och energierna?
Det känns lite som om jag kommit av banan. Jag behöver hämta hem lite andlighet och jag behöver komma i kontakt med mitt ”högre jag”, tror jag bestämt! (Flummigt som fan, jag vet…)
Bitterheten och det förflutna har börjat ta överhanden och ibland när det blir så, önskar jag förändring. Jag kan ställa till det ganska bra, vänder uppochner på tillvaron!
Jag gör förhastade ogenomtänkta saker och handlingar, och det brukar stå mig dyrt. Just nu är jag oerhört trött på tvåsamhet och kärlek och jag är vansinnigt trött på mig själv och den där evinnerligt dåliga självkänslan.

Jag duger inte till. Jag räcker inte till. Jag har hjärnspöken som berättar om min oduglighet. Jag tror att jag vet vad andra anser om mig och jag tror att jag vet vad andra tycker… Jag vet ingenting, men ändå maler det där eländet på i huvudet.

God Morgon… 05.20

Tänka positivt. Vända tankarna och funderingarna till något bra.
Affirmationer och andas, andas, för att bryta ”dåliga” mönster. Mindfulness och ”medveten närvaro”… Jobba med det, tänka på det och vara i ett ”här och nu”!
Det kan bli en ond cirkel av det där, tro mig!
Visst är det bra med ”verktyg” och olika tillvägagångssätt för att bryta det som är mindre bra, men är självkänslan kass, så kan det sluta med självanklagelser och självförebråelser. Det kan sluta med hårda tankar och ord. Ibland lär man sig ”bra” saker och så fungerar det inte och då blir även det mindre bra och till negativitet! 
Jag är bra på det där, att tappa fokus och bara bli förbannat elak emot mig själv…
Och ja, jag har skrivit spaltmeter om detta, men det kanske tål att upprepas..? 

Jag funderar ganska mycket kring det som varit ett av mina stora intressen och det som jag arbetat med under så många år; Hudvård, kosmetik och människors trivsel och komfort!
Det är ytligt och det kan bli oerhört plastigt, fyllt med plattityder och floskler, inom just den yrkeskategorin, men det kan också vara mysigt, trevligt och välgörande för dem man hjälper tillrätta.
Jag blev ju aldrig färdig hudterapeut. Det är en liten sorg hos mig! Jag var jäkligt bra!
Jag fick aldrig min examen inom hudvård och massage. Ytterligare en konsekvens av drogerna (alkohol är en drog! Alltid!) och återkommande depressioner. Det sistnämnda har jag insett först flera år senare, att det var ledsen och nedstämd jag blev i all den där röran. Jag kunde inte för allt liv i världen behålla fokus och koncentrationen. Jag orkade inte hela vägen. Slutliga lösningen? Sprit! Men… Jag har en längtan och en önskan!
Jag skulle önska att få avsluta det där. Jag skulle vilja arbeta, på ett eller annat sätt, för andra människors välbefinnande, ta hand om… pyssla om…
Men hur ska jag göra det? Hur går jag tillväga? Vad ska jag göra och var vänder jag mig..? Jag måste kolla upp saken med mina ”gamla” kollegor! Och viktigare är, känner jag… är jag för gammal? Är jag för passé? Blir det bara patetiskt med en man på snart femtio bast som vill arbeta som hudterapeut eller med människors välbefinnande, trivsel och hälsa?
Det måste finnas ett enkelt och smidigt sätt att komma vidare och få det gjort..? Jag är ju faktiskt nästan färdig och jag har ju jobbat en del!
Men jag måste ha en examen… ett Diplom! Jag ska se vad jag kan göra, när orken infinner sig, jag ska försöka ta reda på det där…

Tack för ordet! På återläsande! Var rädd om dig och tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur 

Fortsättning på tankarna och orden kring känslor, själen och samtalen kring dem. Jag borde fråga, för att bryta min självcentrering, "hur påverkas du av mitt tillstånd"?

Jag upplever mig själv som missförstådd och inte lyssnad till.
Jag känner, upplever och tror, att mina närmaste inte förstår min situation och att jag inte är tydlig.

För många i min omgivning kommer mina diagnoser som en överraskning och förmodligen, jag gissar bara, för jag vet ju inte, tycker många av dem att jag idisslar, tjatar och ältar det.
Så kanske det är!
Jag kanske har slukats av mina mentala hälsotillstånd och kanske är det så att hela jag är jobbigt självcentrerad och egoistisk. Jag, jag och jag… Men det är nytt även för mig!
Det kan vara så att allt det där jag skriver om och pratar om, är nyheter för mina vänner och närmaste och att det inte alls känner igen mig i allt det där…

Jag har ett djupt känsloliv.
Jag är oerhört sensitive, på fler än ett sätt. 
Jag har många gånger alla de där känslorna och nervtrådarna på utsidan av kroppen, som strängarna på en gitarr, och som kan slås ann av vem som helst, när som helst och i vilken situation som helst.
Registret sitter utanpå huden, med rötterna inuti kroppen och med fäste i hjärtat. Det slår ann på utsidan, sorteras inte alls, utan fortplantar sig snabbt in i sörjan som tillhör hjärtat och själen, för att sedan bli liggandes där och skvalpa och skava.
För att undkomma det, så ”gissar” jag och ”tolkar av” andra så snabbt som möjligt, för att rädda mig undan allt som det drar igång i hjärnan. Eller, jag tror att jag skall undkomma och jag tror att jag har en smart strategi, men i själva verket så är det mindre bra, eftersom jag för säkerhets skull tolkar in och tolkar av de mesta oerhört negativt.
Det kanske är lika bra, tänker mitt förnuft, för då behöver man aldrig bli besviken. Och jag tror att mina nyvunna vänner tycker att jag ältar och är tjatig och jag tror att min man och bästa vän är utled på mina ”formsvackor” och mitt förbannade mående.
Jag tror mig veta, vilket jag naturligtvis inte gör, att jag bara talar om mina förbannade diagnoser, att jag bara skriver om dem och hur jag mår mentalt, som en besatt och att jag ”besvärar” allt och alla med skiten.
Men, faktum är att jag på nytt försöker att lära mig leva, lära mig tala om det som är svårt och även sätta mig ner med min man, kärlek och bästa vän och säga, ”tala till mig, rör vid mig och säg att du uppskattar mig”…
Det går inte! Det går bara inte…

Att ha fått tillgång till mina diagnoser har för mig varit, ja’, eller är, som att finna en uppslagsbok och fascineras över hur mycket det är som jag faktiskt redan vet, men inte riktigt har etiketter på! Jag fascineras över hur mycket av allt det där som jag redan hade kunskapen om, men saknade orden till. Jag har fått insikter och förklaringar…

Dessutom har jag byggt upp en fasad ovanpå det och stängt till den dörren ganska ordentligt under ett tjugotal år, och så vips… Jaha, det var så det var! Som att finna en förstående gammal vän! 
Som att finna hem lite grann och ändå… ändå är allting så nytt och märkligt, men samtidigt inte alls främmande och till detta ska jag förhålla mig på någotvis? Och med mitt nya förhållningssätt ska jag även delge mina närmaste och mest uppskattade vänner och familj, sanningen om hur det är, var och hur det ser ut, egentligen! 
Och jag skall försöka att förklara för dem att jag uppenbarligen lyckats ganska ganska bra med att hålla själens och hjärtats trasigheter i schack och att jag nog lurat mig själv allra mest… Yta, fasad och påklistrat falskt!
Jag är ny i allt det här, men har ändå en konstig känsla av ”nygammalt”. Jag känner mig mer hemma i den personen jag var som ung vuxen, än den jag har varit de senaste tjugo, tjugofem, åren. 
Jag är ny. Så här är det! Det här är jag!

Jag vill att människor ska förstå mig.
Jag vill finna en egenacceptans för hur jag var och vem jag är, egentligen.
Jag vill att mina vänner, min man och bästa vän och även mina terapeuter, ska förstå hur jäkla skruvat det är i mitt liv och hur illa det faktiskt har varit under mina år av missbruk.

När jag var som allra mest deprimerad, och inte ville duscha, mest sova och åt socker så jag nästintill blev en självförsörjande Sockerbit, kände jag att ingen förstod mig, att ingen tog mig på allvar och att inte lyssnade och kände in hur det verkligen var!
Jag ville ju inte leva längre. Döden var lockande och allting, precis allting var totalt meningslöst.
Naturligtvis var själva depressionen i sig destruktiv och en nedåtgående sluttning och med det kommer ju allt det där rörigt negativa, men inte desto mindre blev ensamheten inte självvald, eftersom det var själen som var ensam och det mesta cirkulerade kring att ingen förstod mig. Detta inkluderat min man och bästa vän.
Och det värsta av allt är, att det är återkommande. Det kommer igen, igen och igen och det blir inte bättre med stigande ålder…

Att fråga, förklara och berätta hur det är är viktigt.
Men… det fungerar inte när man är deprimerad och ledsen. Det finns absolut inget intresse att göra det heller, för varför ska man göra det? Det finns ingen anledning i all meningslöshet.

Men, man bör, eller jag bör, sätta mig ner och berätta. Jag borde fråga, för att bryta min självcentrering; ”Hur påverkas du av mitt tillstånd? Hur känns allt det här för dig? Kan du hämta hem mer information själv? Vill du följa med på en föreläsning? Böcker, vill du ha förslag på litteratur”?
För om jag och alla andra som blir sjuka med jämna mellanrum, tar reda på hur det upplevs och hur det är för andra runtomkring, så slipper vi grubblerier, ångest och dåligt samvete, för att sängen är där vi allra helst vill bo, sova och grotta ner oss.
Mitt tillstånd påverkar alla andra, jag vet det, men nästan nittiofem procent av alla mina tankar är ”fel” och negativa och därför är det bra och bara schysst om jag frågar dem omkring mig hur de har det och reder ut det hela!
Men jag är feg. Jag är rädd och hur börjar man ett samtal och hur för man det framåt! ”Det är väl bara att be om lite tid och be om uppmärksamhet, och sedan berätta och tala om vad det är man behöver ventilera och berätta”.
Men det är inte så enkelt och det är en av de svårigheter jag dras med, avsaknaden av mod, styrka och rädslan att ständigt falla ner i livets svarta hål…
Frågan kvarstår… Hur gör man?

Väl Mött och å återläsande!
/ Arthur (För somliga är jag Janne…)