Tankar jag tänkt och funderingar jag tankat… Jag är så oerhört tacksam! Jag är det… Men vill ändå ha mer och vill alltid mera och söker ständigt mättnad och tillfredsställelse för hjärtat och sinnet. Och ja… Jag har glädjen, livet, kärlek och jag har andliga rum att besöka.

Tidig morgon.

Ensamhet, en mugg kaffe och morgon-tv. Grymma minus grader utanför, men här inne, under min pläd, varmt, ombonat och vintermysigt. 

Det är bara jag, bara jag själv och ensamheten. Den självvalda sorten.

Men oron och obehaget kryper genom bröstet på mig och glider ner mot magen. En rädsla och en oerhörd sorg, är ytterligare en identifikation av det som brusar i min kropp. Rädslan, önskar få fäste i själen. Vill flytta in och bo där! Det känns igen. Är så välbekant!

Och oron ockuperar mina funderingar; Varför är det där!? Varför känns det så här? Ett Intensivt, eskalerande obehag och upptrappande misstämning, en olust.

Jag spelar musik, mellan nyhetsinslagen på teven. Jag lyssnar på texterna till sångerna och försöker att vara närvarande i den tidiga morgonen. Dricker mitt kaffe och saknar, oerhört, varma kattmagar att smeka.

Min ensamhet är självvald och jag önskade vara ensam. Jag saknar honom, alltid, han jag vill vara nära, nära och jag inser i min egen oro, att mitt eget liv är en balansgång och jag kan fortfarande falla, falla ner i depressioner och isolering.

Men… det är inte den oron och olusten som kryper i kroppen, det är det faktiskt inte! Jag klarar mig själv! Jag fixar livet ändå, det måste ju gå… Det är så mycket liv kvar!

Jag tänder ljus och rökelser, denna morgon och jag ber tyst… ”Hjälp mig, vägled mig, visa mig var jag skall gå… Var är jag och vem!?

Det frestar på, att vara i självvald ensamhet och låta tankarna få driva runt i sinnet. Tankarna är som drivved i själen, flyter upp, virvlar runt och försvinner. Återupptas, ger oro, rädslor och ett envist ältande.

Det blir ibland till destruktiva asätande fåglar, med bara elände som sitt största byte! Och när jag sitter här, lyssnar på min mjuka musik, samtalen med substans från teven emellanåt och känner kylan dra ifrån otäta fönster, då slår det mig! Jag kommer på det! Varför! Känslan; Som att stoppa en krona i en sparbössa. Glasklart!

Det faller in i min verklighet, som den självklara sanning det är! Plötsligt vet jag vad det är som är oroande, obehagligt och vad det är som skrämmer mig. Den vansinniga sorgen, som fröjdar sig i mitt bröst. Gnager, skaver och tuggar i sig lite till och lite mer av min magra själ. Sorgen som är av den aldrig botbara sorten.

För…

Jag hade ju allt, en gång. Fin våning, ett bra arbete, en stor kärlek.

Många resor, stor umgängeskrets, middagar, fester och till detta, vackra saker och ett vackert hem. Storstäder, god mat och härliga viner. Jag hade turen att få vara älskad och uppskattad av en och samma människa under många år. Jag har haft förmånen att få resa och se delar av världen, som få har fått se eller vara med om.

Jag har upplevt miljöer, platser och människor, som bara några få av oss får uppleva.

Och jag hade lyxen att kunna införskaffa det jag önskade, och miste stora delar av att uppskatta, glädjas och känna tacksamhet för det jag hade och fick, för allt blev en självklarhet. Det blev mer av att ta för givet, en lättja och en inställning som om det var en självklarhet att få ha det så fint, bra och gott. Det bara var där, allt det vackra, fina, och vi var så lyckade och snygga…

Misslyckandet… Det stora förfallet. Mitt misslyckande.

Och jag… Jag själv blev till drivved utan mål och utan innebörd. Det föll. Det kraschade. Jag kraschade. Och mitt redan, sedan många år tillbaka, svåra missbruk eskalerade och när korthuset föll, blev jag ensam kvar. Allt försvann på några få år. Allt begravdes i beska och bitterhet. Jag begravde mig i sorgen av en död kärlek och en förlorad vacker tillvaro. Jag miste precis allt. Min värdighet. Mitt liv och min självständighet.

Jag tappade fokus och hamnade tillslut i parkerna runt om i Stockholm och mitt jag blev till en liten lort, bland andra missbrukare och utslagna.

Nu, när jag sitter här, i en liten lägenhet söder om Stockholm, lånad av Staden, att acklimatisera mig i, med bord och möbler lånade av vänner och inköpta på loppis och secondhand, klädda med vita tyger, och väggarna fyllda med urklipp från tidningar, istället för de målningar jag en gång ägde, och vackra tyger draperade i fönstren, mängder med ljuslyktor och ljusstakar placerade överallt för ombonadens skull och med en begagnad säng funnen via annonser, så vet jag att jag är så nära, nära… Tanken slår mig, jag kan ge upp och ge mig ut och bedöva mig. Bort och ner och försvinna…

Min kärlek och min medicin. Längtar så oerhört!

Det är så oerhört nära att jag kan förlora allt igen.

Bara en armslängd ifrån mig. Faktiskt redan vid ytterdörren jämte min egen, finns misären och missbrukets helvete!

Jag kan välja att gå ut från min lägenhet och plocka upp skiten igen, välja att dö! För det kommer jag att göra; Dö! 

Jag saknar det inte, alkoholen, som är en livsfarlig drog, utan jag söker själva försvinnandet, undvikandet och pausen i tillvaron. Jag vill inte mer och samtidigt; Jag vill, jag vill, jag vill leva…

Döden, att dö och få dö… Om jag skulle… Om jag valde bort allt det jag återfått i livet… Jag kommer inte att överleva en gång till!

Och jag vet precis var jag ska gå någonstans, för att få tag på det jag önskar.

Jag vet exakt vem och vilka jag ska tillfråga… Och jag har hela tiden en utväg, alternativ att välja, och en snabb väg ut! Jag har hela tiden val!

Och med min självvalda ensamhet kommer tankar, funderingar, sorg, skräck, rädslor och tårar… Och det grundar sig i allt det där… Att förlora. Att misslyckas, igen, gång efter annan, att nyktra till. Vara hel, ren och drogfri! Att gå miste om kärlek, hem, sysselsättning och vänner. Igen! Att kanske leva på gatan, ännu en gång. Att bli beroende av andra och nedlåta mig att göra förnedrande handlingar för att få tillgång till drogerna. Alkoholen. Spriten är en drog…

Jag har misslyckats förut. Jag har förlorat kriget många gånger tidigare, mot drogerna, dess egenvilja och grymma, förhatliga, önskan om mer.

Jag är så oerhört tacksam! Jag är det… Men vill ändå ha mer och vill alltid mera och söker ständigt mättnad och tillfredsställelse för hjärtat och sinnet.

Och ja… Jag har glädjen, livet, kärlek och jag har andliga rum att besöka. Jag är andlig och fullständigt insiktsfull!

Jag har funnit kärleken igen! En man som tycker att jag är okej ändå, trots allt jag varit med om, allt jag gjort och allt som jag inte äger längre. Jag har fått chansen igen, att försöka att komma tillbaka till livet, samhället och mänskligheten. Jag har allt jag behöver i detta lilla, som är mig så oerhört kärt och uppskattat. Tro inte annat.

Men jag är på min vakt! Jag är observant! Jag leker inte med det jag känner, mina vilsna känslor, mina rädslor och min gnagande oro, för detta är allvar! Livet är allvarligt.
Jag kan förlora allt, återigen! Att misslyckas ännu en gång, är inte ett alternativ! Det går inte! Det får inte ske! Jag dör!

Och det är det här som är mitt livs stora rädsla och min oroande skräck! Detta är rädslan! Livsrädslan! Det är det här som är faran, det sammantagna av vad jag känner, i min självvalda ensamhet!

Jag kan välja livet, eller att bedöva och dränka mig i det som är kvar. Jag kan välja och alla människor gör sina val. Det står mig fritt, det står alla fritt att göra som de vill, ta tillvara på… eller slänga bort.

Och… jag lyssnar till min musik. Tänder ljus och rökelse, och ber tyst… ”Hjälp mig…”

Jag har någon och jag någonstans, någonstans att vara och bo. Någonstans som faktiskt är mitt. Jag har ett liv… Jag har tvåsamhet och kärlek. Vänner, mat och en säng att sova i! Glöm aldrig, glöm inte, glöm aldrig bort varifrån du kommer… Det är en del av det stora livet; Att vara älskad och omtyckt.

Och plötsligt inser jag, hur mycket jag lyckats med att åstadkomma, få, äga och ha, återigen, på väldigt kort tid, ändå.

Jag har tur! Jag är på väg! Jag är visserligen förbannat rädd, för det höjer sin röst ibland, längtan efter sömn, försvinnande och livspaus, jag medger det, men jag har mer liv i den här kroppen än så och jag har någon som väntar och längtar efter mig.
Jag är en del av livet och jag skall återfinna det! Njutningen, härligheten och mig själv… Tillsammans med dem jag älskar, i förortens mångkultur, ska jag få det här att fungera!

Väl Mött / Arthur 

Bönhörd. Någon lyssnar! Vem vet hur det ser ut och vad som sker egentligen? Mycket vet vi, men det där okända har vi ingen som helst koll på… Det är jag som ska hamna rätt i livet just nu! Det är jag som ska vara glad och tillfreds, inte alla andra! Det är jag som ska ha en sysselsättning och någonstans att ta vägen…

Onsdag förmiddag.
Jag klev upp tidigt även denna morgon.
Hann och dricka en stor mugg kaffe, ensam och be en bön.

Jag uppskattar mina ”samtal” med ”Gud”, eller vad du/jag väljer att kalla ”det” och det sker, i alla fall hos mig, något märkligt i kroppen när jag haft mina samtal och bett mina böner. Jag har fortfarande, trots min härliga ålder, en sinnebild av hur bönen och min vädjan skall se ut inför det ”Allsmäktiga”. Du vet… stå på knä, vara underdånig, ödmjuk och undersåtlig. Nästan lite rädd och undergiven! Dumt!
Jag försöker att lämna den bilden och tillåter mig att improvisera bäst jag vill. Det är egentligen ingen som vet hur samtalen med de Andliga och de ”Högre Makterna” skall se ut och hur det skall vara, så man kan göra som man vill, faktiskt, för det enda jag vet säkert är att det fungerar.
Jag har blivit bönhörd så många gånger och jag har fått direktiv, vägledning och hjälp på så många olika sätt. Kanske inte alltid som jag vill och som jag har tänkt att det ska se ut, men bönen har blivit hörd i sinom tid och jag har själv förstått att det har skett… Bönhörd. Någon/något lyssnar!
Vem vet hur det ser ut och vad som sker egentligen? Mycket vet vi, men det där okända har vi ingen som helst koll på…
Det är ganska coolt och jag upplever själv att de dagar jag startar min morgon med samtal och böner till det där okända ”Energierna”, så infinner sig ett lugn och en stillsamhet i kroppen.
Jag ber om vägledning, jag ber om stöd och mod, jag ber om värme, kärlek och öppenhet och jag ber för mina vänner, min man och mina älskade husdjur.
Och jag ”pratar” och för en dialog… Om jag lyssnar ordentligt så finner jag även svar… Ibland så dyker det upp vägledning och riktlinjer i olika former, och även svar på frågor som jag har, och det är bara jag själv som tolkar, läser av och tyder vad de där ”tecknen” kan vilja säga mig… Jag känner tydligt av när det faller in i kroppen, i hjärtat, om det är en sanning eller en villfarelse!
Igår, bland burkar, Vitaminer och Kosttillskott, dök ett ord upp, någonting som jag själv är avsaknad av och behöver så mycket mer utav just nu; ”Mod”. Urfånigt kan tyckas! Men för mig blev det en sanning och en påminnelse om att jag själv behöver arbeta med det, mentalt förstås, mitt Mod!
Jag är avsaknad av modet och oräddheten, och jag behöver verkligen hämta hem det för att komma vidare i tillvaron! Jag ska erkänna att allt det där med Sysselsättning, Socialpsykiatri och olika aktiviteter skrämmer mig och jag känner själv att jag har väldigt svårt för att ta för mig av det jag vill och önskar. Jag har svårt att be om hjälp, jag vill inte vara till besvär och jag tänker ofta att; ”Inte ska väl jag”…
Just nu har jag känt att jag är besvärande och besvärar, eftersom jag inte var nöjd och glad för det där senaste erbjudandet jag fick, via Aktivitetshuset på Södermalm i Stockholm.
Det innebär i praktiken att jag och min handläggare på Socialförvaltningen måste leta vidare, lägga ner mer arbete för att finna någonting lämpligt och bra för mig och det innebär att allting förskjuts och alla omkring mig får arbeta lite till och lite mer för att just jag ska bli nöjd.
Jag tänkte skriva ett mejl till min nya Handläggare på Socialpsykiatri och be om ursäkt för att jag är så ”jobbig” och ”omöjlig”, men jag har lämnat det och tänkt och sagt till mig själv; ”Det är jag som ska hamna rätt i livet just nu! Det är jag som ska vara glad och tillfreds, inte alla andra! Det är jag som ska ha en sysselsättning och någonstans att ta vägen de närmaste året och det är bara jag som kan avgöra vad som är bra för mig eller inte”…

God Morgon världen… ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”…

Det där med förmätenhet och högmod är bara dumheter i det här avseendet och för dessa negativa tankar kan jag endast tacka Tolvstegsprogrammet, som alltid och ständigt proklamerar att man inte ska förhäva sig och inte vara/bli för stöddig och kaxig, utan man skall ödmjukt böja sig för livets alla turer och vara tacksam!
Jag tänker ta för mig! Basta! 
Jag tänker be om det jag önskar och vill! Jag tänker inte låta mig nöja med det näst bästa! Det handlar om mig och mitt! Jag, jag och jag… Det är jag som skall finna mig själv, det jag vill och det jag önskar…
Det är obehagligt för mig att skriva, tänka eller ens säga det där, att jag skall ta för mig och be om ”mer”, för jag trillar direkt ner i en massa negativa tankar och ord, och jag matar mig själv med; ”Vem tror du att du är? Är du inte lite väl omöjlig nu? Tror du att du är mer än någon annan”…
Det där surret av skit och negativitet tänker jag låta vara och det får stå och gå i bakgrunden av mitt medvetande, som en komradio ungefär, för varför skulle inte jag kunna få vara värd all den där hjälpen? Varför skulle inte jag kunna få en plats på jorden, där jag trivs och får utvecklas? Varför skulle inte jag kunna få…

(I skrivande stund ångrar jag att jag skrev det där… Att jag får och att jag kan… Det dundrar på i huvudet; ”Vem fan tror du att du är?)

Jag återkommer under dagen, som alltid, på ett eller sätt…
Ta hand om dig därute i världen och var schyssta emot varann.
Tack för ordet och tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur 

En Prosadikt. Tidigare publicerad på Bloggen… När man hämtar hem sin självkänsla, tron på sig själv och livet. När styrkan slutligen infinner sig och man vågar välja bort dem och de som inte är bra… Det är då man kan möta allt med motstånd. Väl Mött / Arthur

Med bara, nakna fötter, är jag fast förankrande i jorden. 

Jag har valt och jag väljer. Du tillhör inte mina val.

Jag tänker stå här, fast besluten, förankrad!

Jag ska stå här och se på. Mig får du inte!

Du kan försöka, att bryta ner mig. Försök! Jag ger mig inte!

Regnet och tystnaden, berättar min historia!

Du var chanslös, från början. Intet ont anande!

Det finns inget kvar här, för dig, för jag har varit där!

Du kan ta min person, mitt jag, försök krossa mig!

Men jag har valt och jag väljer. Du tillhör inte mina val.

Jag tänker resa mig igen, som de största träden i skogen.

Upp, högt över trädens kronor, bor jag och min självkänsla.

Förstör det som är jag. Elda min person som bark! Men jag reser mig igen.

Och med mina bara fötter, är jag fast förankrande i jorden!

Jag står stadigt… Jag ger min inte.

Lägger mig inte ner, för att dö!

Vindar kan komma. Höstens orkaner. Och jag är okrossbar.

Bitande vinterstormar, kan försöka att besegra mig! Jag överlever!

Jag blöder. Jag gråter. Jag skriker. Är det ett nöje för dig?

Som porslin och lera, kan du slå mig sönder och samman.

Jag reser mig igen! Jag förblir hel och oslagbar.

Jag är inte ditt att förstöra. Jag är inte din att förgöra.

Jag har valt och jag väljer. Du tillhör inte mina val!

Spring. Gå. Försvinn. Jag tänker stå här!

Jag är fast besluten, förankrade i marken!

Mig får du inte!

Inte mig…

/ Arthur