Att acceptera nuet och hoppas, tro och ha tillförsikt att det kommer lösningar på "problemet", i sinom tid. Det är okej! En bekant sa Grattis till mig, när hon fick veta att jag blivit beviljad en Sjukersättning å 50%. Själv undrar jag om ett Grattis är det jag vill höra? Grattis till vadå?

Det blev mycket vila i sängen idag. Jag och två kattmagar. Varma och goa katter… Lite slötitta på teve och somnade förstås.

Tvättade en tvätt och passade sedan på att bada ett varmt bad med mycket badskum och lite svart kaffe och skriva, skriva och skriva…

”Det är inte bra att grubbla”, sa en gammal bekant till mig. ”Det är bättre att vara bland människor, umgås och vara aktiv, än att tänka och fundera”…
Det är förmodligen sant.
Det stämmer nog. För somliga! Jag mår förmodligen också bättre av att ”umgås” och vara social för att skingra tankarna, så är det nog.
Men jag måste få tillägga att det inte alltid är rätt för alla och att det inte är ett universellt svar på människors svårigheter.
Somliga grubblar och ältar ändå. Några av oss tänker hela tiden och i ett umgänge tar vissa människor även in hela miljön, alla människor och allt det som sker omkring dem.
Det finns inget stopp och det finns inget riktigt filter som sorterar allting som sker omkring oss, och det blir trafikstockning i alla sinnesintryck!
Och allt det som ska in i skallen och sorteras, står knappast i en välordnad kö…
Som min man, kärlek, och bästa vän alltid kallar det; Hjärntrött. Man blir trött i hjärnan av allting!

Jag har ju skrivit om detta förr, men det är så enkelt för utomstående att rapa upp gamla klyschor och floskler och sedan tro att det ligger lite sanning i det. Men jag vet ju, jag är inte dum, att det handlar om välvilja, tröst och vänlighet, från mina medmänniskors sida.
Jag hetsar inte upp mig längre. Jag gjorde alltid det tidigare! Men inte numer… Jag vet hur det är och jag vet vad som händer i min kropp och i mitt huvud. Jag pallar inte. Jag orkar inte. Jag blir slutkörd och trött.
Men, det positiva är att det blir tätare mellan gångerna när jag själv känner att det faktiskt är okej och att det är accepterat av mig själv.
Det blir ju lite av maktlöshet! Vad ska jag göra och hur ska jag göra det? Hur får man mer energi och mer tillgång till hjärnfiltrering och lugnare tankeverksamhet? Vad kan jag göra? Det är ju som det är!
Förr drack jag vin. Massor med vin och klarade mig ganska bra, tyckte jag då. Förr kunde jag ta både Morfin och Amfetamin, det ena för att varav ner och befinna mig i ett ”Alice i Underlandet”-land och det andra kunde jag dra i mig för att ”komma igång”, vara aktiv och ändå vara avskärmad och i min egen lilla bubbla och värld.
Nu är det inte så längre och för övrigt är det inte en problemlösning.
I mina funderingar är ett accepterande av tillståndet det som krävs. Att acceptera nuet och hoppas, tro och ha tillförsikt, att det kommer lösningar på ”problemet” i sinom tid. Det är okej!
Idag, just nu, är jag okej och mitt mentala tillstånd okej. Acceptans!

Ytterligare en bekant sa Grattis till mig, när hon fick veta att jag blivit beviljad en Sjukersättning å 50%. Själv undrar jag om ett Grattis är det jag vill höra? Grattis till vadå, tänker jag! Grattis till att jag insett mina begränsningar, att jag förstått att jag inte äger kapaciteten till mer än så?
Grattis till att jag är medveten och insiktsfull? Eller, för att vara sarkastisk och ironisk; Grattis till ett jävla misslyckande? Att jag är utkonkurrerade och inte ens duger att vara yrkesverksam till hundra procent?
Grattis till vad?
Jag funderar vidare på det där… Jag vet inte… Grattis? varför då?

Tack för ordet och på återläsande! / Arthur 

Jag har tittat och letat vidare bland de aktiviteter som Stockholms Stad kan erbjuda mig och jag känner starkt för att få jobba med ord, bild och färg. Det är många därute som vill tjäna pengar på dem, eller oss, som inte mår riktigt bra och det finns uppenbarligen pengar att tjäna! Jag undviker nyheterna just nu. Det är för mycket av skräck och elände!

Foto: Per Lundström 

I morse. Till kaffet… 
Tio minusgrader.
Grattis till oss.
Uppskattar inte den här årstiden och absolut inte kylan och den kommande snön. Inte ens katterna vill vara ute på balkongen och få frisk luft! Trodde inte riktigt mina ögon i morse, men, men…
Svenskar är bra på att prata om vädret. Vi får en del att tala om idag. Minusgrader och snö i Skåne. Spännande värre.

Jag har tittat och letat vidare bland de aktiviteter som Stockholms Stad kan erbjuda mig och jag känner starkt för att få jobba med ord, bild och färg.
Jag ska ta kontakt med dem som verkar intressantast och försöka att ordna med ett studiebesök, för att känna av och känna in hur det känns på plats. Jag ska även få en ny boendestödjare, med en mer specifik inriktning på Socialpsykiatri. 
Jag får själv välja vem och vilka som ska vara den så kallade ”utföraren” av Boendestödet och jag trodde att det kanske skulle bli enkelt att finna någon som kan vara mig behjälplig, men det visade sig vara svårt! Det är många därute som vill tjäna pengar på dem, eller oss, som inte mår riktigt bra och det finns uppenbarligen pengar att tjäna! Det finns hur många som helst att läsa om och förkovra sig i!

Foto; Google

Det är en ren hel djungel därute av stödformer och olika organisationer som är beredda att hjälpa till, och det jag kanske trodde skulle bli enkelt och smidigt att finna, tycks bli ett stort berg att bestiga.
Det blir svårt för mig att hitta det som blir rätt och bra ifrån början, när valmöjligheterna är så många och så stora. Det blir stress av sådant här för mig. Jag blir oroad att det ska bli fel och att jag ska hamna fel. Jag blir nervös att jag ska fatta fel beslut och att det ska ”landa” fel hos mig!
Dessutom sätter jag snabbt igång och ifrågasätter hur pass ”sjuk” och psykiskt instabil jag är! Jag kanske bara är en bluff!? Jag kanske inte alls är så instabil som jag tror? Kanske att jag bara inbillar mig, kanske att jag inte alls behöver den här hjälpen. Tänk om hela jag och mitt liv är en stor charad?
Tänk om och tänk om… Det viktiga och bra just nu, är att jag kommer bort ifrån missbrukarenheten och ännu längre bort från min missbrukarhistorik. Det är inte problemet längre och det känns faktiskt bra! Jag är oerhört trött på gamla missbrukare och det inkluderar mig själv! 

Foto: Per Lundström 

Jag har ett nytt möte med Socialpsykiatri på Onsdag och då kanske jag har kommit fram till någonting vettigt och bra.
Det är en del viktiga beslut att fatta, för mig, och jag är oerhört trött på att inte få till ett ”flow” i tillvaron, jag önskar bara att bitarna faller på plats nu!
Det är mycket att läsa, fundera över och det är mycket att djupdyka i, och det känns just nu mindre bra. Det blir som sagt för mycket… Ett surr! Ett skavsår! En sten i skon…
Men jag har lite tur, för den nya handläggaren på Socialförvaltningen har ”plockat ut” de samarbetspartners som hon, och ytterligare några på Stadsdelarna runt om i Stockholm, anser och upplever som goda, bra och tillmötesgående stödforum och med god assistans. Det gör det betydligt enklare för mig och jag har färre att titta på, läsa om och ta reda på fakta kring.
En passus; För övrigt är Stockholms Stads Hemsida värdelös och de som söker via deras sidor blir ganska snart trött och uppgiven. Omöjlig hemsida att ens förstå, för den mest avancerade hemsideanvändare.
Gör om och gör rätt!

Jag undviker nyheterna just nu. Det är för mycket av skräck och elände!

Foto; Google

Jag uppskattar dock att vara påläst och insatt i världshändelser och de som sker i min omvärld, men just nu och under den senaste tiden har det varit för mycket oro, obehag och rädslor. Jag tittade lite hastigt igenom nyheterna i morse och fann att de dödats, mördats och bombats på flera ställen runt om i världen.
Det är inte ens tryggt att vara och bo i Sverige just nu. Och jag trodde väl i min enfald att jag inte skulle påverkas så mycket av det där och att jag är relativitet trygg i vårt land, men jag hade fel. Jag tycker att det är skrämmande och osäkert att leva just nu och min oro för dem jag uppskattar och älskar växer till sig till ohanterligheter.
Och för att inte öka på den där oron, så får jag ta till olika strategier och bland annat undvika nyheter på teve och på internet.
Jag vill inte på någotvis leva i ovetskap och okunskap, men för min redan oroliga och nervösa skalle blir det för mycket.
Ibland måste man välja bort saker och ting, för att det inte ska bli för mycket rädslor och oro. Ibland måste man skära bort det som ger mer ångest och fobier än vad kroppen och hjärtat orkar med.

Ta hand om dig därute i verkligheten. Tack för uppmärksamheten och se alla dem som inte har någonstans att ta vägen idag, alla de som är hemlösa och fryser. Hur det än är just nu, så har vi det väldigt bra i jämförelse med så många andra!
På Återläsande och Väl Mött / Arthur 

Och det är Söndag och jag har en plan idag, jag hade samma plan igår, men det kom av sig… Jag såg på en film sent igår kväll. Kom i säng strax efter klockan tolv. Dålig film dessvärre… Och när jag nickade till i soffan, då var det dags att sova. Igen… Jag filar som bäst på min story om "Friherrinnan"…

God Morgon Världen!
Katterna blev kvar i sängen. Själv slängde jag benen över sängen när klockan ringde. Jag vill dricka en kopp kaffe med min kärlek och bästa vän, innan han går till sitt arbete.
Det är tidigt och det är kallt. Jag ska krypa ner några timmar till, efter det att han gått till sitt arbete.
Jag, katter, teven och ytterligare en kopp kaffe i sängen. Söndagsmys.

Och det är Söndag och jag har en plan idag, jag hade samma plan igår, men det kom av sig, för jag tänkte att jag skulle möta en god och härlig vän, och dricka kaffe på Södermalm.
Det måste bara bli av nu, för jag längtar efter min väninna och jag önskar att få sitta ner och bara vara, prata och diskutera med henne ett par timmar.
Hon lever i samma situation som jag själv, med diagnoser och depressioner, men jag tror faktiskt att hennes resa är ”värre” än min egen.

Det jag imponeras av är att hon har en ganska väl fungerande vardag.
Hon fixar sitt liv ganska bra ändå och hon är en jäkel på att ”göra likafullt”, oavsett hur hon mår och oavsett i vilket tillstånd hon befinner sig i.
Jag ska erkänna att hon har ett litet försprång vad gäller medicinering och erkännas bör också att hon själv aldrig har fört det krig jag har gjort/gör mot Beroendemottagningen, Psykiatrin och Försäkringskassan. 
I det avseendet är det lite mer medvind i hennes segel och hon är lite tuffare och kaxigare än jag.
Man ska i och för sig inte jämföra och man ska inte heller försöka sig på att se på saken samtidigt, för vi är olika individer och vi är olika själar, men det är dock skönt att ha någon som verkligen vet vad detta vill säga, att vara ”sjuk”, undvikande och bära på en ständig längtan av att vilja leva och få vara delaktig, samtidigt som man bara inte orkar.
Livsleda. Trött. Orkeslös. Ledsen. Vill inte, vill…
I skrivande stund ska jag följa hennes exempel och bara göra ändå. Idag ska jag åka in till Söder och ta en kopp java på ett café och bara vara.
Jag ska ta en promenad med min väninna och jag ska verkligen försöka att ta mig tiden, modet och orken.
Vi är inte där ännu, men intentionen är dock att jag ”bara ska göra”…

Jag såg på en film sent igår kväll. Kom i säng strax efter klockan tolv. Dålig film och jag somnade ganska omgående när jag kröp ner i sängvärmen.
Emedan jag så filmen, skrev jag lite, chattade med en ”gammal” vän och tittade runt på Facebook. Så bra var den filmen!
Minns inte ens vad den hette och i alla fulla fall… Det som inte väcker mitt intresse med en gång, tappar jag nöjet och fokuset direkt inför och även om det förmodligen skulle kunna ha varit en sevärd film och en film som man ”bara måste se”, så hamnar mitt intresse någon helt annanstans.

Jag filar som bäst på min story om ”Friherrinnan” och hennes väninnor och jag har verkligen kört fast.

Det är märkligt med den där historien, för min man och några få av mina vänner känner starkt för berättelsen och de bara väntar på att det ska bli färdigt, de bara önskar att få veta och läsa mer.
Den lever i sig självt på någotvis, berättelsen! 
Jag tänker mycket kring karaktärerna och det dyker upp små historier i huvudet, dock utan sammanhang och det jag gjorde i går var att skriva ner det som kom för mig, för att jag sedan ska kunna sammanlänka dem till en kronologisk story. Frågan är om det fungerar och frågan är om det blir bra? Ytterligare en fråga, blir det alls av?
Det är mycket osäkerhet i det och det är mycket ambivalens och tvekan, men kanske ändå… Håller språket? Håller storyn? Blir texten ojämn? För orealistiskt?
I alla fulla fall… Jag skrev mer, än såg på den där filmen och jag minns inte ens filmens namn…
Och när jag nickade till i soffan, då var det dags att sova. Igen.

Ta hand om dig därute i kylan, under Söndagen och i verkligheten.
Tack för din uppmärksamhet och din tid…
På Återläsande / Arthur