… socker och Kolhydrater stimulerar samma nerv och njutningscentrum i hjärnan som droger gör? Det är exakt samma "njutning"? Och det där ställer till det lite för mig, för direkt vaknar den delen av min person som inte vill besvära och vara besvärlig…

Webbkameran klocka 05.00

God förmiddag, världen och härliga Alby.

Mitt inlägg sent igår kväll, om LCHF, vet jag inte om det blev så bra och ”matnyttigt”. 
Jag försökte förklara själva bakgrunden till kosten och mathållningen, men kände att jag var ute och tramsade runt och snurrade in mig i saker och ting som jag inte riktigt har hundra procent koll på!
Men kanske ändå att jag väckt någons intresse?
Återigen kan jag rekommendera att besöka Kostdoktorn, där det finns många föreläsningar och mycket bra texter att läsa angående LCHF. Och vill man kan man bli medlem för en liten peng och få del av ytterligare filmer, samtal och dokumentärer.
Det är spännande, tycker jag, med mat, matindustrin och detta förhatliga socker. 
Visste du om, by the way, att just socker och Kolhydrater stimulerar samma nerv och njutningscentrum i hjärnan som droger gör?
Att det är exakt samma ”njutning”?
Och detta oavsett drog! För som alltid; Alkohol är en drog, oavsett vad du eller staten anser om det! Märkligt nog är Alkohol en helt laglig drog!

Webbkameran klocka 05.10

Igår var jag, tillsammans med min Socialassistent från Socialpsykiatrin, på Studiebesök på Aktivitetshuset Södermalm! Vilket coolt ställe!
Vilken förmån för dem, och för mig kanske, att få vara där under några dagar i veckan och komma igång med aktiviteter och olika sysselsättningar!
Huset som verksamheten huserar i är underbart vackert och ligger på Söders Höjder i tre plan. Det är ett sådant där hus som är äldre, med högt i tak, stora trägolv och med en doft av fukt och blött gammalt murbruk!
Jag tycker att den typen av hus och byggnader är tilltalande och personalen, som vi mötte upp, var väldigt professionella, lyhörda och tillmötesgående. Jag uppskattade det mycket!
Men verksamheten och aktiviteterna står och faller, för mig, med att de tagit bort de kurser och aktiviteter som väckte mitt intresse från första början.
Jag vill ju skriva mer, måla mer och använda mig av bildspråk och lära mig mer om foto och bildkonst.
De har tagit bort allt detta till våren, för att spara pengar och lägga mer av budgeten på de ”kurser” och de intresseområden som är mer populära och uppmärksammade bland deltagarna.
Även möbelrenovering och möbeltapetsering har de valt att plocka bort, vilket också väckte mitt intresse, så nu vet jag inte hur det blir…

Och det där ställer till det lite för mig, för direkt vaknar den delen av min person som inte vill besvära och vara besvärlig. Jag drar igång med ordvändningar som att jag borde vara tacksam nu, jag borde vara nöjd och att jag kanske kan låta mig nöja med det som de har att erbjuda?
”Måste jag alltid”…
Och samtidigt vaknar förnuftet och förståndet och påminner mig om att det är för mig, mitt väl, som detta gäller!
Jag har fått möjligheten att ”komma igång”, på ett smidigt och enkelt sätt, för att ta mig tillbaka till yrkeslivet, och då måste det ju passa mig och min person.
Anledningen till min kluvenhet? Vi måste boka ytterligare studiebesök, men på andra sysselsättningsverksamheter i Stockholms Stad och jag känner att det blir mer arbete, mer besvär och att jag krånglar och är oresonlig.
Jag borde och jag skulle kunna låta mig nöja med vad som erbjuds på Södermalm och Aktivitetshuset, så att alla inblandade blir nöjda. Alltså… alla andra blir nöjda och glada; Försäkringskassan, Socialpsykiatri, Arbetsförmedlingen, min man och min omgivning! Det borde vara klart nu och jag borde komma igång med rutiner och vardagliga sysslor.
Men det känns inte smidigt och det känns inte hundra procent bra, så jag får finna mig i att leta vidare…
I skrivande stund driver funderingarna och grubblerierna mig till vansinne och jag, utan att ha fått det bekräftat eller verifierat, tror att min omgivning upplever mig som besvärlig, tröttsam och förbannat lat. Undvikande på någotvis! Och samtidigt; Det handlar om mig! Det handlar om vad jag vill! Det är utifrån mig och mina intressen som detta ska ske! Det är mina önskemål och mina mål och min inriktning som skall räknas in här! Inte alla andras, inte pengar och kostnader och inte heller vad andra kan tycka och tänka om det hela.

Jag har och hade en vision om att få hjälp med skrivandet och med de ”projekt” jag har på gång, att jag kan och skulle kunna avsluta det jag påbörjat för en gång skull, och då måste jag väl kunna få hjälp med det!?
Jag har en fantastik berättelse i huvudet, som jag påbörjat och det vill verkligen komma ut ur skallen och avslutas.
Jag tror nämligen att jag har en väldigt bra story att berätta och jag tror att just den här berättelsen skulle kunna bli riktigt bra!
Men jag behöver hjälp och stöd i att komma vidare. Jag behöver mer ”input” och rutiner för att få det avslutat och färdigställt! Jag är ganska bra på att skriva och det är det jag vill syssla med, så…
Jag ser ingen annan utväg än att leta vidare i staden efter någonting som passar mig och min person bättre! För övrigt vill jag även utveckla mitt bildspråk och lära mig mer om foto, form och färg!
Så… Jag får finna mig i att vi letar vidare och jag får finna mig i att vara till ”besvär”! Detta måste bli bra!

Tack för ordet!
På återläsande och var rädd om dig därute i verkligheten. Var schyssta emot varann och skänk en tanke till alla dem som inte har någonstans  att ta vägen en dag som denna… Gott Nytt År!
Väl Mött / Arthur 

En gammal god vän skrev på Facebook att hon älskar att betala skatt i det här landet! Min bästa vän och kärleks syster kommer i nästa vecka. Jag ser fram emot det! Från det ena till det andra… Jag älskar, fullkomligen älskar, mina djur. Ja, eller katterna.

Jag tände ljus när jag vaknade. Jag vaknade tidigt.
Låg kvar i sängen en stund och funderade och ena av katterna trampade runt och hade nog föredragit om jag blivit kvar i sängvärmen, hon vill ha kli på magen, men jag klev upp.
Kokade kaffe och undvek nyheterna på nätet.
En stund i alla fall. Nyheter på morgonen är inte ett bra sätt att vakna på och det blir så vansinnigt negativt! Men, jag kan inte låta bli! Jag vill vara uppdaterad. Å andra sidan… jag skulle kunna hinna med det senare på förmiddagen.
Och ja, jag är lite ”nyhets-kåt”!

En gammal god vän skrev på Facebook att hon älskar att betala skatt i det här landet och jag instämmer.
Hon hade hamnat akut på Hjärtintensiven under två dygn. Ständig tillsyn, mat, fika, trevlig personal, genuin oro för henne, ständigt uppkopplad via EKG och mediciner. Nu var allt okej med henne, en mindre inflammation i hjärtat ”bara”! 
Men… Räkningen gick på tvåhundra kronor! 
Jag kan bara instämma… Det är ett bra land vi bor i och oavsett hur hög skatt vi har i det här landet, så får vi hjälp när vi verkligen behöver det och vi kan be om densamma om vi vill och kan.
Jag tänker närmast på mig själv i det avseendet, för jag hade aldrig fått den här hjälpen, med mitt tidigare missbruk och mina diagnoser, om jag hade bott någon annanstans i världen. Även om det är lite pengar jag får just nu, så skulle jag kunna få det att gå runt. 
Det är svårt, men min man och kärlek hjälper till så gott han förmår, så även min äldre syster, så jag klara mig. Men, om jag verkligen ansträngde mig, så skulle det kunna gå!
Jag hade aldrig fått mediciner, terapi eller utredningar om jag levt och bott i Rumänien, såvida jag inte var höginkomsttagare och kunde betala för det själv.
Hade jag bott i USA, hade jag ensam fått sträva efter nytt boende, arbete och en väg tillbaka till yrkeslivet och där hade det inte varit frågan om jag hade orkat eller inte. I Amerika får du ”dra på” oavsett… 
I Sverige finns hjälp att få för alla!
Det är dessvärre tvunget att be om den och tyvärr krävs, som jag skrev igår, en del motprestationer om man ska få bistånd/hjälp och en utsträckt hand.
Jag vet att jag klagar och gnäller emellanåt, men ibland får gamla vänner en att öppna ögonen ytterligare och tänka; ”Vilken jäkla tur jag har ändå”!

Jag ska iväg till min terapeut.
Jag ska inte vara där förrän klockan två i eftermiddag, men som vanligt så vill jag ha min promenad och få frisk luft och lite spring i benen…
Jag ska hem till mitt vackra hem i Bagis och se till blommor och se över posten. Jag väntar fortfarande på en del intyg till Försäkringskassan och

det även om handläggningen har påbörjats. Jag vill vara säker på att de får alla papper de behöver och som vanligt tar jag i lite i överkant. Men jag känner att jag vill vara grundlig och tydlig och att inga missförstånd uppstår.
Det blir, även med Sjukersättning, inte mycket pengar att leva på, men jag kommer att slippa stressen över Försörjningsstödet varje månad, efter som det aldrig finns finns garantier för att man blir beviljad dessa pengar, och jag kommer att veta vilka pengar jag kan behålla och att det inte blir avdrag för minsta lilla krona som kommer in på mitt konto.
Jag hoppas att det går vägen, för det skulle betyda ytterligare lugn och ro för mig…

Min bästa vän och kärleks syster kommer i nästa vecka. Jag ser fram emot det! Jag brukar tycka att sådant är jobbigt, för det går åt så mycket energi och jag upplever att jag måste anstränga mig, vara social och tillmötesgående. Men hon är lättsam, hon känner till ”läget” och vet att jag saknar energin som jag hade förut. För övrigt är det faktiskt upp till mig att ”spara på mig själv” och säga till när jag inte orkar mer. Jag vet att hon har koll, är förstående och överseende med mycket. Jag tror att det blir trevligt och jag ser fram emot det. Vi har en hel del gemensamt och en del att dela med oss av.

Från det ena till det andra…
Jag älskar, fullkomligen älskar, mina djur. Ja, eller katterna. Jag är så oerhört glad för dem och jag längtar ständig efter dessa två. 
Jag kan bli blödigt rörd när jag tänker på dem!
Jag är glad att min man och kärlek också ville ha djur, även om det mesta av ansvaret har fallit på mig av någon anledning, och han uppskattar dessa två oerhört mycket han också.
Jag vet faktiskt inte hur livet hade varit utan dem, för de känner in, vet och tolkar av hur jag mår och en av dem är extremt känslig och somliga dagar, när jag inte mår så bra, så söker hon sig ständigt till mig… Det är bra för det metala måendet, tro mig…
Och jag har tur! Jag får ha dessa pälsbollar i mitt liv och jag möter dem varje gång jag kommer hem. 
Det, min vän, är vardagslyx och ren glädje!

Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid!
På återläsande under dagen och var rädd om dig därute i världen!
Jag ska göra mig i ordning och komma iväg och ut i den kyliga höstluften!
Väl Mött / Arthur

Och du… ”Ta ingen skit”!

Ni lyssnar inte! Jag är människa och lider av psykisk ohälsa! Ni får bara inte behandla människor på detta sättet? Jag frågar mig! Är detta möjligt!? Så här får det inte gå till! Sov gott, för er som kan!

Jag fick ett brev i brevlådan här om dagen från er, det vill säga från Psykiatrin Söder Globen, där de hävdar att jag själv bett om att få tillgång till en annan mottagning närmare mitt hem i Bagarmossen! 

Det stämmer inte! 

Terapeuten och ”överläkaren” har själva tagit beslutet att sända mitt ärende vidare! 

De har inte ens diskuterat detta med mig! 

När jag var på besök vid Psykiatrin Globen Årsta/Vantör, berättade jag uttryckligen om mina svårigheter med att möta nya människor, slängas runt som en trasa till olika instanser och inte få den hjälp jag önskar! 

Jag bad dem att ordna så att jag kunde få gå kvar på mottagningen! 

Jag orkar inte mer! Jag vill inte! Hjälp mig för fan!

Och jag berättade också för dem att jag blir oroad och nervös med allt detta kaos! 

Jag bad dem om hjälp och förståelse för min psykiska ohälsa och sedan bokade vi nya tider för uppföljning och samtal om hur vi skulle gå tillväga!

Jag berättade även för dem om min förtvivlan, att medicinerna inte hjälper, att jag ständigt och varje dag, har en önskan om att få dö.

Jag har slussats runt och de har hela tiden ”varit någon annans bord”! 

Ingen vill hjälpa till och den ena vårdinrättningen hänvisar till någon annan! 

”Inte våra apor inte vår cirkus”!

Men hjälp mig! Det är allt jag begär!

Jag faller mellan stolarna och ingen tycks bry sig om det!

Jag förklarade även för dem att jag är rädd, orolig och nervös och jag hade även ett samtal om att jag själv förstått och fått insikten om att jag aldrig mer kommer att kunna arbeta heltid. 

”Överläkaren” skulle hjälpa mig med ett utlåtande och intyg för detta till Försäkringskassan!

Jag förklarade att jag inte orkar leva, men jag vill inte heller dö! 

Jag berättade att jag är rädd för människor, större folksamlingar och har någon typ av socialfobi och att jag oroar mig ständigt. Jag härdar faktiskt inte ut i det här livet!

För övrigt framkom det att jag är före detta missbrukare, med tjugo månaders drogfrihet numer och jag berättade att jag vet, och många andra med mig, att det är mer regel än undantag att psykiatrin inte vill hjälpa och tillgodose oss med tidigare missbrukarbakgrund och dessa båda höll faktiskt med mig om problemet! 

Flera jag talat med säger att det går lite prestige i det där, hos psykiatrin, att det önskar hålla missbrukare borta från psykvården, och jag upplever att jag har rätt i mina antaganden!

Jag kanske är paranoid och ser konspirationsteorier, men jag har varit med om detta förut! Det är förmodligen där ”skon klämmer”! 

Gamla missbrukare har förmodligen orsakat sin psykiska ohälsa själv!?

De har avbokat mina tider och de hänvisar till ”mina önskemål” om att få byta mottagning till Farsta/Skarpnäck i stället! 

Det är inte ens sant! 

Jag fick telefonnummer att sända sms till, om något skulle vara akut och jag fick ett telefonnummer att ringa vid ”akut läge”! 

Jag har skickat otaliga mejl till mottagningen och bett om hjälp, bett om svar och bett ”överläkaren” att skynda på mitt ärende och försöka ordna allting för mitt bästa! Det är ett krisläge just nu!

Jag har inte hört ett ord från någon! Ingen av dem har hört av sig och sedan får jag detta brevet i brevlådan, där de avfärdar mig med påståenden om att jag önskat och bett om att få ”komma vidare”.

Har detta varit deras plan hela tiden? 

Det här är grymt! Jag står inte ut! Och nu ska jag behöva gegga i detta också!

De vet ju hur jag mår! Alla inblandade vet hur jag har det! De vet hur desperat jag är! Det finns dagar, som jag berättade för dem, då jag bokstavligen kryper på alla fyra och inte ens kommer in i en dusch!

Dessutom tog ”överläkaren” mod till sig och ifrågasatte mitt mående och undrade om det kanske kunde vara så att de inte var depressioner jag lidit/lider utav. 

Och vad skulle jag svara på det? Jag visste inte vad jag skulle säga. ”Ja kanske? Kanske inte? Vad vet jag”? 

Jag pratade om mina mediciner och bad om hjälp med dem, men de ville att jag skulle avvakta och se… Och nu ska min remiss vidare och jag faller mellan stolarna igen. Jag får vänta ytterligare! Mer människor att träffa! Fler kontakter att knyta och jag… Mer rädsla, oro och osäkerhet! Det blir en läkare till att lägga till listan av all de jag mött och talat med! Närmare tio stycken sedan i våras!

Nej! Det får inte gå till så här! Jag vill inte! Jag har väntat och bett om hjälp i över ett år nu!

Remissen har gått fram och åter! Ingen vill hjälpa mig! Ingen vill ta ansvar! 

Ska det verkligen behöva hända någonting, för att någon instans ska ta sitt ansvar!?

Det räcker nu! Jag är förtvivlad, ledsen och arg! Jag mår inte bra! 

Ni lyssnar inte! Jag är människa och lider av psykisk ohälsa! Ni får bara inte behandla människor på detta sättet?

Jag frågar mig! Är detta möjligt!? Så här får det inte gå till!

Sov gott, för er som kan!

/ Arthur