Länk till Metro idag; Bilden togs bara timmar innan Petter, 21, dog av nätdrogen. Petter, 21, beställde hem piller från nätet. En mamma förlorade kort därefter sin son. Åren har gått, men nätdrogerna fortsätter att skörda sina offer.

Bilden togs bara timmar innan Petter, 21, dog av nätdrogen – Metro

”Petter, 21, beställde hem piller från nätet. 
En mamma förlorade kort därefter sin son. 
Åren har gått, men nätdrogerna fortsätter att skörda sina offer.
Annica Hagberg minns det så väl. I februari för fyra år sedan gick hon ut för att möta sin 21-årige son Petter vid en bil. Kanske skulle hon lämna en cigarett, minns hon. 
Det hade varit en tung period under en tid och hon sa: ”Vad som än händer ska du veta att jag älskar dig över allt annat”. Han svarade: ”Jag vet, mamma””.

Vi har träffats så många gånger på Maria. Jag har inte koll på hur många gånger det är, men det är otaliga gånger. Jag vill leva mitt liv som du… Jag kan leva med det. Jag kan njuta av de orden en tid…

Jag har inte sett honom på ett tag.

Jag mötte honom utanför Maria Beroendemottagning.

Han trodde nog att jag inte såg, såg i hans fina blå ögon, att han var påtänd.

Han berättade om avgiftning. Akut. På Maria. Socialförvaltningen ordnade en plats för hans räkning och sedan, efter att ha bett, bönat och överklagat och överklagat i över fem år, ska han äntligen få sin behandling!

Behandling på behandlingshem och långt, långt bort från Stockholm, ”polare” och droger!

Han blir borta i några månader.

Han lägger hela sitt jag och hela sin tro till den här behandlingen!
Han är så ung, så bruten och trasig.

”Jag har så mycket att prata om”, säger han till mig, ”jag har så mycket att få lämna ifrån mig och jag vill att någon lyssnar”!

Han ska inte bara få behandling för sitt vidriga missbruk, han ska även få hjälp med att prata, berätta och reda ut sin historia. Han ska få stöd, vägledda samtal och han ska få en egen säng att sova i!

”Fattar ru’ den då”? 
Han ler stort och jag ser att han tappat flera av sina tänder!

Han har varit hel, ren och drogfri i perioder, men trillar ständigt ner i skiten igen, när hinder kommer i hans väg. Det är skört att vara tillfrisknande missbrukare. Det är sårbart att vara själsligt naken inför läkare, behandlare och sköterskor.
Det är hela tiden en egen strid, för rätten att få återkomma till livet, vardagen och samhället.
Men det är svårt. I början av tillfrisknandet är man så lättpåverkad, skör och enkel att vilseleda och ofta väljer man den enklaste utvägen och de man känner till; Drogerna. 
Det är alltid enklare att välja det invanda och det gamla mönstren, istället för att prova något nytt. Det nya är arbetsamt. Det nya livet är skrämmande och ensamt. Det nya livet blir ett krig att utkämpa mot myndigheter och vården.

”Det är så jävla svårt”, säger han till mig, ”De förstår inte hur tungt det är! Jag har viljan, jag har det, men jag kommer inte ur det! Jag vet inte hur jag ska göra och var jag ska ta vägen! Tolvstegsgemenskapen räcker inte för mig. Det är för mycket intriger, för mycket tjafs och grupperingar och jag går ju på Metadon och är inte alltid välkommen… Men nu! Äntligen”!

Avgiftning på Maria. 
Några dygn av tillfrisknande och drogfrihet. Jag hoppas att han får åka direkt från avgiftningen och till behandlingshemmet. Jag hoppas för hans skull att han inte ska behöva leva fler dygn på gatan, bland droger, misär och ”polare”, för det kommer han aldrig att klara av.

Vi har träffats så många gånger på Maria. 
Jag har inte koll på hur många gånger det är, men det är otaliga gånger.
Och han är så ung, ser så oerhört oskyldig ut, men med en kaxig attityd och ett hårt kallt yttre. 
Han har två blå ärliga ögon, som talar sanning när vi talas vid.

Första gången vi träffades skrämde han skiten ur mig. Seriöst!Han är den typen av man som jag är livrädd för. En tuff grabb som slår ner bögar, tar deras mobiltelefoner och pengar. 
Han är en skrämmande kille, med alla attribut som får gamla damer att byta säte på bussen, om de kommer för nära.
Han vet vem och vad jag är, och han uppskattar mig. Märkligt nog. Han bryr sig inte alls om att jag lever med en man. ”Det skiter väl jag i”!
Han är trygg i sin sexualitet och kunde inte bry sig mindre om jag är gay eller inte. ”Det är inte intressant”…

Vi kramar om varann. 
Vi brukar göra det och jag kan inte låta bli att stryka honom över kinden. 
Jag önskar honom lycka till och han får mitt telefonnummer, om det skulle ”vara något”. 
Jag ber honom att inte ringa mig om han är ”på”, för jag orkar inte med det. 
Jag vill inte samtal med någon som inte är klar i huvudet. Och själv vill jag inte utmanas att bli ”sugen”!
”Självklart”, säger han förvånat, ”Jag ringer dig om jag behöver snacka”.
Jag stryker honom lite försiktigt över kinden igen, han får mina få cigaretter och de få pengar jag har i fickan. ”Till en kaffe”, säger jag och då säger han det där som jag kommer att leva på ett tag, som en karamell och som tröst tuffa dagar; ”Jag vill ha det där du har! Jag vill ha det där livet du lever. Jag ska verkligen försöka den här gången, bara jag får stödet jag behöver”…

Jag vill ha det du har. Jag vill leva mitt liv som du…
Jag kan leva med det. Jag kan njuta av de orden en tid…

Väl Mött / Arthur

Jag begriper fortfarande inte syftet med den läkartiden. "Är det någonting som trycker och du behöver prata om, någonting som trycker"… Va fan..? Och om jag nu mått så fruktansvärt dåligt att jag hade valt att ta mitt liv? "Inte vår Cirkus, inte våra apor"…

Det är Söndag. 
Helgen har varit ren återhämtning, både för mig och för min man och kärlek. Mycket vila och sängen har varit utgångsläget hela helgen. 
Det har varit bra och skönt och vi har haft trafik endast mellan sovrummet och soffan i vardagsrummet.
Vi har båda dragit på en seg förkylning och jag tror att vi båda är trötta och lite slitna.

Jag är fortfarande kvar i mötet med läkaren i fredags, som jag upplevde hade en ganska taskig attityd och var av den där äldre stammen som önskar vara autoritär och myndig.
Jag begriper fortfarande inte syftet med den läkartiden och jag förstår inte varför min sköterska på Capio Maria nödvändigtvis skulle blanda in ytterligare en person i mitt ärende.
Som jag skrev igår, fast då i ärendet med Boendestödjaren och Socialförvaltningen, så fick jag återigen sitta och berätta om vem jag varit, vem jag är, var jag kommer ifrån och hur jag mår. 

Jag fick ånyo berätta om min tankar, min diagnos, mina försök att nyktra till och försöken med mediciner och terapi och min döda sambo.
Han frågade om mina föräldrar, som om han hade intresse, och han började diskutera min pappa. 
”Är det något du vill berätta för mig? Är det någonting som trycker och du behöver prata om, någonting som trycker”… Va fan..? 
Skulle jag? Framför en vilt främmande människa, som jag aldrig träffar igen? Som jag inte kommer att ha en relation till!? Skulle jag berätta, prata och förklara?
Och han antecknande och skrev och jag satt där och det var åt helvete med tankarna, livet och tillvaron. 
Allt han antecknade återfinns i min journal. 
Och! Det var inte av genuint intresse för mig och mitt mående han frågade, utan mer för att det skulle verka ”som om”…

Jag blev än mer irriterad. 
Jag blev nedslagen och ledsen. 
Och jag började fundera över varför sköterskan hade bokat den här tiden för min räkning.
Han ifrågasatte mig, kände jag, och jag upplevde att han ironiserade, med en arrogant attityd, över mitt egna initiativ att avsluta den del av medicineringen som fick mig att må sämre och fick mig helt ur balans. 
Jag försökte att berätta om känslan av meningslöshet, att ingenting är meningsfullt och att jag saknar tron på framtiden. 
Och jag var bara förvirrad och irriterad.
Avslutningsvis avslutade han mig och mina ärenden på Capio Maria, eftersom Huddinge Sjukhus och ”Affektiva programmet” från och med Fredag tar över alla mina uppdrag. Fortsättningsvis önskade han mig lycka till och sa att det handlar om att ”härda ut” och snart har veckan gått och jag får hjälp.
Härda ut? Stå ut och någon annan tar över ansvaret? Det var väl praktiskt?
Punkt. Avslutad. Överlämnad. Ansvaret ligger någon annanstans. 
Och om jag nu mått så fruktansvärt dåligt att jag hade valt att ta mitt liv, hoppa framför tåget eller hoppa från Västerbron, då hade Capio Maria kunnat två sina händer och säga att ärendet var överlämnat till en annan instans och ett annat sjukhus. 
”Inte vår Cirkus, inte våra apor”…

Jag skrev ett mejl till dem jag har kontakt med på Capio när jag väl var hemkommen, min terapeut och min sköterska och gjorde som jag brukar! 
Ifrågasatte, var ilsken och tvär i mina ordval och bad dem återkomma till mig. 
Ingen har hörts av! Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag ska tycka.
De kanske lämnade över alltihop till det nya sjukhuset, så att de själva slipper allt ansvar.
Jag skrev bland annat i mitt mejl;

Jag har nu träffat läkaren som jag fick en tid hos idag den 20:e Mars, Fredag, klockan 13.00.
Min fråga är; Syftet med den läkartiden!? 
Vad var meningen?Han avslutade mig och mina ärenden på Maria, eftersom Huddinge tar över från och med Fredag i nästa vecka! 
Jag upplever att det kanske är lika bra, eftersom det så här långt inte fungerat med medicineringen!
Jag känner också att det kanske är bra för er också, att lämna över ansvaret hos någon annan? Inget ont i det? 
Ett konstaterande!
Trött. Jag är trött! 
Och jag får uppbringa en del för att för att vara socialt artig och trevlig! 
Hur tänkte vi där? Syftet?
Dessutom gjorde han ju absolut ingenting, frågade en hel del irrelevanta frågor, vars svar står att läsa i mina papper, och han tycktes inte heller ha koll på mitt missbruk?
Och han ansåg att jag snart ska till Huddinge, så jag får avvakta! Jag får stå ut och vänta!Frågar hur jag mår, i vilket syfte? Jag blir inte klok på det här!

Inget svar. Ingen som helst reflektion. Ingen frågar och ingen undrar.
Och det jag får påpekat av mina medmänniskor är att det har för mycket att göra, inte hinner och inte har tid… Okej. Är det mitt problem?
Tur för dem att jag ännu är i livet, skulle man cyniskt kunna skriva.

Var rädd om dig där ute i verkligheten. Jag ska försöka att ha en skön, mysig Söndag och planera inför veckan som kommer.
Det är läkarbesök, förstås och jag ska träffa terapeuten och jag ska till tandläkaren, äntligen hoppas jag, och jag ska påbörja utredningen på Huddingesjukhus och jag önskar att få vara hemma hos mig i Bagarmossen och jag bara hoppas att tillvaron faller på plats snart.
Och ja, jag härdar ut!
Och JA! Jag gör vad jag kan för att stå ut! 
Och självklart, har jag ännu tron på att jag ska få hjälp!
Jag bara undrar hur länge en människa ska behöva gå omkring och må så galet dåligt, att det tillslut börjar bli arbetsamt och tröttsamt att ta sig från punkt A till punkt B!
Och får man göra så här med människor? Slänga omkring dem och skjuta över ansvaret någon annanstans? Prova lite mediciner som inte fungerar och sedan bara ”Hepp! Vi har gjort vad vi har kunnat! Bye, bye! Någon annan får fixa dig och ditt mående”

Tack för din uppmärksamhet! På Återläsande och var rädd om dig! Verkligheten är tuff…
Väl Mött / Arthur