Jävla helvetes skit. Fan också. Så upplevde jag dagen igår. Geggig och lite slaskig. Att vara ärlig och berätta hur det är, ligger inte för mig. Det är mindre bra, att det är så. Och så vips… idag är en schysstare och bättre dag!

Jävla helvetes skit. Fan också.

Så upplevde jag dagen igår.
Geggig och lite väl slaskig. Igen!
Och så vill jag bjuda till och vara mitt vanliga jag, för att jag vill det, men gärna lite gladare och lite mer positiv, eftersom jag gärna vill bryta ner det där fula, negativa och ogynnsamma tankarna och humöret. Byta ut dem!
Programmera om liksom…
Jag blir hur jäkla trevlig som helst! Tystlåten, men ruggigt trevlig!
Och jag vill inte påverka min omgivning och jag vill inte färga av mig på alla de som finns i min närhet, så jag förblir tigande och tyst. Men ruskigt nice och smilande! Berättar inte hur det verkligen är, utan blir nästan lismande och jävligt trevlig!

Jävla helvetes skit. Fan också.

Och så ska jag vara snäll, god och glad, för att jag vill det och för att jag längtar efter det, och då sätter jag mig ner för att skriva i mina anteckningar om det som gör mig glad, nöjd och uppskattande, för att det är ett utmärkt sätt att ingjuta positivitet i livet, och det går bara inte.
Skiten lyser igenom och tankarna surrar bara på, i ältandet och talar om hur jäkla illa det är! Vansinnets vansinne!
Jävla helvetes skit. Fan också.

Och så tänker jag; ”Okej, det är en sådan dag idag och jag får bara åka med och strunta i att det är precis så där löjligt patetiskt slaskigt och mindre bra just nu och idag”. Och det hjälper inte heller! Löjligt!
Och så hör jag alla välmenande människor som berättar och talar om att ”alla människor har dåliga dagar! Alla människor har formsvackor och mår mindre 
bra ibland! Du är inte ensam och du är inte speciell på någotvis”!
Och det är jättefint att mina medmänniskor vill trösta mig och det är jättebra att samma människor drar till med floskler som; ”Det är de dåliga dagarna som får oss att njuta av de bra dagarna”!
Skitsnack och bullshit! Tröttsamt.

Jävla helvetes skit. Fan också.

Och så när jag av utmattning och trötthet somnade tidigt igår, så vaknade jag senare, mitt i natten, med dödsångest och blev tvungen att trycka i mig en lugnande tablett, för att överhuvudtaget kunna sitta upprätt en stund och andas och jag blev orolig att jag skulle bli tvungen att väcka min man och kärlek, den andra häften av den här kärlekshistorien, och jag blev rädd att jag skulle dö och paniken spred sig i kroppen.
Andas, andas och så… Poff, det gick över.

Att vara ärlig och berätta hur det är, ligger inte för mig. Det är mindre bra, att det är så.
Jag vill inte besvära. Jag vill inte vara i vägen. Jag vill inte vara negativ och jag vill inte att andra ska bli illa till mods. Jag kan berätta att det är mindre bra, för mina vänner och min man, men inte hur jävla illa det faktiskt är somliga dagar!
Jävla helvetes skit. Fan också. 
Och då… skriver jag om det istället, i en Blogg och så har jag fått ut det ur systemet. Jävligt märkligt.
Och för övrigt blir det ytterligare ett inlägg om mental ohälsa, psykisk instabilitet och olika förbannade diagnoser!
Jag är skittrött på livet!
Jag är skittrött på mig själv och detta eviga trampande i gyttja.
Jag vill inte, vill inte, vill inte… Och vad är meningen? Vad fan är detta? Livets fullständiga meningslöshet…
Och så vips… idag blev det en schysstare och bättre dag!

Jävla helvetes skit. Fan också.

Foto; Per Lundström

När jag väl fick sova lite till under natten och när jag vaknade upp i morse, bredvid min man och två varma katter, så var jag nästan välmående! Varför ska det alltid vara, från den ena dagen till den andra, så känslomässigt kontrastrikt?
Varför kan inte livskurvan vara mer jämn och ”hygglig”?
Det är förbannat tröttsamt att ena dagen må relativt okej och tänka positivt om framtiden och tillvaron, och i nästa stund, eller efterföljande dag, vara totalt beredd att ge upp livstecknen och lägga sig ner under täcket för att få vara ifred! Mögla bort, dö, under täcket och uppslukas av madrassen och sängkläderna…
Jag vet att livet inte är rättvist, men det här är ju för fan skrattretande!

Och idag… Trött, men dock en bra dag! Lättare i sinnet och med en gladare och varmare känsla i magen… Inväntar stabilitet och ”flow”…

Jävla helvetes skit. Fan också.
Jävla skitliv…
”Gud! Jag har en del otalt med dig”!

Tack för ordet! Väl Mött / Arthur 

Psykiatrin driver mig till vansinne. Jag sjunker som en gråsten i all den här röran och alla skyller på alla och i slutändan vi patienter som blir lidande och får sitta emellan.

Psykiatrin driver mig till vansinne.

Jag sjunker som en gråsten i all den här röran och alla skyller på alla och i slutändan är det vi patienter som blir lidande och får sitta emellan.

Min remiss från Psykiatrin Södra, Årsta/Enskede/Vantör, har inte lämnat mottagningen ännu och jag har ingenstans att ta vägen med medicinering, terapeut och läkare. Och inställningen just nu tycks vara att det är jag själv som orsakat detta och att det är jag som är omöjlig och obekväm!

Det har gått så många turer kring mitt ärende och nu är det över ett år sedan det här påbörjades och det tar inte slut.

Startskottet var utredningen för min Bipolaritet vid Huddinge Sjukhus och Affektiva Programmet. Tanken var att mitt ärende skulle bli kvar där, men när det uppdagades att jag varit missbrukare, skickades remissen snabbt tillbaka till
Maria Beroendemottagningen, där remissen utgick ifrån från början.

I min ovetskap hade jag då blivit utskriven som patient på Maria och ansågs färdigbehandlad där! Jag begrep inte riktigt vad som hände, men som patient får man bara hänga med… Allt avslutades på Maria Capio och jag… Mest förvirrad faktiskt!

Remissen gick vidare igen.

Maria Beroendemottagning önskade först sända remissen, igen, till Huddinge sjukhus, men mitt önskemål var att få komma till Psykiatrin Södra, vid Globen. Sagt och gjort…

Jag fick fick en tid där och allting såg ut att bli bra. Faktiskt. Men, ytterligare en gång framkom det att jag var/är tidigare missbrukare och de valde att återigen skicka remissen vidare!

Foto; Per Lundström

Jag vädjade och bad dem att låta mig få vara kvar på mottagningen, eftersom mitt mående var i botten och jag uppgiven, och ändå valde de ansvariga att boka av alla mina kommande tider och for dessutom iväg med påståenden om att jag önskade att få tillgång till en annan mottagning!? En ren lögn! De vill inte ha gamla missbrukare inom psykiatrin! Allmänt känt!

Och det var ju då jag visade mitt mest otrevliga jag och blev ledsen, förbannad och sårad. Jag kopplade in Patientnämnden och Inspektionen För Vård och Omsorg. Jag hade fått nog och jag är och var hjärtinnerligt trött på att inte bli lyssnad på och runtslängd som en sur disktrasa.

I och med mina anmälningar började det hända grejer. De ångrade sig och tog tillbaka alltihop och bad mig komma på ett möte för att reda ut allting. Jag gick dit. Ensam. Ingen av alla inblandade från Socialförvaltningen kunde hjälpa till och bistå mig, inte ens mitt boendestöd hördes av.

Och kring allt det här gjorde jag ytterligare skrivelser och framförde mina klagomål och det jag ansåg blivit fel, till Patientnämnden. Det hela blev väldigt infekterat och konstigt.

Men det var ett följsamt möte. Jag upplevde dock obehag och olust, vilket jag också framförde senare i ett mejl. Detta var i augusti/september.

Jag bad dem att skicka remissen vidare till en annan mottagning, eftersom jag själv ansåg att de gjort fel, att det kändes mindre bra från start och jag önskade att få tillgång till en mottagning, där jag som dubbeldiagnostiserad före detta missbrukare, kunde finna acceptans!

Men inte… Nej!

Foto; Per Lundström

Nu vill de ha ett nytt möte, remissen har inte gått vidare, enligt mitt önskemål.

Det är omorganisationer, det är den administrativa avdelningen eller den övriga personalen, som gjort fel!

För övrigt är det för mig obehagligt att möta dessa människor igen, eftersom jag inte, på någotvis, varit trevlig och dessutom gjort mig obekväm.

Och visst! Jag borde stå för det jag gjort och för det jag vill få framfört i hela den här soppan, men jag är så trött och jag vill inte! 

Och jag får väl vara en fegis då och ”musen som röt”, men det är inte okej att de först väljer bort mig som patient, på grund av tidigare missbruk och sedan, bara för att jag anmäler dem till olika instanser, önskar göra om och göra rätt och det på ett sätt som blev oerhört lismande, pinsamt och inställsamt… Jävligt kladdigt!

För övrigt så skar det sig ifrån början och jag upplevde hela mottagningen som oprofessionell och arrogant.

Nu får jag vänta lite till, för min nya handläggare på Socialpsykiatri går in och hjälper mig, för själv har jag givit upp och dessutom har jag börjat skämmas för det jag har ”ställt till med”! Varför ska jag skämmas? Varför ska jag ta på mig skulden för någonting som jag upplevde orätt, förbannat dåligt och oproffsigt? Jag ville stå upp för mig! Jag ville själv få börja om på en ny mottagning med andra förutsättningar och jag ville bara ha hjälp och ett trevligt och schysst bemötande! Men… Jag skäms…

Skammen börjar gnaga lite på mig och jag blir förbannad för det också!

Jag måste sova på saken. Jag måste få landa i det här, men det är inte bra.

Jag faller och blir bara så trött…

Tack för ordet / Arthur 

Vi pratade om känslan av att bli omänsklighetsförklarad i samarbetet med Socialförvaltningen. Som en kossa. Det där med boendestöd är ett jäkla aber och idiotiskt påfund! Jag ska vara på Psykiatrin klockan tretton och innan dess hinner jag tänka något varv till. Dock känner jag ju att min oro och rädsla låser mig och jag vill allra helst somna om…

Jag förstår inte varför jag har den här oron i magen. Ständigt!
Det är som om den alltid är placerad i
bröstet! 
Och en del dagar, när jag har saker att göra och tider att passa, så letar den sig ner i magen och grottar in sig där.
Det är som om somliga saker ”matar” den där ängslan och den växer till sig. Snabbt!
Den här förmiddagen är det så.
Fysiskt mår jag lite illa och det är en oformlig lerklump i magen.

Jag har ett möte på Psykiatrin Södra, vid Globen, den mottagning som jag har anmält till Patientnämnden och den klinik som har varit försumlig och trasslat ordentligt med mig som patient, och jag känner ett obehag i att behöva gå dit! Jag känner att jag inte, på något vis, är färdig med det där!
Jag tycker fortfarande att det har behandlat mig mindre bra och att de egentligen blev mest rädda när jag drog i gång karusellen; ”Så här får man inte göra mot människor”!
Det var trots allt efter att jag gjorde min anmälan och uppmärksammat Patientnämnden på deras brister, som de började göra om och göra rätt.
Det är obehagligt, otryggt och jag känner att det är förbannat obekvämt.
Jag har för övrigt skrivit klart det yttrande som Patientnämnden vill ha angående detta, så det blir en fortsättning på den här soppan och jag får helt plötsligt svårt att se skillnad på sak och person.
Jag gillar det inte! Inte alls…

Ska jag avboka dagens tid och ”smita” för att jag inte vill gå dit och för att oron växer till sig? Eller ska jag bita ihop och ”göra ändå”!?
Jag är så jävla trött på mig själv! 
Och ska jag be dem att sända min remiss vidare och fortsätta att ”gå på” via Patientnämnden, för att det ska uppmärksammas, deras ignorans och försumlighet! 
Och ska jag verkligen behöva vara och leva som före detta missbrukare i resten av mitt liv, oavsett hur länge jag har varit hel, ren och schysst!?
För det är ju detta som det hela handlar om!
Det är så enkelt för psykiatrin att hänvisa till missbruket som en direkt orsak till det psykiska måendet och påstå att det är självförvållat.
Det där håller ju inte i längden, för efter några års nykterhet kan man inte längre skylla på ett missbruk, som inte är aktivt och inte heller är i påverkan av kroppens organ och psyke.
Jag har sagt det förr, men missbrukare är inte rumsrena inom psykiatrin och de vill ogärna hjälpa dem som kommer ifrån Beroendevården.
Jag vill inte idag! Jag är oroad och vill smita.
Undrar vad min man  och bästa vän känner för det här?
Undrar vad han har att säga om det? Frågar jag honom? Nej! Jag blandar sällan in honom i mina göranden just nu… Jag vill bara inte och tänker inte smeta ner honom också med allt det som rör mitt skit.
Jag gör mig ju obekväm och jag får skylla mig själv…

Jag talade med en av min allra bästa vänner här om dagen. Vi tog en snabb kopp kaffe tillsammans!
Vi samtalade om Vuxenenheten och Socialförvaltningen.
Vi pratade om våra gemensamma erfarenheter.
Vi pratade om känslan av att bli omänsklighetsförklarad i samarbetet med dem. Som en kossa. I det här samtalet två kossor!
Vi, båda två, helt oberoende av varann, finner att man som person blir en siffra, ett diarienummer och en bokföring i deras rullar.
De hänvisar till personnummer, snarare än till förnamnet!
Det är sällan någon hör av sig, bara för att, och det är ytterst sällan som någon frågar hur man mår, hur man har det eller bara skickar ett mejl och skriver något positivt.
Efter en tid så blir man ganska ensam i alla papper, i alla ansökningar och handlingar som man ska hålla reda på.
De blandar in en Boendestödjare och önskar att all kontakt, alla frågor och allt det som de själva kan undslippa att behöva ta itu med, sköts via den person man blivit tilldelad.
Socialförvaltningen är nedlusade med arbete, jag vet det, men ett kort mejl torde det finnas en minut över till? Har jag fel?

Och det där med boendestöd är ett jäkla aber och idiotiskt påfund, för det blir direkt en mellanhand som man ska förmedla saker och ting till och för övrigt tycker jag nog mest att det blir frågetecken kring Boendestödet.
I alla fall för mig!
Dessutom är de som stora frågetecken själva, för de vet knappt vad de ska vara behjälpliga med, och när man väl behöver dem, så kan det inte, med kort varsel, ställa upp och vara ett stöd när de väl gäller.
För övrigt litar jag inte ett ögonblick på min Boendestödjare! Det känns inte alls bra och hon har ofta varit sjuk eller bara uteblivit!
Det kommer en dag där jag slipper det där och det kommer en dag när jag inte behöver behålla den kontakten, men fram tills dess är jag som människa en siffra och mitt personnummer hos Socialförvaltningen.
Men det är förbannat tragiskt att man ska behöva känna sig avhumaniserad inom Socialen och sedan behöva hoppas, vänta och tro att man ska få vara människa i samarbetet med dem.
Jag säger inte att man inte ska behålla en viss professionalism eller ett visst avstånd, kanske, till sina klienter, man behöver inte bli ”tjenis och bundis”, men visst hade det varit trevligt med ett kort mejl där någon efterfrågar hur man mår och hur man har det. Bara lite kort. Inget märkvärdigt alls…
Det hade varit schysst med en förfrågan och omtanke om hur det är i tillvaron och verkligheten.

Jag ska dricka mitt kaffe och komma i ordning!
Hur det än är så måste jag ta itu med min vardag också! 
Jag ska vara på Psykiatrin klockan tretton och innan dess hinner jag tänka något varv till. Dock känner jag ju att min oro och rädsla låser mig och jag vill allra helst somna om.
I övrigt har jag Jobbtorg Resurs i morgon också, men det är en helt annan historia. Dock en lite ”jobbig” sådan, men det tillhör morgondagen och jag lär väl återkomma kring det.

Ta hand om dig där ute i världen! Jag gör så gott jag kan! 
På återläsande och tack för all din uppmärksamhet!
Väl Mött / En skör och oroad liten Arthur