Det blir inte många ord just nu… Ett äventyr i vilket fall. Spännande. En nystart på det nya året. Nya människor och ny miljö! Det är Fredag. Snart jul. Redan trött på julmusik, otäcka vettar…

Det blir inte många ord och meningar just nu. Saknar lusten och inspirationen.

Kanske återkommer under dagen..?

Jag ska dock på mitt studiebesök idag. Klockan två. Jag ser fram emot det. Lite av en skräckblandad förtjusning faktiskt.

Jag har fler alternativ att välja på, så inget behöver bestämmas och avgöras idag! Jag ska verkligen försöka att ”sitta ner i båten” och ta det lugnt, vara inkännande och försiktig!

Jag ska till Aspuddens Kreativa Verksamhet och få information om dem och vad exakt de gör där.

Jag upplever att informationen är knapphändig på nätet och det känns lite luddigt och då drar jag genast öronen åt mig. Jag vill ha ordning och reda och jag vill veta var skåpet ska stå!

Deras Hemsida var senast uppdaterad under hösten 2011! 

Jag har ingen större erfarenhet av detta, men känner att information, förkovran och upplysning borde finnas tillgängliga. Det är mer seriöst. Det känns genast mer sakligt och uppriktigt.

Det faller lite när saker och ting, inom olika organisationer och föreningar, inte är lättillgängliga och lättåtkomliga. Jag är kritisk. Jag är lite väl analytisk kanske och lite för granskande. Men faktum är att de även varit svårt att få fatt på någon personal som kan hjälpa mig tillrätta på plats! Inte ens mejladressen har varit korrekt. Men jag går dit, i sällskap av min nya Socialassistent via Socialpsykiatri och känner efter.

Jag ska vara helt ärlig och skriva med en gång, i denna stund, att jag är avigt inställd och att jag är lite irriterad när ”flow’et” och enkelheten inte finns med ifrån början…

Ett äventyr i vilket fall. Spännande. En nystart på det nya året. Nya människor och ny miljö!

Det är Fredag. Snart jul. Redan trött på julmusik, otäcka vettar och stirriga tomtar. Irriterande med julkulor i allsköns färger och allt detta glitter… Skål och God Jul! Pengar, pengar och pengar… ”Skål, tamejfan’…”

Jag och många med mig undviker julhandeln. Det är obehagligt mycket människor ute på stan och i Stockholms alla köpcentrum. Min härliga man är ledig i helgen och vi ska passa på att handla lite inför jul. Mat alltså!

Han är lite som jag själv, undviker folksamlingar och där det är för mycket barn, stök och höga ljud. Vi brukar gå och handla så tidigt som möjligt underhelgen, för då slipper vi barnfamiljer, skrik, gråt och trängsel…

I övrigt finns ingenting planerat. Vi kan göra som vi vill och när vi vill.

På återläsande och väl mött / Arthur 

Socialfobi, kallas det. Och det handlar alltid om att utsätta sig själv för rädslorna. De tränger sig igenom mina gränser och jag blundar. Andas. Och jag erkänner: Det här är jag! Jag duger! Jag har rätt att få ta plats!

De tränger sig igenom mina gränser och jag blundar. Andas. Tar mina tankar i handen och leder dem rätt. ”Jag är okej! Jag duger! Jag har rätt att få ta plats”!

I tunnelbanans rus, skyddar jag mig själv. På bussen upprättar jag min egen privata svär och försöker att hålla mina energier för mig själv. Kom inte in i min värld!
Musiken trycker hårt i öronen och jag upprättar osynliga murar kring min kropp och min person. Det är för mycket människor. De kommer för nära inpå.
De tränger sig igenom mina gränser och jag blundar. Andas. Tar mina tankar i handen och leder dem rätt. ”Jag är okej! Jag duger! Jag har rätt att få ta plats”!

Det är för många ögon som ser mig.
Det är för många som kan betrakta mig och avläsa mitt yttre! Det är för många munnar och ansikten, i närheten av mitt eget. Det är för mycket ljud som tränger igenom mina försök att isolera mig och det är alldeles för mycket kroppar, händer och energier i omlopp.
Det blir kladdigt i min  hjärna, för mycket intryck i mitt huvud och jag anstränger mig, jag gör verkligen det, för att utestänga alla dem som vill kliva rakt in i min privata svär.
Jag blir hjärntrött. Jag faller in i min dimmiga hjärna. Surr. För mycket. Kom inte in i min värld!
De tränger sig igenom mina gränser och jag blundar. Andas. Tar mina tankar i handen och leder dem rätt. ”Jag är okej! Jag duger! Jag har rätt att få ta plats”!

Jag har en ständig oro i kroppen.
Oron kan växa till sig, tar sig utrymmen och vägar i min kropp som blir ohanterliga. Oron har sitt bo i bröstet som en stor sten och ibland glöder den och brinner i min torso. Bränner hål. Bränner sönder. Glöder och får mig att tappa tid, rum och fattningen. 
Det händer att jag kliver av bussen eller tåget och det har hänt att jag blivit yr och akut trött av allt det som sker omkring mig.
Socialfobi, kallas det.
Och det handlar alltid om att utsätta sig själv för rädslorna, för människorna, och för allt det där som skapar rädslor, äckel och obehag hos mig. Kognitiv beteendeterapi kallas det.
Och jag måste ju erkänna, jag måste vara ärlig utan att för den skull vara högmodig och uppleva att jag är förmer än alla andra, men det är en känsla av snusk och äckel som när mig, när jag måste trängas, höra all ljud och när alla dessa människor knuffas och ska ta plats!
Och jag skäms naturligtvis för de där känslorna, men om jag inte erkänner dem och inser faktum, så blir det ett undvikande och jag får aldrig möjligheten att göra någonting åt det. Jag är medveten. Jag är insiktsfull, tro inget annat!
Jag avskyr människorna i stora mängder. Det stressar mig!
Jag uppskattar inte rusningstrafiken, det ger mig en förbannad ångest. Jag vill inte trängas och jag vill resa ensam och i lugn och ro. Men jag måste och ibland har jag inga val.
Det är detta som utgör att ”göra ändå, oavsett hur det känns”. Det är det här som är måsten och vardagligheter!
De tränger sig igenom mina gränser och jag blundar. Andas. Tar mina tankar i handen och leder dem rätt. ”Jag är okej! Jag duger! Jag har rätt att få ta plats”!

Och i surret och allt bruset och mina tillvägagångssätt för att klara av de där vardagliga bestyren! Jag har olika strategier för att undvika alla de som ser mig, alla de som kan observera mig och de som bedömer mig.
Jag har musik i öronen. Njutbar och härlig musik. Högt.
Jag sitter och skriver på mobilen, dikter, lyrik och texter…
Jag har ”ticks” och börjar nervöst att inventera väskan om och om igen.
Jag måste se efter att allt är med. En gång till och en gång till och återigen.
Jag dricker vatten, inventerar ytterligare, plockar med mobilen och lyssnar på musiken. Allt detta gör att jag lyckas avskärma mig. Allt det där får mig att gå in i min egen värld och sluta mig fullständigt, till mig och mitt. Utestänger allt och alla, för att spara energier och för att orka med de måsten jag har att ta itu med. För de flesta vardagliga trivialiteter, för mig hinder och berg att bestiga!
Men ibland kommer verkligheten in i mina rum ändå. Alla dessa ögon som ser mig, bedömer mig och genomskådar mig. Alla dessa människor i trängseln.
Alla dessa människor som stressar och alla dessa störande höga ljud!
”Ni stör mig! Ni förstör för mig”!
De tränger sig igenom mina gränser och jag blundar. Andas. Tar mina tankar i handen och leder dem rätt. ”Jag är okej! Jag duger! Jag har rätt att få ta plats”!

Jag har insikten och jag vet, förnuftsmässigt och intellektuellt, att det inte är farligt och att alla mina rädslor och all min oro är totalt obefogad.
Men det når inte ner i kroppen, inte ännu!
Jag har inte kommit dithän, jag är inte där.
Men jag lär känna mig själv och jag har strategier för att klara av den där röran numer… Men ibland tränger det igenom, spränger sönder mina privata murar och når in till hela min person och mina inre rum.
Och jag erkänner: Det här är jag! Jag är sådan här och utan droger och utan flykt, så är jag den här människan. Jag är drogfri sedan länge och mitt jag börjar ta form! Jag börjar bli bekväm med min person!

Jag är okej! Jag duger! Jag har rätt att få ta plats!

Väl Mött / Arthur 

Katterna sov med oss under natten. De har varit ett par dagar av lättnad och befrielse för mig. Jag tycker mig se likheter med tiden, då jag var "ung"! Mannen, försåg mig med Amfetamin under en ganska lång tid.

Det är Fredag och det har regnat hela natten.
Grått. Höst. Kyligt. Fuktigt.

Sängen var så varm och mysig i natt och ordningen var återställd när katterna sov med oss under natten. Somliga nätter lyser de med sin frånvaro och spanar runt på sina ägor i lägenheten, men i natt har de båda två sovit hos oss… 
Som sagt, ordningen återställd.

De har varit ett par dagar av lättnad och befrielse för mig. Jag har mått ganska bra och jag har försökt att hålla de mindre bra tankarna ifrån mig. 
Det går mindre bra, att inte tänka negativt, men jag upptäcker att ju mindre jag är pressad, stressad och ju mindre jag har planerat och fyllt mina dagar med göranden, desto bättre är det. 
Möten, ansökningar och fler möten gör mig nervös och oroad, som ett barn som är ute i världen första gången och jag tycker att jag genast blir disträ, mer lättsårad och uppjagad.

Jag kom på här om kvällen, och jag minns inte om jag redan skrivit om det här, men jag känner starkt igen fenomenet från tiden då jag var yngre. 
Jag tycker mig se likheter med tiden, då jag var ”ung”! 
Jag kom dessutom på att den här oron och nervositet fanns hos mig fram till jag var tjugo-tjugofem kanske och sedan känns det som om det avtog, eller om det var så att jag ”körde på” ändå. 
Vem minns?
Den huvudsakligen lösningen var alkoholen, som är en drog by the way, alltid, och det gjorde mig mer framåt, gladare och ”coolare”. Mer vågad och mer extrovert!
Jag har druckit sprit och stoppat i mig diverse skit för att ”bli som folk” och jag har funnit mina egna tillvägagångssätt för att ”stå ut” med livet.
Det är märkligt att det ska behöva ta sådan tid innan man kommer till insikt och förståelse inför sig själv.
I alla fulla fall… 
Drogerna har fått mig att bli människa och med droger menar jag ännu en gång spriten. Jag kallar mig själv för blandmissbrukare, för det är precis vad jag är, men min huvudsakliga drog har varit alkoholen.

Jag minns en period i mitt unga liv, då jag mötte en kärlek som jag umgicks

med ganska intensivt och som tillhörde ”it-människorna, den där typen av kvinnor och män som var utomjordiskt ”inne” och alltid ”rätt”. 
Jag var grymt imponerad och den här kärleken, mannen, försåg mig med Amfetamin under en ganska lång tid. 
Jag har aldrig jobbat så mycket, jag har aldrig varit så effektiv och jag har förmodligen inte heller varit så mager som jag var då…
Förövrigt var det mycket fester och mycket ”party” och i tjugo-tjugofem års åldern klara man så mycket mer, än vad man gör när man trillar in i trettiofem års åldern…
Jag tänker att de där åren, mellan tjugo och fyrtiofem, på en höft, är så diffusa och så fyllda med konstigheter att nu, när jag är drogfri, hel och ren, så kliver mitt sanna och rätta jag fram, som jag glömt och dränkt med diverse skit.
Dessutom, har jag fått lära mig, så blir inte till diagnosen Bipolär Sjukdom lättare att hantera med åren, tvärtom. 
Det blir svårare. Det blir tyngre och fler depressioner av det mer utdragna slaget, är att vänta. Så är det!
Det blir värre, det blir mer och det blir intensivare.
Egentligen är det här inget nytt för mig, med nedstämdhet och med depressioner, skillnaden är ju som jag nämnt, att jag på egen hand klarat av dem och druckit mig igenom dem.
Hur bra är det? Egentligen? 
Frågan är, vilket jag inte kan svara på, hur mycket av all gammal ledsamhet, som härbärgerar kroppen och sinnet, som kommer upp till ytan med ett drogfritt liv? 
Vad blir kvar och lagras i själslivet, som ringarna i en trädstam? 
Kommer de tillbaka som en störtflod senare i livet, eller avdunstar det med tiden och behöver således aldrig tas itu med och hanteras?
Är den här nedstämdheten och de här depressionerna ”nya”, eller är det gammal skåpmat, som måste hanteras och tillryggaläggas, innan man blir ”befriad”?
Jag tror att med rätt terapiform, lite Yoga och mediciner så ska det bli ordning på detta också. Det blir ordning på mig med! Det måste det bli!
”Tron är det sista som lämnar människorna”…

Nästa vecka, är ett orosmoln! 
Det är mycket att göra och många möten och en hel del papper som ska in till Försäkringskassan och Socialförvaltningen. 
Jag har Jobbtorg Resurs, Globen Psykiatri och jag har två enskilda samtal med olika terapeuter och så ska jag se över medicinerna och så har jag ett bokat samtal med läkaren på Vårdcentralen.
Det blir mycket vila, återhämtning och sömn… 
Fråga är om jag någonsin igen kommer att kunna acceptera att jag har blivit sådan här och om jag någonsin kommer att få tillbaka orken och lusten till ett liv i allt detta ”livs-brus”?

Ta hand om dig därute denna grå och regniga Fredag! 
Jag ska göra mitt bästa och jag ska försöka att ta det vackert…
Var rädd om dig och bjud någon på ett leende, det kan göra skillnad för någon.
Tack för uppmärksamheten och för din tid… På återläsande!?

Väl Mött / Arthur