Ett äldre inlägg och en äldre text… En kortare prosa i någon typ av fri lyrikform… Vill endast få bjuda på något mer lättsamt och glädjefyllt! Väl Mött / Arthur

Det hände något under natten.

Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!

Det som gjort så in i helvete ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

De tog sitt otrevliga, mörka och förbannat beska, till andra rum och jag…

Jag är befriad! Bara för idag!!
Vaknade upp och kände mig hel. Kände mig glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.

Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!

Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…

Jag har haft dagar då jag inte vill mer… Vill inte och orkar inte leva, men har ingen önskan om att få dö, heller.

Jag är rädd för döden. Den har överraskat mig så många gånger i mitt förbannade missbruk, att jag är oerhört rädd när han visar sig. Döden.

Döden-helvetet har visat sig utanför beroendets ramar också, för den delen. För många gånger… respekt och rädsla… Rädd för döden. Rädd för att leva och rädd för att ”vara med” och få del av livet…

Knepigt, jag vet…

Jag har tillitsbrist. Jag söker ensamhet och isolering. Jag förstår inte själv vad som händer med mig. Jag vill inte visa hur det är.

Jag litar inte på att någon annan kan hantera det. Jag litar inte alls på att någon vill se det, krama på mig, se min litenhet och ta hand om den blöta hala fläck jag blir. Tillitsbrist.

Jag vill inte dela på det där mörka som kryper i hela kroppen. Kryper omkring som fula råttor och äter på mig, inifrån och ut. Ångest, Skuld och helvetet att ta sig igenom. Jag vill inte gråta när andra ser.

Det finns förvisso ett fåtal människor som jag kan bjuda in till det, men även då är det svårt. Jag vill verkligen inte visa det lilla knytt jag blir. Jag vill och önskar ensamhet med mina tankar, spöken och rädslor. Jag vill få komplimentera, vara ensam med mina funderingar, sorger och minnen.

Jag är undflyende och önskar att få vandra i den där jävla snårskogen ensam och inte känna att jag besvärar.

Jag vill vara jag. Bara jag, och få gegga runt i allt det som kommer emot mig.

Och jag tror att det är en nödvändighet, förutsättning, för att jag ska bli av med det. Få det att lossna och gå…

Om det ska kunna avlägsnas och jag bli hel som människa och man, måste jag få göra på det sätt jag känner till.

Sedan att det är ett gammalt mönster, att sköta sig själv och inte vara till besvär, att inte visa sina känslor, definitivt inte gråta och absolut inte be om hjälp, det är en annan sak. Det här är det sättet jag känner till just nu och innan jag lärt om, så får det vara så här…

Det föll kanske bort någon nyvunnen vän, på de här dagarna! De som inte vill, inte orkar eller saknar lusten att vänta, invänta mig, och det får vara så då… 

Det är en bättre dag. Jag är bättre. Jag är klarare och jag står upp.

Glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.
Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan! Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…

En nyvunnen vän sa till mig, ”Det brukar ta tre dagar. Tre dygn för att återhämta sig och få bitarna på plats igen! De tre magiska dygnen och treenigheten, Fader, Sonen och Den helige Anden”. Det har gått lite över tre dygn och det skedde något i natt. Jag vaknade upp mitt i natten och något var annorlunda. Något kändes mer helt och sammansatt, på något vis.

Jag tror fullt och fast på änglar. Jag vet att de finns. De har besökt mig fler än en gång… Jag har bett böner. Jag brukar göra det sedan jag klev in i tillfrisknandet och för att undkomma missbrukarjävlarna och de andra demonerna…

Jag har haft känslan av att inte ens det, mina bönande böner, har givit lugn, ro och lindring.

Jag tänder ljus, rökelser och tillber min Högre Makt, Gud, Universum, De döda, Anden eller vad du väljer att kalla det och inte ens det har kunna få känslan av olust och sorg att lämna mig…

Men efter tre dygn, efter tre nätter och efter att jag bett mina ”Följeslagare” och de dödas anhöriga om vägledning och hjälp, så… då…

Det lossnade någonting?

Det hände något under natten.

Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan! Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort. Vaknade upp och kände mig hel.

Kände mig glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.

Väl Mött / Arthur 

Livet. Det finns minnen och så finns det hågkomster. Det finns bra minnen och de hågkomster som är mindre bra. En kamrat påpekade att det såg lite illa ut att jag, vid fyrtiofem års ålder, skrev i ett inlägg att min nuvarande man och kärlek, är "en av mitt livs stora kärlekar". Han tyckte att det "gnisslade lite"…

Foto; Arthur

Det kommer alltid att finnas ett förflutet.
Det kommer alltid att finnas en livshistoria och människor som kommit och gått i ens väg.
Det kommer för alltid att finnas kärlekar som stulit en liten del av ens hjärta och det kommer för alltid finnas minnesmärken i själen av förälskelser, män, livet och tvåsamhet, som aldrig går att förbise.

Jag har skrivit om detta tidigare, men jag känner att det är viktigt och jag känner att det tål att skrivas om igen och igen…
Livet och dess inverkan på oss människor. Inverkan på mig. Livets inverkan på dig och din världsbild!

Livet. Det finns minnen och så finns det hågkomster. Det finns bra minnen och det finns hågkomster som är mindre bra. Oavsett detta, så har livet givit oss, på gott och ont, form, färg och en prägel på vår tillvaro och gjort oss till den vi är.
En del av oss får mer av det mindre bra, emedan andra glider igenom livet i en gräddfil. Det är livet och livet är inte rättvist! 

Somliga händelser gör oss sårbara.
En del av allt det vi får erfara, gör oss hårdare, tuffare och, med en skopa otur, bittra och cyniska.
Det finns ett förflutet och det finns ett här och nu. Medveten närvaro. Antingen så geggar vi runt i det som varit, eller så ser vi det som erfarenheter och accepterar det helt enkelt och försöker att befinna oss i en medveten närvaro. Nuet. ”Livet är okej, mina erfarenheter är okej, jag är en okej människa… Mitt förflutna är inte mitt jag, i nuet”!

Foto; Arthur

En kamrat påpekade att det såg lite illa ut att jag, vid fyrtiofem års ålder, skrev i ett inlägg att min nuvarande man och kärlek, är ”en av mitt livs stora kärlekar”. Han tyckte att det ”gnisslade lite” och kände nog att just de där orden som jag skrev, rimmade illa med min nyvunna kärleksrelation och dem jag har omkring mig. Men faktum är att min historia och dem jag mött, älskat och haft en relation till i mitt liv, fortfarande finns kvar inom mig som små hemligheter och godsaker!
Somligt kan jag låta marinera i mina minnen, annat kan jag romantisera kring och bara låta det få vara små söta känslomässiga karameller.
Andra känslomässiga förhållanden jag haft, kan jag titta på och verkligen känna bitterhet inför och tänka att jag kanske skulle ha gjort annorlunda. Oavsett så har det gjort en påverkan på och inverkan på mitt liv. Oavsett så är allt det som jag har upplevt varit en del av tillvaron och världsalltet, och summan är ju jag!
Och… jag kan välja att dela med mig av mina erfarenheter, eller låta dem få bo, alldeles ensamma, i mitt minne och mitt inre. Jag väljer! Och jag väljer, faktiskt, hur jag ska se på allt det där. Positivt eller med negativa nedvärderande anklagelser.
Alla gör vi val och inser efteråt att vi kanske hade kunnat göra annorlunda och det är det som är erfarenheterna och livslärdomen.

Foto; Arthur

Och jag kanske har tur, vad vet jag, men min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, är oerhört medveten och intuitiv och vet hur livet kan vara, hur livet är och att alla människor har ett förflutet som inte skall förringas.
Även han har tidigare kärlekar och relationer som han refererar till och han har mognaden att inse och veta hur livets olika påverkningar påverkar oss!

Alla färgas av sitt liv.
Alla människor bär omkring på livsresväskor fyllda med skit och nästan ingen av oss har haft en schysst och bra uppväxt och barndom.
Alla människor har ett förflutet och till saken hör förmodligen hur vi väljer att behandla historiken och livskrönikan. Man kan låta det bli beskt, syrligt och bittert och man kan låta det bli till ett krigande och en stor hästblaffa av elände, ältande och grubblande.
Man kan låta saker, människor och situationer, vara en del av livsflödet och låta det vara något bra och positivt, eller så kan man låta det vara just ett elände, bitterhet och slutligen ren ondska och ilska.

Och min tanke går till dem jag mött och möter idag, i mitt liv och de som, likt jag själv många gånger, ständigt och alltid skyller på livets orättvisor och på hur livet behandlat dem.
Somliga av oss låter alltid livets olika händelser fortfarande vara i påverkan av nuet och somliga av oss skuldbelägger allt och alla andra för att livet ser ut som det gör, emedan faktum kvarstår; Det är bara jag, det är bara du och det är bara människorna som kan förändra sig själv och attityden till livet och dess flöde.
Det är bara du och jag som kan se på livet med lite mer jävlar anamma och lite mer tillförsikt och tänka; ”Äh, va fan… Det här är livet, det gav mig en del blessyrer och en hel del skit, men det kan bli bättre och det kan bli följsamt”…

Jag vill ha sagt att jag tror på attitydförändringar, att vända på funderingarna och tankarna och låta det som skett och det som varit, vara en del av livet. Jag tror att med ett större helikopterseende på livets alla varande, så kan vi och jag, bli bättre och schysstare människor. Jag tror på livet och jag tror på tankens och kärlekens kraft och ”power”. Tron och hoppet är det sista som lämnar människan…

Tack för ordet och var rädd om dig! Och som alltid den senaste tiden citerar jag Elin Ek och hennes alias ”Grynet”; Ta ingen skit! Inte från någon!
På återläsande!
Väl mött / Arthur 

Oroliga katter, som klivit omkring på hela mig och jag har haft mardrömmar. Jag har sovit en stund, upp ur sängen, slötittat på teve, sovit en stund på soffan, för att inte störa… Jag kryper till korset och erkänner; Jag gillar inte Julen… Bitter-Pitt! Happy Holidays!

”Det finns alltid de som har det värre”!

Nä, men…

Det här blir ju inget bra!

Jag borde prata med min man och bästa vän…

Mycket märklig morgon och jag vill åka hem! Hem till Bagis! 

Smita och bara lämna allt… Så trött bara! En mindre bra Måndag.

Jag saknar honom redan, min kärlek, och jag ska ta mig i kragen! Kanske inte just nu, men jag ska ”rycka upp mig”!

(Måste man det?)

Det blev en förmiddag i sängen med kattmagar och Nyhetsmorgon.
Jag är okej. Nja… Irriterad, ledsen i själen och förbannat trött, men dock… Jag är okej!
”Det finns alltid de som har det värre”!

Det har varit en jävlig natt!

(Ursäkta språket. Mitt ordförråd kan lätt förknippas med Gina Dirawi och hennes ordfattiga språk, vad gäller politiker i största allmänhet… Ber om ursäkt för det!) Oroliga katter, som klivit omkring på hela mig och jag har haft mardrömmar. Jag har sovit en stund, upp ur sängen, slötittat på teve, sovit en stund på soffan, för att inte störa min man och kärlek som måste upp till jobbet och så har jag tittat lite till på teve igen och somnade senare vid sidan om min man i sängen. Varmt och skönt och mjukt…
Och när jag låg där spelades gamla minnen upp i skallen… Grubblade och funderade, men somnade till slut. Och de där mardrömmarna bara fortsatte! Men jag sov i alla fall några timmar. Vad vill drömmarna mig nu då?
Och min man och bästa vän var irriterad i morse!
Hörru’, tro inte att jag inte kände av det!

Jag längtar hem. Jag längtar efter mig och mitt. Jag vill slippa allt ansvar, allt som jag tror att jag borde vara och göra. Jag vill undkomma samvete och skuld… I min ensamhet behöver jag bara stå till svars inför mig själv!

Jag är oerhört lättirriterad just nu. Känner mig lite trasig och ledsen och jag borde… jag skulle kunna… Jag måste ta mig i kragen.

Fy fan vad jag är trött!

Men du… ”Det finns alltid de som har det värre”!

Från det ena till det andra, så att säga…
Jag erkänner! Jag kryper till korset och erkänner; Jag gillar inte Julen och de märkligt hysteriska som sker med alla medmänniskor. Vad är det för fel?

Är det inte konstigt att det finns så grymt mycket pengar kring helgerna? Pengar, fylla och droger!?

Är det inte konstigt att så många av oss kliver på tåget av kommersiellt jippo? 

Visst är det väl märkligt att människor går ”man ur huse” för att spendera sina surt förvärvade pengar, ibland lånade och andar gånger sparade slantar, för att försöka få till en påklistrad Disney-jul? Happy Holidays! 

Lycka, kärlek, glädje, Jesus som älskar alla barnen, hemlagade köttbullar, julklappar, mängder med julklappspapper, kulörta snören och en härligt griljerad Julskinka, som är alldeles för torr förstås!

Alla vill ha allt och hela kakan! Människor blir hysteriska och glömmer vett och etikett! ”Alla på en gång, och jag först”! Människor trängs, slåss och blir som galna! Julafton skall bli fin, ljus och härlig… Mer julklappar och mer spenderade pengar… 

Och för övrigt är det över redan nästa morgon och ingenting blir som man tänkt sig i alla fall.

Men du… Hörru’…
”Det finns alltid de som har det värre”!

Och den där varma kärleksfulla glöggvärmen i magen, uteblir.

Ischokladkänslan i hjärtat infinner sig aldrig och den sockersöta Amerikanska knäck-upplevelsen i bröstet, inför alla nära och kära, som man bara måste älska, kom liksom av sig framåt kvällen och ebbar ut i; ”Men… kan de åka hem någon gång”?
Och julklapparna var i alla fall en besvikelse.

Skinkan blev nog inte bra och Köttbullarna var alldeles för torra och hårda. Lussebullarna blev Elefantmördare och ingen bryr sig om att julgranen barrar som sjutton… Katterna är mest i vägen just nu… Och så tycker man jävligt illa om sig själv, för att man känner så där, och då fortsätter man att le ännu mer och blir ännu trevligare, för att väga upp till sitt allra suraste jag… Happy Holidays! 

Och allt detta skräp! Allt papper och alla kartonger! Vackra färggranna snören? Sortera, sortera, ambitiöst och med klimatförstörelsen i åtanke, och sedan slänger man i alla fall alltihop bland allt det där andra i soporna, för ”vem fan orkar”?
Och så slår det en samtidigt… ”Det finns alltid de som har det värre”!

Är jag bitter? Blir det, för mig, en halvdan Julafton och julhelg?

Är det mer bitterljuvt och martyrskapande för mig med Julen och frånvaron av familj, vänner och gemenskap, än vad jag vill erkänna?
Förmodligen! Bitter-Pitt! Happy… Äh’ va’ fan…

Jag tror alltid att den där barndomskänslan av förväntan, glädje, väntan och nyfikenhet skall infinna sig, oavsett om jag faktiskt redan vet hur Julaftonskvällen kommer att bli!
Och jag brukar vakna med en hunger av värme, spänning och förhoppning om överraskning på morgonen och nynna ”Nu är det jul igen”…
Men det blir ju aldrig så! Det uteblir och jag blir mest nedslagen! Snuvad på känslan liksom! Julkänslan! Alltid en storm av sorg när de där mysiga känslorna aldrig intar sinnet och jag säger sarkastiskt; ”Äh, skit samma! Vad fan är Julen för något? Kommersiellt jävla skit”! (Ber återigen om ursäkt för mina vokabulärer, och hänvisar till Gina Dirawi! Kan hon strunta i sitt vårdade språk, så kan jag!) Och sedan tänker jag; ”Det finns alltid de som har det värre”… Och det är sant i det avseendet!
Det finns alltid de som har de värre…

Grannarna grälar igen… Som igår och i förrgår. Jag är fortfarande irriterad!  

Tack för ordet! / Arthur

p.s. På återläsande och du… ”Ta ingen skit”!