Vi hade ett bra och konstruktivt meningsutbyte, jag och min man, han jag alltid vill vara nära, nära, om fenomenet; "Jag, jag och jag"… Människor har blivit små separata öar, små egenföretagare med sig själv som den största investeringen… det enda som saknas i deras statusuppdateringar är deras egna toalettbesök…

Jag vaknade redan vid fyra i morse.
Jag känner ibland att kroppen verkligen är på väg utför och snart ger upp!
Jag har liksom ”tandvärk”, som min systers man själv uttryckte sin kroppsliga värk, i stora delar av kroppen och det blir outhärdligt!

Den andra hälften av den här kärlekshistorien somnade om och var märkbart irriterad för att jag bestämde mig för att kliva upp, skriva lite och avnjuta en kopp kaffe. Men, jag gör som jag vill och försöker att inte ta någon större notis om det där… Men som alltid, jag tar åt mig… Det skaver!

Jag är en gnällspik och jag är oerhört trött på mitt eviga tjat, men värken i kroppen får mig ibland att kliva upp och sätta mig vid datorn en stund.
För emellanåt, som under natten som gått, är det svårt att ligga ner, eftersom det punktvis värker i kroppen så in i norden, när jag väl legat ner en stund, att jag börjar vrida och vända på mig och sedan är det bara att kliva upp igen.
Om jag rör på mig en stund, eller sätter mig i soffan eller vid köksbordet en kortare tid, så släpper det värsta.
Jag försöker att undvika värktabletterna, men det blir en del ibland, under en natt och det känns mindre bra.
Kroppen värker sönder. Jag är lite, lite, oroad. Jag måste nog kolla upp mina levervärden igen, för det blir hemskt mycket tabletter… Inte alls bra!
Nog om det…

Jag tänkte på ett samtal, i skrivande stund, som jag och min härliga man hade precis efter Nyåret. Den där diskussionen vi hade då, har surrat lite i mitt huvud och jag har funderat en hel del över det…
Jag måste skriva ner det! Skriva av mig!
Vi hade ett bra och konstruktivt meningsutbyte, jag och min man, han jag alltid vill vara nära, nära, om fenomenet; ”Jag, jag och jag, självcentrering och människors självupptagenhet”.
Han, liksom jag själv, upptäckte häromdagen på tunnelbanan det där fenomenet med unga tjejer och killar som ständigt pratar och pratar, om sig själva, om sitt, och hur de har slutat att lyssna på andra och varandra.

Människor har blivit som små separata öar, små egenföretagare, med sig själv som den största investeringen!

Ständigt fotograferar de sig själva med mobiltelefonerna och söker bekräftelse hos sina vänner och kompisar att det är vackra bilder, snygga fotografier och att de gör sig bra på bild.
De plutar med munnen, suger in kinderna och anstränger sig så till de milda grad för att få till en schysst bild, att de inte tar en eller två bilder, utan ungefär femtiotvå. I rad. För att sedan kunna välja, oja sig över hur fula bilderna blev och samtidigt visa upp alla dessa för sina vänner för att finna ett okej och någon typ av godkännande om duglighet!
Människor behöver bekräfta sig själva och de söker validering av sitt utmärkta och söta ansikte på Twitter och Facebook, för att få så många ”Likes” som möjligt. Det är viktigt med betygsättning av utseendet, vardagslivets trivialiteter och vardagligheter, men gärna med inslag av fester, partyn och människor av vikt och status!
De har slutat lyssna på varann och samtalen är så fullständigt centrerade kring dem själva och det som endast rör den egna vardagen och tillvaron, att de glömmer bort att lyssna in varann.

Samhället idag har blivit så totalt uppslukat av framgång, prestige, utseende, status, ära och erkännande av den egna personen, att det som verkligen betyder något har kommit bort i samhällsbruset.
Alltid tillgängliga, alltid uppkopplade och ständigt sökande efter yttre attribut som ska ge den där kicken till självförtroendet, att man äger utseendet och de ultimata framgångarna, att många går ganska långt för att vinna det där prestigefyllda godkännandet!
Många vill vara med i dokusåpor, visa upp sig, gå över gränser och få njuta lite av ett kändisskap som är precis utom räckhåll.
Och andra vill göra karriärer inom media eller som Bloggare/Bloggerskor, för att mata sitt ego ytterligare lite till, i ett frossande av det egna jaget.
Jag, jag och jag. Självupptagenhet och självcentrering.
Det har börjat likna små egenföretagare av människorna, allra helst de som är yngre! Det är hela tiden investeringar i den egna personen och det egna jaget som räknas och är märkbart och allt detta för en god avkastning! Allt för att få synas, ”vara med” och kunna presentera ett schysst bokslut där det uttryckligen står att man är duglig och vacker som människa, om än med en investering av ytlighet och en stor portion av självgodhet! Det är viktigt! Viktigt att vara cool och rätt! Det är av yttersta vikt att alla bekräftar och ser en! Att man räknas.
Investering i sig själv, men kanske på ett mindre bra sätt!?

Min man berättade att han lyssnade till en konversation på t-banan, mellan två unga flickor. Den ena tog bilder på sig själv, inte en eller två bilder, utan en hel rad och försökte däremellan att få ihop ett schysst sms till en ”urläcker grabb” som hon träffat.
Den andra satt med sin mobil och tog bilder på sitt yttre, med det berömda ”duck face´et” och lade upp dessa bilder på Facebook!
Den ena försökte att tala med den andra, emedan den andra var fullständigt uppslukad av sig själv och sina göranden!
Den ena av flickorna ville få bekräftelse på att hennes sms till sin nyfunna ”kille” var korrekt och coolt nog att skicka iväg till densamma, och att bilderna hon tog på sig själv behövde ett godkännande stod klart när; ”Fy fan vad jag är ful! Duger det här? Blir det här bra? Fan vad jag ser ut”! ”Fiska, fiska” och söka efter bekräftelse!
Och ingen lyssnade på den

”Selfie”… Detta förhatliga ord och som gör oss till satelliter och ”egenföretagare”, med prioriteringar av jaget och de egna företaget med självinvesteringar!

andra.
Inga av dem tog notis om medresenärer eller ens sin medresande vän och kamrat. ”Vad tror du om den här bilden? Kan jag skriva så här? Fan vilken ful mun jag har! Håret, är det okej? Är skuggorna för mycket? Ska jag pluta mer med läpparna? Vad tycker du om den här bilden? Kan jag verkligen skriva så här till honom? Han är fett snygg alltså”!
Och den ena slängde ur sig frågor och spörsmål angående sin egen osäkerhet, sitt utseende och huruvida hon dög eller inte, men inväntade aldrig några svar och bad inte heller om en uppriktig åsikt om sitt tilltag.
Hon bara gick på och fortsatte! Malde, malde och malde…
Och hennes vän gjorde detsamma. De talade förbi varann! De glömde bort att ärligt fråga, och invänta svar, hur den andra mådde och hade det, i sina respektive liv, egentligen, och båda två surrade på som två gapiga radiokanaler med vrålande reklamavbrott. Jag, jag och jag..!

Och vips, vi tappar bort det viktiga! Det primära. Det väsentliga i livet!
Vi glömmer bort fysisk kontakt, att någon verkligen bryr sig om, att någon rör vid ens arm och frågar; ”Hur har du det i dag”?
Och jag själv har väl i viss mån fallit offer för det där också, att alltid vara tillgänglig på någotvis, att alltid ha åsikter om saker och ting, att alltid lägga upp ”trevliga och tillrättalagda bilder” på sociala medier och faktiskt uppskatta och smörja egot med uppskattningar och bekräftelse på att man fortfarande duger.
Så… jag är inte alls bättre eller sämre än någon annan, men det går över gränsen upplever jag, hos de flesta och många önskar ett godkännande, ett okej och en försäkran om att man är en lyckad människa med det rätta utseendet och de rätta kläderna och de rätta prylarna.
Att man är ”rätt”! Att man är med. Att man ”ligger rätt i tiden”!
Jag har ”vänner” som lever hela sina liv genom Facebook och det enda som saknas i deras statusuppdateringar är deras egna toalettbesök, för annars är det bilder på snart sagt allting och gärna på dem själva och gärna många bilder på sitt utseende, för att bli bekräftade och godkända! Jag, jag och jag!

Och när blev vi sådana här? När glömde vi bort att lyssna på varann? När blev vi så upptagna och självgoda, att vi inte längre hör, lyssnar och ser varann? När tappade unga människor bort; ”Hur har du det? Hur mår du? Behöver du prata? Jag är en jäkel på att lyssna”! 

Tack för ordet.
Var rädd om dig därute och försök att lyssna mer på varann. Jag känner att vi blivit små öar utan kommunikation och det viktigaste i samhället är att få synas, höras och vara snyggast, det andra räknas inte så värst mycket längre…

Ta ingen skit och bjud en medmänniska på ditt bästa leende idag.
På återläsande och väl mött / Arthur 

Han tror att jag sitter uppe hela nätterna och ser på teve… och naturligtvis somnar jag. Ni har inte en susning om hur det är att leva med ångest och frågor kring livets meningslöshet, så sluta och låtsas som om ni vet… Ni vet ingenting, om ni inte varit där själva! Var försiktig med medmänniskorna! Tack!

Foto; Per Lundström

Lördag förmiddag.
Jag klev upp, tillsammans med min man och kärlek, 05.00.
Som alltid; Kaffe, tända ljus, tystnad, katter och fåordigt. Jag uppskattar det!

Det blev en sen Fredag. Fredagen gick över i en tidig Lördag, eftersom jag såg på en sämre film på teve och somnade gott på soffan.
Det var förövrigt ingen film jag tänker nämna här i min Blogg, jag tänker inte rekommendera den, den var kass, och sedan stapplade jag in till sängen sent på nattkvisten.
Min man och kärlek hävdar bestämt att jag vänt på dygnet, men så är det inte alls… Jag borde inte bry mig om det, eftersom jag själv sitter inne med hur det är, egentligen, men jag blir ångestfylld och det gör mig irriterad!
Kanske att jag är sen i säng, för klockan brukar bli runt tolv, men oftast somnar jag i soffan, med en pläd och en av katterna på sidan om min trötta kropp och jag sedan vaknar till liv där vid ett eller halv två.
Han tror att jag sitter uppe hela nätterna och ser på teve och det gör jag ju i och för sig, lite beroende på hur man ser det!
Jag sitter/ligger framför apparaten och somnar där, med teven på… Ett lite svagt surrande ljud, som känns tryggt, mjukt och mysigt och naturligtvis somnar jag.
Det gör naturligtvis ingenting, men det retar mig att han tror att jag vänder på dygnet, roar mig och ser på teve nätterna igenom och att jag ”passar på” eftersom jag ”bara” går hemma och drar hela dagarna.
Som alltid försöker jag att ha ett ”mål” om dagen, att göra någonting varje dag, om det så endast är en promenad, och jag försöker att hålla mig på benen och vara ”nyttig”, men det mesta av tiden går faktiskt åt till att sova och vila. Just nu är det så, och det oroar!
Det irriterar mig, när jag själv är oroad, får dåligt samvete och ångest för att jag sover så mycket, att han och några med honom, tror att jag drar benen efter mig för att jag kan och för att jag underhåller mig själv med skräpfilmer och skrivande på nätterna.
Jag befinner mig fortfarande i kölvattnet av min långdragna depression och jag är ännu nedstämd, så jag vill inte höra, veta och känna av vad andra tror att de vet om min situation.
Är det inte märkligt att människor som står utanför en själv, de som finns i ens kringnärhet, fortfarande tror sig veta vad som är bäst för en och vad lösningen skulle kunna vara för ett bättre liv och en bättre tillvaro?
Jag kan vidareutveckla det där, för jag, och många andra med mig som lider av mental ohälsa, är jä*ligt trötta på att höra andra människors goda råd…
Det är inte det enklaste att ”rycka upp sig” och företa sig saker och ta tillvara på livet, när varje dag är en fråga om överlevnad och att inte låta de mörkaste tankarna ta överhanden.
Och när man varje dag, ensam och själv, för en kamp för att lämna dödstankarna därhän och faktiskt övervinna varje dag, så är det inte det enklaste att; ”Ta en promenad”, ”gör någonting människa…” eller ”kamma till dig”…
Låt mig säga så här; Ni vet ingenting! Ni har inte en aning! Ni kan aldrig föreställa er hur mitt och andra människors liv känns, ser ut och ter sig, när det alltid är en fråga om att leva, överleva eller att ens kunna ta sig genom dagen!
Ni har inte en susning om hur det är att leva med ångest och frågor kring livets meningslöshet eller huruvida livet tar slut idag eller i morgon, så sluta och låtsas som om ni vet…
Ni vet ingenting, om ni inte har varit där själva!
Och har ni varit där, i det svarta, så kanske just din lösning inte passar mig eller någon annan! Var försiktig med medmänniskorna, för ni har inte en aning, egentligen! Tack!

Jag ska njuta dagen idag.
Jag har haft ett par dagar som jag mått ganska bra! Jag ska försöka att städa lite, vila, lyssna på musik och bara umgås med mig själv och katterna!
Min man och kärlek arbetar, så jag kan gå hemma hos honom i Alby och pyssla lite… Kanske att jag drar mig hemåt till min egen vrå i Bagarmossen? Problemet är bara att jag är så oerhört trött och vill inte heller vara ensam! Jag längtar efter honom, min man, hela tiden!
Att kärlek kan kännas så…

Tack för din uppmärksamhet och din tid!
Tack för ordet… På återläsande!
Väl Mött / Arthur 

Det känns bättre, förkylningen. Lite hosta och lite vattenkran över näsan ännu, men det känns bättre. Jag tog ett hett bad och lyssnade på lite skön musik…

Det känns bättre, förkylningen. Jag dog inte idag heller… 
Lite hosta och lite vattenkran över näsan ännu, men det känns bättre. Jag tog ett hett bad och lyssnade på lite skön musik, emedan jag snyggade till händer och fötter. Jag har känt mig ensam idag, men det är också bättre.
Ett studiebesök är bokat, på Kreativa verkstaden i Aspudden, den artonde december och det känns långt dit.

Det krånglar med Socialförvaltningen och Ekonomiskt Bistånd igen och jag väntar fortfarande på beslut om Bostadstillägg.
Någonstans känns det dock som om det kommer att bli bra igen. Det är en liten gnista av hopp och tillit till livet och livsprocessen. Jag ska försöka att behålla känslan och somna med den.

Bilden nedan har min kärlek och man tagit på mig under en promenad. Jag tycker själv att den är så fin och jag bjuder på den igen.

Sov Gott och väl mött / Arthur 


Min gåva

Jag vill göra smycken och leksaker åt dig

Av morgonens fågelsång och nattens stjärnljus.
Jag vill bygga ett slott, där du och jag kan bo,
Av gröna dagar i skogen
Och blå dagar vid havet.

~Robert Louis Stevenson~

Foto; Per Lundström