Grubblade lite…Några tanketrådar och grubblerier, från en lite sliten tvårummare i Svedmyra…

Grubblade lite…
Några tanketrådar och grubblerier, från en lite sliten tvårummare i Svedmyra…

Sparkar igång dagen, som alltid, jag är en rutinbunden man, med kaffe, katten får mat, å’ lugn och skön musik, och lite meditation.

Min Meditation går sådär just nu, kan jag avslöja. Har ett fullständigt hopplöst ”Monkey Mind”!
Tankarna hoppar runt och runt och surrar i det oändliga. Fullständigt okontrollerad och okoncentrerad! Mediterar ändå och tänker att något bra kommer säkert ur det i alla fall!
Det handlar dessutom om tio minuter varje morgon… Ja’, nåväl, nästan varje morgon!

Av en nyvunnen vän, ja’ sedan några år tillbaka nu faktiskt, fick jag en present sist vi sågs. En sten. En sten att bära med sig, i helande syfte!
En fin omtanke. Kärleksfullt… Jag blir varm av tanken att någon önskar mig välmående och själsligt lugn! Det gör mig uppriktigt glad…
”Labradorit”, är benämningen på stenen…
Nu är jag väldigt skeptisk till kristaller, stenar och dess ”helande effekter”. Jag tror inte riktigt på det! Men som alltid: ”Jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel”… Man vet ju liksom aldrig säkert!
Livet och tillvaron är väldigt märklig och oförutsägbar, så… vad vet man, egentligen!?

Det står att läsa: ”Labradorit anses vara en magisk sten som skyddar auran, stärker självförtroendet och intuitionen. En bra sten för dig som är lite blyg eller inte alltid vågar ta för dig”…
Den där stenen är som klippt och skuren för mig och min person! Mjuk att hålla i, välpolerad och rund, passar dessutom perfekt i min hand!
Den får vara med lite överallt just nu! Väldigt mysig att hålla i, när jag mediterar, om inte annat!
Katten, mitt älskade Monster och Elände, tycks uppskatta den väldigt mycket… Hon ligger gärna på stenen och är nyfiket intresserad av den! Det gör det hela lite märkligt ändå!?

I alla fulla fall…
När jag var ung snöade jag fullständigt in på New-Age! Nördade ner mig fullständigt på kristaller, healing, energier, aura, positivt tänkande och handpåläggning…
Åh’… allt tokigt och märkligt som jag provade på! Jösses…
Jag kan tillägga att jag alltid har varit en sökare och vill veta, behöver kunskaper, och vill prova på!
Minns att jag blev väldigt frustrerad för att jag inte riktigt ”upplevde någonting”!
Dock kan jag tänka att någonting gav det mig förmodligen, något fick jag antagligen med mig, av de där åren! Om inte annat att vara öppen och mottaglig för nya idéer och att se på saker och ting med ett mer kritiskt tänkande och inte alltid ”köpa” det människor vill servera mig som en sanning.
För övrigt kom jag på, att tron på magiska stenar och healing, tankens kraft, ”placeboeffekten”, spelar en stor roll i effekten, och då gör det ju viss nytta och bot för människan… eller hur!?
Jag tycker dessutom att alternativ medicin och nya perspektiv på människan, sinnet och kroppen, är väldigt spännande och fascinerande! Jag har ingenting emot att prova på…

Och Ja, jag har provat det mesta faktiskt, i mitt sökande efter lindring och bot i mina depressioner och i mitt sökandet efter meningen med livet… Jag har ytterst sällan sagt nej till nya idéer och förslag faktiskt!
Inte mycket har hjälpt! Fakta!
Det mest absurda jag provat på, har nog varit frigörande dans i skogen, tillsammans med andra ”sjuka” människor, som alla önskade ett bättre mående…
Det gav inte mig någonting alls! Mest genans faktiskt! F*n, så pinsamt!
Fast, nu ljuger jag lite grann! Jag fick motion, jag fick ”jobba på att vara pinsam”, och dessutom fick jag träffa andra förtvivlade människor som var på gränsen till galenskap och uppgivenhet! Det är alltid skönt att veta, att man inte är ensam i sin desperation och förtvivlan!

Nåväl…
Snurrar till det lite grann som vanligt! Det som var tänkt att bli ett kort inlägg, blev till ett långt utlägg om tillvarons märkliga företeelser och märkligheter…
Tron verkar allt och tankens makt över kroppen… Vad vet man, egentligen!?
Ha ett öppet sinnelag och prova på och testa! Vem vet vad saker och ting kan ge!?

Ha en fin dag!
Var bara en schysst människa och var riktigt rädd om dig…
Jag gör mitt bästa, från min vrå av världen och Cyberrymden…

Väl mött och på återläsande / Arthur

”Har du glömt”, frågar en god vän mig, ”det är den elfte november idag! Minns du”…Jag minns! Jag vet!

”Har du glömt”, frågar en god vän mig, ”det är den elfte november idag! Minns du”…
Jag minns! Jag vet!
Jag går sönder, varje gång.

Efter sexton år är det på något sätt dags att låta det få vara ifred. Varför riva runt och… kladda? Börjar det kanske rent av bli patetiskt…

”Nej”, säger jag, ”jag har inte glömt! Jag väljer att låta det passera. Jag valde att låta det vara! Somligt, efter en tid, behöver man inte slaska runt med längre! Somliga saker kan få vila i tystnad och lugn och ro. Det betyder inte att det numer saknar betydelse! Det innebär kanske att det bara behöver få vara ifred och inte blottläggas”!

Sexton år sedan.
Dagen kom och den där dagen gick!
Den fick passera. Komma och gå…
Plötsligt uppstod frågor!
”Har du glömt? Förträngt”!?

Jag vet inte…
Efter sexton år är det på något sätt dags att låta det få vara ifred. Varför riva runt och… kladda? Börjar det kanske rent av bli patetiskt och lite melodramatiskt? Behöver man verkligen påvisa och blåsa upp gamla skeenden, för att förkunna: Jo, jag minns! Jag är fortfarande vingbruten och sönder!

Jag har mina ceremonier och mina återkommande mönster, kring dessa minnen och hågkomster…
Det är ett djupt upptrampade spår hos mig!
Grovt nedhugget i själen. Djupt, djupt, fastetsad i kroppens alla celler och atomer. Ett cellminne kanske?
Jag känner det! Jag kan fysiskt känna minnena och hur det var den där kvällen.
Ungefär som när klockan varje dag blir tolv! Upprepande, oåterkalleligt, orubbligt. Utan sidospår och obönhörligen, blir klockan tolv, varje dag! Precis så, återkommer minnena hos mig, varje år, den elfte november…

”Har du glömt”, frågar en god vän mig, ”det är den elfte november idag! Minns du”…
Jag minns! Jag vet!
Jag går sönder, varje gång.
Jag faller i bitar och blir till ett söndertrasat trassel, varje år.
Någon dag innan och någon dag efter, slår jag i golvet, obarmhärtigt, så även i år…
Men, det ansätter mig inte lika brutalt och skoningslöst, som förr, men det gör sig alltid påmint. Gör ont!
Men efter sexton år är det på något sätt dags att låta det få vara ifred. Varför riva runt och… kladda? Börjar det kanske rent av bli lite patetiskt…
Döden. Död och att dö…

Och åren som följde.
Alla dessa år av sorg, gråt, ensamhet och övergivenhet. Alla de som svek och alla de som jag svek…
Var tog alla vägen?
Alla fula lögner och baktalande. Vad blev sanning och vad blev till lögner?

Och mitt påföljande missbruk, som en av konsekvenserna av att inte kunna hantera döden, förtvivlan och den oerhörda sorgen av en annan människa.
Han var mitt liv. Han var mitt allt!
Han var den jag ville vakna med, på morgonen, och han var den som jag ville somna med, på kvällen… hålla handen. Krama om. Han var den jag anförtrodde allt! Han var den jag ville samtala med, till middagen, om livets konstigheter och svårigheter. Jag ville prata med honom, dela livet tillsammans med honom… En symbios, samexistens, rentav… Jag kan fortfarande räkna på handens fem fingrar, de gånger vi inte var tillsammans…
Vi skulle ju älska varandra för alltid! Och man tar för givet, man tror att man är trygg och i säkert förvar och plötsligt… vill livet någonting helt annat…
Livet vänder i hundraåttio grader, blir till ett uppochner, och framåt blir till ett bakåt och tvärtom, på något sätt…
Och tiden som stannade… Lämnade kroppen för en stund…

I år fick det komma och det fick passera. Den elfte november…
Jag lät det vara och få vara ifred. Vila i tystnad och i lugn och ro. Varför ge syre och luft till någonting som är så brutalt och omänskligt hårt…
Jag minns. Jag vet…

Jag har känt kärlek, större än Universum.
Kramande, tärande, lidelsfull kärlek, som är svår att beskriva…
Jag har fått uppleva kraften i att finna pusselbiten, som passade nästintill perfekt, i mitt livspussel…
Jag har fått känna smärtan, i att förlora det! Att gå miste om…
Döden, död och att dö.

Jag romantiserar förstås! Jag är fullständigt medveten om det. Jag återger en lyrisk skildring av en tvåsamhet, som var det viktigaste som hänt mig!
Ja… Jag väljer att framställa kärleken i en mer romantisk gjutform och ur ett förskönande perspektiv, självklart! Jag är fullständigt medveten om det…
Men jag vill ha det så. Jag vill, och jag tänker, låta det vara precis så.
Jag vill återge det så, för att han och den kärleken, var bland det viktigaste som hänt mig…
Att förlora det, var bland det värsta som kunde hända mig…

Jag har mina ceremonier och mina återkommande mönster, kring dessa minnen och hågkomster…
Jag tänder ljus. Pratar, samtalar och bjuder in sorgen och river upp ytliga sår. Låter det blöda och jag tillåter bitterheten greppa tag i mig och mala och mala och mala och…
Men jag gör det ensam numer! Föredrar det så faktiskt… behöver inte gegga runt i det, tillsammans med andra…
Efter sexton år är det på något sätt dags att låta det få vara ifred.
Varför riva runt och…
Det behöver inte mer syre nu. Det behöver inte mer luft! Det hände och det hände mig…

”Har du glömt”, frågar en god vän mig, ”det är den elfte november idag! Minns du”…
Jag minns! Jag vet!
Jag går sönder, varje gång…
Trasas sönder och blir till ett söndertrasat ingenting, för en stund…

/ Arthur

~Är du pojke eller flicka~

”Är du pojke eller flicka”, frågar de vuxna mig.
”Är du kille eller tjej”, frågar pojkarna i skolan.
”Jag vet inte”, svarar jag, för det gör jag ju inte! Jag har ingen aning faktiskt!
Vad är vad, egentligen, utöver det som råkat hamna på utsidan hos pojkarna?

Man kan Hoppa Hage om man vill. På rasten. Med flickorna.
Vill man, kan man Hoppa Hopprep eller Twist tillsammans tjejerna.
Man kan leka med flickorna i skolan, även om man är pojke, trots att de vuxna tycker att det inte riktigt är som det ska vara.
”Här har du en brandbil! Lek med den istället! Jävla unge”, säger pappa, röd i ansiktet av ilska och genans!
Denna skam…

Och man kan vara bra på att måla och sjunga i skolan. Nästan bäst faktiskt! Och man kan vara bäst i syslöjden och sy kläder så att symaskinsnålen glöder, emedan matematiken, gymnastiken och tekniken inte fungerar alls!
Det blir tårar av sådant! Det blir mycket gråt, för att man inte förstår!
”Pojkar ska inte gråta”!
”Jag ska ge dig en anledning att lipa”, påpekar farsan, ”passa dig”!
Man blir snabbt dumförklarad och ”inte riktigt navlad”…
”Tur att du är lite söt, för smart är du ju inte”, sa läraren till mig.
”Det blir inte mycket av dig inte”… samma lärare.
Men, man finner glädjen igen, på rasten, tillsammans med flickorna och Hoppar Hopprep, Twist eller Hage och man får alltid vara med i leken.
Man finner tillbaka till skrattet!
Man är en del av någonting, även om man är udda, dum i huvudet och pojke!

Och så kan man måla sin cykel rosa. Grisskär. Med blå blommor, på skärmarna. Brorsan hjälper till förstås! Brorsan fixar färg och pensel!
”Det passar dig bättre med en rosa cykel”, säger brorsan, och det är inget konstigt med det! Inte alls!
Pappa blir vansinnig, man åker på en dagsedel så att det sjunger i öronen och skallen! Och det är inte ”Den blomster tid nu kommer”, som spelas upp mellan öronen! Åh, nej! Ett brummande och surrande basljud, ekar i huvudet, en ren och klar baston, hemmahörande i ett ingenmansland av musikskatter…
”Här har du en brandbil! Lek med den istället! Förbannade unge”, gormar farsan.
Och fastän pappa är kokande röd i ansiktet av ilska och förlägenhet, så cyklar man iväg på sin rosa cykel och bara är… Lycka! Fullständig glädje!
Jag och min rosa cykel…

Som barn vet man inte alltid vad som är vad och hur konventionerna bör se ut, man har liksom ingen riktig koll på läget! Man vill bara få vara som man är och leka, springa, skratta och Hoppa Hopprep och sjunga högt och ljudligt, i kyrkans barnkör!
Vägledningen genom de vuxnas trånga genusperspektiv, når inte fram! Man lyssnar inte! Vill inte höra hur pojkar bör vara och hur flickornas sinnelag är formade på ett annat sätt; lugn och fin. Mer ljuv och vän, på något vis.
Pojkarna däremot; högljudda, bullriga och mer ”gå på”… Sådan är inte jag! Vill inte! Nej!
Så, vem blir jag, i alla samhällets konventioner och sociala koder?
Måste man verkligen veta skillnaden på små pojkar och flickor? Eller kan barn bara få vara barn och leka och springa lite som de vill? Gör det något? Egentligen?

”Här har du en brandbil! Lek med den istället! Jäkla unge”, vrålar pappa och delar ut ytterligare en dagsedel…

Vad lärdomen i de där dagsedlarna var, har jag aldrig lyckats med att lista ut! Varför!?
Ett brummande och surrande basljud, ekade i huvudet, efter varje dagsedel! En ren och klar baston…
Jag sjunger ju inte ens i bas! Jag har en hörselnedsättning på höger öra. Var det månne lärdomen av att ”inte vara som alla de andra pojkarna”?

Brorsan målar brandbilen rosa. Grisskär. Några blå blommor även på den. Den blir riktigt snygg faktiskt! Min brandbil! Påminner mer om mig!
”Det passar dig mycket bättre”, konstaterar han, brorsa, ”en rosa bil, till min lillebror”.
Inget konstigt med det!
Inte alls…
Det är precis som det ska vara, egentligen…
Med en rosa brandbil på pakethållaren, på min rosa cykel, med klara blå blommor på skärmarna, cyklar jag sedan iväg!
Inget konstigt med det!
Inte alls…
Inte egentligen…

~Arthur~