I ett samtal med psykologen berättar han, uppriktigt, att det inte finns mer som psykiatrin kan göra för mig. Inte rent medicinskt och de har inte heller fler behandlingsformer att erbjuda mig…

”En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva.”
// PO Enquist

Jag lever i en depression.
Det är lika gott att jag berättar det. Jag kan inte kliva ur det. Jag kommer inte undan.
Det har pågått under en lång tid nu. Sommaren som gick, var en av de jobbigaste perioderna på länge. Det blev bättre, men nu… På botten igen.
Känslan kan beskrivas med: Maktlös. Sorg. Oro. Rastlöshet och nervositet. Bara väldigt… ledsen.

Mitt ”normaltillstånd” är nedstämdhet. Ständigt.
Det kallas, med medicinska termer, för Dystymi.
Ibland faller jag ner i ett mer svårmodigt tillstånd: Depression.

I ett samtal med psykologen berättar han, uppriktigt, att det inte finns mer som psykiatrin kan göra för mig. Inte rent medicinskt och de har inte heller fler behandlingsformer att erbjuda mig.
Det finns ingen lösning på ”problemet” och jag måste fortsätta att försöka leva, så som livet har blivit för mig.

Det bor oro hos mig, en skavande ångest, som blir till rastlöshet. Det surrar märkligt i kroppen.

Jag svarar inte på antidepressiva läkemedel och jag tycks inte heller vara behjälplig av kondition, träning och bra kost.
Det är någonting riktigt fel på mig.
Det är någonting som inte stämmer med mig, min hjärna och hjärnans olika signalsubstanser och nervsignaler. Det är fullständigt uppåt väggarna!
Psykisk störning, sa psykologen. Vilket j*vla ord, sa jag!

Återigen pratar psykologen om acceptans.
Igen säger psykologen att jag måste lära mig att acceptera mitt tillstånd och att jag själv är det enda hindret för acceptans.
Med andra ord: Lär dig att gilla läget!
Det blir uppgivenhet, av det.
Det blir maktlöshet av att försöka förstå; det finns inget mer vi kan göra!
Jag är fullständigt utlämnad till mig själv! Jag! Det är bara jag och jag skuldbelägger mig själv… Jag är felet! Bara jag, kan göra något fortsättningsvis!
Att acceptera! Acceptans!

Det finns ett motstånd hos mig för acceptans.
Jag känner, rätt eller fel, att med acceptans har jag givit upp! Fullständigt!
Att acceptera sin livssituation och ”hacka i sig” att det blir inte bättre än så här, är väl ändå att ge upp? Jag kan ha fel!
Jag tänker…
I jämförelse med…
Tänk om jag istället hade haft en fysiskt obotlig sjukdom, låt säga Cancer, och om någon medicinsk kunnig person sagt till mig: Vi kan inte göra mer! Hade jag då lagt mig ner och acceptera det? Hade du, i min situation, befunnit dig besegrad och kapitulerat under prognosen: Du är obehandlingsbar! Vi kan inte göra mer för dig!

Jag tänker på människor som drabbas av MS, ALS eller Cancer, och som vägrar att godta sina framtida livsutsikter, och som enträget och envist fortsätter att leta, prova, söka och experimentera med mer okonventionella metoder och som inte tänker finna sig i sitt tillstånd, bara fortsätta framåt ändå
Jag tänker inte finna mig i det här!
Jag tänker inte leva mitt liv i denna ständiga osäkerhet, instabilitet och bräcklighet!
Någonstans måste det finnas en lösning! Någon måste ha ett svar och ett facit…

Mitt psykiska tillstånd går naturligtvis inte att jämföra med någon som har fått en obotlig fysisk sjukdom, men jag försöker att finna en bra sammankoppling och liknelse kring själva uttrycket: Vi kan inte göra mer!
De som finner acceptans, tänker jag, för hur livet är och hur det har blivit, de är väl människorna som oftast blir sämre och sjukare, i sin diagnos?
Människor som väljer att finna sig i sin livssituation, när de är svårt sjuka, är väl de som inte kommer vidare och bara… ger upp?
Jag kan ha fel naturligtvis!

Jag bebos av en märklig envishet och tjurskallighet! Det kan vara till min nackdel  eftersom jag ibland upplevs som oresonlig, förbittrad och arg. Men i andra avseenden är den här delen av min personlighet väldigt bra att ha, eftersom jag trotsar livets svårigheter och sorger, och krigar på som en fullblodsidiot och bara gör…
Jag kan vakna på morgonen och känna fullständig apati, passivitet och uppgivenhet. Jag upplever mig själv som viljelös och kraftlös.
Vill inte! Lämna mig ifred! Låt mig bara vara! Och ändå… som om en autopilot, mitt mest Mindfulla jag, går igång och tar över, så gör jag bara mina göranden ändå, oavsett hur det känns och hur det är!
Jag måste ju! Jag kan inte ligga kvar i sängen och stirra i taket, utan att göra det jag kan, göra mitt bästa, för att dagen ska bli så smidig som möjligt!
Jag måste ju försöka, för annars är det ju ingen större idé längre att vara vid liv!
Jag måste ju på något sätt, hålla mig på banan och åka med, så gott jag förmår, i livsbruset, för annars kan jag ju lika gärna lägga mig ner och döden dö… Men jag är ju inte den typen av människa!
Jag vill ha mer av livet!
Jag vill ha kärlek, glöd och passion!
Jag vill inte bebos av meningslöshet och sorgligheter…

Ibland orkar jag inte leva!
Men jag vill inte dö! Inte ännu…
Jag vill älska en gång till i mitt liv!

Ta hand om dig, därute i Cyberrymden och Vintergatan, så gör jag mitt bästa från min vrå av världen…

Väl mött / Arthur
(Foto: Arthur)

Men kom igen tjejer!! Räcker det inte nu, med Botox och fillers?Jösses, så några av er därute i världskaoset ser ut! Ser ni inte själva vad som pågår!?Vad händer..?

Botox, Restylane, fillers, injektioner, spruta in, fylla på, skulptera, trycka in, korrigera, strukturera, lite mer och lite till…
Aldrig nöjd!

Jag har sagt till mig själv; jag ska inte kladda ner min eller andras tillvaro, med åsikter kring somliga saker…
Jag ska inte skriva, säga eller yttra mig, kring somliga spörsmål, för var och en gör ju som den vill… Lev och låt leva, tänker jag…

Dessutom, i dagens ”Jag-måste-tycka-någonting-om-allting-samhälle”, där människor ska ha åsikter om precis ALLT, oavsett om de berör dem eller inte, så kan några av oss gott ha den goda smaken att bara tiga!
Somliga människor MÅSTE, åsiktsbajsa precis överallt!
Och ja, jag släpper rejäla åsiktsbrakare emellanåt, jag också… Jag är inte bättre eller sämre än någon annan, men jag har blivit undvikande!

Men, ibland…
Det liksom river och kliar i skallen på mig!
Det trycker på och vill komma ut!
Alla mina tyckanden, tänkanden och värderingar, vill få frisk luft och måste pressas ut och krystas fram…
”JAG HAR EN ÅSIKT”!!
Min inre åsiktsmaskin, måste få defekera emellanåt: Jag måste få!! Bara lite! En liten, liten, åsikt bara… Jag kan ju bli lite åsiktsförstoppad! Plommon! Det MÅSTE ut!

Och jag tänkte att, om jag inte pekar eller viftar med hela handen mot någon, eller några, då kanske det är okej ändå, att ha en liten åsikt och en liten tanke kring somliga spörsmål…?

”JAG HAR EN ÅSIKT”!!

Nåväl…
Jag menar…
Jag tänker… Botox, Restylane, fillers, injektioner, spruta in, fylla på och skulptera…
Några få människor därute i tillvarons vardagsdjungel, börjar uppriktigt att se för jä*liga ut…
Hur kommer det sig att god vänner, eller nära anhöriga, inte säger någonting eller tycks ha några som helst ärliga åsikter kring det, när det så uppenbart börjar att bli FÖR mycket!?
Istället: ”F*n, va’ fräsch du är! Snyggt! Lite svullen kanske och totalt utseendeförändrad, men jä*ligt schysst! Ung, på något vis”!?

Men kom igen tjejer!! Räcker det inte nu, med Botox och fillers?
Jösses, så några av er därute i världskaoset ser ut! Ser ni inte själva vad som pågår!?
Vad händer..? Förblindade? Ser ni inte? Tycker ni själva att det är snyggt..?
Har ni ingen självdistans eller självkänsla?
Är ni fullständigt omgivna av jasägare, medjamare och svansviftare?
Säger ingen någonting om HUR det egentligen ser ut?
Ni börjar att se svullna ut!
Lite sk*tnödiga faktiskt…
Lite bakfyllesvullna…

Några av er har läppar som kommer att brisera vid nästkommande Restylane-injektion, eller vid nästa passionerade och heta kyss…. Läppar som en nötallergiker får, efter att olovligen ha ätit en näve med hasselnötter…
Några av er har så mycket fillers vid kindbenen, att ögonen har fått ett avsmalnande och ett något misstänksamt uttryck! Märkligt kisande på något sätt!
Själv funderar man på om man är misstänkt för någonting, eller om man gjort någonting kriminellt, när man möter er och ser på er!
”Hej på dig! Har jag gjort nåt’, eller är jag misstänkt för något”!?
Ständigt halvslutna ögon.
Ett evigt misstänksamt uttryck…
”Hmmmm”, liksom…

Synonymordboken säger om fillers: Fyllnadsmaterial i olika tekniska användningar, till exempel vid vägbyggen och inom färgindustrin…

Botox, Restylane, fillers, injektioner, spruta in, fylla på, skulptera, trycka in, korrigera, strukturera, lite mer och lite till…
För några har det blivit till ett missbruk.
För några har det blivit alldeles för mycket bruk av Botox, Restylane, fillers och injektioner… ett missat bruk. Missbruk… Det går över styr!

Kom igen… Vad håller ni på med tjejer?
Några av er, därute i vida världen, börjar uppriktigt sagt att se för jä*liga ut och det har fullständigt gått över styr…
När är det nog..?
En spruta till! Lite mer! ”Börjar det inte se lite slappt ut där? Och vad är det där för linjer”?

Botox, Restylane, fillers, injektioner, spruta in, fylla på, skulptera, trycka in, korrigera, strukturera, lite mer och lite till…
Aldrig nöjd!
Det ser för j*vligt ut!

Men å’ andra sidan, var och en gör precis som den vill, naturligtvis, lev och låt leva, det kanske ÄR snyggt?
Jag kan ju ha fel! Det har hänt förr…
Fram med sprutan bara!

Tack för att jag fick åsiktsbajsa en stund…
Tack för din uppmärksamhet och på återläsande! Väl mött / Arthur

(Foto: Arthur)

Ålderskris. Åldersnoja.Den gyllene medelåldern…Första kapitlet!

Ålderskris. Åldersnoja.
Den gyllene medelåldern…
Första kapitlet!

Erkännsamt erkänner jag: Jag lever med en mindre rädsla för att bli gammal!
Eller mindre!? Jag snyggar till det lite grann! Vem vill vara nojig och sjåpig över sin tilltagande ålder!? Det är ju för f*n pinsamt! Acceptera det bara!
”Ja, jag är närmare döden än livet, men det är bara positivt”!
Men, gammal börjar jag ju att bli.
Eller… äldre!
Ja, mer mogen… mer erfaren och med mer klokhet. Övermogen snart?
”Jag uppskattar att bli äldre! Härligt och fantastiskt! Den gyllene medelåldern”!

Man kan, om man vill, vända det hela till någonting positivt och bra!
Man kan, om man vill, vända situationen och mognaden till någonting mer uppskattande, spännande och intressant!
Om man vill..!
Det vill jag inte!
”Åh’, femtio är ju det nya trettio! Medelåldern är en bra ålder, man har funnit sig själv, man vet vem man är och man trivs ganska bra med den man har blivit”!
F**k you, säger jag! Vadå ”femtio är det nya trettio”!?

Låt mig titta lite närmare på det här…

När man var trettio hoppade man mer eller mindre ur sängen, bokstavligen!
Numer, vid femtio plus, sätter man sig upp i sängen, lugnt och försiktigt, blir sittande en stund på sängkanten, och detta emedan kroppens alla vätskor faller på plats i alla vener och artärer och susandet i öronen får en möjlighet att avta en aning.
Att resa sig upp, hastigt och lite för fort, är förenat med livsfara, eftersom blodtrycket faller och allt blod som ska vara i den övre delen av kroppen, bland annat i huvudet, störtar rakt ner i benen och fötterna och med detta snurrar hela sovrummet runt i trehundrasextio grader, några gånger, och åt alla möjliga tänkbara håll!
Hej vad det går!
Och medan man åker karusell och har fullt upp med att hålla sig stadigt på benen, faller resten av kroppen på plats, det vill säga nedåt, utför och mot golvet! Jordens dragningskraft gör sitt jobb, alldeles utmärkt, numer!
Och som den positiva medelålders man jag är, och med all min klokskap, så tänker jag naturligtvis: ”Åh’, se där! Jordens gravitationskraft tycks fungera fortfarande! Alltid något! Gravitation, av latinets gravis = tung, även känd som tyngdkraft, är ett av Universums fyra fundamentala krafter”…
Grattis! Den gyllene medelåldern!

Och så huden på kroppen, inklusive det som som sitter som en krockkudde runt midjan, samt huden under haken och på övre delen av armarna, faller, med en icke befintlig stuns, ned mot parketten och golvet och kroppen skälver liksom till, emedan allting faller på plats! Eller, det faller några decimeter från sin ursprungliga plats på kroppen! En viss förskjutning har skett, de senaste åren! Ingenting sitter där det ursprungligen var tänkt att det skulle sitta! Det känns fortfarande främmande på något vis…
F*n! För några år sedan, eller om man ska vara helt sanningsenlig, för närmare tjugo år sedan, studsade allting tillbaka på sin rätta plats, men nu..: Ner, utför, bortåt och nedåt! Ingen stuns! Ingen elasticitet! Huden är mer som en vattenfylld påse, eller en sandsäck, och blir liksom hängande från kroppen och tycks leta sig nedåt mot jordens mittpunkt, bortåt och i riktning FRÅN kroppen!
Grattis, till den gyllene medelåldern!

Väl på benen och med en viss målmedvetenhet, man måste vara bestämd numer, så ska man sedan ta sig ut i köket för livgivande kaffe och för att liksom ”komma igång” på något sätt!
En djup suck av lättnad, letar sig upp och ut från lungornas djup: ”Se där, det gick ju idag också”! Det är ren och skär tacksamhet, att man faktiskt står på benen!
Tack som f*n och Halleluja!

På vägen mot kaffebryggaren och köket, snubbla för guds skull inte på matten i hallen, upptäckter man att det numer finns knäckebröd i knäna och även, sedan något år tillbaka, i armbågarna och fingrarna!
Dessutom gör det ont på ställen i det kroppsliga systemet, som man inte trodde var möjligt; ”Hur kan det överhuvudtaget göra ont där? Hur är det ens möjligt”!?
Och… som när man smular sönder torra veteskorpor, i näven, du vet ljudet, knastrar det till i höfterna och fotlederna och man hinner att tänka, med fasa; ”Åh! Det där va’ nytt ja’! Det känns… nytt… Annorlunda på något sätt”…
Det är SÅ spännande att bli lite äldre! Nya upptäckter varje morgon och kroppen ger ifrån sig ljud, från platser, som man aldrig ens trodde skulle kunna ske! Jo, möjligen i en skräckfilm!
Ja, femtio är ju det nya trettio!
Vilket sk*tsnack! Halleluja! Hej vad det går! ”Jag är fortfarande vid liv! Åh’, den gyllene medelåldern! Jag kan mycket, jag vet ännu mer och har livserfarenheter, men jag hade inte en jä*la aning om att kroppen kunde ge ifrån sig de mest skräckinjagande ljud”!

Och om man nu vill bekämpa sin något stigande ålder, eller mognad, kanske övermognad, så kan man, medan kaffebryggaren puttrar färdigt, utföra lite stretchande Yoga på köksgolvet! Och detta för att få bibehålla en viss smidighet och rörlighet i den medelålders smygfeta kroppen!
Men se upp! Minsta lilla förhastade rörelse kan skapa en obehaglig känsla av att någonting sakta går sönder i kroppen, det krasar liksom, och kanske att det till och med skulle kunna trilla av någonting från den övermogna kroppshyddan: ”Hoppsan! Se där! Där föll armen av”!

Och att resa sig upp från köksgolvet, efter utförda yogaövningar, har numer, när man klivit in i dö’halvan, blivit en spännande resa i sig! Om man har lite för bråttom kan man få en rafflande pulsökning och för ett kort ögonblick får man även känslan av att man har tagit någon märklig svamp, som gör att rummet smalnar av på något underligt sätt, ett tunnelseende, och känslan som uppstår i huvudet kan närmast jämföras med när man skakar om en flaska med sockerdricka och bara inväntar en explosion av kolsyra och socker! Man liksom riktigt känner spänningarna i huvudet! ”What a rush”! Det trycker överallt i skallen!
Grattis, din lönnfeta gubbe, detta är den gyllene medelåldern!

”Femtio är det nya trettio”!
Det säger människor som vägrar inse att de börjar bli äldre och som inte vill erkänna för sig själv att de är närmare döden än själva livet!
”Femtio är det nya trettio”, så säger människor som är livrädda för döden, livrädda för att åldras och som inte vill begripa att själva målet för livsresan närmare sig med stormsteg!

Jag erkänner! Jag tycker inte om att åldras! Det blir bara värre och värre! Det går liksom bara utför härifrån; en lång och trög utförsåkningen mot döden!
Inte f*n känns det som trettio! Nope! Inte alls! Det är bara att erkänna; Jag är femtio! Jag är till och med femtio och lite till!
Jag är väldigt mycket äldre än trettio!
Jag är närmare döden än livet och nu börjar färden mot graven och du… Satan i gatan vad det går fort! Passa på och lev lite! Våga mer och utmana tillvaron!
Men… Ta det lugnt! För kroppen och skallen reagerar på det mest märkliga sätt numer och rätt vad det är ligger en lem på golvet och man undrar hur sjutton det där gick till!
”Hoppsan! Se där! Där föll armen av”!

Den gyllene medelåldern…
Femtio är det nya trettio… NEJ! Inte alls! Det är ren och skär lögn!

På återläsande…
Väl mött / Arthur

(Foto: Arthur)