Det här är en anmälan och redogörelse gällande Rosenlunds Affektiva Mottagning och Psykiatri!

// Det här är en anmälan och redogörelse gällande Rosenlunds Affektiva Mottagning och Psykiatri!

Jag har tidigare, vid flera olika tillfällen, försökt att på något sätt synliggöra och belysa brister och tillkortakommanden inom psykiatrin och då i synnerhet Rosenlunds Affektiva Mottagning och Psykiatri.

Jag lever med Dystymi, kronisk depression, och jag är diagnostiserad med ADD och OCD.
Det finns även en Bipolär diagnos, vilken inte alls stämmer, och just nu försöker vi klargöra, jag och psykologen, om det möjligen kan finnas en diagnos inom Autism/Aspergerspektrat, vilket skulle förklara en hel del för mig.
Jag vill dock understryka och poängtera att jag är ”fullt fungerande” och klarar min vardag väl, trots mina funktionsnedsättningar! För mig handlar det hela tiden om balans, planering och att förbereda varje dag, för att kunna komma igenom dem på ett bra och någorlunda smidigt sätt!

Jag är ständigt hjälpsökande och jag försöker hela tiden finna nya lösningar och innovationer kring min livssituation, men återkommer till det längre ner i min skrivelse!
Jag vill med detta betänkande åstadkomma, förmätet av mig förmodligen, förändring, empati och förståelse för mig och andra patienters situation!
Det här fungerar ju inte!

I början av juni i år, 2021, sammanställde jag en skrivelse, inte en anmälan vid tillfället, för att uppmärksamma sådant som jag upplever inte fungerar och där psykiatrin brister i att hjälpa mig i mitt mående och i mina psykiska svårigheter!
Jag förväntade mig nog att någon skulle återkomma och ”återkoppla” till mig.
Jag räknade med, naivt nog, att någon skulle ta kontakt med mig och presentera nya idéer, förslag och förhoppningsvis ytterligare åtgärder för att någonstans finna lättnad och bättring för min psykiska ohälsa, men NEJ! Ingen har hörts av!
Vi är strax i början av november, snart sex månader senare, och ingenting har hänt!
Jag har dock haft återkommande samtal var fjortonde dag, tillsammans med min psykolog och det är vad jag har haft att tillgå, vad gäller hjälp och stöd från psykiatrin. Inte mer och inte mindre, och med detta ska jag låta mig vara nöjd!?

Jag har även blivit hänvisad till Vårdcentralen för hälsoundersökningar och för att de ska vara mig behjälplig i min situation.
Det ska tydligen finnas ett samarbete och ”avlastning” mellan psykiatrin och primärvården, men det fungerar inte alls!
Den ena vet inte vad den andra gör och den andra bollar fram och tillbaka och vet inte vad som gäller! Det fungerar inte! ”Högerhanden vet inte vad vänsterhanden gör”!
Jag bad till exempel om hjälp för att få tillgång till en ny behandlingsform/samtalsterapi, ACT, och eftersom psykiatrin inte tillhandahåller ACT, blev jag hänvisad till Vårdcentralen för remiss och läkaren på Vårdcentralen kunde inte heller hjälpa mig tillrätta! Vårdcentralen hänvisade mig tillbaka till psykiatrin! Samarbetet fungerar således inte!
Det besynnerliga i det här är att psykiatrin själva inte har möjlighet att skriva en remiss för ändamålet och att de inte tillhandahåller ovanstående terapi- och samtalsform! Jag menar, det ligger väl ändå inom psykiatrins profession? Psykiatrin borde, i mitt tycke, vara först på bollen kring nybildning och nya kunskaper!
Jag kan ha fel naturligtvis…

Jag ber nu om att få göra en anmälan angående förfarandet kring mitt ärende, min psykiska ohälsa och avsaknaden av, i mitt tycke, hjälp och vidare vård och omsorg!

Jag upptäckte, när jag läste mina journalanteckningar, att det snart är två år sedan som jag träffade en läkare på psykiatrin!
Två år!
Det senaste tillfället som jag träffade en läkare på Rosenlunds Psykiatriska Mottagning var den 20:e januari 2020 och det läkarbesöket föranleddes enbart av en remiss och förfrågan från Vårdcentralen, då de önskade sätta in Kortison för min obehandlade astma/KOL. Dessvärre reagerar jag negativt på Kortison och blir deprimerad och remissen från Vårdcentralen handlade enbart om huruvida Psykiatrin kunde observera Kortisonbehandlingen och sätta in ny medicinering med antidepressiva läkemedel.
I samråd med läkaren på Rosenlund, valde jag att inte påbörja behandlingen eftersom jag inte orkade med ytterligare en depressiv period!
Dessförinnan träffade jag läkaren på Rosenlund den 4:e oktober 2019, för två år sedan, och det var enbart för uppföljning och återkoppling efter inneliggande vård under samma sensommar/höst!
Det är ju fullständigt absurt! Ska patienter med psykisk ohälsa och depressioner behandlas på det här viset?
Nu har jag fått en tid bokad tillsammans med läkaren den 19:e november och det är en så kallad ”årlig uppföljning”, detta efter att jag själv påpekade att det snart är två år sedan som jag träffade en läkare! JAG påpekade och gjorde psykiatrin uppmärksam på att jag inte, på något sätt, hört ifrån, träffat eller varit i kontakt med en läkare!

Jag förstår att pandemin orsakat hinder för läkarbesök och fysiska möten, men anser att det inte finns någon egentlig anledning till att jag som patient, fått vänta på vidare vård och uppföljning! Det är ju fullständigt galet!
Dessutom har psykiatrin alltid haft olika ursäkter för att patienterna fått vänta på nya läkarbesök och vidare vård; Kostnader, patienttryck, väntetider, personalbrist eller omsättningen av sjukvårdspersonal! Det är inget nytt! De berättar gärna för patienterna om psykiatrins olika hinder och svårigheter! Det finns alltid en uppsjö av anledningar, till att vården och omsorgen av patienterna går i stå och patienterna helt enkelt får vänta!
Summa summarum: Psykiatrin fungerar inte!
Vi patienter, eller jag i det här fallet, får helt enkelt klara oss själva och göra så gott vi förmår, på egen hand, för att kunna existera och leva så gott det går! Det är min känsla och min upplevelse!

Utifrån ovanstående vill jag även be att få belysa, återigen, avsaknaden av omsorg och vidare behandling av min psykiska ohälsa!
Jag har förstått, efter samtal med psykolog och läkare på Vårdcentralen att det faktiskt inte finns mer att göra för mig, vad gäller min kroniska nedstämdhet och mina återkommande depressioner. Jag är helt enkelt lämnad åt mig själv!
Jag har levt med diagnosen Dystymi i över sju år och eftersom jag inte är behjälplig av antidepressiva mediciner, så finns det inte mer att göra för mig! Jag ska med andra ord bara finna mig i att leva så här och försöka att finna acceptans och förståelse för hur min tillvaro har blivit!

Jag har på alla upptänkliga sätt försökt att finna ett bättre och mjukare mående och jag har snart sagt vänt på varje sten för att hitta en lösning på mina ”problem” och min upplevelse är att alla andra, alla inblandade i min vård, står på sidan om och ser på! ”Du får klara dig själv nu”!
De hörs ju inte ens av!
De är inte alls intresserade av att hjälpa till! De vill inte ens försöka att komma fram till nya lösningar och nya metoder för att hjälpa mig!
Jag får själv bekosta alternativa idéer och prova på andra typer av behandlingar, jag lever dessutom på sjukersättning, för att på något sätt ”komma upp på banan igen”!
Jag har provat allt från Taktilmassage, frigörande dans, fasta, teer och olika dieter! Vitaminer, mineraler, healing och bön… promenader, frisk luft och mer beröringsmassage!
Styrketräning, yoga och konditionsträning!
Jag har snart provat allt och lite till! De som kan och ska kunna hjälpa till, de belästa och bildade, har inget mer att säga och komma med!

Det är för mig beklämmande och frustrerande att ingen tycks kunna komma upp med nya tänkbara idéer eller nya konstruktiva lösningar för att kunna hjälpa mig!
Jag har som sagt vänt mig till Vårdcentralen för hälsoundersökningar, eftersom psykiatrin inte bistår med det, för att eventuellt finna några fysiska brister hos mig och jag har diskuterat vidare vård med läkaren på Vårdcentralen och det enda som jag erbjudits är en remiss till Fysioterapeut och Arbetsterapeut!
Det sistnämnda två kan säkert ge mig mer insikter i min orkeslöshet och ständiga värk i kroppen, psykosomatisk förstås, och det kan förmodligen ge mig mer kunskaper kring hur jag skapar balans i tillvaron och vardagen, eftersom jag alltid är oerhört trött och viljelös, men det kommer ju inte att vara mig behjälplig i min nedstämdhet och mina depressioner.
För övrigt är Fysioterapi och Arbetsterapi inte heller någonting som psykiatrin erbjuder! De kan inte heller ordna med en enkel remiss för ändamålet! Är det inte anmärkningsvärt?

Oavsett om jag tränar styrketräning, motionerar, utför yoga och mediterar emellanåt, och även om jag äter bra, undviker socker och kolhydrater, och även om jag gör vad jag kan för att må bättre och ”hålla mig på banan”, så hittar inte jag en vettig lösning för min psykiska ohälsa!
Det anmärkningsvärda i allt detta är att de som ska besitta expertis, kunskap, erfarenheter och empati, inte erbjuder någonting för att jag ska kunna komma tillrätta med min problematik och min livssituation! Allting faller tillbaka på mig och jag ska ensam fortsätta att försöka finna ett tillfrisknande!
Allting faller i mitt knä och blir till mitt ansvar! Tyngden börjar bli outhärdlig!
Vem bär ansvaret för min vård?
Har psykiatrin inga förpliktelser alls? Vem ska hjälpa mig, om inte psykiatrin ska och kan göra det?

Min upplevelse är, som om att psykiatrin borstar av sig sina händer och anser att de gjort vad de kunnat för mig och; ”nu måste du klara av det här själv”!
Det är möjligt att jag är och har varit otydlig, det får jag höra ofta, och att jag saknar uttryck för vad som felar och brister, men jag upplever att det är ord och fraser som läkare och vårdpersonal slänger ur sig, så fort de blir ifrågasatta och så fort det brister inom psykiatrin och vården: ”Du har inte varit tydlig! Du har inte berättat vad du vill och önskar”!
Återigen känner jag att allt faller tillbaka på mig, jag blir skuldbelagd, det är mitt ansvar och det är jag som måste vara tydlig och begriplig!
Och hur är det tänkt att jag ska leva, med lite tur, i trettio år till i det här tillståndet? Så här vill ingen av er ha det, det kan jag lova er, men ingen tycks bry sig om det! Empatilöst!

Och hur kommer det sig att ingen, av alla inblandade, ens försöker att hjälpa till och komma med nya tänkbara idéer, förslag och innovationer!?
Varför måste jag bli en besvärlig sk*tstövel och försöka att poängtera och påvisa att jag fortfarande är hjälpsökande och ingen tycks vilja lyssna eller hjälpa till.
Jag ska uppenbarligen bara vara tacksam för mina samtal var fjortonde dag, där vi fortfarande kladdar runt i allt det som inte fungerar och där vi ständigt återkommer till hur jag ska försöka att finna ett accepterande av hur livet har blivit!
Varför ska jag acceptera att ingen hjälp finns att få?
Varför ska jag acceptera nonchalansen inför min person, min situation och hur livet har blivit!?
Varför ska jag acceptera samtalsterapi var fjortonde dag, vara nöjd och glad med det, och dessutom acceptera att inte någon ansvarig, eller någon läkare, hör av sig till mig på nästan två år!

Jag tänker inte vidareutveckla detta mer, utan se gärna över mina tidigare skrivelser, där jag ständigt återkommer till detta; Jag är hjälpsökande, behöver professionella lösningar, stöd, hjälp, vägledning och nya konstruktiva idéer och kanske till och med prova ny medicinering!
Allt inom psykiatrin och vården kan omöjligt vara uttömt och dränerat på förslag och produktiva fruktbara uppslag! Det finns inte en möjlighet att allt är uttömt! Det måste finnas hjälp att få, utan att det ska behöva ta två år och att jag själv ska behöva be om uppdatering och uppföljning av mitt hälsotillstånd!
Det är ju jag som framstår som besvärlig, omöjlig, ”svår” och krånglig, när jag ständigt måste vara ”på”, bli frustrerad och förbannad, för att ingen hjälper till eller ens har viljan och önskan att vara mig behjälplig!
Det här fungerar ju inte!
Psykiatrin fungerar inte och det är jag som kommer i kläm och får kriga på som f*n, för att uppmärksammas och bli lyssnad till.

Man måste uppenbarligen vara tillräckligt frisk, för att kunna vara sjuk! //

Väl mött och på återläsande / Arthur (Foto och bilder: Arthur)

Jag är en envis krigare med en orubblig tro på att det måste gå… Det måste bara fungera! På’t bara! Igen, och igen, och igen…

Träffade pratlådan för några dagar sedan. Psykologen.
Jag och Psykologen träffas varannan fredag och klockan nio. En ständig rutin! Trygghet för mig!
Tog en promenad till mottagningen på Södermalm. Det tar en timme ungefär. Sammanlagt, fram och tillbaka, blir det nästan en och en halv mil.
Promenaden gör gott. Det är skönt…

Den tidiga morgonen bjöd på dimma och dis. När jag promenerade hemåt igen, var vädret vackert! Sol och klar frisk luft. En vacker höstdag.

Jag är skör. Ledsen. Trött.
Jag blir frustrerad och arg. Jag känner mig ensam och inser att nonchalansen från sjukvården och psykiatrin är fullständig! Det har blivit enklare för dem, att lämna över hela min mentala hälsa på mig, utan att så mycket som att höra av sig och fråga hur det är och hur det går för mig.
Jag upptäckte, när jag satt i väntrummet på mottagningen, att ingen läkare eller ansvarig inom psykiatrin har hört av sig till mig på snart två år! Det står att finna i mina journalanteckningar.
Covid och Corona är deras ständiga ursäkt. Märkligt, tänkte jag, då jag träffat psykologen under samma passerade tid, utan större problem! Jag förstår faktiskt inte…
Fick en tid hos läkaren senare i november. En ”årlig återkoppling”. En årlig ”uppdatering” kring mitt mående och min psykiska ohälsa.
Jag inser att det är kört för mig.
Jag inser att psykiatrin bara försöker att upprätthålla någon typ av fasad och låtsad åtgärd, så att det ska se bra ut och för att de ska kunna ha någonting att visa upp, om och utifall att jag återigen vänder mig till patientnämnden och IVO.
Jag skriver just nu på en anmälan till patientnämnden. Det brukar inte ge någonting, inte alls, men någon gång kanske det skapar en förändring… förmätet av mig, men kanske att jag kan skapa en förändring med tiden!?
Helt ärligt vet jag inte själv vad de inom psykiatrin/vården ska kunna hjälpa mig med, men tänker samtidigt att det inte är min huvudbry hur de ska kunna höja min livskvalitet och finna ett bättre mående för mig… Det måste ju finnas en lösning någonstans? Det måste fortfarande finnas en sten som vi inte har tittat under!
Jag är trött. Oerhört trött. Hjärntrött. Tröttsamt…

// Mellan fingertopparnas sköra tunna hud,
fingertoppskänslan,
känner jag mitt bräckligaste jag.
Jag flyter, svävar,
har ett hemmahörande,
i ingenstans och
i ett utanför och bortom…

Jag behöver ett ankare att fästa min dag i. Jag behöver en ö, att gå i land på, varje morgon…
Jag söker ett hemmahörande!

// Arthur

Jag är en krigare! Den Tappre…
Jag vill egentligen inte definieras som en människa med Psykisk Ohälsa och trasig själ!
Egentligen vill jag inte bli till en helhet med mitt dåliga mående!
Jag vill egentligen inte etiketteras med beteckningar som depression, självmordstankar och rädslan för att dö.
Jag vill egentligen inte bli ett, med min sjukdom och mina diagnoser, för jag är så väldigt mycket mer än så…
Jag är humor, svart sjuk humor och jag är en berättare och skribent. Jag är insiktsfull och livsmedveten. Jag är en god och schysst människa och man, med bra och sunda åsikter och värderingar…
Jag är väldigt mycket mer än min Dystymi och ADD!
Men, det är så här mitt liv ser ut just nu!
Det är så här det är! Jag har ett svårhanterligt liv och ibland en omöjlig och maktlös tillvaro, och även det behöver få plats, belysas och läsas om.
Jag tycker att det måste få plast och få synas, för jag är oerhört trött på tystnadskulturen kring depressioner och Psykisk Ohälsa! Det ska tigas ihjäl, för ingen vill se sk*ten och eländet… Det man blundar för och det man inte låtsas om, det existerar inte!
Att vara en utkonkurrerad människa och inte särskilt samhälleligt produktiv, får människor att vilja se bort, inte vilja läsa och ta del av andra människors sårbarhet och, ibland, misär! Det är beklämmande för många att jag, och många med mig, vågar ta plast och prata och skriva och berätta och förklara och visa sitt allra mest trasiga jag…
Det här är mitt liv just nu! Det är så här det ser ut. Det blir inte vackrare än så här! Så här blev livet, för mig.

Jag försöker att ge inspiration till alla dem som, liksom jag själv, känner uppgivenhet och utsatthet, men som ändå vill försöka att komma vidare och finna nya lösningar och vägar att gå…
Jag är en överlevare! Jag lever ju fortfarande!
Vi är många, och fler blir det, som inte fixar livet och dagens hetsiga och konkurrensfyllda tillvaro.

Jag skäms! Skammen är nog värst!
Det skaver i mig, att jag inte är en deltagare i livet! Livets Monopol! Spelplanen är fylld med spelare, deltagare, och själv står min spelpjäs utanför spelbrädet och är fullständigt pausad och utanför.
”Du har inget att skämmas för! Du har ingenting att vara generad över! Våga prata om det”…
Rent svammel! Dumheter!
Stigmatiseringen och skammen går uppenbarligen inte att skava bort! Erkänn: Det är skamfyllt!!

Jag är mycket mer än min depression och min ständigt värkande kropp och mina diagnoser…
Jag är i samklang med mitt liv, livsmedveten, insiktsfull, men jag är en stor del av allt det där, den psykiska ohälsan, så det är naturligtvis i ständig påverkan av min tillvaro, och det även om jag inte vill ha etiketten som ”Den nedstämde och ständigt deprimerade”! Jag är mer än så…
Jag ska ut på andra sidan och då… Då kan jag skriva om det som är mer lättsamt och trevligt; Vägen tillbaka till livet och de rosa molnen!
Men under tiden så är det här mitt liv, min kamp och mitt krig! Jag är en krigare…
Jag vill gärna dela med mig av det här, för vi är ganska många som far illa i ett samhälle där produktivitet, karriär, framgång, lycka och materialism är ytterst viktigt!

Jag är en envis krigare med en orubblig tro på att det måste gå… Det måste bara fungera!
På’t bara! Igen, och igen, och igen…
Det var väl själva…

Väl mött och på återläsande! Tack för din uppmärksamhet… / Arthur

(Foto och bilder: Arthur)

I ett samtal med psykologen berättar han, uppriktigt, att det inte finns mer som psykiatrin kan göra för mig. Inte rent medicinskt och de har inte heller fler behandlingsformer att erbjuda mig…

”En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva.”
// PO Enquist

Jag lever i en depression.
Det är lika gott att jag berättar det. Jag kan inte kliva ur det. Jag kommer inte undan.
Det har pågått under en lång tid nu. Sommaren som gick, var en av de jobbigaste perioderna på länge. Det blev bättre, men nu… På botten igen.
Känslan kan beskrivas med: Maktlös. Sorg. Oro. Rastlöshet och nervositet. Bara väldigt… ledsen.

Mitt ”normaltillstånd” är nedstämdhet. Ständigt.
Det kallas, med medicinska termer, för Dystymi.
Ibland faller jag ner i ett mer svårmodigt tillstånd: Depression.

I ett samtal med psykologen berättar han, uppriktigt, att det inte finns mer som psykiatrin kan göra för mig. Inte rent medicinskt och de har inte heller fler behandlingsformer att erbjuda mig.
Det finns ingen lösning på ”problemet” och jag måste fortsätta att försöka leva, så som livet har blivit för mig.

Det bor oro hos mig, en skavande ångest, som blir till rastlöshet. Det surrar märkligt i kroppen.

Jag svarar inte på antidepressiva läkemedel och jag tycks inte heller vara behjälplig av kondition, träning och bra kost.
Det är någonting riktigt fel på mig.
Det är någonting som inte stämmer med mig, min hjärna och hjärnans olika signalsubstanser och nervsignaler. Det är fullständigt uppåt väggarna!
Psykisk störning, sa psykologen. Vilket j*vla ord, sa jag!

Återigen pratar psykologen om acceptans.
Igen säger psykologen att jag måste lära mig att acceptera mitt tillstånd och att jag själv är det enda hindret för acceptans.
Med andra ord: Lär dig att gilla läget!
Det blir uppgivenhet, av det.
Det blir maktlöshet av att försöka förstå; det finns inget mer vi kan göra!
Jag är fullständigt utlämnad till mig själv! Jag! Det är bara jag och jag skuldbelägger mig själv… Jag är felet! Bara jag, kan göra något fortsättningsvis!
Att acceptera! Acceptans!

Det finns ett motstånd hos mig för acceptans.
Jag känner, rätt eller fel, att med acceptans har jag givit upp! Fullständigt!
Att acceptera sin livssituation och ”hacka i sig” att det blir inte bättre än så här, är väl ändå att ge upp? Jag kan ha fel!
Jag tänker…
I jämförelse med…
Tänk om jag istället hade haft en fysiskt obotlig sjukdom, låt säga Cancer, och om någon medicinsk kunnig person sagt till mig: Vi kan inte göra mer! Hade jag då lagt mig ner och acceptera det? Hade du, i min situation, befunnit dig besegrad och kapitulerat under prognosen: Du är obehandlingsbar! Vi kan inte göra mer för dig!

Jag tänker på människor som drabbas av MS, ALS eller Cancer, och som vägrar att godta sina framtida livsutsikter, och som enträget och envist fortsätter att leta, prova, söka och experimentera med mer okonventionella metoder och som inte tänker finna sig i sitt tillstånd, bara fortsätta framåt ändå
Jag tänker inte finna mig i det här!
Jag tänker inte leva mitt liv i denna ständiga osäkerhet, instabilitet och bräcklighet!
Någonstans måste det finnas en lösning! Någon måste ha ett svar och ett facit…

Mitt psykiska tillstånd går naturligtvis inte att jämföra med någon som har fått en obotlig fysisk sjukdom, men jag försöker att finna en bra sammankoppling och liknelse kring själva uttrycket: Vi kan inte göra mer!
De som finner acceptans, tänker jag, för hur livet är och hur det har blivit, de är väl människorna som oftast blir sämre och sjukare, i sin diagnos?
Människor som väljer att finna sig i sin livssituation, när de är svårt sjuka, är väl de som inte kommer vidare och bara… ger upp?
Jag kan ha fel naturligtvis!

Jag bebos av en märklig envishet och tjurskallighet! Det kan vara till min nackdel  eftersom jag ibland upplevs som oresonlig, förbittrad och arg. Men i andra avseenden är den här delen av min personlighet väldigt bra att ha, eftersom jag trotsar livets svårigheter och sorger, och krigar på som en fullblodsidiot och bara gör…
Jag kan vakna på morgonen och känna fullständig apati, passivitet och uppgivenhet. Jag upplever mig själv som viljelös och kraftlös.
Vill inte! Lämna mig ifred! Låt mig bara vara! Och ändå… som om en autopilot, mitt mest Mindfulla jag, går igång och tar över, så gör jag bara mina göranden ändå, oavsett hur det känns och hur det är!
Jag måste ju! Jag kan inte ligga kvar i sängen och stirra i taket, utan att göra det jag kan, göra mitt bästa, för att dagen ska bli så smidig som möjligt!
Jag måste ju försöka, för annars är det ju ingen större idé längre att vara vid liv!
Jag måste ju på något sätt, hålla mig på banan och åka med, så gott jag förmår, i livsbruset, för annars kan jag ju lika gärna lägga mig ner och döden dö… Men jag är ju inte den typen av människa!
Jag vill ha mer av livet!
Jag vill ha kärlek, glöd och passion!
Jag vill inte bebos av meningslöshet och sorgligheter…

Ibland orkar jag inte leva!
Men jag vill inte dö! Inte ännu…
Jag vill älska en gång till i mitt liv!

Ta hand om dig, därute i Cyberrymden och Vintergatan, så gör jag mitt bästa från min vrå av världen…

Väl mött / Arthur
(Foto: Arthur)