Betraktelser, en Måndag, mitt i livet, i förorten. Det springer barn hos grannen ovanpå. Kvinnan som bor vägg i vägg, gråter. Posten ligger i en stor hög på köksbordet och jag dricker ännu en kopp kaffe.

Det springer barn hos grannen ovanpå.

Kvinnan som bor vägg i vägg, gråter. Varför?

Posten ligger i en stor hög på köksbordet och jag dricker ännu en kopp kaffe.

Jag skriver en dikt om kärlek, som ingen kommer att läsa och jag läser nyheterna på Aftonbladets Hemsida. 

Det är kaos i världen!

Det drar i själen.

Ett rivjärn arbetar sig fram i min själsliga kropp. ”Men för helvete”… ”Gör någonting människa”…

Det gör ont.

Jag är okej, jag är bra, men jag befinner mig i ett kaos av ett ingenting. Det snurrar på i oändliga cirklar. Vad blev fel idag? Har jag gjort orätt? Borde jag älska mer? Kanske att jag skulle ställa till med en jättefest? Varför önskar jag att få vara ensam? Jag trivs i det. Ensamheten.

Och jag undrar, varför kvinnan i lägenheten bredvid gråter.

Varför tänker jag på att ordna med alla viktiga papper, kring min egen död? Ska jag dö nu, så som min före detta man förutspådde sin egen död?

Alla papper var ordnade bara månader innan han valde att ta sitt liv… Inga frågetecken någonstans, glasklart, även om hans familj ville annorlunda.

Jag var inte välkommen på begravningen. 

Varför skaver detta ännu? Varför är det som ett leksakståg i hårdplast, som går runt och runt i cirklar och varför kan jag inte bara lämna det?

Det där förbannade tåget kan väl spåra ur någon gång…

Jag är rädd för döden. Jag är rädd för ensamheten och livet… Livet skrämmer mig som fan!

Jag röker fortfarande.

Jag har fått en lång promenad idag. Skönt för kroppen. Härligt för sinnet. Luft, syre och vackra höstfärgade träd. Spring i benen och ett skingrande av alla dessa förbannade tankar.
Mina fötter värker så in i döden och ändå…

Jag undrar varför kvinnan i lägenheten bredvid, gråter.

Kaffet är oerhört beskt. Svart. Jag planerar min vecka och gör ett schema. Jag vill ha koll. Jag måste veta. Jag vill kunna överskåda hur dagarna ser ut. Jag vill veta var, när och hur, jag kan låta mitt mentala jag få vila, i återhämtningen.

Jag lyssnar, på avstånd och jag låter kroppen vara i ett här och nu. Andas och lyssnar lite extra på vad som sker i livet ovanför mig och hos kvinnan vägg i vägg. Och jag frågar mig…

Jag undrar, varför kvinnan i lägenheten bredvid gråter.

Hör röster från ett annat våningsplan och vitlöksdoften är stark ute i trapphuset. Jag älskar det!  

Någon skrattar därute och jag sitter här och blundar, lyssnar in och är betraktande.

På teven gråter ett barn i ett land, långt långt borta. Så nära, nära, men ändå på tusentals mils avstånd.   

Teverutan skiljer oss åt. Det regnar där barnet befinner sig. Det saknas vatten och en varm filt. Det finns inte mediciner och barnets mamma står i djup lera, upp till fotanklarna, med en desperat blick in i kameran. Det är vått, kallt och det finns inget skydd undan det blöta, kalla och svåra. 

Jag sitter bortanför, på långt avstånd och via satelliter ser jag på dem som inte kan, vill eller orkar leva på flykt, de som vill komma bort, komma undan och finna lugn.

Hundratals. Tusentals. Människor.

Vem undkommer känslan av sorg? 

Vem orkar se, lyssna och höra mer?

Det är lerigt. Det är vått. Det är hunger och blöta kläder och skor.

Jag är trygg. ”Jag är i alla fall trygg”! ”Här är ni inte välkomna”!

Och någonstans brinner ett Flyktingboende och allt det som skulle bli så varmt, tryggt och välkomnande i ett främmande land, för dem som inget land har längre, brinner upp till ett ingenting!

Ur askan och in i elden, bokstavligen!

Jag frågar mig varför kvinnan i lägenheten bredvid, gråter.

Mitt kaffe är beskt!

Jag tänder ljus och balkongdörren står på glänt och frisk luft smyger sig in i lägenheten, som är belägen i ett av Stockholms södra miljonprogramsområden. Stora fula hus, med färgstarka människor och mängder med kryddor och matos.

Grannen, kvinnan i lägenheten vägg i vägg, tycks ha slutat gråta, jag hör henne inte längre, men barnen ovanpå sparkar boll på vardagsrummets parkett.

Mina katter smyger omkring i lägenheten och på köksbänken väntar disken sedan lunch. Jag är fortfarande mätt. Äggröra, grönsaker och färskt vatten.

Jag gråter.

Jag vet inte varför, men gråten kommer ifrån ryggmärgen och det är ett mörkt djup i alla tårarna. Jag kan inte sluta. Grym sorg. Grym saknad.

Jag vill ha mer, mer och mer. Livet! Ge mig mitt liv tillbaka!

Jag ber om kärlek, jag ber om lugn och ro, och jag vill bli sedd och bekräftad, och då… Precis där… Hamnar jag i livets perspektiv, för någon fryser bland tusentals människor och ett barn gråter i lera och smuts.

Någon är skitig upp till fotknölarna, våt och hungrig och kvinnan vägg i vägg har även hon gråtit.

Jag torkar tårar och tänker till… Det är en bra dag.

Jag är mätt, jag är otörstig, jag har kärlek och jag bor i ett relativt tryggt land, i en förort till Stockholm, ett i miljonprogramsområden.

Dock frågar jag mig, varför kvinnan vägg i vägg gråtit?

En saknad anhörig bland tusentals andra, på flykt genom Europa? Kanske är hon själv inte saknad av någon och kanske ensam? 

Varför gråter vi, ensamma?

Gråter när ingen ser och ingen hör…

Väl Mött / Arthur 

… "Men det är lite väl gnälligt! Vad gör vi åt det"!? Jag börjar bli trött! Irriterad, trött och nästintill Citron-sur! Det är tålamodet och tiden vi måste bli vän med! Vi kan inte, just nu, skynda på någonting!

”Unge Herr Ringvall”, säger min terapeut, ”Du är oerhört negativ och för ett destruktivt nedlåtande samtal med dig själv! Jag vill absolut inte vara elak, men det är lite väl gnälligt! Vad gör vi åt det”!?
”Ja, jo”… säger jag lite tyst, ”jag vet om det och jag gör det jag förmår, kommer ihåg och minns att jag ska göra, för att sparka det där elaka och fula i röven! Men jag glömmer mig! Det går på automatik”!

Hon skrattar, och frågar sedan hur det går för mig med mitt ”Mående Schema” och om jag kan se ett mönster? 

”Jag har glömt den, eller så förtränger jag den! Det blir inte gjort! Den ligger där, mitt framför näsan och ändå blir det inte gjort”!

Hon tycker inte att det gör så mycket, men det blir lite svårt att göra någonting åt gamla mindre bra mönster, om vi inte finner en röd tråd!

Nästa fråga; ”Hur har det fungerat med de där ”Glädjelistorna” då? Har det fungerat”!

Min tystnad säger allt och hon ler.

”Det är okej! Det är ingen examen! Jag påminner dig och så gör vi så gott vi förmår”!

Och jag skäms naturligtvis och vet inte hur mycket jag ska säga förlåt, ursäkta, det är inte meningen, förlåt!

Denna underbara kvinna fortsätter; ”Jag upplever dig som sorgsen, ibland uppgiven, men framför allt är du väldigt nedvärderande och rent av dum emot dig själv! För att vända och bryta det, så måste vi skriva, redogöra och få en positiv överblick av dagarna”…

Jag börjar bli trött!
Irriterad, trött och nästintill Citron-sur! Hon ser det och säger; ”Det är känsligt det där, eller hur? Hur sant är det!? Vad säger ditt förnuft”?

Jag vet ju att hon klivit rakt in i mina dolda rum! Hon kliver runt på hela min person och jag smälter samman till ett litet Knytt! Jag säger inte så mycket, inte mer än att jag bekräftar det hon säger.

”Arthur”, fortsätter hon, ”Du och jag kommer att få ordning och rätsida på det här, men det kommer att ta tid! Mycket, tid… Jag ser ju dessutom att du växer till dig mer och mer när vi ses och det är lite mer ljus i dina ögon! Det glädjer mig! Vi jobbar vidare och det ska bli bra! Jag kan faktiskt lova det”!

Och då brister det! Inte av ilska. Inte av beska eller bitterhet, och inte heller av sorg, utan av glädje! Jag börjar skratta och gråta om vart annat! Mitt mest egocentriska jag, suger åt sig det sista hon säger, som en badsvamp!
Vi är två i det här kriget. Vi ska arbeta tillsammans och med hennes kunskap, värme och vägledning, så ska det bli bra.
Och som alltid säger hon till mig; ”Det är tålamodet och tiden vi måste bli vän med! Vi kan inte, just nu, skynda på någonting”! 

Jag tar med mig det där hem. 
Jag känner mig lättare och stegen är lite luftigare, när jag promenerar hemåt.
Vi är två…

”Mående Schemat” och min ”Glädjelista”, blir liggande ytterligare en vecka.
Det blir ogjort, förstås…

Väl Mött / Arthur 

Jag hade nog inte tänkt att skriva någonting alls i dag. Sur som citron! Hon frågade mig om jag skulle vara intresserad av arbetsträning utanför Nynäshamn, i skogen… Har hon lyssnat alls, tänkte jag? Jag längtar efter mina katter…

Apropå skitdag! Köp ALDRIG glasögon på fucking Specsavers! Det här är FJÄRDE gången mina glasögon har gått sönder och då var det inte, tack vare min äldre syster, inte det billigaste bågarna! Grrrr… Ahaaa… Det är en SÅDAN dag idag! Grattis till mig!

Jag hade nog inte tänkt att skriva någonting alls i dag. 
Sur som citron!

Det har varit en konstig dag och jag förstod i
morse att det skulle bli ”en sådan där dag”, när glasögonen gick söner, igen!
Det är fjärde gången på mindre än sex månader som de faller isär.
Jag köpte dem på Specsavers och det var inte alls de billigaste bågarna, så de torde hålla bättre. Men, men…
Jag fortsatte min morgon och insåg att jag blev tvungen att ta ut ytterligare mediciner och kostnaden för dessa blev nästan 700:-
Jag måste samla ihop kvitton, kontoutdrag, verifiering av Högkostnadsperiod och sedan lämna in dem för att kunna få hjälp med den kostnaden. Mindre pengar i drygt en vecka. Hipp Hipp Hurra…
(”Fy fan vad du gnäller! var tacksam”! ”Jag vet”, sa jag, ”men idag blev det bara för mycket och jag jävligt känslig..!”)

Och min granne, en äldre ganska söt kvinna, men oerhört ensam, knackade på mitt köksfönster, igen och det var bara tur att jag hade varit på toaletten. Hon skrämmer mig och jag har bett henne att inte göra så…

En kopp kaffe på golvet senare, så packade jag väskan och bestämde mig för en lång promenad på någon timme, för att rensa huvudet och se på solen, hösten och de vackra löven, för att ankomma Jobbtorg Resurs och mitt samtal med min coach där.
Jag uppskattar min coach och jag gillar hela den resurs som de erbjuder mig,

men jag finner inget direkt konstruktivt i detta.

Vi sitter mest och samtalar, gör upp en ”jobbplan” och hela tiden så ber hon mig att vara försiktig och ta det lugnt! Det är i och för sig bra…

”I din situation ska vi ta det lugnt och inte springa på! Du och jag måste koma ihåg att du är skör och behöver tänka, ta det fint och hinna landa i olika förslag som vi kommer att erbjuda dig”!
Det blir mest kaffe, filosofiska samtal och lite ordbajseri.
Jag vet inte… Jag var ganska irriterad och arg idag, med tanke på starten på dagen, så det fick rinna ut i sanden. Jag lyssnade mest och reflekterade inte så mycket över det hela just då. Grubblerierna kommer alltid efteråt!

Min älskade Katten Doris… Längtar!

Hon frågade mig om jag skulle vara intresserad av arbetsträning utanför Nynäshamn, i skogen, med planteringar, lugn och ro och med en restid på över en timme. Jag skulle fundera på det. ”Det skulle väl kunna vara något för dig”!? Men resa enkelväg i över en timme, tre gånger i veckan, och ”pyssla” med odlingar och planteringar är kanske inte riktigt ”my cup of tea”… Har hon lyssnat alls, tänkte jag? Har hon koll på mina svårigheter och mina problem med att åka så långt och med så mycket människor med kommunala färdmedel?

Jag blev förbannat stressad av förslaget och jag förstår hennes tanke, att få komma ut i skogen, frisk luft och möta människor i min situation.

Men två timmar, tur och retur, mellan Stockholm och Nynäshamn?

Nja… Jag kommer på någonting bra och vettigt.

Allt löser sig, alltid… jag ska ”landa” lite i det där och kan fundera i ett par veckor… Kan man arbetsträna på Gucci!?

Ta hand om dig och på återläsande i morgon!
Jag tänker lägga mig på min vackra soffa och dra filten över mig, se på teve och glömma den här dagen! I morgon… en ny dag och nya göranden!

Jag längtar efter mina katter…
Väl Mött  Arthur