Promenad idag. Luft och ljus. Hoppas på lite sol och jag behöver syre i benen och kroppen. Jag kliver på gränsen… Stockholm och Söder om staden håller som bäst på med omorganisationer och ingen vet någonting…

Det är kaffe, jag, ensam och Nyhetsmorgon.
Tomt. Funderar. Och nej… Hopplöst ordfattigt.
Man ska inte börja dagen framför teven och Nyhetsmorgon! Det är verkligen att be om elände och en negativ start på dagen! 
Lyssna på musik istället och skriv, eller läs en bok. Lyssna på radions P1 och ta det lugnt. Ytterligare en dag med människosmugglare, död i Syrien och Ryssland som bombar… Massflykt och död på Medelhavet!
Ingen bra start på dagen!

Det är Julafton i morgon.
Jag ska vila och jag ska vara ensam i några timmar. Se på tv, ligga i soffan med en pläd. Kaffe, jag och katter.
Det är i morgon det… Just nu är jag ensam.

Promenad idag. Luft och ljus.
Hoppas på lite sol och jag behöver syre i benen och kroppen.
Jag kliver på den vassa eggen och balanserar mellan livets svåra funderingar och livets glädjeämnen. Jag kliver på gränsen, hela tiden…
Jag läste om depressioner och Bipolaritet under gårdagen. Det är ett äldre kompendium jag fått av min tidigare härliga terapeut, dock väldigt bra att ha tillhands när man behöver hämta hem sitt förstånd och sitt intellekt.
Jag är ibland tvungen att läsa på och uppdatera mig själv kring den mentala hälsan och hur psyket fungerar, för att faktiskt veta att det är okej! Att jag är okej!
Och sedan kan man ha sina åsikter om det är så bra eller inte, men somligt måste man ta reda på och annat måste man bli påmind om, så att man vet vad som sker i kroppen och sinnet. Det är lugnt, det är ingen fara, jag är okej! Det är bra att vara påläst och kunna tänka att det är precis som det ska och att jag överlever idag också!
Jag glömmer bort och jag behöver veta (Kontrollbehovet gör sig påmint!) och jag inser ju att jag fortfarande är nedstämd, dock inte deprimerad, och att det påverkar allt, alla och mig själv i största allmänhet. Irritation, missnöje och meningslöshet… Förbannat gnälligt och sorgligt!

Det tar tid att komma vidare inom psykiatrin.
Stockholm och Söder om staden håller som bäst på med omorganisationer och ingen vet någonting om hur det blir och var patienterna skall vända sig. Man blir hängande mellan olika mottagningar och det mest märkliga är att ingen vet hur det blir och ingen kan berätta var man kommer att hamna eller ”höra hemma” i slutändan! Det som skall organiseras och blir så väldigt mycket bättre, är oerhört oorganiserat och stökigt. Det är konstigt hur människor med ett dåligt psykiskt mående ignoreras och att vi inte är så viktiga… bara att vänta! ”Vi kan inget göra”! Det är som om man är en jävla clown och ett stort skämt!
Som sagt, ingen vet någonting och har man, eller jag, riktigt otur, så är inget färdigt förrän i Mars nästa år. Fullständigt absurt!
Psykisk ohälsa pausar liksom inte och det jag fått höra är att bara ta det lugnt och sitta ner i båten. ”Snart vet vi var landet ligger”… 
Bra va? Observera ironin…

Tack för ordet! / Arthur

Älska mig, vrålade kroppen. Se mig, skrek den inre kärleksnöden. Hör mig och tyck om mig, grät pojken som inte fick gråta.

Pojkar ska inte gråta. Pojken som inte fick gråta… Pojkar ska bli stora och starka, leka med bilar. Jag ville inte! Jag grät ofta, mycket och jag ville inte bli stor och stark! Jag lekte definitivt inte med bilar!

Jag minns protesterna. Det blev påföljder av sådant. Din vilja växer i skogen, sa de vuxna och min självkänsla var lägre än det lägsta. Om jag ville och önskade någonting, Din vilja växer i skogen.
Pojkar gråter inte! Sluta gråta! Jag ger dig orsaker att gråta.
Pojken som inte fick gråta…

Älska mig, vrålade kroppen. Se mig, skrek den inre kärleksnöden. Hör mig och tyck om mig, grät pojken som inte fick gråta. Det blev repressalier för sådant!

Även små gråt-lösa pojkar växer upp.
Ofta växer de upp i en desillusion av vad som är manlighet, vad som är stort och starkt. Ofta växer pojkar med ogråtna tårar upp med luftslott som inte existerar och inte finns. De bor i en världsavskildhet och de tror att män är på ett visst sätt, agerar på ett annat och håller käften när sorgen, kärleken och rädslan tränger på! Och de där tårarna, den låga självkänslan och den där rädslan, blir till destruktivitet och ett omättat sökande efter bekräftelse! En önskan om att få duga och vara med, precis som den de är och exakt så som de vill vara.
Det blir mycket ömhetstörst av sådant där. Att pojkar inte får gråta.
Pojkar som gråter blir inte heller tröstade! Pojkar ska inte gråta och då tröstar man dem inte, de ska härdas och bli stora och tuffa! Och de får inte heller sitta i famnen på någon vuxen, för tröst, värme och kärlek, pojkar behöver inte sådant! Forma stenen stor och stark och marmor-lik, inga känslor och bit ihop…
Det blir ett kärlekssökande av sådant. Kärleksnöd, ömhetstörst och otröstade pojkar blir än mer förvirrade och sorgsna som vuxna. Och de söker, önskar, vill och försöker, att finna någonting, som kan fylla den själsliga saknaden som gapar så stort; Kärleken.

Pojken som inte fick gråta… Pojkar gråter inte.

Det blir oerhört mycket ohanterligheter, destruktivitet och ett ständigt sökande efter det som inte finns, av sådana där lögner och dumheter. 

Kärlek och självrespekt. Ja, det fanns ju aldrig där ifrån början, så sökandet tar sig uttryck i sprit och missbruk av andra droger. Bland annat…
Fyll på, fyll på och tysta det som vrålar i själen! Mer och mer och tig ihjäl kärleksnöden! Män ska vara karlar och män ska vara John Wayne. 

Jag tror på det sociala arvet. Det kärlekslösa blir till missbruk, självförstörande och i slutändan beroende och maktlöshet. Döden.

I min strävan efter ett bra och fint liv, som är stadigt, tryggt och totalt drogfritt, har jag kommit underfund med att de sociala arvet har spelat stor roll för mig. Och det spelar stor roll för mig fortfarande. Jag lärde mig tidigt att pojkar som gråter får stryk. Grabbar som visar känslor är kärringar och mesar. Pojkar som inte vill leka med bilar, pistoler eller Cowboy och indian, får inte vara med och får heller inte vara delaktiga. 

Män är tysta, stora och starka. Män gråter inte, förlåter aldrig och biter samman. Kalla, känslolösa och med stenkroppar och själar som står emot känslor och skörhet.

Själv är jag på jakt numer! Jag måste finna den där källan till självmedvetenhet och självaktning för att kunna bejaka och acceptera mig själv! Bara låta min person vara den det är och kunna säga; Det här är jag! Stolt som fan! Kalla mig kärring och Knytt, om du vill, men det här är jag!
Jag börjar där, med en skattjakt och att gå ut och leta reda på min kärleksfulla själ-medvetenhet och min jagkänsla!

Skattjakt. Sökande. Letande.
Pojken som inte fick gråta. Pojkar gråter inte!
Han gråter hur mycket som helst… Och han får det! 

Han är en förbannad jävla kärring, han har lärt sig det!

Men han älskar kärringar, kvinnor, känslor och att vara själsligt överflödig och han får det… Hur mycket som helst!

Tack för ordet! 

/ Arthur 

Det är relativt tidigt. Det blåser väldigt mycket ute och jag funderar över människorna, ondskan i världen, julen som närmar sig och jag tänker på kärlek och tvåsamhet.

Orden sitter långt inne just nu. Jag har mycket, som alltid, som rör sig i huvudet, men det är väldigt lite som vill ta sig ut ur skallen och ner över tangenterna.

Det blir svårt att skriva och ännu svårare att finna orden.

Jag är trött tror jag. Trött i huvudet!

Det är relativt tidigt. Det blåser väldigt mycket ute och jag funderar över människorna, ondskan i världen, julen som närmar sig och jag tänker på kärlek och tvåsamhet.

Jag dricker mitt svarta beska kaffe, läser nyheterna, dock väldigt kort och jag funderar över mina vänner och dem jag håller närmast hjärtat.

Jag undrar hur livet kommer att se ut framöver och jag tror förövrigt att jag lyckats med att sprida lite kärlek, värme och glöd hos dem jag bryr mig allra mest om.

Jag har, sedan en längre tid tillbaka, pysslat med hälsningar och papperskort till mina fina vänner och min syster. Jag ville förklara och berätta deras betydelse för mig och jag vill ge tillbaka lite grann av allt det som de givit mig.

Jag tror att jag har lyckats med att förmedla det jag ville att de skulle känna och förstå. Det projektet har naturligtvis tagit en längre tid, men jag rodde det i hamn och fick förmedlat det jag önskade.

Jag har tur. Jag är omgärdad av älskvärda människor, kvinnor först och främst, som betyder oerhört mycket för mig.

Om älskvärda kvinnor fick styra världen, skulle ondskans fula tryne inte alls vara så närvarande som det är idag.

Världen skrämmer mig. Jag är fylld med ord och meningar som jag skulle vilja delge dig, men undviker det, eftersom jag vill vara en bättre och schysstare människa. Det är oerhört fula och naiva meningar som växer i skallen!

Jag lyssnar på Melissa Horn denna morgon. Mjukt, skönt och inspirerande.

Jag skriver. Jag läser lite och är ganska splittrad i mina brydda tankar. 

Jag tror att jag ska måla lite. Lyssna på musik och naturligtvis vila och återhämta mig. De bor en del hat och ängslan i mitt hjärta… Jag ska skriva ner detta, för att frigöra det och hämta hem känslan av att stå över andra människors fientlighet och avsky gentemot det som är främmande och nytt!

Jag avrundar här, så länge, och önskar dig en härlig och skön Lördag. Själv vet jag inte alls vad dagen ger och hur den kommer att se ut… Just nu så är jag ganska förvirrad och lite snurrig…

Väl Mött / Arthur