…mycket människor i omlopp, julhandeln har dragit igång, och jag gjorde vad jag kunde för att "avskärma mig". Hjärnan blir trött. Själen blir trött och huvudet fullkomligen exploderar av all inverkan från omgivningen och alla människor.

Det blev inte så mycket skrivet igår, utöver mitt inlägg på morgonen.


Jag blev så matt och trött efter äventyret, som kortades ned rejält, att jag vilade mest och sedan titta på alla vackra människor under Nobelfesten och dess middag.
”Det märks att man börjar bli gammal, när man bänkar sig framför teven för att se på Nobelfesten”.
Glitter, glamour, vackra färger, praktfulla människor, vackra hår och alla dessa pärlor, diamanter, smaragder och briljanter. Det var tilldragande och förtjusande faktiskt och ganska trevligt att se på… Att slötitta på dessa festligheter fungerade utmärkt, hjärnan behövde inte så mycket att grubbla över, i all denna glassiga yta…

Men, jag var trött och fortfarande ganska sjuk. Seg förkylning!
Jag märkte på min utflykt igår att jag inte alls är hundra procent återställd ännu och att jag behöver mer vila och mer tid för återhämtning från förkylningen.
Jag hade en storslagen plan att åka hem till mig och mitt i Bagarmossen, men kom inte ens halvvägs!
Jag hamnade i Skärholmen i några timmar och lyckades att ordna en del ärenden. Svettades som en galen och bröstet rosslade som en gammal dieselmotor.
Oerhört mycket människor i omlopp, julhandeln har dragit igång, och jag gjorde vad jag kunde för att ”avskärma mig”. Jag försökte att titta, se mig omkring, lyssna på musik och använda mig av olika distraktioner för att vara utanför påverkan av andra.
För mycket människor och trängsel, kan få vem som helst att flippa ur, och jag själv orkar inte ta in allt, alla och allting, så jag har mina ”verktyg” för att undkomma åtminstone en liten del av alla intryck.
Allting som sker omkring mig faller in i mitt sinne och i min kropp, helt osorterat och hjärnan hinner inte med att sortera, reda ut eller klassificera det som är viktigt och det som inte alls är det.
Hjärnan blir trött. Själen blir trött och huvudet fullkomligen exploderar av all inverkan från omgivningen och alla dessa människor.
Jag somnade kort efter det att jag kom hem igen.
Av mitt hem och av mina vackra saker, blev det ingenting alls… Jag orkade bara inte!
Vad dagen ger idag har jag ingen aning om. Det finns en del saker att ordna med idag också, så kanske att jag får somligt gjort… Observera att jag förstått att jag kanske ska ta det lite vackert, några dagar till!

Jag påbörjade en text och ett inlägg igår kväll, med ett huvudinnehåll om definitionen och etiketterandet av människor, hur vi noga avläser och preciserar varandra och andra.
Det blev fullständigt uppåt väggarna!
Jag skriver väldigt mycket och nästan överallt. Har jag inte tillgång till min mindre bra dator, så kan jag alltid skriva på min telefon.
(Åh! Denna teknik som jag uppskattar så mycket…)
I alla fulla fall, så snurrade jag in mig i orden och meningarna så illa, att jag inte blev riktigt färdig och innehållet blev väldigt snurrigt och rörigt och jag kom aldrig fram till det jag önskade få sagt…
Texten har fått marinera under natten, så kanske att jag kan bringa klarhet i raderna under dagen… Eller så blir den liggandes på datorns skrivbord…

Det är Fredag! Ta hand om dig! Var rädd om dig och dem som står dig närmast. Njut dagen och var schysst emot varann därute!
Och du! Kom ihåg; ”Ta ingen skit”!
På återläsande!
Väl Mött / Arthur 

Det blir min dag idag. Tror jag. Jag ska läsa mig fram och fokusera mig på de olika verksamheterna i Stockholm… Det går inte att göra utredningar och ställa diagnoser om man lever i kölvattnet av ett missbruk. Jag vet att det här är oerhört irriterande och ångestskapande för många missbrukare, eftersom man önskar att få diagnosen ställd så fort som möjligt… Det fungerar ju inte så…

Det blir min dag idag. Tror jag.
Jag ska läsa mig fram och fokusera mig på de olika verksamheterna i Stockholm och ta reda på mer fakta kring de olika kreativa aktiviteterna.
Det känns inte för mycket och inte heller oöverstigligt just nu, så jag ska dricka kaffe, börja läsa och se vad jag kan finna.

Det jag direkt fastnade för igår, Aspuddens Kreativa Verksamhet, kändes mindre lockande idag och det är nog bra, så att jag inte plockar ur russinet innan jag hunnit förkovra mig i mängden av verksamheter och även smaka på de andra kakorna.
Det här kan bli spännande och för ovanlighetens skull ska jag försöka att dela med mig och involvera min man och kärlek i detta också! Vi känner varann ganska väl numer, så han kan ge mig bra och schysst input inför den här uppgiften. Spännande är ett bra ord just nu. Äventyr är ett annat.
Och som alltid; oro, rädsla, ångest och ängslan. Men! Det som är så bra är ju att alla involverade inom dessa verksamheter arbetar med den här typen av ”problematik” och social fobi, ångest och rädslor är absolut inget hinder! Jag tänker plantera den vetskapen och kunskapen hos mig själv och försöka att verkligen bli trygg i det…
Jag har tur, känner jag, som får den här hjälpen. Jag har förmånen att få tillgång till det här och jag ska suga på de här karamellen idag!

Jag skrev lite kort igår att det tar tid att få den här ”insatsen” från Socialförvaltningen och att det krävs en del tillryggalagd drogfri tid för att det skall kunna genomföras.
Först och främst måste man ha fått rätt ställd psykiatrisk diagnos och för det, som dessvärre är vanligt bland diagnostiserade personer, så måste man ha varit hel, ren och nykter i närmare ett år. Det går inte att göra utredningar och ställa diagnoser om man lever i kölvattnet av ett missbruk. Det tar ganska lång tid för kroppen och psyket att återställa sig efter lång tid av beroende och därför måste man vara något återhämtad för att kunna påbörja utredningar av olika mentala slag!
Man kan inte heller ta sig återfall på återfall och sedan tro och utgå ifrån att man ska få tillgång till granskning och analys av sin mentala hälsa, eftersom det blir missvisande och missledande under påverkan av droger.
Jag har harvat med detta i snart två år och anses som färdigbehandlad missbrukare och drogpersonlighet. Jag är inte ”friskförklarad” på något vis, eftersom min missbrukarsjukdom är ”vilande”, men jag har fått korrekta utlåtanden utifrån min drogfria tid.
Jag vet att det här är oerhört irriterande och ångestskapande för många missbrukare, eftersom man önskar att få diagnosen ställd så fort som möjligt och få hjälp och räddning att klara av vardagen. Men det fungerar ju inte riktigt så! Och för övrigt så ska man nog ha fått ordning på en del av bitarna i livet, som boende, terapi, psykiatri och till viss del sysselsättning, innan man kliver in i all den röra som utredningarna faktiskt är.
Dessutom vet jag att många missbrukare vill komma åt de drogklassade medicinerna och ser det som en chans och möjlighet att fortsätta sitt missbruk och däri ligger en viss misstänksamhet ifrån Beroendevården och Socialförvaltningarnas sida. 

Två år! Men nu är jag här! Jag har dubbeldiagnos! Jag får hjälp med terapi och medicinering och det enda som felar och de enda som inte finner acceptans i mitt drogfria jag, är som vanligt psykiatrin. Det är inte rumsrent med gamla missbrukare inom psykiatrin! Och även om det lilla jag kan göra, och har gjort, inte förändrar någonting hos dem, så har jag i alla fall gjort vad jag har kunnat för att kanske skapa en förändring!
Och nej, jag har inte släppt det där ännu… Jag krigar vidare och det även om min anmälan till Patientnämnden inte gjort någon som helst skillnad!
Jag har gjort vad jag kunnat och jag har försökt att göra min röst hörd, och för en gång skull har jag inte suttit med armarna i kors och beklagat situationen och mest blivit frustrerad och arg. Jag har agerat! Jag har gjort något! Jag har försökt att skapa förändring och jag får vara nöjd med det och det är framsteg för mig! ”Jag syns, jag hörs och jag får ta plats”!

Tack för uppmärksamheten denna morgon! Ta hand om dig därute i verkligheten och på Återläsande… Väl Mött / Arthur

Och du… ”Ta ingen skit”! 

Jag har inte så mycket att tillägg denna förmiddag… Jag skriver på en text om hemlösa människor och jag skriver på en text om Socialförvaltningen och deras krav på dem som önskar hjälp. Jag känner att Psykiatrin inte ska få komma undan med sin ignorans och sina villfarelser.

Det är Lördag.
Dagen framför oss är tom och totalt innehållslös.
Min kärlek, man och bästa vän är ledig, så också jag! Inga planer och vi kan göra precis som vi vill.
Återhämtning och vila…
Förmodligen tar jag en långpromenad, innan det blir för mörkt och kärleken i mitt liv har i åtanke att vara kreativ och leka med bild, färg och form.
Jag tycker att det är roligt att han tagit upp sitt intresse för foto och färg igen, för det riktigt gnistrar av energier om honom när han sätter igång. Han faller ner i inspirationen och glömmer tid och rum…
Han inspirerar mig också, att sitta ner och bara leka med det jag finner förnöjsamt, orden och mina texter…

Jag har inte så mycket att tillägg denna förmiddag…
Jag återkommer under dagen.

Jag skriver på en text om hemlösa människor och jag skriver på en text om Socialförvaltningen och deras krav på dem som önskar hjälp. Jag har skrivit om detta tidigare, men känner att jag inte är färdig med det!
Jag läste en text, en artikel, som en kamrat lagt upp på Facebook igår, om det ämnet och det var i jämförelse med de asylsökande och orättvisorna kring det!
Jag instämmer inte med den artikeln och jag har åsikter om det hela.
Texten gick ut på orättvisor och den Svenska välfärden och varför de som flyr kriget i Syrien får så mycket i Sverige vid ankomsten, emedan människor är hemlösa och lever i misär och vi i det här landet inte kan se till våra egna, först…
Artikeln kom från en Högerextrem nättidning. Dess Källfakta i artikeln var väl så där…
Mest hänvisningar till den där typen av nationalistisk propaganda och lös ryktesspridning av den sorten som Högerextremister sprider på Facebook. Återkommer kring det där… 

Jag ska sätta mig ner och ordna med skrivelser till Försäkringskassan och Patientnämnden. Jag bara måste få det gjort. Jag har skjutit på det hela veckan och jag känner att jag inte får ro i det där.
Det sista ordet är inte sagt i den där röran.
Jag känner att Psykiatrin inte ska få komma undan med sin ignorans och sina villfarelser.
Deras yttrande är inte korrekt någonstans och jag måste själv bestrida det de skrivit och jag måste få yttra mig kring deras mottagning och vad de skrivit om mig och hela situationen.
Jag är inte alls överens med deras dokument och för övrigt har jag bett dem att avsluta mitt ärende och vidare uppmanat dem att sända min remiss vidare.
Jag vill inte vara kvar på mottagningen, eftersom jag känner att jag gjort mig obekväm och obehaget kryper längs väggarna när jag har mina möten där… 
Jag vill ha en nystart med nya förutsättningar på en annan mottagning!
Jag utgår ifrån att det blir bättre, om jag själv vet vad som gäller och hur jag ska hantera saker och ting!

Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid.
Jag ska pussa på min man och mina högt älskade husdjur. Katterna!
Var rädd om dig därute i världen och var schysst emot dina medmänniskor. Varför inte bjuda på ett leende mot någon du inte känner. Det är ganska spännande och det brukar ge positiva energier i kroppen och sinnet.

På återläsande under dagen.
Jag ska skriva vidare på det jag påbörjat. Jag ska ordna med mina skrivelser och jag hoppas verkligen att jag får iväg dessa under morgondagen. Det suger lite grann, men det är ju ett av de där ”måstena” som bara ska göras… mest för att jag själv ska få lugn och ro och få det hela ur systemet!

Väl Mött / Arthur