Jag börjar denna Måndagmorgon med ett äldre inlägg, som ännu brinner i magen och som är känsligt… En uppgörelse. En sammanstötning. Kontrovers… "Älskade mamma… Jag skiter i det. Faktiskt"! Väl Mött / Arthur

Kunde du inte bara älska mig! Kunde du inte bara krama om mig och verkligen älska mig, rakt uppochner, utan förbehåll och utan att det skulle behöva kosta på så förbannat. Hade du inte bara kunnat…

Jag presterade, jag gjorde allt för att finnas, jag försökte att imponera.
Jag önskade så vanvettigt, att du såg mig och sa; ”Jag älskar dig”, oavsett.
Jag önskade att få bli sedd, att du skulle vara stolt över mig och säga; ”Jag ser dig! Jag hör dig!” Var det verkligen så svårt? Vad hindrade dig?
Vad fan hindrade dig? Vad var det som var så udda, annorlunda och frånstötande, att du inte ens kunde ljuga och säga det!? Säga; ”Jag älskar dig!”
Jag var det jag var! Jag var unik. Jag är unik! Jag är en bra man och jag är framgångsrik, men kanske inte på det vis du önskade. Jag är inte framgångsrik på ditt sätt!
Om jag bara hade fått med mig lite självkänsla, bekräftelse på att allt var helt i sin ordning och att jag var en fin ung man, då kanske… Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet!? Ser du din del i detta?

Va´ fan var ditt problem? Egentligen? Vem fan var du, att döma ut mig i unga år? För helvete på ren svenska! Vad var ditt jävla problem!?
Kanske att jag hade sökt mig till andra sammanhang. Andra människor. Andra ”typer…” Om du bara bjudit på; ”Jag älskar dig!”
Jag kanske aldrig hade haft mitt ständiga bekräftelsebehov, sökandet efter kärlek och njutning, att få älskas och bli kysst, smekt och kramad.
Om detta vet vi ingenting. Om detta får vi aldrig någonting veta. Det är redan gjort. Jag har redan fått smaka på hur det är att hamna än mer utanför, vara udda och inte ”passa in…”

Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet!? Ser du din del i detta?

Och när jag berättade om min homosexualitet och du började gråta och frågade mig; ”Vad är det för fel på dig? Måste du alltid? Vad är det för fel på dig?”
Jag kallade dig jävla kärring och du slog till mig så hårt, att jag föll omkull, så gammal jag var? Minns du?
Minns du att du väste; ”Jag önskar att du aldrig blivit född! Vad ska alla tro? Vad ska folk säga!”

Och jag fortsatte. I många år att söka din kärlek, ett accepterade, kärlek och de där orden som aldrig undslapp dig; ”Jag älskar dig…”

Ingen frågade och ingen sa någonting, när jag som femtonåring valde att flytta hemifrån. Jag var inte ens vuxen! Ingen sa någonting!?
Jag valde att fly från allt det där som du pådyvlade mig och mina syskon.
Dina förbannade åsikter, din bitterhet och ditt martyrskap. Det var alltid du som led! Det var alltid du som fick ta konsekvenserna av hur jag, och mina syskon valde att leva.
Jag själv önskade bara att få leva som jag ville och jag hade en enorm önskan om att leva njutningsfullt och glädjefyllt.
Jag ville vara min egen person, leva som jag längtade efter och få njuta av kärlek, livet och allt det som fanns att glädjas av.

Du kallade mig snusk. Du sa att det fanns hjälp att få. Du berättade att om jag bara ville, om jag bara försökte så kunde jag välja annorlunda. Minns du?
Jag tappade tålamodet och kallade dig jävla kärring.
Du slog inte den gången. Du sa bara till mig; ”Jag har inte fostrat dig till det här!”

Jag flyttade till Stockholm. Flydde från alla fördomar och alla blickar som inte uppskattade mig och det jag var, fann jag någon typ av ro.

Och de män jag träffade, som jag föll så hårt för, de som aldrig var gay, homosexuella, men som ändå gärna ville ha sex och låta sig njuta, avnjuta, en ung kille som jag själv… Och jag lät mig utnyttjas, för lite kärlek och ömhet.
Jag tillät dem att sluka mig, äta, tugga och spotta ut det som var kvar.
Och när jag försökte att berätta, vill du inte höra.
Du sa att du respekterade mig, men inte accepterade.
”Jag vill inte höra ditt snusk. Jag accepterar inte det du är!”
Och jag som inte ens använde orden, så att du skulle förstå att det var samkönad kärlek jag haft, fått och blivit åderlåten av. Jag var alltid finkänslig, ville och hade en önskan om att få dela min sorg, mitt utanförskap och min känsla av att inte passa in. Du hötte med fingret och sa; ”Jag accepterar inte dig!”

Och när jag träffade en av de där första kärlekarna, han som slog mig så hårt och så ofta att jag slutligen hamnade på sjukhus.
Han som slog mig sönder och samman. Till oigenkännlighet. Minns du? Jag bad dig komma och besöka mig. Kommer du ihåg? Jag grät hejdlöst och bad om att få hålla din hand, att; ”Snälla, snälla, älska mig lite!” och du sa bara att du inte hade tid och; ”Vad var det jag sa… Somligt straffas med en gång!”

Inte en enda gång, sa du att du älskade mig! Inte, vad jag kan minnas, att du kallade mig för sonen, din hjärtans kär, ditt guld och din pärla.
Aldrig att du kramade mig, tröstade och berättade för mig att allt blir bra och allt ordnar sig.

Jag har fått veta att du även uteslöt mina syskon! Jag var inte så förbannat udda och ”fel”, egentligen, som du fått mig att tro! Du spelade kärleksfull och omtänksam, men det var alltid falskspel, lögner och hyckleri. Allt för att visa upp en fasad. Allt för att alla andra skulle tro och se, att du var god, kärleksfull och ömsint.
Förbannade kärring… För så länge det inte handlade om dig och ditt förbannade nödtorftiga liv, så var det inte intressant.

Jag blir mer och mer lik  min mor till utseendet! Det retar mig så förbannat!

Om inte allting cirkulerade kring dig, ditt och din så kallade ”misär”, så fanns inget intresse och inget genuint engagemang och ingen som helst omtanke och tillgivenhet. Och hur det än var, vad som än skedde, så lyckades du alltid få fokus, bli navet och allas blickpunkt…

Jag ska inte vara bitter. Jag ska inte vara besviken. sårad. Arg och stött i kanten. Jag ska inte heller vara desillusionerad, för jag visste ju hur och vem du var. Vem du är!? Jag och alla de andra i din omgivning visste ju precis hur du fungerade.
Och oavsett, kära mamma, oavsett hur du är, hur det blev och om du faktiskt var helt avsaknad av kärlek och jag i vuxen ålder valde bort dig, så älskade jag dig! Och jag kan inte säkert svara på om det är mitt utdelande av straff till dig… Min hämnd kanske, men jag väljer att inte träffa dig! Vill inte se dig… Kunde du inte älska mig, så varför ska jag..? Varför ska jag älska dig!? Jag måste inte alls… Jag måste ingenting!
Vedergällning och mitt sätt att ge igen? Och det spelar faktiskt ingen roll längre!
Jag älskade dig. Jag saknade dig och jag önskade din kärlek. Din acceptans.
I dag skiter jag i det. Fullständigt! Jag skiter i dig och vem du är, vad du är och var! Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet, om du bara sagt; Jag älskar dig!? Ser du din del i detta?

Älskade mamma… Jag skiter i det. Faktiskt!

Det där med Födelsedagar… Jag vet inte… Den liksom försvann igår… Jag uppskattar Facebook i det avseendet! Jag är trött bara, denna förmiddag… Lite ledsen och trött… Igår spårade jag ur, när jag läste och fick tillsänt mig länkar och klipp på kvinnor som tappat en del av sin verklighetsuppfattning. De borde inte få uppmärksamhet!

Det där med Födelsedagar… Jag vet inte… Den liksom försvann igår…
Förra året var det likadant. Poff, så var den dagen borta. Ja, jag vet inte… Först blir jag besviken, men sedan kommer jag till insikt om att det ”bara” är en helt vanlig dag, som dessutom utmärker sig på så sätt att det blir en milstolpe på något vis. Jag blir äldre. 
En ”styggelse”… 🙂

En länk till ”min” Elefant och Indiskas hemsida!

Jag uppskattar Facebook i det avseendet, att jag fyller år och att jag liksom får ”vara med” och känna uppskattning.
Det är jä*ligt dåligt med det i min relation till kärleken…
Jag börjar bli trött på det! 
Undrar, vilket jag borde fråga, om han börjat ta mig för givet?
Och du… Var inte orolig, han läser inte min Blogg… 
Men, jag borde tala med honom! 

Jag är trött bara, denna förmiddag… Lite ledsen och trött… Det går över!
Känner mig stressad och jag återkommer till det! 

Jag ska köpa mig en egen födelsedagspresent idag! Banne-mej att jag ska! Jag ska gå in på Indiska vid Globen, dit jag ska idag och besöka Psykiatrin och Läkaren, och då ska jag passa på. Jag samlar på Elefanter, för att det ger mod, välgång och ”Power”, så jag ska gå in och köpa mig en vacker Elefant som jag har sett. Har inte råd, egentligen, men en jä*la födelsedagspresent är jag ändå värd! Basta!

Igår ”spårade jag ur”, när jag läste och fick tillsänt mig länkar och klipp på kvinnor som tappat en del av sin verklighetsuppfattning.

Elaka kommentarer och rent samvetslösa inlägg om andra människor och deras utseenden. 
Det är kanske i synnerhet Katrin Zytomierska, jag har i åtanke. 
Jag borde inte ge henne mer utrymme här! Faktiskt! Det är bara dumt och onödigt!
En gammal god vän sa/skrev till mig igår, att den här typen av kvinnor och deras ”utspel” borde inte få utrymme i Bloggar och i media, men ibland går det inte att bara ”låta det vara”…
Hon är helt empati och sympatilös och när jag skriver detta så kommer jag att tänka på ett inslag hos ”Skavlan” för ganska länge sedan och en läkare som han intervjuade där.
Läkaren ifråga hade konstaterat att han hade ”Psykopatiska drag”, det vill säga en sämre förmåga att bry sig om andra människors känslor och dessutom själv haft svårt att uttrycka dem.
Jag etiketterar Katrin Zytomierska med den Diagnosen. Psykopatiska drag. 
Hon bryr sig inte alls. Ingen eftertanke och inget konsekvenstänk överhuvudtaget.  
”Feta människor är fula, lata och dumma”… 
Jag bara undrar, säger man så om andra människor? Och har hon inte själv vänner som kan sätta stopp för hennes totalt samvetslösa grepp och utspel? 
”Jag känner och vet ingen som är mullig eller överviktig som trivs med sina kroppar”, säger och skriver hon också…
Hur isolerad lever kvinnan i sin vardag? Har hon ingen som helst medkänsla och, upplever jag, hon är rent elak och ”dum”. Jag själv vet kvinnor och män, som är kraftiga och mulliga, som förlikat sig med sina kroppar och som trivs med sig själva… Det är så oerhört konstigt!
Nog om detta!
Jag tar inte bort gårdagens inlägg, de får vara kvar, även om det var en uppmaning från en nyvunnen vän!
Det var inte ett helt ogenomtänkt inlägg från min sida… Jag lugnade faktiskt ner mig, innan jag skrev och förmedlade inläggen!
Jag blir bara så jä*la ledsen och förvånad att dessa människor finns, som tror att de är lite mer, lite bättre och värdefullare än andra.

Jag själv och min goda vän Veronica Johansson. En ganska gammal bild från Stödboendet Lönnen på Östermalm. Kräftskiva och fullständigt ”på” och galna. Vi hade ganska kul och väldigt bra stöd av varann. Puss på dig, ”Vera-Wang”!

Jag ska till Globen och Psykiatrin idag! Det är det som stressar mig!
Jag ska träffa den läkare som jag anmälde till Patientnämnden för en tid sedan och vi ska prata mediciner och även ”utvärdera” mitt mående och hur saker och ting ”faller på plats”!
Jag är inte nervös, men oroad naturligtvis. Stressad!
Jag tror inte att hon är förbannad på mig, men jag vet ju att de ångrade allt trassel med tider och remisser, när jag gjorde min anmälan! Plötsligt var det bara  missförstånd, feltolkningar och misstag, som gjort att de avbokade tider och bad mig kontakta en helt annan mottagning, än den vid Globen.
Jag har skrivit om detta förut och tänker inte gå in djupare på det igen, men de var väldigt vänliga, schyssta och tillmötesgående sist vi sågs… Lite ”valpiga”!
Det får vara okej. Det blir bra. Jag är okej idag. Jag har en fin dag… Den började bra i alla fall…
Bara trött och lite ledsen.

Jag ska även försöka att hinna med de blodprover på Vårdcentralen som skall kompletteras till min utredning för muskel och ledvärk. Jag ska verkligen försöka att hinna med det idag. Jag har skjutit på det sedan förra veckan.
Det blir ”två flugor på smällen idag”! 

Ta hand om dig därute i verkligheten och vardagen. Var schyssta emot varann och bjud på ett leende! Vi behöver alla mer vänlighet, empati och kärlek.
Det har plötsligt blivit en elak och tarvlig värld vi lever i… Oro och rädslor!

På återläsande och tusen tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur 

Tidigare publicerat på Bloggen… "Det dog en man en natt"…

Det dog en man en natt.
Han dog på en soffa, i en skitig lägenhet, på Söder.
Han var ung. Runt fyrtio. Inte särskilt vacker. Längre.
Några tänder saknades i munnen. Håret blont, långt och tovigt.
Mager tunn kropp och med blå urvattnade ögon.
Torra läppar. Lortig. Ledsen. Över.
Överbliven. Kvarlämnad. Resterande rester. Över och övergiven.
Ingen kan älska en sådan man! Ingen kan förstå sig på en sådan man.

Undrar vem hans mamma var? Hade han bröder? Fanns det systrar?
Levde hans far? Undrar om hans mor och farföräldrar, älskade honom som barn?
Fanns där kärlek? Fanns det ömhet och smek? Existerade ömma ord?
Saknades han av sina vänner?
Det sistnämnda. Troligtvis inte. Nä, inte alls.

Vem tog hand om hans sorg, och vem lyssnade till hans trasiga röst?
Fanns det någon som höll hans hand, längre?
Vem torkade hans tårar?

Fick han själv ta hand om sin förtvivlan? Fanns det någon tröst att ge till en sådan man?
Samlade han sin tårar i en ask, att bevara längst där inne i hjärtat?
Var hans drömmar magasinerade, paketerade? Fanns hans mening och mål, bortom allt?
Vem somnade bredvid honom om natten? Någon som rörde vid hans kind? Hejdlöst ensamhet. Hejdlös tomhet. Gnagande, skavande, blödande själsliga sår. Hejdlösa tårar, gråter förmodligen ingen.
Oåterkalleligt trasig, sönder, förbrukad och missbrukad man.
Ingen kan älska en sådan man! Ingen kan förstå sig på, en sådan människa.
Gömde han sig själv, jaget och sin person, bakom en fasad?
En vägg av självförakt. En mur av trotsig stolthet. Hur såg hans sanna jag ut?

Bedövade han sig för att slippa livets alla svårigheter? Uppgiven, tilltrasslad och orkeslös?

Funderar på vad som hände? Vad gick snett?
Vad var det som gjorde att han fick dö ensam. På en soffa. På Söder.
Hur blev det så här? Vad och vem gjorde detta mot honom?

Hade han egna barn? 
En före detta fru? 
Eller kanske en före detta man?
Han kanske rentav hade en kärlek, som väntade någonstans.
Ingen kan älska en sådan man! Ingen kan förstå sig på, en sådan person.

Det dog en man en kall natt i november. På Söder.
I en ruffig skitig lya. Ensam. Smutsig, ful och illaluktande.
Inom honom existerade en sorg. En tomhet. Ett oändligt svart.
En rädsla så grym, att livet självt slutligen tog honom med sig, och bort.
Långt bort. Till andra världar. Där kärleken bor. Där aldrig ensam existerar. För livet, det levandes liv, var för tufft för honom.
Ingen vet… Jag vet inte… Jag såg endast ett fotografi. Han var en gammal knarkare. Han var hemlös. Tandlös. Skitig.

Av en överdos, dog det en man en natt.
En natt i november.
Han dog på en soffa, i en skitig lägenhet, på Söder.
Överbliven. Kvarlämnad. Resterande rester. Över och övergiven.
… Och vem bryr sig!?
Det var ju ändå bara en missbrukare…

Väl Mött / Arthur