Betraktelser. Att se sig omkring och i fantasin fundera över vilka medmänniskorna man möter är, var de kommer ifrån och vad de har i sin ryggsäck, är ganska spännande. Jag blir djupt imponerad av en nyvunnen väns förmåga att behandla sina ord, meningar och sitt skrivande.

Betraktelser.
Att se sig omkring och i fantasin fundera över vilka medmänniskorna man möter är, var de kommer ifrån och vad de har i sin ryggsäck, är ganska spännande.
Det är en ganska bra övningsuppgift för att lära sig att ”se” sina medsystrar och medbröder och sedan att dessutom sätta ord och meningar till tankarna och funderingarna kring sina medmänniskor, är fascinerande och insiktsfullt.
Jag upplever det för övrigt väldigt roligt!

Att tänka, fundera, komplimentera och begrunda andra människor bakgrund, erfarenheter och livsöden, är fängslande och spännande. 
Det ger distans till ens egna liv och egna tillvaro. 
Det finns de som är utsökta på att beskriva och berätta om sina medmänniskor. 
Det finns de som har förmågan att skriva, se och bjuda på ett skådespel och ett åskådande. Jag uppskattar det. Mycket. 
Skådespeleriet och dramat. Fantasin och orden.

Jag blir djupt imponerad av en nyvunnen väns förmåga att behandla sina ord, meningar och sitt skrivande. 
Hon skriver ofta kortare och mindre stycken av betraktelse-karaktär. Hennes betraktelsesätt av sina medmänniskor är en för mig vacker upplevelse…  

Och ibland vaknar ett avund hos mig. 
Och detta är till fördel för min vän, eftersom det är en komplimang och inget annat.

Och samtidigt som jag känner att hon skriver på ett vackert och enkelt språk, så ger det mig i sin tur inspiration att själv utveckla mitt skrivande och mitt språk. Mitt skrivarspråk!

Min nyvunna vän har dessutom, vilket imponerar på mig, givit ut en bok och håller föreläsningar utifrån den och det liv hon levt. 
Hon bjuder på sina insikter och sina erfarenheter och jag… Jag avundas modet och nöjet hon finner i det, för jag själv skulle aldrig ha det modet! Jag har alldeles för låg självkänsla för att våga. Jag vill inte bli betittad och jag vill inte vara i centrum för allas uppmärksamhet! 
Mod, kallar jag det hos andra, som önskar att göra det jag själv inte vågar! 

Jag älskar att skriva.
Det är mycket därför som jag har min blogg. 
Dels för min egen skull, men också mycket för att jag tror mig ha kvalitén och fallenheten för det skrivande språket. 
Jag tror att jag har något att berätta.
Jag tror mig ha förmågan att skriva och att jag behärskar språket, orden och meningarna. 
Men tvivel finns alltid! 
Det är kanske som så, att det som ligger en närmast hjärtat och de som är viktigast för en själv, är det som är känsligast och det som blir till den största självkritiken.
Jag vill vidareutveckla mitt skrivande och jag vill besitta än mer kunskap om språket.

Det här är min egen betraktelse och mitt eget minne. 
Bara mitt komihåg och bara mina drömmer…

”Och de där sommardagarna hos mormor, som andades frihet och sol…

Sommarlov, bruna ben och brödbak i det stora köket.
Mormors doft på morgonen.
Att gå över åkrarna, barfota, och dofterna av nyslaget gräs och gödsel.
Långa promenader på landsvägen, som dammade under torra sommardagar.
Regnet som gav en särskild doft av barr, våt sand och nyutslagna blommor.
Allt levande. Allt i fyrfärg och allt det svartvita fanns inte mer.

Trygg. Fri. Glädje och bus…
Mormors stora trygga knä och nybakade bullar i köket.
Nybakade bullar med mjölk. Doften av sängkläder och gammal fukt, på övervåningen.
Hallonbuskar, Krusbär och Körsbär. Saftbersån, bakom huset.
Saftkalas med kakor av mördeg och sylt. Jordgubbar med vaniljglass, i stora koppar av keramik. äppelträden, Päronträden och den vackra häcken mot grusvägen.

Stigarna ner mot ån. Det kalla vattnet att vada i och kanske våga sig längst ut, där det var som djupast. Hoppa mellan stenarna och över, upp, på andra sidan där skogen finns. Doften av tallar och blåbärsris.
Modet att barfota fortsätta framåt på skogens vägar av barr, bark och myrornas autobahn.
Äta lite lingon, blåbär och med lite tur, skogens gula guld, Hjortron.

Tanken är fri, tillsammans med mormor.
Jag är fri och hela sommarlovet andas glädje och trygghet.
Inget kan komma åt mig här. Inget och ingen kan nå mig och min bastanta mormor.
Trygga, varma, tjocka mormor. Med stor barm och smutsigt förkläde.
Det stålgrå håret. Kort vid öronen och med en lugg som nära nog var spikrak och klippt med kökets enda sax. Lagda små lockar på skulten och håret i nacken, klippt i en vågrät rak linje.
Inget kom förbi den kvinnan. Ingen gick olovandes över tröskeln, till hennes stora kök. Inte ens pappa.
Han vågade inte. Och ibland, bakom mormor, stod jag och klängde mig fast i kjoltyget. Trygghet.
Han vågade inte, gubbtjyven. Trygg och inget nådde mig där.
Pappa stod ofta med livremmen i handen. Slog med bältet i handflatan, i takt med väggklockan, och väntade. Han hade straff att dela ut. Han ville alltid komma åt mig.
Han vågade inte. Mormor var räddningen. Frihet. Glädje, för stunden…

Och nätterna med mormor på terrassen.
Stjärnorna, månen och ibland diset som dansade runt på åkrar och ängar.
Mormor som berättade historier, om det som ingen vet och ingen ser, men som alltid är där ändå. Historier om hennes barndom.
Hon förtäljde berättelser om hennes äldre bror och henne själv, deras tid på barnhem och hur det som barn började arbeta tidigt.
Hon höll hårt om mig. Ibland fick jag sitta i hennes knä. Kramar var hon bra på, när ingen annan såg…
Hon stoppade om mig ibland, när ingen tittade på eller hörde. Hon strök mig försiktigt över kinden, när ingen visste om det.
Hon älskade mig. Jag älskade henne.
Hon var friheten i några veckor, på sommarlovet. Friheten, glädjen, landet och bullar.
Nybakade bullar med mjölk.

Och de där sommardagarna hos mormor, som andades frihet och sol…
Inte ens pappa kunde störa och förstöra. Inte ens gubb-fan lyckades skrämmas och hota mig de somrarna.
Sommarlov och bruna ben. Brödbak i det stora köket.
Mormors doft på morgonen.
Att gå över åkrarna, barfota, och dofterna av nyslaget gräs och gödsel. Långa promenader på landsvägen, som dammade under torra sommardagar.
Regnet som gav en särskild doft av barr, våt sand och nyutslagna blommor. Allt levande. Allt i fyrfärg och allt det svartvita fanns inte mer.
Trygg. Fri. Glädje och bus”…

Väl Mött / Arthur

Dagens Dikt, Poesi och Lyrik… Beskt, bitter och med eftertanke… Väl Mött / Arthur

Jag dricker girigt, tömmer allt på hjärtats innehåll.
Fördrucket hjärta. Berusad, berusande och härligt dövande.
Lär mig återigen, hur man älskar.
-Visa mig hur, sa jag.


Min lägsta nivå, botten av kärlekslösheten. 
Hit når inte solen längre! 
Samlar mitt inre, i kärl av glas. 
Sinnet, själen, det levande.
Glasburkar, med min ande, mitt hjärta och mitt liv i.
Jag har mina egna!
Men jag saknar dina och ditt…

-Vem tror du att du är, som ger mig ärr, skavsår av dina sårande ord.
Kom inte hit, om du inte vill lära mig kärlekens ord och stavelser.
Kom aldrig mera hit, närma dig inte mig. 
Jag har vuxit mig stor och stark. 
Jag dricker inte ur dina tömda kärl, av innehållslöst liv.
Jag har mina egna.

 / Arthur

God Morgon Världen! Det är tidigt. Jag och Katten Doris är vakna! Jag krigar som fan varje dag! Krigar mig ur sängen! Mitt eviga själv-dömande, och min terapeut konstaterade att jag med enkelhet skulle kunna tillförskansa mig en guldmedalj…

God Morgon Världen!
Det är tidigt. Jag och Snurran, det vill säga katten Doris är vakna. Jag ska åka till Bagarmossen och möta upp Fastighetsskötaren, men skulle inte ha klivit upp ännu på någon timme.
Kan inte somna om. Trött ändå, men ligger mest och snurrar rastlöst.
Så… Jag klev upp. Fixade en stor mugg kaffe och nu… sitter jag således här.

Jag var på en av mina enskilda samtal på Capio Maria i går förmiddags. 
Min fina terapeut undrar hur jag mår! ”Hur har veckan varit”!? 

Ja, vad ska jag svara på det!? 
”Det har varit en av de mest arbetsamma dagarna på många år! En jävla skitvecka om du frågar mig! Jag står inte ut! Eller… Jag stod inte ut och jag har i min ensamhet gråtit som ett barn, för att drogfriheten och allt ansvar med det,

inte riktigt blev som jag tänkt! Det är inte det att jag är drogsugen, eller vill ”kliva på” drogerna igen (alkohol är en drog! Punkt!) och jag kämpar inte heller för att hålla mig på mattan och sköta mina bitar, för det gör jag! Problemet numer är ju livet självt! Jag krigar som fan varje dag! Krigar mig ur sängen! Krigar mig in i duschen de dagar då jag verkligen måste bli ren! Varje dag fajtas jag med livet, för att få i mig mat och för att kunna ta itu med mina måsten”!


Minns inte vad jag svarade faktiskt för jag blev förbannad! 
Inte så mycket på henne, utan mer på hela livet som sådant, men också för att jag är trött på frågorna om hur jag mår, hur jag har det och hur tillvaron har varit de senaste dagarna!
Och jag blev förmodligen förbannad på mig själv, för att jag just nu upplever mig själv som en riktig gnällspik!

Och vi halkade in på familjen, mamma och pappa! 
Vi fortsatte att prata om mitt eviga själv-dömande, och min terapeut konstaterade att jag med enkelhet skulle kunna tillförskansa mig en guldmedalj i ämnet om det hade funnits ett sådant! 
Hon upplever mig som väldigt rå, elak och nedvärderande mot mig själv och vi måste verkligen försöka att arbeta hårt med det! Jag måste använda mig av själv-validering, försöka att i slutet av dagen inventera allt bra jag gjort och försöka att minnas alla bra och givande beslut jag tagit! 
Skriva, skriva och skriva!
Uppskatta mig mer och vara snäll!
Jag ska försöka! Jag ska få till det och jag skulle behöva få in det som en bra och ständigt återkommande rutin!
Jag får jobba på det! Igen!
Jag hörde någonstans att allting som är nytt och som behöver bli en god och bra vana, tar ungefär mellan fjorton till tjugo tillfällen att utföra, innan det börjar kännas bekvämt och innan det börjar bli en vana! 
Det gäller det mesta, allt ifrån träning, till läxläsning och även nya bra matvanor! Det ju vara bra att ha i åtanke, när man väl tar itu med något nytt och bra!

Det känns som om den här veckan är en ”tung” vecka. Det känns dom om det är en del att göra och att jag har en del att ordna med.
Det är möte med Socialsekreteraren, tandläkaren, DBT-terapi i Grupp, jag ska ordna med mediciner och även möta sköterskan för fysisk kontroll av hjärta, puls och blodtryck! 
Dessutom måste jag berätta för henne om att jag själv tagit saken i egna händer och avbrutit en del av medicineringen, för att den fick mig att må ännu sämre. Jag tar itu med den här veckan och så får jag sakta ner till de kommande veckorna.
Jag ”håller ju på” med min fina lägenhet också i Bagarmossen! Städar, ordnar och städar och fixar och grejar och trixar…
Det blir fint! Tro mig!


Ta hand om dig där ute i Tisdagen!
Undrar om det blir en skön vårdag i dag också! Jag har börjat funderat över vad jag ska plantera i mina rabatter och på mina små planteringar!?
Det ska bli fint där också! Vi ska sitta där med våra plädar under kommande sommarkvällar och njuta!
Jag tror att det här blir en bra sommar och att det blir enklare att leva… Som vanligt så måste jag ”bara stå ut” lite till så kommer förändringen… 

Skänk en tanke till alla dem som saknar ett ”hemma” att gå till och ytterligare en tanke till dem som saknar en mamma och pappa, som försvunnit någonstans på vägen.
Alla de som ännu lider av sitt jävliga missbruk! Tänk en tanke för dem och var snälla mot varann därute i världen! Jag ska göra mitt bästa…
Tro det eller ej, men även jag kan bli en sur-skalle…

På Återläsande under dagen! Tack för uppmärksamheten! Väl Mött / Arthur