God Morgon… Vi startar Lördagen med ett minne, tidigare publicerad på Bloggen, och en prosadikt! Återkommer under dagen! På återläsande och väl Mött / Arthur


”Sitter på en stor sten. En grå.
Har slagit mig ner vid bäcken och lyssnar. Sitter på Näckens sten…


Bäcken känns mindre nu, än när jag satt här som barn.
Vattnet var aggressivare när jag var pojke, än vad det är i denna tid.
Numer ett pärlande ljud. Som ett lite lekfullt skvalpande mot stenarna.
Jag lyssnar till vattnets lek och vindens brus, i tallarna ovanför.


Har inte varit här sedan jag var barn. Har inte suttit tyst, stilla och i lugn och ro, sedan barnsben.
På just den här stenen, i precis den här skogen. Vid den här bäcken.
Bortanför, farmors gamla hus och bakom mig, mormors gård.
Och där, mitt emellan, ligger skogen. Och bäcken. De stora tallarna.
Här spelar inte Näcken längre. Älvorna dansar inte i skogen mer.
Tomtar och troll, har dragit sig tillbaka och småfolket syns inte till.
Min barndoms saga. Min barndoms mystik och hemligheter, har förstummats.
Jag är ensam. Tyst är tanken och tysta är mina ord.
Stenen, min tillflykt som barn och bäckens surrande, tystade mina tankar.
Tystade mina funderingar då, som nu, i denna tid. Sinnesro.

Jag saknar allt det där, från min barndoms sagor. 
Det susande och viskande i träden, som svaga röster som talade till mig. Småfolket under trappan på mormors gård.  De små, som på skoj flyttade på mina kläder, möbler, böcker och som mormor såg klart, men som jag själv bara fick erfara. En känsla av att de faktiskt existerade.
Tomtarna med tända lyktor som smög över gårdsplanen, för att försvinna i tomma intet vid uthusen. Som eldflugor om kvällen…
Den äldres ögon som uppfattade det mystiska, och jag som kunde förnimma det oförklarliga.
Tidiga morgnar med dimma och älvors dans på ängarna.
Och Näcken, han som spelade på en stor grå sten, vid bäcken.
Min sten. Min lugn och ro sten.
Min sten, att hinna ifatt mig själv vid och lyssna till ljudet av träd som talar och viskar.


Jag är vuxen nu. Jag är stor.
Mina barndomars sagor tillhör det förgångna och en försvunnen tid.
Alla de andra, allt det andra, har dragit sig tillbaka och blivit till minnen.
Minnen jag minns, på en stor sten. En grå. Vid bäcken…
För att lyssna och minnas”.


/ Arthur 

Tänkte bjuda på några rader, återigen, för er som vill… Ur "Friherrinnan" (Arbetsnamn!)… och karaktären Hertha… Väl Mött / Arthur

Hon är trött. Den äldre kvinnan i grön kappa.
Det börjar kännas i benen, kroppen och magen, att hon är till åren.
Den äldre damen vid bordet på Caféet, med en varm doft av mal-kulor och syrliga karameller, är en ständigt återkommande gäst.
Nästan varje dag, de senaste åren, runt klockan tre, kliver hon in. Beställer en slät kopp kaffe, en Sarah Bernhards, en stor kanelbulle, lånar alltid dagstidningen som ligger på disken vid kassaapparaten, och slår sig ner borta vid fönstret. Hon sitter där. Tittar ut genom rutan, ser på alla förbi passerande människor och funderar.

Hon börjar bli så pass gammal, att minnesbanken inom henne är allt hon har kvar. Det finns någon väninna som ringer ibland.
Det finns inga barn och hon har aldrig varit gift. Hon har bott i samma lägenhet i över femtio år och hon borde tänka på vad hon äter.
Det ständigt återkommande, att äta mindre, mindre sötsaker och se till att röra på sig mer. Vill inte röra på sig mer än nödvändigt.
Hon har alltid varit stor. Aldrig uppskattat motion. Låtsas som om hon varit nöjd, men egentligen vantrivts med allt det där som alltid tycks vara ett steg före henne på morgonen. Hennes kropp.
Hon har alltid haft problem med vikten. Hon har alltid haft problem med sitt utseende, överhuvudtaget.
Stor, för att inte säga tjock, med ett stort lockigt trassligt brandgult hår, med inslag av grått och en hel del vitt numer, gröna smala ögon och några dubbelhakor som med enkelhet kan räkans till tre.
Runda mjuka kinder, knubbiga händer, vars fingrar saknar smycken och en byst som är på tok för stor, även då hela hennes uppenbarelse andas tjockis, och som alltid givit henne problem med ryggen.
Hon har aldrig smink. Ingenting alls. Hennes ljusa hy är nästan genomskinlig och det är endast på söndagarna hon kanske använder lite läppstift. Inhandlat på Tempo under åttiotalet. Luktar märkligt, men det är vad hon använder och det är vad hon har. Ett rött, i vit hylsa. Klart skrikande aggressivt rött. Snyggt, tycker hon själv.
Det skär sig mot hennes brandgula hår, tänker de som ser henne.

På söndagarna sover hon extra länge i sin gamla smala säng av gjutjärn.
Äter frukost på den lilla franska balkongen, tittar på alla de som är på väg någonstans nere på bakgården, där alla cyklar och barnvagnar står uppradade, och sedan kryper hon tillbaka till sängen med morgontidningen och en stor svart slät kopp kaffe. Ett Wienerbröd förstås.

Katterna gör henne sällskap i sängvärmen och de är för det mesta hennes sällskap. Tre stycken har det hunnit bli. Vanliga hederliga Bondkatter.
Hon somnar om en stund. Vaknar med tidningen över ansiktet och ibland har hon dreglat så pass mycket, att kinden har blivit färgad grå av tidningens trycksvärta.
Hon suckar högt och planerar endast, för dagen, att sätta sig på kvarterets Café och filosofera några timmar. Alltid. Rutin. Ett mönster. Dagligen.
Det finns dagar när hon inte alls går ner till konditoriet på hörnet, men nästan alltid, varje dag och klockan tre, kliver hon in.
Ali, som äger kaffestugan, brukar skoja och säga att han ställer sitt armbandsur efter hennes ankomster. På mindre bra svenska förstås, och hon skrattar bullrande högt varje gång.

Han är vacker den där Ali. Mörk och nästan svart i skinnet.
Otroligt vackra mörka ögon och fylliga läppar, som inbjuder till långa kyssar en regnig Lördagskväll i november. En sådan mun, som man önskar att få pussa på, under en yllefilt, när det blåser kallt ute.
Han har långa vackra händer, skarpa ansiktsdrag och en rak, aristokratisk lite större näsa.
Kort svart hår och en röst i ett bas-läge som får hennes barm att darra, och han är ofta orakad och med ett smutsigt förkläde. Vacker, tänker hon. Han är vacker. Och han är ung! Naturligtvis.
Hon själv skulle förmodligen kunna vara hans mormor eller farmor, kanske till och med gammelmormor, men hon kan inte låta bli att tänka på om han hade existerat i hennes ungdom.
Det skulle ha slutat i katastrof, förmodligen, kvävd av hennes stora byst.
För i hennes fantasi är hon djärv och tar för sig. Hon njuter av sällskapet och slukar hela honom med hull och hår. Men det är bara i fantasins värld.
Hon är inte alls vågad och djärv, har aldrig varit och är en lugn samlad gammal dam. Realist och förnuftsmässig. Lite väl tyst kanske. Talar sällan, om inte nödvändigheten kräver det!

Men i fantasin, i drömmarna, är hon mer av en Jeanne d’Arc! En ung sådan. Hon kan le lite åt det! Det hade naturligtvis slutat som så; Han kvävd, hon naken med sin stora kropp, all den där bysten, ovanpå honom och polisen hade stormat lägenheten och undrat varför hon gjorde så där? Stackars Ali!
Det var ju andra tider då förstås, när hon själv var ung. Inte många av hans slag alls, och det var så exotiskt med invandrade människor då.
Men som sagt. Hon är en gammal kärring, i sina egna ögon och han en pojkspoling av digniteten vacker.
Jo, exotiskt vacker och med ett leende som får småsten att smälta i solen.
Ja, för all del, flickorna som besöker Alis Café ser ju också hans attraktion och de är mycket spring här av småfjollor och annat löst folk. Men hon gillar att sitta där. Se på alla som passerar. De kommer in, handlar med sig något, eller som hon själv, tar en kopp kaffe och njuter av en söt godsak till sällskapet av P1 på radion.

Hon äter sin kanelbulle. Bryter den i delar och njuter av det brända pärlsockret ovanpå. Han har bakat dem själv, kanelbullarna, den vackre Ali. Det landar alltid smulor på hennes byst. Hennes stora barm som känns som ett hyllplan och haklapp. Den sticker ut och kommer alltid före resten av henne själv, när hon är ute och rör på sig. Bysten först, och sedan resten av hennes härliga stora kropp. Men hon bryr sig sällan om att borsta bort dem, smulorna, och de får ligga där till allmän beskådan. Pryda klänningen och bysten, som små bruna pärlor.
Ibland letar det sig ner i bh:n och trillar ut på kvällen, när hon ska gå till sängs, och klär av sig. Trillar ut ur kläderna som ett litet ”Hej, här är vi, minns du oss, tjockis?”

Hon har varit ensam länge, denna äldre kvinna. Ingen bitterhet i det. Hon känner sig ganska nöjd med tillvaron. I alla fall för stunden.
Arbetat i sin egen kiosk i hela sitt liv. Sålt karameller i lösvikt. Den där sorten av sötsaker man pekar ut, liggandes i små glasskålar, och som hon själv med sträng blick plockade i de vita papperspåsarna. Med tång förstås.
Den stränga blicken tillkom endast för att hon i huvudet höll räkningen på hur mycket slantar det var kvar, av barnens veckopeng.
Men tips-maskiner, Pressbyrån, lösviktsgodis, varmkorvar och andra konstigheter, satte stopp för hennes kiosk. Allt det där nya blev för svårt för henne att förstå.
Herre gud, tänker hon, de behöver inte ens kunna hålla så mycket som ett Jenka i huvudet numer!
Och inga syskon och föräldrarna är döda sedan, jag gud vet när. Ingen man och inte heller några egna barn, som sagt. Ensam. Levt ensam, varit mycket ensam och det blev hennes liv. Ensam och ändå nöjd.

Ja, det är ju det där med kroppen förstås. Och ryggen, och knäna och fötterna. De värker numer och det märks att kärringen är gammal, tänker hon irriterat.

Och det mesta går på rutin numer. Kliver upp klockan fem. En kopp kaffe vid halv sex. Morgontoaletten och nyheterna på radions lokala station.
Nyheterna bjuder endast på elände och barnamord, och det får henne att känna sig än mer nöjd och glad. Hon är trygg. Hon har sina dagar och sina rutiner och förmodligen finns inga barnamördare till grannar. Vad hon vet.
Diskar gårdagskvällens disk, ger katterna mat och läser några sidor ur Dagens Nyheter och sedan har tiden gått ytterligare lite till.
Klockan blir åtta och det blir dags att klä sig och se på skräp-TV och njuta av lite kaffe med dopp, Kardemummabullarna och Hallongrottorna från ICA.

Tiden går, den gör det. Även för äldre kvinnor.
Samma tid, samma rutiner varje dag, med några få avbrott till tandläkaren, Vårdcentralen, Kyrkogården och ibland hälsar hon på väninnan som ringer, på Stockholms Sjukhem.

Men hon är nöjd, om än lite trött, Hertha.
Det börjar kännas i benen, kroppen och magen, att hon är till åren.
Men hon har mer än många andra, Hertha, och hon har kanske en nyvunnen vän. Ali. Eller vän? Det låter det! En ny bekantskap! Eller!? Kanske bara någon att språka med, ibland. Och idag ska hon vara djärv och fråga honom var han kommer ifrån, denna vackra yngling. Tänk om hon skulle bjuda honom på Falukorv och potatismos?
Äter det sådan mat där han kommer ifrån, eller är det mest lamm? Vitlök?
Så många frågor och förmodligen alldeles för lite tid kvar…


Jag tilltalas av bokstäverna, finna ord för olika uttryck och känslor. Att leka med ord, fraseringar och kommateringar.

Jag skriver. Skriver mycket. Om allt, och ibland om inget alls.
Det blir korta berättelser. Noveller och fantasier.
Det skapas poesi och lyrik.
Och ibland endast funderingar, och ett virrvarr av tankar.
Jag saknar ibland inspiration, men sitter en stund ändå vi datorn och leker med ord, formuleringar och meningar.
Kliar tangenterna lite och funderar.

Jag tilltalas av bokstäverna, finna ord för olika uttryck och känslor.
Att leka med ord, fraseringar och kommateringar, har blivit som att lägga pussel och lösa korsord. Att leka.
Att lägga undan det prestigefyllda i att skriva är oerhört svårt!
Att vara bra och duktig, försöker jag förbise, och låter det vara i marginalerna av det jag känner och tänker. Jag vill ha roligt.
Jag vill berätta något viktigt!
Jag vill ha någonting sagt och jag har en önskan om att få bli hörd.

Jag har missbrukat droger, i det här fallet räknas även alkohol som en drog, för att vara extra tydlig, och jag skriver om det.
Jag har levt ett brokigt liv. Jag har påverkats och färgats av mina upplevelser.
Jag skriver om min sexualitet och rädslor. Jag skriver och skriver…
Jag samlar på ord, letar meningar och uttryck.
De blir ofta till dikter, lyrik eller bara en vacker ordföljd.
Jag vill gärna få dela med mig av livet, kärleken, döden, beroendet, tvåsamheten och härligheten med livet.

Jag skriver på block. Jag skriver i block.
Jag skriver ibland på gamla kvitton. Det händer att jag skriver på äldre kom-ihåg-listor.
Jag skriver ner nyfunna ord och meningar, på servetter.
Ibland har jag mobilen till hjälp.
Andra gånger försöker jag memorera det jag vill skriva ner, eller skriva om.
Det sistnämnda går mindre bra.
Jag uppskattar det mycket och tycker att det är barnsligt roligt!
Och det märkliga är, tycker jag själv, att jag som barn inte kunde skriva, upplevde språket svårt och fick aldrig till de där vackra dikterna eller novellerna, som mina kamrater fick till.
Jag kunde inte grammatiken alls. Inte alls, överhuvudtaget.
Det sistnämnda har jag ingen som helst koll på än i dag.
Jag vet inte vad ett pluskvamperfekt är.
Det går ganska bra ändå. Bara nöjet finns.
Och det har aldrig varit mitt problem, nöjet med att skriva och leka med orden.
Problemet blev väl de andra, som tyckte att jag var hopplös och obildad.
Väldigt tur, för mig, att jag inte lyssnade på dem som sa att jag inte kunde.

Som sagt, det har fungerat rätt bra ändå…
Om jag får säga det själv?

Väl Mött / Arthur