Vi ska träffas och äta tillsammans för första gången på mycket länge och jag ser verkligen fram emot det.
Det är vårt tidigare gemensamma boende som har sin årliga julbuffé och vi åker dit, för att umgås, träffa tidigare personal och för att äta en helt okej jultallrik.
Det har dock visat sig att det nästan inte är någon av den ursprungliga personalen kvar, och då är det ”bara” ett och ett halvt år sedan jag flyttade därifrån!
De flesta har slutat arbeta på Stödboendet Lönnen, Östermalm.
Det säger dessvärre en del om arbetsplatsen och arbetsmiljön där. Det är inget nytt i och för sig, för just det boendet styrs av två kvinnor som använder sig av filosofin ”management by fear” och dessa två är naturligtvis kvar på boendet. De uppskattar personal med lite brunare tungor och anställda som är Ja-sägare, om jag säger så…
Det angår inte mig längre! Men jag känner så väl igen det där från mina egna tidigare arbetsplatser och jag ”går igång” på det, eftersom jag själv tillhörde personalgruppen av smeksamma Ja-sägare. Pinsamt men sant!
Och jag blir irriterad när jag påminns om det, för jag skulle ha sagt mer och gjort mer, än vad min fega person vågade!
Jag hoppas bara att de som slutat på Stödboendet Lönnen funnit bättre och schysstare arbetsmiljö.
Jag och mina två vänner ska dock äta lunch med en av de få som är kvar av personlaen på Lönnen och det ska bli väldigt roligt och trevligt att få träffa honom. Det är länge sedan nu… Han är rolig och en jäkel på att få alla omkring sig på gott humör!
Det har varit, som du förstått, ett par dagar som varit oerhört tuffa och tunga. Det känns bättre. Det känns lättare. Det har lättat.
Jag funderar mycket över relationer, det som gör relationer svårt, och jag har tänk en del kring det som skulle ha gjort det enklare för mig att leva, äga följsamhet, och må bättre.
Om jag inte hade en kärleksrelation, så skulle min tillvaro vara mycket smidigare och enklare, för jag skulle onekligen undkomma alla grubblerier kring huruvida jag duger, om jag gjort fel saker, sagt fel saker och om jag får och kan göra som jag vill. Jag är osäker.
Jag är rädd och jag saknar validering och bekräftelse. Jag behöver mer och jag vill ha mer…
Det är inte bara min kärleksrelation som ”besvärar” alla mina grubblerier. Även mina få vänner skaver hål på mig, river liksom i mig, och detta bara för att jag inte är tillräcklig, inte är mer tillgänglig och inte heller har lusten, orken eller glädjen att ses och umgås…
Det blir sådana komplikationer hos mig, eftersom jag hela tiden tänker på vad jag säger, vad jag gör och hur jag ”är”.
Jag skulle kunna bosätta mig på en öde ö, utan kärlek, utan vänner och utan katterna, bara för att finna lugn och ro och slippa alla kraven, alla fordringar och samhällets alla konventioner.
Jag är oerhört trött på mig själv. Jag är oerhört less på att jag aldrig duger, att jag alltid tänker på vad vad säger, hur jag säger det och hur jag som person faller ut i andras ögon.
Jag behöver arbeta mer med min självkänsla. Jag behöver spotta upp mig och jag behöver inse mitt egenvärde och att jag är värdefull.
Och… jag behöver min terapeut! Jag saknar samtalen och jag saknar att ständigt ha mina funderingar och mitt tankesätt ”uppdaterat” och fräscht! Jag behöver verkligen nya ”inputs” och nya tankebanor hela tiden, för att hålla mig själv uppdaterad och för att hela tiden hålla ”färskvaran” igång.
Nya tankebanor och positivt tänkande är en färskvara och måste ses över ständigt… I vår har allt det där förmodligen lagt sig tillrätta igen!
Ta hand om dig därute i världen.
Jag upplever att vår planet befinner sig i ett stort kaos och det blir inte bättre av idioter som Donald Trump! Jag får rysningar av att tänka på det…
På återläsande! Tack för uppmärksamheten!
Väl Mött / Arthur
Vad har du gjort, med alla delarna ur ett liv?
Vardagliga Anteckningar... 