En dikt att avnjuta mot kvällen..? Väl Mött…

12583798_10206946983327768_6137928_nNu vilar jag mot hans vackra hud.
Vilande mot hans kropp.
Mjuk, fin och trygg.
Mina händer känner, letar, bekräftar
och berättar i tysthet; Älskade du. Älskade vän.
Denna morgon, separation.
Denna morgon, åtskildhet.
Lösgöra oss från varandra.
Våra sammanflätade fingrar,
ska få bo och vara, verka, på varsitt håll.
Separera ett från två. Subtrahera.
Jag saknar honom redan.

~Arthur~

 

Prosa i fri-lyrik/dikt-form. "Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet". / Arthur

Vill du? Orkar du?
Förlåt mig för min svaghet.
Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…

Min längtan brinner i kroppen. Mina rädslor skriker efter tystnad och ett lugnt rum, att få vila själen i. Ett rum av mjukaste sammet och i färger av ljusaste livgivande skogsgrönt.
I mitt hjärta vrålar kärleken och ensamheten i kör, och i ett crescendo, kräver de mer bränsle, mer av makten, för att inte förkolna och förvandlas till luft, damm och ånga.
Jag skakar av frustration, jag skälver av tårar och mina inre spöken viskar om oduglighet, smuts och oälskad.

Jag kan ge upp nu. Jag kan släppa taget! Det är jag som bestämmer! Jag avgör! Men… jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag… Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.

Kan någon endaste hjälpa mig att andas. Rädda min kropp, mina lungor, fylla dem med syre, frisk luft och låta bröstet höja sig uppåt och utåt, i ett livgivande andetag.
Det är tungt att andas, det är svårt att gå och ännu svårare att se och förstå morgondagen och, närmare i tiden, den kommande kvällen.
Jag är obrukbar, krackelerande, jag går sönder, blir en liten människa i sitt allra trasigaste tillstånd… Och du? 
Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.
Jag vill att du vaggar mig, skakar min kropp kärleksfullt och väcker mitt slumrande avståndstagande jag, till liv, på nytt, och till nya äventyr. 
Viska mitt namn kärleksfullt och fyllt av ömhet, intimitet och känsla. Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…
Vill du?
Orkar du? 
Förlåt mig för min svaghet…

Att leva i lögnen, bland tusen ögon som ser mig….
Det är för många ögon som beskådar. Det är för många hörselgångar, dit min röst kan tränga in. Det är så många munnar som vill tala och höras. Det finns så mycket ord och meningar, som aldrig når fram, ett virrvarr av satser och fraser, och de flesta av dem faller platt och livlöst till marken, o-lyssnade.
Hörde någon? Lyssnade någon?
Tyst, tyst som snö faller de, om ingen hörsammar dem, om ingen lyssnar efter dem, om ingen känner deras kyla.
På min hud faller de, och smälter.
Alla dessa ord som förlorar mening och syfte, för att ingen hör, ser eller lyssnar.

Som fastnaglad vid golvet, fjättrad och bunden, vid den undre gränsen av livet och världen, befinner jag mig och i en enda utandning, är jag förlorad och hopplöst o-räddad.

Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.
Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…
Vill du?
Orkar du?

…Förlåt mig för min svaghet.

/ Arthur 

God Morgon… Jag lever, finns till… En ängel tog emot min hand, så nu dansar jag inte ensam. Dansar inte ensam, dessa tidiga morgontimmar.

Jag lever, finns till…
En ängel tog emot min hand, så nu dansar jag inte ensam.
Dansar inte ensam, dessa tidiga morgontimmar.

Det är mörkt i lägenheten. Tystnad.
Tyst. Stillsamt. Sinnesro.
Små gråvita tussar av damm, virvlar upp kring mina fötter.
Änglars kvarglömda tofflor, över mina golv. Dammtussar.
Mitt ordningsammaste jag tillåter änglars efterlämnade spår att virvla runt, leka lätt, runt mina fötter som i dans.
Änglar besöker mig. Du är en av dem, en av dessa med blodrött hjärta.
På besök i mitt liv. I min vrå av världen.
Går försiktigt över golv och mattor, för att inte störa lugnet. Barfota.

Smyger tyst, tyst.
Ett glas vatten i köket, botar muntorrhet, som om jag talat för mycket.
Säger inte mycket numer, har inget av vikt att delge.
Har talat för mycket om sorg, vemod och saknad.
Jag har berättat om tyngden, som besitter mitt hjärtas mitt och medelpunkt.
Mina ord har fallit ur min mun, som vatten, pärlor och svärta.
Mina ord har tystnat. Jag har tappat lusten. Jag har inte orken kvar.
Torr i munnen, torr i halsen. Muntorrhet, gav orden mig.

Ett glas vatten, vidare tillbaka mot värmen i sängen.
Mitt jag bor i ett vakuum. Mitt jag lever i en glasburk med lock. Ett lock utan andningshål.
Hjärtat längtar, väntar och vill. Vill och saknar smek, ömhet och värme.
Min person, vågar inte, innehar inte mod nog, att möta brinnande hjärtan.
Ett blodrött hjärta, för mig. Igen…

Skärvor av liv, återfinns i mina rum.
Vill foga dem samman, till en helhet och ett jag.
Samlar samman delar och bitar, i min famn. Pressar dem hårt tillsammans, som om jag skulle få bitarna att smälta samman.
Skördar delar av glas, liv, likt söta frukter i en sommarträdgård.
Och jag ska sammanfoga detta splittrade, trasiga liv och älska igen.
Ett helt och komplett jag, ska jag skapa, med helhet och sammanhang.
Hel, helhet och samlad. Jag, ett nav och mitt. Ett liv och levande!

Trevande, famlande och fumlande, ner mellan varma vita lakan.
Kryper ner mellan varmt, vitt bomull och vilar. Mörkret omsluter mig.
Blundar. Sluter mina bruna ögon.
Det är ännu mörkt. Det är ännu tidigt.
Stillsamhet, sinnesro och lugn, delar dygnets tidiga timmar.
Vilar mellan varma lakan och tänker att, jag finns.

Jag lever, finns till…
En ängel tog emot min hand, så nu dansar jag inte ensam.
Dansar inte ensam, dessa tidiga morgontimmar.

Väl Mött / Arthur