Denna morgon… Låt oss börja den med Kärleken… 1:a Korinthierbrevet 13:4-8. Väl Mött / Arthur

Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten,
Inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande,
Inte självisk, den brusar inte upp,
Den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten,
Men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
Allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig

1:a Korinthierbrevet 13:4-8

En dikt under färden mot sen eftermiddag och kväll? "Begravningsblues" av Wystan Hugh Auden, (1907-1973) och i svensk tolkning av, Bengt Jangfeldt. Väl Mött / Arthur

                       

Begravningsblues 

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: ”Han är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

/ Wystan Hugh Auden, (1907-1973) och i svensk tolkning av, Bengt Jangfeldt. 

Kärleksbrevet till min Älskade… "Jag älskar dig. Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå"…

Jag älskar dig. Kan jag säga det för ofta?
Jag älskar dig.
Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå…
Jag. Älskar. Dig!

Aldrig tänkte jag, att mitt hjärta återigen skulle längta och slå i takt, men en annan människas.
Aldrig trodde jag, att jag igen, skulle få älska huden, ögonen, händerna och kroppen hos en annan människa.
Men så är det! Så blev det!

En aldrig mättande hunger efter ditt skratt, din humor och ditt glada, positiva jag, som lyfter mig upp och ut ur ensamheten och vanmakten.
Min kropp längtar oerhört och alltid efter din, oåterkalleligt och ständigt! Din kropp som för mig är livgivande och kärleksnäringen ingen annan givit mig på länge… länge!

Jag viskar tyst; ”Jag älskar dig”.
Min kropp vilar vid din. Jag smeker din arm och frågar tyst, så att ingen annan än väggarna hör; ”Älskar du mig”?
Jag skriver mitt namn över din rygg, lyssnar till dina andetag och din sovande suckar.
Mitt osynliga namn, på din vackra ryggtavla, marker det vi båda vet, du är min, min, min…
Våra kroppar, är som två pusselbitar, vars passform är så precist, till natten när vi ska sova.
Konvex och konkav.
Tätt, tätt, tillsammans, somnar vi och jag vilar bakom din trygga, varma kropp.
Mina ben kring dina och mina händer vilande mot din axel och skuldra.

Jag älskar dig. Förstår du innebörden? Förstår du storheten?

Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå…
Jag. Älskar. Dig!
Ibland när du går, faller jag sönder av längtan, innan du ens hunnit ner på gatan.
Jag brukar stå på balkongen och se efter dig, för du är för mig det allra vackraste.

Din kala hjässa, som mina händer och fingrar kan smeka och leka tafatt över, är min egen lekplats, och kärleksfullt älskar jag det!
Jag älskar dig! Kan jag säga det för ofta?

Jag låter händerna jaga varandra, så som jag jagar dig ibland, i mina drömmar och fantasier.
Jag letar, söker, leker tafatt med dig och vi båda skrattar högt, ljudligt och från hjärtats rot.
Jag älskar dig, för att du får mig att skratta, även då livet är hårt, kargt och stenigt.
Jag älskar dig, för att du älskar mig och för att du alltid vill lite till, och lite till, även i motvind.

Om jag kunde beskriva den sprängande, brinnande, skrikande kärlekstörsten, som bebor mitt bröst, när jag vet att vi ska vara skilda åt och på varsitt håll, då skulle du svara mig med dina armar, din famn, dina läppar och viska tyst; ”Min älskade, min älskade”….
Men det är min hemlighet, min saga och mitt mysterium.

Ibland vill jag komma dig så nära, så nära, att jag önskar krypa in i dig, lyssna till dina tankar och funderingar.
Jag vill höra blodet rusa fram, i dina vener och artärer!
Jag vill bosätta mig i magtrakten kring din bukhåla, för att där sprida värme, kärlek, passion och glädje!
Jag vill kunna smeka ditt hjärta, lyssna till dess regelbundna slag och tänka i takt, min, min, min…
Jag älskar dig! Kan jag säga det för ofta?

Jag andas ditt syre och du min luft.
Jag bjuder dig på mina kyssar och håller din hand i min, och tänker att aldrig, aldrig, har jag upplevt det här förut.

Jag älskar dig långt ut i vintergatan och tillbaka.
Jag älskar dig från jorden och upp mot månen, i tur och retur. Om jag kunde, skulle jag plocka månstenar, samla nävar av sand och ge dig som gåva, när du minst förväntar dig det.
Om jag kunde, skulle jag bjuda dig på en resa mellan stjärnorna och döpa flera av dem, efter alla dina jordiska namn.

Jag vill bjuda dig på tidig morgonfrukost i soluppgången, på en äng av sommarblommor i gult, rött och brinnande orange! Jag önskar att få viska i ditt öra om evigheten, kärleken, du och jag!
Du och jag, som är ett vi.
Två som är ett, en enhetlighet!
Två, som i tvåsamhet.
Två, som är du och jag.

Jag älskar dig! Kan jag säga det för ofta?
Jag älskar dig!
Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå…
Jag. Älskar. Dig!

Din man och bästa vän / Arthur