Älska mig, vrålade kroppen. Se mig, skrek den inre kärleksnöden. Hör mig och tyck om mig, grät pojken som inte fick gråta.

Pojkar ska inte gråta. Pojken som inte fick gråta… Pojkar ska bli stora och starka, leka med bilar. Jag ville inte! Jag grät ofta, mycket och jag ville inte bli stor och stark! Jag lekte definitivt inte med bilar!

Jag minns protesterna. Det blev påföljder av sådant. Din vilja växer i skogen, sa de vuxna och min självkänsla var lägre än det lägsta. Om jag ville och önskade någonting, Din vilja växer i skogen.
Pojkar gråter inte! Sluta gråta! Jag ger dig orsaker att gråta.
Pojken som inte fick gråta…

Älska mig, vrålade kroppen. Se mig, skrek den inre kärleksnöden. Hör mig och tyck om mig, grät pojken som inte fick gråta. Det blev repressalier för sådant!

Även små gråt-lösa pojkar växer upp.
Ofta växer de upp i en desillusion av vad som är manlighet, vad som är stort och starkt. Ofta växer pojkar med ogråtna tårar upp med luftslott som inte existerar och inte finns. De bor i en världsavskildhet och de tror att män är på ett visst sätt, agerar på ett annat och håller käften när sorgen, kärleken och rädslan tränger på! Och de där tårarna, den låga självkänslan och den där rädslan, blir till destruktivitet och ett omättat sökande efter bekräftelse! En önskan om att få duga och vara med, precis som den de är och exakt så som de vill vara.
Det blir mycket ömhetstörst av sådant där. Att pojkar inte får gråta.
Pojkar som gråter blir inte heller tröstade! Pojkar ska inte gråta och då tröstar man dem inte, de ska härdas och bli stora och tuffa! Och de får inte heller sitta i famnen på någon vuxen, för tröst, värme och kärlek, pojkar behöver inte sådant! Forma stenen stor och stark och marmor-lik, inga känslor och bit ihop…
Det blir ett kärlekssökande av sådant. Kärleksnöd, ömhetstörst och otröstade pojkar blir än mer förvirrade och sorgsna som vuxna. Och de söker, önskar, vill och försöker, att finna någonting, som kan fylla den själsliga saknaden som gapar så stort; Kärleken.

Pojken som inte fick gråta… Pojkar gråter inte.

Det blir oerhört mycket ohanterligheter, destruktivitet och ett ständigt sökande efter det som inte finns, av sådana där lögner och dumheter. 

Kärlek och självrespekt. Ja, det fanns ju aldrig där ifrån början, så sökandet tar sig uttryck i sprit och missbruk av andra droger. Bland annat…
Fyll på, fyll på och tysta det som vrålar i själen! Mer och mer och tig ihjäl kärleksnöden! Män ska vara karlar och män ska vara John Wayne. 

Jag tror på det sociala arvet. Det kärlekslösa blir till missbruk, självförstörande och i slutändan beroende och maktlöshet. Döden.

I min strävan efter ett bra och fint liv, som är stadigt, tryggt och totalt drogfritt, har jag kommit underfund med att de sociala arvet har spelat stor roll för mig. Och det spelar stor roll för mig fortfarande. Jag lärde mig tidigt att pojkar som gråter får stryk. Grabbar som visar känslor är kärringar och mesar. Pojkar som inte vill leka med bilar, pistoler eller Cowboy och indian, får inte vara med och får heller inte vara delaktiga. 

Män är tysta, stora och starka. Män gråter inte, förlåter aldrig och biter samman. Kalla, känslolösa och med stenkroppar och själar som står emot känslor och skörhet.

Själv är jag på jakt numer! Jag måste finna den där källan till självmedvetenhet och självaktning för att kunna bejaka och acceptera mig själv! Bara låta min person vara den det är och kunna säga; Det här är jag! Stolt som fan! Kalla mig kärring och Knytt, om du vill, men det här är jag!
Jag börjar där, med en skattjakt och att gå ut och leta reda på min kärleksfulla själ-medvetenhet och min jagkänsla!

Skattjakt. Sökande. Letande.
Pojken som inte fick gråta. Pojkar gråter inte!
Han gråter hur mycket som helst… Och han får det! 

Han är en förbannad jävla kärring, han har lärt sig det!

Men han älskar kärringar, kvinnor, känslor och att vara själsligt överflödig och han får det… Hur mycket som helst!

Tack för ordet! 

/ Arthur 

Jag har haft svårt för att stilla mina tankar under natten. Jag har inte haft några terapisamtal på en tid. Det märks och det känns. Jag vill komma igång och jag vill få känna mening och mål…

05.00. God morgon världen. Det är Lördag.

Som alltid är det starkt svart kaffe, jag, min man och två katter.

Denna morgonen var det svårt att komma ur sängen. Jag har haft svårt för att stilla mina tankar under natten. Det har varit märkligt mycket på gång i mitt huvud!

Ja, och sedan är det ju den här segdragna förkylningen, som inte vill gå över. Jag hostar ordentligt när jag lägger mig ner och jag blir rädd och oroad att jag ska väcka den andra hälften i den här kärlekshistorien. Han behöver sova ordentligt. Han arbetar. Inte jag, just nu!
Jag klev upp flera gånger i natt, för att jag väsnades så hemskt och för att jag tänker för mycket. Får inte ro. Får inte lugn. Det blir inte tyst!
Jag blir ibland orolig, vilket är många år sedan det skedde nu i och för sig, att jag ska kliva i i någon typ av ”mani” och inte alls få ro.
Men å andra sidan… Den typen av ”manier” jag haft tidigare i mitt liv, har alltid varit i kölvattnet av ”fester” och missbruk! Men, man kan aldrig veta hur saker och ting kommer att te sig och det skulle mycket väl kunna bli en snurrande spiral av tankar, inte kunna slappna av och funderingar, som ebbar ut i ett mer ”vaket” tillstånd…
Det önskar vi inte! Det är nog ändå…

11.00 Jag har inte haft några terapisamtal på en tid. Det märks och det känns. Mina samtal är viktiga för mig och det utgör en stor del av mitt mående.
Jag behöver dessa samtal för att hålla mina tankar, sunda funderingar och attityder fräscha och uppdaterade så att säga, och för att hålla hela mitt psyke på banan. Det är så viktigt.
När jag inte hade någon att samtala med tidigare under hösten, gick Jobbtorg Resurs in med en terapeut. Och nu väntar jag på nästa remissvar och därför har jag inte haft mina regelbundna samtal. Det märks, upplever jag och det känns i hela kroppen…
Funderingarna blir fler och mer och de verktyg som vi hela tiden talar om under mina terapitimmar, och de olika tillvägagångssätt jag har, glöms bort på någotvis och jag känner själv att det är en färskvara och behöver uppdateras för att ligga främst i pannloben.

Snart har jag, med lite tur, detta på plats igen och även nya rutiner med sysselsättning och meningsfulla aktiviteter.
Jag ser fram emot det, även om det känns lite oroväckande och nervöst! Men jösses vad jag behöver det! Jag vill komma igång och jag vill få känna mening och mål igen.
Jag kan inte för mitt liv begripa hur jag och mitt liv har blivit, med denna ständiga trötthet och dessa tyngda tankar på livets meningslöshet och komplexitet. Jag som alltid var så aktiv, ”duktig” och ”på”, har blivit så sårbar, så nedstämd och fullständigt lättpåverkad av livets alla taggar, törnen och fallgropar.
Jag upprepar det en god vän sa till mig för lite sedan; ”Det är fanimej inte enkelt att leva”!

På återläsande under dagen. Jag återkommer.
Jag funderar och grubblar mycket, just nu, över manlighet och män. Jag tänker en del på definitionen av manligt, ”ur-mannen” och på hur min uppväxts attityder har färgat och format mig. Jag håller på och skriver ett inlägg om det och jag ägnar en del tid till detta, så jag återkommer förmodligen senare…
Min bild av manlighet är förbannat snedvriden och djupt rotad i min person. Jag tror att det kan vara bra att skriva om det, bjuda på det och ventilera det, med dig…

Ta hand om dig och Väl Mött / Arthur

Tack för ordet! 

Denna morgon… Låt oss börja den med Kärleken… 1:a Korinthierbrevet 13:4-8. Väl Mött / Arthur

Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten,
Inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande,
Inte självisk, den brusar inte upp,
Den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten,
Men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
Allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig

1:a Korinthierbrevet 13:4-8