Jag ska träffa min terapeut idag! En av mina förälskelser! Det är en rolig, trygg och insiktsfull kvinna. Socialförvaltningen bryr sig inte längre! Känslan av avhumanisering har inte varit större, känner jag. Min kärlek… Han, precis som jag, behöver få vara ensam och ifred…

Vår katt Myran, eller Doris, ibland Snurran… Oerhört älskvärd och egensinnig…

Jag vaknade tidigt i morse! Tittade lite på teve och drack mitt kaffe. Tände ljus och bad till det oförklarliga och alla de som ”surrar” runt i livets utkanter.

Funderade på lite av varje och drack en kopp kaffe till…

Ägnade lite tid till katterna och insåg att de inte alls var intresserade av mig…
Har sagt det så många gånger tidigare, men mina katter är min räddning och en stor del av mitt positiva mående! De är absolut den bästa medicinen! Alla med mental ohälsa borde på något sätt ha tillgång till djur!
Och utan dem, så vet jag inte om jag hade fungerat…
En av dessa härliga trasor är ytterst sensitiv och kryper gärna upp i famnen och vill vara nära, nära…
Leva utan djur!? Omöjlighet! Jag är så tacksam för dem! Djur är älskvärda, villkorslösa i sin kärlek och närhet och det gör ingenting hur man mår, ser ut eller är, för de älskar en ändå!
Nå… Nog om det…

Jag ska träffa min terapeut idag! En av mina förälskelser! Det är en rolig, trygg och insiktsfull kvinna. Ibland kliver hon utanför professionalismens ramar och det gör henne så genuin och speciell! Uppskattar våra samtal och jag tycker mycket om hennes värme, glöd och entusiasm. Men snart ska även detta avslutas, då andra ska ta över och hjälpa mig vidare i tillvaron.
Det är som tidigare skrivet, Socialpsykiatrin som kopplas in nu och med det är de ny människor, nya kontakter och ny uppgifter för mig att börja ta itu med. De som tidigare hjälpt mig tillrätta, ska avslutas och allting blir nytt. Igen!
Men det ska bli skönt, för Vuxenenheten på Socialförvaltningen bryr sig inte längre. Det finns ingen som helst kommunikation oss emellan och känslan av avhumanisering har inte varit större, känner jag. Jag har alltid upplevt att jag, och många med mig som snurrar runt inom Socialförvaltningen, inte har något som helst existensberättigande och att vi ”bara” blir en arbetsuppgift för dem som arbetar på Stadsdelarna. Jag öskar bara att bli sedd och lyssnad till! ”Se mig”!
De kräver storheter och prestationer av oss som behöver deras hjälp och bistånd, men de kan inte på enklaste vis försöka att möta oss på en mänsklig nivå. Det räcker med så lite, ett kort mejl till exempel, där mitt väl och ve efterfrågas och kanske en fråga om hur det är och hur det går. Det finns inte tid till det, säger socialassistenterna, men det skulle ta dem två minuter att få iväg en hälsning och en förfrågan om hur det är, hur det går och om allt är okej? Det är när något krävs av mig, när något skall återbetalas, i form av pengar, eller när de önskar bekräftelse på olika åtaganden som man gör, har gjort eller ibland missat att göra, som de hörs av! När något blir fel eller när någonting måste rättas till, då vill de ha kontakt och hör av sig! 

De mänskliga och bara enkelt schyssta försvinner och kvar blir jag med mitt personnummer och mina diarienummer i deras dokumentation. Det mest primära, som att någon bryr sig om och genuint gör en förfrågan, försvinner och alla ”gör bara sitt jobb”…
Det är obehagligt, faktiskt och jag har vid flera tillfällen framfört detta, men ingenting händer… ”Ni kan ju i alla fall fråga hur jag mår”..! 

Från det ena till det andra…
Vi har en lång ledig helg framför oss, jag, kärleken och de två pälsmonstren. Det ska bli skönt! Planen ser ut att vara film, kreativitet och kärlek.
Det som är bra, idag, är att min partner och man får egentid, emedan jag själv är ute på äventyr! Det är bra för honom, han behöver det. Han, precis som jag, behöver få vara ensam och ifred.

På återläsande under dagen, hoppas jag…
Jag har en del funderingar av tyngd att dela med mig av, men tänkte att jag skriver ner dem när jag haft mitt samtal med min terapeut. Det är som vanligt tankar om livet, att leva och rädslorna inför framtiden…

Ta hand om dig där ute i verkligheten och var schysst emot varann… Vi behöver verkligen det i dessa skrämmande och obehagliga tider… Och däri bor en del av mina rädslor.

Väl Mött / Arthur 

Och så funderade jag över min nyvunna skatt. Min kärlek och min härliga man. Jag ägnar en del tankar kring mina mediciner… Jag kom på… En insikt kanske!? Jag är faktiskt mindre bra på att förmedla känslor…

Med tanke på gårdagen… 

Och livet fortsätter, det gör det, oavsett…

Min mans död höll på att kosta mig mitt eget liv och jag vet att han inte hade uppskattat att dela utrymmet, var han nu är, tillsammans med mig redan nu, ja eller då, när jag levde livet som allra sämst….

Han får vara ifred ett tag till.

Jag har lite mer liv att avnjuta. Drogfri!

Och så funderade jag över min nyvunna skatt. Min kärlek och min härliga man.

Med ett skratt kan jag konstatera att det är tur, för mig, att andra män inte vet om hur härlig, mysig och tillmötesgående positiv han är, för då fann han snart en väldigt mycket trevligare livspartner. Jag är utbytbar, vet du’…

Skämt och sido, han är utsökt, insiktsfull och en glänsande personlighet och det är mina skyddsänglars förtjänst att jag mött just honom. Det  är ingen tillfällighet, inte alls och jag vet med säkerhet att min numera bortgångne livskamrat har varit med och arrangerat detta möte.

Mina skyddsänglar, som är de jag älskat, uppskattat och de som betytt så mycket för mig, men som inte längre är med oss fysiskt på vår planet… De är med hela tiden. Kanske att de går i skift? Men de är där…

Jag ägnar en del tankar kring mina mediciner och vad de är tänkt att de ska göra för mig.

Jag tänker som så, att det kommer aldrig att finnas en medicin som kan rädda mig undan mitt mående och inte heller ”bota” mina depressioner. Det kommer endast att finnas mediciner som kan vara en krycka och en hjälp på vägen genom mina svårigheter, men det måste väl ändå ge ett bättre resultat än vad de ger mig idag?

Somligt ska ta tid och annat ska få lägga sig tillrätta, innan man kan ”utvärdera” resultaten och se över om det är någonting som skall ändras och förbättras, men ibland blir det mest uppgivenhet hos mig. Det tycks inte fungera, medicineringen. Och för övrigt är biverkningarna inte alls övergående i vissa fall, utan hänger kvar i den fysiska kroppen och även i psyket…

Och jag tänker då… Ska man avsluta medicinerna och försöka med fortsatt terapi och fortsatta samtal, för att reda upp och reda ut tillvaron utan dessa preparat? Eller ska man, eller jag i det här fallet, fortsätta att peta i mina farmaceutika för att det ”kanske” ger resultat i ett längre perspektiv?

Och om jag nu ätit dessa piller i snart fem månader, torde det inte då ha uppvisat de resultat som jag själv och min omgivning önskar att de ska ge?

Den absolut bästa medicinen i världen! Husdjur och i detta fallet vår katt, Katten Tanten, eller Tussen!

Jag är oerhört trött på att inte få ett ordentligt liv och en tillvaro som flyter på.

Somliga dagar, som i början på den här veckan, blev jag kvar i sängen och var total orkeslös. Det händer att jag gör saker ändå, för att det krävs av mig och för att alla andra tycker att det är bra för min person, men ibland blir det bara för mycket och det blir återhämtning några dagar i sträck…

Vem önskar att ha sitt liv så? Jag vill så mycket, men får ingenting gjort…

I min morgonbön, denna Torsdagsmorgon, bad jag för min egen del och jag bad om kärlek, värme och glöd inför livet och inför att vara levande.

Jag har ständigt en känsla av att jag ”vill upp, ut och kunna röra på mig”! Jag känner mig instängd och inlåst! Jag vill kunna andas, leva och vara aktivt med i tillvaron… Själen vill leva, men är instängd i kroppen! Kan du förstå känslan? Kan du förstå min frustration? Jag vill, vill och vill, men orkar inte, vill sova och känner att det ändå kan kvitta.

Slutsatsen är och blir, ska jag lägga ner all medicinering, som ändå inte tycks ge mig det resultat och det stöd jag önskar, eller ska jag fortsätta och hoppas att de kanske hjälper mig om ytterligare några månader?

Jag tänker allvarligt över saken och kanske samtalar jag med någon som vet hur ”farligt” det kan vara för mig, att hoppa av dessa preparat…

Jag måste ju för sjutton få stabilitet och bärighet i mitt liv!

Från det ena till det andra… Jag kom på… En insikt kanske!?
Jag är faktiskt mindre bra på att förmedla känslor, hur jag mår och vad jag önskar. Jag är ganska bra på att skrivna ner mina tankar, funderingar och grubblerier kring mitt känsloliv, i ren text, men jag är i ärlighetens namn mindre bra på att tala om det som rör mitt mentala jag!

Jag är undvikande och talar inte gärna om det med dem som verkligen behöver veta!

Och ändå vill jag att de ska se, förstå och höra mig, som om mina vänner och min man skulle vara tankeläsare och kunna läsa av mig som en text i en bok! Det är som om jag tror att alla runtomkring mig känner mig så pass väl, att jag inte ska behöva tala om det.

För övrigt orkar jag inte prata alla gånger heller och jag vill inte ”störa” dem som står mig närmast med mitt ”Skit”…

Och märkligt nog så förväntar jag mig ändå att de ska veta, känna in och kunna telepatiskt förstå hur jag mår…

Jag ska bättre mig! Jag ska bli bättre på det där… Dessutom upptäckte jag här om dagen, i ett samtal med min blivande man och bästa vän, att jag har fullt stöd ifrån honom och att tala om mitt själsliv inte alls besvärar eller blir påträngande! Jag måste påminna mig om det!

Nå väl… Snurrigt blev detta inlägg… Lite här, någon tanke där och så tillbaka till närhet, nuet och att vara…

Tack för din uppmärksamhet och för att du tar dig tid!

På återhörande och återläsande!

Ta hand om dig…

Väl Mött / Arthur 

Patienter som skrivs ut från långvarig vård och behandling, hamnar de ofta direkt ut på gatan, eller på olika härbärgen och stödboenden. De är förlorade. De är förlorarna! De är de bortglömda…

Foto; Per Lundström. Per Lundströms’s Fotoblogg.

Detta är ett av de längst inlägg jag lyckats med att åstadkomma. Tror jag?
Vem orkar läsa, säger min man och bästa vän…
Jag hoppas att du vill ta dig tid att läsa…

Det är obehagligt.
Jag blir lite rädd och jag känner att jag har en sådan tur, ändå, som fått hjälp, stöd och att jag har människor omkring mig som ger mig stöttning och tror på mig.

Jag har läst några artiklar om psykiskt sjuka kvinnor och män, under förmiddagen.
Jag kände mig ”nödbedd” och att kolla upp saken och ”läsa på” om det, för att veta vad jag talar om.
Mina funderingar kring det här, kommer sig av en kommentar jag fick härom dagen när jag skrev om hemlöshet, missbrukare och huruvida de väljer att fortsätta missbruka eller be om hjälp av samhället och Socialförvaltningen.
Jag börjar få insikt och mer ”kött på benen”… Jag begriper ju…
Och jag blir både förbannad och ledsen…
För de som hamnar utanför hela systemet, samhället, är de som lider av svåra psykiska sjukdomar. De som är bortglömda, de som samhället totalt har misslyckats med att hjälpa och ta om hand, på bästa sätt!

Jag läste en artikel om det här i morse, som bottnade i en rapport från 2014 och som framtagits i Malmöstad. 
Problemet som ofta uppstår är att många av de som är riktigt sjuka, tappar bort vardagliga sysslor och glömmer sig, tänker inte på att betala räkningar, ta hand om tvätten, städa och även glömmer att betala hyran och att sköta sin hygien.
De hamnar hos Kronofogden med hyresskulder, och obetalda räkningar på hög.
Blir det intagna på psyk, vilket inte heller sker allt för ofta, saknas vårdplaner och strategier för hur man ska hjälpa dessa människor tillrätta, när de väl lämnar vårdinrättningarna.
Socialförvaltningen kopplas sällan in i det här läget och samhällets resurser saknar vattentäta skyddsnät för dessa patienter… Och innan Socialförvaltningen är kontaktade och hinner agera, så har det hunnit rinna mycket vatten under broarna.

En kommunalpolitiker i Malmö hävdade bestämt att man inte lämnar någon vind för våg och att man gör allt för att ha uppföljningar och vårdplaneringar för dessa människor. Problemet som ofta uppstår är kommunikationen mellan patienten och vårdgivarna.
De som är riktigt mentalt sjuka har svårt att uttrycka sig och berätta vad det är som felar, och somliga har ingen diagnos och det finns nästan aldrig någon från Socialtjänsten som kan vara medlare och ett stöd/extra öra för patienten.
Det finns inte personal.
Det är högt tryck på Psykiatrin och Socialnämnderna hinner inte med.
I samband med alla dessa problem, börjar många psykiskt sjuka självmedicinera för att stå ut och då försvinner de snabbt, i mängden, av alla andra hemlösa och missbrukande beroende.

Och jag fick även veta att dessa människor, som är så pass sjuka att de inte kan sköta sig själva, tappar kontakten med anhöriga och ”försvinner”.
Socialförvaltningen, Psykiatrin och samhällets olika resurser räcker inte till och det finns många ideella organisationer som försöker att bistå med hjälp, stöd och reda ut alla de problem som uppstår för den sjuka patienten, men de räcker inte heller.

Bland det värsta jag läste var att när patienter skrivs ut från långvarig vård och behandling, hamnar de ofta direkt ut på gatan, eller på olika härbärgen och stödboenden. Ofta har de blivit vräkta och saknar bostad.
Och jag vet ju av egen erfarenhet att den här typen av boenden många gånger inhyser missbrukare och människor med beroendeproblematik.
Där har inte psykiskt sjuka någon som helst chans att får hjälp, hävda sig och få tillgång till de ”Boendestöd” som så ofta hänvisas till, för människor med kraftig mental ohälsa. De har ingenting på dessa boenden att göra!
Och om du inte har en egen bostad, kan du inte heller få hjälp av Socialförvaltningens Boendestödjare och inte heller av Psykiatrins mentalvård. Det blir oerhört svårt att få kontakt med de sjuka, om de inte har en fast adress och dessutom tappat kontakten med anhöriga och med sina ”rötter”.
Många patienter dör i förtid ute på gatan.
Många blir aggressiva och rent farliga, eftersom förvirringen, sorgen och oförståelsen tar över och blir fullständigt ohanterlig.

Jag tänker på mig själv och min situation inom Psykiatrin och Socialförvaltningen, hur jag slussats runt och hur ingen vill ta ansvar för att hjälpa mig tillrätta.
Med mina missbruksproblem och alla turer i Beroendevården, så vill inte Psykiatrin ta ansvar och inte heller hjälpa mig.
I mitt fall blev jag hela tiden tillbakaremitterad till Beroendevården, eftersom Psykiatrin hävdar att det är där jag hör hemma.
Problemet för mig är ju att jag är färdigbehandlad inom Missbrukarvården och då är det Psykiatrin som skall ta över, förutsatt att man har en diagnos och behöver hjälp med vidarevård, medicinering och enskilda samtal.
Och Betänk då om du är djupt deprimerad, har en svårare psykisk ”åkomma”, är förvirrad, förbannad och ledsen och dessutom dragit på dig ett större missbruksproblem för att alls kunna hantera livet, då hamnar man snabbt mellan stolarna och ingen vill ta ansvaret.
Det blir svårt utan vårdplaner, utan större inblandning av Socialförvaltningen och avsaknaden av anhöriga.

Av egen erfarenhet vet jag att först, om du har missbruksproblem, så måste du ha varit nykter, hel och ren, i sex månader för att en utredning skall kunna påbörjas för eventuella diagnoser.
Sedan måste det passera sex månader till, drygt, för att du skall kunna anses som färdigbehandlad inom Beroendevården, då anses missbruket nämligen ha hamnat i stadiet av ”remission”, det vill säga utan symptom och beroendeproblematiken ligger vilande och i dvala.
Först då kan de remittera dig till Psykiatrin och där faller man mellan stolarna igen, eftersom Psykiatrin inte vill ha med missbrukare att göra och de envist hävdar att missbrukare tillhör missbrukarenheten!
Det är mycket prestige och stolthet i det där, vid Psykiatrin!

Detta skedde i mitt fall och med mina diagnoser, och då räknas ändå inte jag till dem som har verkligt tunga psykiska problem och ändå händer detta gång efter annan för min egen del!
Men… Jag kan fortfarande hävda mig!
Jag kan fortfarande överklaga och ställa till ett jäkla liv, för att få rätt och för att få del av den vård som jag verkligen behöver!
Jag kan anmäla sjukvården till Patientnämnden och jag kan blanda in mina kontakter på Socialförvaltningen och be dem om hjälp, när jag själv inte orkar längre och inte vet var jag ska vägen… Jag har en partner och jag har några få vänner som ger stöd, tröst och hopp, de har inte alla!

Om du tänker till…
Vad sker med dem som lider av total psykisk ohälsa?
Vad sker med dem som inte kan, inte vet hur man gör och inte heller har möjlighet att ta reda på sina rättigheter?
Och vad sker med dessa patienter när det brister i gehör, vårdplaner och kontakter med samhällets olika resurser?
De är förlorade. De är förlorarna!
De är de bortglömda och de är dessa människor som du och jag förmodligen tror är knarkare och alkoholister i parkerna och vid tunnelbanan.
De försvinner i mängden av alla andra vilsna själar!

Var det bra att stänga ner alla permanenta gruppboenden och större anstalter som Långbro Sjukhus, för att intentionen var att alla ska få möjlighet till egen bostad, egen vardag och få njuta av friheten som livet kan ge?
Tanken var ju fin och vacker, men det blev oerhört fel!
Problemen började nämligen uppstå, här i Stockholm bland annat, när politikerna beslutade att ge alla möjligheten till ett eget ”härligt liv” och stängde ner Beckomberga och Långbro i mitten på nittiotalet.
Men långt ifrån alla klarar av livet, så som du och jag! Långt ifrån alla som var inhysta på dessa anstalter, fixade livet och tillvaron!
Som en passus kan jag berätta, att när dessa lades ned, räknade man med, några år senare, att drygt tretusen människor mötte döden ganska snabbt, för att de inte klarade av vardagen, livet och tillvaron… Drygt tretusen psykiskt sjuka!

Jag vill be om ursäkt för att jag trampade på i mitt tidigare inlägg.
Jag ber om ursäkt för att jag inte var mer påläst…
Jag vill tacka dig som gjorde mig uppmärksam på problemet och jag känner en bedrövelse och en tyst förtvivlan för hur illa människor far i det här landet!

Men! Detta har fortfarande ingenting med dagens flyktingpolitik att göra.
Detta har ingenting med alla dessa som vårt land vill hjälpa! Alla de som är på flykt undan kriget och döden, och kostnaderna för densamma, har ingenting med Sveriges nedmonterade välfärd att göra!
Oavsett om nationalisterna hävdar motsatsen, så är inte de som är hemlösa och de som bor på gatan bortprioriterade på grund av kostnaderna för asylsökande! Förövrigt, är det inte märkligt att just de argumentet kommer i samband med alla de som behöver vår hjälp!? 
Problemet med Psykiatrin och vården uppstod redan för över tjugo år sedan och med den förskönade tanken att alla psykiskt sjuka skulle få möjlighet till ett eget liv, egen bostad och egen försörjning!
Samhället har misslyckats!
Samhället gjorde fel.
Politikerna var totalt ute och cyklade och ändå… Vem talar om detta? Vem tar ansvaret? Vem kan säga att ”vi gjorde fel”? Ingen?
Vi hjälper alla i vårt samhälle, men många kan inte be om hjälp! Många vet inte hur man gör! Men! Det har ingenting med dagens flyktingström att göra!
Punkt!

De är förlorade. De är förlorarna! De är de bortglömda och de är dessa människor som du och jag förmodligen tror är knarkare och alkoholister i parkerna och vid tunnelbanan.

tack för ordet!Väl Mött / Arthur 

• Tidigare inlägg på Bloggen; Ingen i det här landet behöver vara hemlös och bostadslös.