Tack och lov, behöver inte märkliga knölar på kroppen, vara farliga! Lättnad. I morgon är det möte på Psykiatrin Södra, vid Globen. Klockan elva. Jag ska träffa en läkare och en terapeut…

Bilder jag fotograferat under min sena kvällspromenad. Alby/Fittja…

Tack och lov, behöver inte märkliga knölar på kroppen, vara farliga! Lättnad. 
Det blir en remiss för
ultraljud för min man och kärlek, bara ”utfall att!… Tacksamt. Vi kan båda två släppa det där en tid… Andas!

Vi tog en kort promenad genom Söder och mötte upp min mans goda vänner från Indonesien. 
Det är på besök i några veckor. Kaffe och sedan en tur till Apoteket och sedan hem för att vila…

Bilder på naturen i Alby/Fittja.

Jag somnade omgående och sov i närmare två timmar. Luften gick ur mig efter läkarbesöket och sedan att möta upp vänner och prata, vara social och trevlig, var inte riktigt vad jag hade tänkt att min dag skulle innehålla, men så blev det i alla fall och jag blev dränerad på min energi.

Senare tog jag ensam en lång
kvällspromenad, med mig själv som sällskap och med hög härlig musik i öronen. Jag brukar försöka att hålla fokus på min omgivning, njuta och promenera i takt till musiken. 
Det brukade fungera bra som distraktion och för att undvika alla det negativa tankarna, som far igenom huvudet. 
Numer fungerar inte det och på vägen började jag gråta, igen, av uppgivenhet och för att… Ja, jag vet inte?
Det bor mycket sorg, rädsla och ilska i den här mannen. 
Jag satte mig på en bänk vid Fittja-viken, tittade på änderna i viken och grät en del av de där tårarna som behöver gråtas…
Det kändes ”spänstigare” och mjukare i själen, när jag väl begav mig av igen…

Änderna i Fittja-viken… Det var en varm och skön kväll…

I morgon är det möte på Psykiatrin Södra, vid Globen. Klockan elva. 
Jag ska träffa en läkare och en terapeut och jag bara oroar mig och är rädd för hur detta ska sluta. 
Jag vet att jag inte behöver vara orolig och ängslig redan nu, men scenariona kommer och min oro växer till sig. Jag hinner med att iscensätta mötet och jag hinner dramatisera det ganska bra, långt innan jag ska vara där, det går på automatik och det kickar alltid igång när jag som allra mest inte behöver det…
Dessutom har de här tankarna redan pågått i över en vecka… Slöseri med energi och tid, jag vet…
Det ska inte behöva vara så, att oro och rädsla ska ta så mycket plats och jag försöker att bara låta det vara, men, men… 

Var rädd om dig därute i natten och kvällen!
På återläsande i morgon. Njut natten och sov gott!

Väl Mött / Arthur

Tänkta tankar och grubblerier jag tankat… "Denna dagen, ett liv"… Vem var det som skrev det!? Strindberg!? Kärlek. Jag. Livet. Tvåsamhet och ödmjukhet. Tänk att få dela liv och tillvaro med en annan människa!? Jag är, eller har blivit med drogfriheten, osäker…

”Denna dagen, ett liv”…

Vem var det som skrev det!? Strindberg!?

Kärlek. Jag. Livet. Tvåsamhet och ödmjukhet. 

Tänk att få dela liv och tillvaro med en annan människa!? 

Det spelar ju ingen roll, egentligen, hur konstellationen ser ut, för det är kärlek oavsett. Och jag syftar naturligtvis på om det är samkönade relationer, eller heterosexuella förhållanden! 
Jag tänker ofta, vilket inte alltid är enkelt, men lev och låt leva! Alla får göra och vara som de vill, bara ingen blir skadad fysiskt eller mentalt!

Jag trodde nog, ärligt talat, att kärleksrelationen jag har nu skulle vara överseglad vid det här laget! 
Att jag återigen skulle vara ensam och dela vardagen med mig själv. 
Ensam! Men så är det inte! Jag har sällskap och vi är två! Eller… vi är faktiskt tre och ett gäng akvariefiskar!

Jag funderar ofta över hur det är möjligt att han vill vara med, att han är nyfiken och vill veta vad som händer och sker i mitt tillfrisknande! 
Han frågar gärna om min terapi, med min medicinering och även försöker han förstå vad som händer och sker med mitt mentala jag!
Jag säger inte att jag är ”svår”, men det har visat sig att mina funderingar är knepigare och mer komplexa än vad jag trodde från börja! En bra insikt! Faktiskt! 

Han, min fina kärlek, är mindre bra på att tala om, visa och bekräfta känslorna! Frågar du honom så stämmer inte det! Men min upplevelse… 
Jag försöker verkligen att se honom för den han är och acceptera att han inte önskar

prata om känslorna och känslolivet! Han kanske inte behöver det i så stor utsträckning som jag själv och jag får ju hjälp med det på andra håll.
Det finns ingenting som säger att hur jag är och fungerar är andra människors preferenser. Alla fungerar inte som jag gör, även om jag tror det ibland!
Och jag har insett vidden av min egocentrering. 
Jag, jag och jag! Absolut inte alltid och hela tiden, då vore jag odräglig, men ganska ofta och i mina känsloyttringar och i mina behov är det ofta jag som blir viktigast; ”Jag känner, jag upplever och jag behöver, varför kan inte du se mig, lyssna på mig och ge mig mer av det jag önskar”!
Det tål att tänka på faktiskt. 
Andra måste också få plats! 

Min terapeut sa att i tillfrisknandet och dess första tid, ja kanske de första åren, handlar det mycket om att se till sig själv, göra saker för sig själv och inse sin egen viktighet och plats i tillvaron. 
Naturligtvis på ett ödmjukt och respektfullt sätt. För återigen kan det bli fel och födas odräglighet ur det, men vikten av att tänka på sig själv och sina ”måsten” och det man själv mår bäst av är jätteviktigt, annars tappar man respekten för drogerna och vad de ställt till med genom livet! Jag har mina egna riktlinjer att hålla mig till och jag vet vad jag måste göra för att hålla mig hel, ren och drogfri.
Det får väl upplevas som egoism av dem som inte känner till sjukdomen, kriget och kampen som ofta är dagligen! 
Det här ska bara fungera! Och det blir gärna jag, jag, mig och mitt…

Jag är våldsamt förälskad. Fortfarande. Löjligt, bitvis…
Jag är oerhört rädd, ibland. 
Jag är ofta orolig och fundersam, men säger ingenting! 
Det behöver inte hela tiden ”pysa ut” och jag har dem och de som lyssnar och försöker att hjälpa mig på vägen! Reda ut, sortera och vara realistiska!
Jag klarar ju inte detta själv! 
Jag har mycket tankar och funderingar som gör mig trött och utmattad. 
Och, jag personligen blir bitvis trött på mig själv och den jag är…
Han pratar sällan om känslor. Han visar inte alltid, i alla fall väldigt sällan, att han älskar, uppskattar och tycker om mig. Jag tänker att hans yttringar är mer subtila och förfinade, och jag måste lära mig att se dem, förstå dem och inse att hans sätt är också ett sätt att visa kärlek!
Det måste vara okej det med! 
Jag måste lära om och inse att allting inte kommer att fungera till min fullständiga belåtenhet! Jag försöker att ha överseende och tänka på acceptans, och att jag faktiskt vet säkert att han älskar mig, så som jag honom! 
Men det innebär inte alls att det alltid fungerar! Jag är, eller har blivit med drogfriheten, osäker, behövande och lite svulten på ömhet och bekräftelse! 
Jag kan uppleva att jag vill så mycket, önskar ännu mer och jag tror inte, ärligt talat, att om jag så fick busslaster med ömhet och vackra kärleksfulla ord, skulle det hjälpa mig och få mig att bli nöjd och tacksam! 
Jag tror inte att mer av det ena, skulle dämpa det andra. 
Känner jag mig själv rätt, blir mitt ego och min självcentrering aldrig mättat! 
Mer, mer och mer…

Det jag rent konkret måste göra för att stärka självkänsla och tron på mig själv och mitt sunda förnuft, är att bekräfta, validera och uppskatta mig själv! 
Däri ligger problemet! Det är svårt! 
Jag har ingen ordentlig vana att göra det! Jag har ingen känsla för hur man gör. 
Det kommer, jag vet, men det är knepigt…
Det är väldigt märkligt hur det mänskliga sinnet fungerar! Det nya och insiktsfulla har en förmåga att ”gömma sig” och ”smita undan”, emedan det gamla invanda mönstret ”går igång” innan man ens hunnit reflektera över det!
Som jag skrivit tidigare, det är dags för attitydförändringar och på tiden att vara snällare emot mig själv och den jag är!
Hur det än är så är jag en ganska hygglig och schysst man!

Just i skrivande stund känner jag att jag upprepar mig, tjatar och skriver om samma saker!? 
Kanske är det på det viset, kanske inte! I alla fall så tror jag att det tål att upprepas! 
Det är inte lätt att lära om! 
Det är inte det enklaste att få det att fundera efter år av själv-dömande och tarvligheter emot sig själv. Det är så jäkla enkelt att leka filosof och verka medveten och insiktsfull, men i själva verket är det jättesvårt. 
I teorin och tanken fungerar det, men i praktiken..? Nej! Öva, tänka, skriva och öva igen. 
Jag har upptäckt att skriva är ett ypperligt sätt att hålla sig uppdaterad med nya kunskaper och dessutom att senare ha för att kunna gå tillbaka och läsa hur det var och vad man tänkte på, under vägen. Titta på Sanningar, vara realistisk, se insikter och ”problem”! Kanske också inse att man kommit en bit på vägen!?
Och oavsett hur det känns är det ofta att bara göra och ”gå på”, förr eller senare fäster det! Allt som inte är en vana och dagliga rutiner, blir ofta svårigheter och att gå emot sina gamla mönster kan ibland bli som att slåss emot väderkvarnar. Det bara vägrar att ge upp!

Ta hand om dig därute i världen, livet och verkligheten.
Lev och låt leva. En sak i taget och gör det enkelt!
Jag läste någonstans att livet är väldigt enkelt, det är bara människorna som gör det svårt och ohanterligt!
Och… Det var inte Strindberg som sa ” Denna dagen ett liv”. Det var/ är en författare och poet vid namn Thomas Thorild som var verksam under andra hälften av 1700-talet. Så nu vet vi det…

På Återläsande! Väl Mött Och tack för uppmärksamheten!
/ Arthur

Skrivna rader en kväll i Januari. Kärlek, älska och älskas. Igen, på nytt och föränderligt! Ett stycke prosa med dikt och lyrik känsla. Ett sammelsurium av ord, meningar och tydliga tecken på kärlekens heta förvirring! Tillägnad min man och bästa vän… Väl Mött / Janne Arthur

Älska och Älskad.
Kärleken och att vara två. Du och jag och hela härligheten! 
Universum och alla dess planeter!
Du och jag hand i hand, mot månen och solen och sedan landa tillsammans, bland lakan, filtar och kuddar. Drömmer drömmar och berättar om himlavalvet och lystrar till sömnens trygga susande, genom nattens mörka utanför.

Kramas, hålla handen, smeka hudens varma hinna och låta fingrarna leka över ryggen och ”Jag älskar dig”! 
Pussla med armar och ben inför nattens vila, kela med varandra och vara trygga.
Pratar lite, skrattar lite och ”Kyss mina hungriga läppar”!

Frukost, middag och sällskap framför teven. Elektroniska hjärnor och på utflykter i verkligheten.
Att älska så man går sönder, att längta så huden torkar och spricker och vänta, vara i förväntan och känna ”När, när ses vi”? 
När är det vi? När kan vi säga att det är vi, fullständigt, riktigt och rätt. ”Bara vi”?
Att få vara någons ende, att känna sig uppskattad, oersättlig och befinna sig i kärlekens sötma och ljuvlighet.

Gå på tå, inte störa och inte väcka till liv, när den andra hälften vilar. Den andra hälften i den här kärlekshistorien. 
Att tyst och försiktigt smeka kinden på den som betyder mest, utan att störa och väcka till liv tidigt, tidigt om morgonen i vintertid. 
Denna kärlekshistorien som är vackert inramad av två. 
Två själar och två vackra människor.
Inramningen som består av så mycket nytt, spännande, äventyrligt och fullständigt betagande.

Nybakat bröd tidiga morgnar, med smält smör och kryddstark lagrad ost. Kaffe och samtal. Förryckta skratt och ogenomtänkta inlägg och galna konversationer om livet, att leva och de som levde.
Alla dessa känslor som blir för mycket! Att älska och älskas.
Räds, rädd och orolig. Skrämd,skärrad och förfärligt nervöst. 
Ängslan, otålighet och väntan.

Läsa av, tolka, tro och veta. Vill och vill inte, och ”Snälla du, ta min hand, förlåt”!
Söka svar, efterlysa längtansfulla ögon och rädslan för att det blir för mycket, önskan  om mer och kräva det yttersta. ”Är jag det ende? Vem älskar mest”? 
Osäker, räddhågsen och ”Varför säger du så”?
Tvivlar, tvivel och tveka. Se mig, hör mig och bekräfta mig. 
Förlåt, men stör jag dig?
Har jag trasslat till ditt liv och din värld? Vad förväntade du dig? 
Smidighet, enkelhet och förälskelse med lätthet?
Att älskas, älska och vara två, är inte enkelt och självskrivet. 
Inget är för givet och ingenting är vad det ser ut att vara. 

Vilsna ibland och sökandes efter rätt och riktigt. 
Trygga, när vi funnit det som eftersöktes och när kompassens nål är ciceronen, i tvåsamheten och ”Hemma, hemma och vi”… Äntligen!

Oron och nervositeten, vad är fel, vad blev rätt och vad önskar du av mig? 
Pratar, diskuterar och brinner av ömhetshunger, kärlekstörst och helande läkande ord.
Och när man tappar bort sig själv, den man är och tror sig vara, när man blir vilsen hos sig själv.
Det man blir tillsammans med någon annan och det man önskar att man var, tillsammans i tvåsamheten. 
Det blir till kaos ibland, mynnar ut i bräcklighet emellanåt och avslutas i gemenskap och att vara tillsammans igen.
Önskan att vara mer förlåtande, vara mer ödmjuk, kärleksfull och plötsligt,  ”Man glömmer sig”!
Och tankarna kring om man duger, är fin och amorös. 
Hela ens person längtar efter detta ständiga, ”Ett kvitto på att man är det ende”.
Att möta kärleken på nytt, att älskas och uppskattas, att släppa tvivel, längtan och alla dessa frågor, är svårare an svårast! ”Älskar du mig”? 

Förvirring, irrande och ständigt undrande, ”När kommer vi att ses igen”?
Önskar du som jag? Vill du lika mycket, som jag?
Vill du dela ditt liv med mig?
Jag kan inte leva utan dig!
Jag kan inte andas utan dig vid min sida, och jag kan inte ensam stilla mitt hungrande hjärtas önskan. 
Mitt jag behöver dig och mitt hjärtas andra hälft är du!
Du, du, du… Håll om mig, tills jag går sönder av kärlekslängtan och tills min hunger är mättad! Och jag, ska göra detsamma för dig!