Vi hade ett bra och konstruktivt meningsutbyte, jag och min man, han jag alltid vill vara nära, nära, om fenomenet; "Jag, jag och jag"… Människor har blivit små separata öar, små egenföretagare med sig själv som den största investeringen… det enda som saknas i deras statusuppdateringar är deras egna toalettbesök…

Jag vaknade redan vid fyra i morse.
Jag känner ibland att kroppen verkligen är på väg utför och snart ger upp!
Jag har liksom ”tandvärk”, som min systers man själv uttryckte sin kroppsliga värk, i stora delar av kroppen och det blir outhärdligt!

Den andra hälften av den här kärlekshistorien somnade om och var märkbart irriterad för att jag bestämde mig för att kliva upp, skriva lite och avnjuta en kopp kaffe. Men, jag gör som jag vill och försöker att inte ta någon större notis om det där… Men som alltid, jag tar åt mig… Det skaver!

Jag är en gnällspik och jag är oerhört trött på mitt eviga tjat, men värken i kroppen får mig ibland att kliva upp och sätta mig vid datorn en stund.
För emellanåt, som under natten som gått, är det svårt att ligga ner, eftersom det punktvis värker i kroppen så in i norden, när jag väl legat ner en stund, att jag börjar vrida och vända på mig och sedan är det bara att kliva upp igen.
Om jag rör på mig en stund, eller sätter mig i soffan eller vid köksbordet en kortare tid, så släpper det värsta.
Jag försöker att undvika värktabletterna, men det blir en del ibland, under en natt och det känns mindre bra.
Kroppen värker sönder. Jag är lite, lite, oroad. Jag måste nog kolla upp mina levervärden igen, för det blir hemskt mycket tabletter… Inte alls bra!
Nog om det…

Jag tänkte på ett samtal, i skrivande stund, som jag och min härliga man hade precis efter Nyåret. Den där diskussionen vi hade då, har surrat lite i mitt huvud och jag har funderat en hel del över det…
Jag måste skriva ner det! Skriva av mig!
Vi hade ett bra och konstruktivt meningsutbyte, jag och min man, han jag alltid vill vara nära, nära, om fenomenet; ”Jag, jag och jag, självcentrering och människors självupptagenhet”.
Han, liksom jag själv, upptäckte häromdagen på tunnelbanan det där fenomenet med unga tjejer och killar som ständigt pratar och pratar, om sig själva, om sitt, och hur de har slutat att lyssna på andra och varandra.

Människor har blivit som små separata öar, små egenföretagare, med sig själv som den största investeringen!

Ständigt fotograferar de sig själva med mobiltelefonerna och söker bekräftelse hos sina vänner och kompisar att det är vackra bilder, snygga fotografier och att de gör sig bra på bild.
De plutar med munnen, suger in kinderna och anstränger sig så till de milda grad för att få till en schysst bild, att de inte tar en eller två bilder, utan ungefär femtiotvå. I rad. För att sedan kunna välja, oja sig över hur fula bilderna blev och samtidigt visa upp alla dessa för sina vänner för att finna ett okej och någon typ av godkännande om duglighet!
Människor behöver bekräfta sig själva och de söker validering av sitt utmärkta och söta ansikte på Twitter och Facebook, för att få så många ”Likes” som möjligt. Det är viktigt med betygsättning av utseendet, vardagslivets trivialiteter och vardagligheter, men gärna med inslag av fester, partyn och människor av vikt och status!
De har slutat lyssna på varann och samtalen är så fullständigt centrerade kring dem själva och det som endast rör den egna vardagen och tillvaron, att de glömmer bort att lyssna in varann.

Samhället idag har blivit så totalt uppslukat av framgång, prestige, utseende, status, ära och erkännande av den egna personen, att det som verkligen betyder något har kommit bort i samhällsbruset.
Alltid tillgängliga, alltid uppkopplade och ständigt sökande efter yttre attribut som ska ge den där kicken till självförtroendet, att man äger utseendet och de ultimata framgångarna, att många går ganska långt för att vinna det där prestigefyllda godkännandet!
Många vill vara med i dokusåpor, visa upp sig, gå över gränser och få njuta lite av ett kändisskap som är precis utom räckhåll.
Och andra vill göra karriärer inom media eller som Bloggare/Bloggerskor, för att mata sitt ego ytterligare lite till, i ett frossande av det egna jaget.
Jag, jag och jag. Självupptagenhet och självcentrering.
Det har börjat likna små egenföretagare av människorna, allra helst de som är yngre! Det är hela tiden investeringar i den egna personen och det egna jaget som räknas och är märkbart och allt detta för en god avkastning! Allt för att få synas, ”vara med” och kunna presentera ett schysst bokslut där det uttryckligen står att man är duglig och vacker som människa, om än med en investering av ytlighet och en stor portion av självgodhet! Det är viktigt! Viktigt att vara cool och rätt! Det är av yttersta vikt att alla bekräftar och ser en! Att man räknas.
Investering i sig själv, men kanske på ett mindre bra sätt!?

Min man berättade att han lyssnade till en konversation på t-banan, mellan två unga flickor. Den ena tog bilder på sig själv, inte en eller två bilder, utan en hel rad och försökte däremellan att få ihop ett schysst sms till en ”urläcker grabb” som hon träffat.
Den andra satt med sin mobil och tog bilder på sitt yttre, med det berömda ”duck face´et” och lade upp dessa bilder på Facebook!
Den ena försökte att tala med den andra, emedan den andra var fullständigt uppslukad av sig själv och sina göranden!
Den ena av flickorna ville få bekräftelse på att hennes sms till sin nyfunna ”kille” var korrekt och coolt nog att skicka iväg till densamma, och att bilderna hon tog på sig själv behövde ett godkännande stod klart när; ”Fy fan vad jag är ful! Duger det här? Blir det här bra? Fan vad jag ser ut”! ”Fiska, fiska” och söka efter bekräftelse!
Och ingen lyssnade på den

”Selfie”… Detta förhatliga ord och som gör oss till satelliter och ”egenföretagare”, med prioriteringar av jaget och de egna företaget med självinvesteringar!

andra.
Inga av dem tog notis om medresenärer eller ens sin medresande vän och kamrat. ”Vad tror du om den här bilden? Kan jag skriva så här? Fan vilken ful mun jag har! Håret, är det okej? Är skuggorna för mycket? Ska jag pluta mer med läpparna? Vad tycker du om den här bilden? Kan jag verkligen skriva så här till honom? Han är fett snygg alltså”!
Och den ena slängde ur sig frågor och spörsmål angående sin egen osäkerhet, sitt utseende och huruvida hon dög eller inte, men inväntade aldrig några svar och bad inte heller om en uppriktig åsikt om sitt tilltag.
Hon bara gick på och fortsatte! Malde, malde och malde…
Och hennes vän gjorde detsamma. De talade förbi varann! De glömde bort att ärligt fråga, och invänta svar, hur den andra mådde och hade det, i sina respektive liv, egentligen, och båda två surrade på som två gapiga radiokanaler med vrålande reklamavbrott. Jag, jag och jag..!

Och vips, vi tappar bort det viktiga! Det primära. Det väsentliga i livet!
Vi glömmer bort fysisk kontakt, att någon verkligen bryr sig om, att någon rör vid ens arm och frågar; ”Hur har du det i dag”?
Och jag själv har väl i viss mån fallit offer för det där också, att alltid vara tillgänglig på någotvis, att alltid ha åsikter om saker och ting, att alltid lägga upp ”trevliga och tillrättalagda bilder” på sociala medier och faktiskt uppskatta och smörja egot med uppskattningar och bekräftelse på att man fortfarande duger.
Så… jag är inte alls bättre eller sämre än någon annan, men det går över gränsen upplever jag, hos de flesta och många önskar ett godkännande, ett okej och en försäkran om att man är en lyckad människa med det rätta utseendet och de rätta kläderna och de rätta prylarna.
Att man är ”rätt”! Att man är med. Att man ”ligger rätt i tiden”!
Jag har ”vänner” som lever hela sina liv genom Facebook och det enda som saknas i deras statusuppdateringar är deras egna toalettbesök, för annars är det bilder på snart sagt allting och gärna på dem själva och gärna många bilder på sitt utseende, för att bli bekräftade och godkända! Jag, jag och jag!

Och när blev vi sådana här? När glömde vi bort att lyssna på varann? När blev vi så upptagna och självgoda, att vi inte längre hör, lyssnar och ser varann? När tappade unga människor bort; ”Hur har du det? Hur mår du? Behöver du prata? Jag är en jäkel på att lyssna”! 

Tack för ordet.
Var rädd om dig därute och försök att lyssna mer på varann. Jag känner att vi blivit små öar utan kommunikation och det viktigaste i samhället är att få synas, höras och vara snyggast, det andra räknas inte så värst mycket längre…

Ta ingen skit och bjud en medmänniska på ditt bästa leende idag.
På återläsande och väl mött / Arthur 

Idén till detta, att skriva ner positiva egenskaper, bra personlighetsdrag och goda sidor hos mig själv, har jag fått från föreläsningen jag lyssnade till för någon vecka sedan… Lära mer och lära nytt? Medvetenhet, andlighet och insikter. Läran om livet och hjärtat. En tanke bara…

Vår älskade och nyfikna katt ”Tanten”…

Tidig morgon.
Väldigt tidigt vaknade vi, redan klockan fyra och vi klev faktiskt upp. Men tiden gick och den tidiga morgonen blev till tidig förmiddag. 
Här sitter jag nu… och väntar på livet.

Jag har haft mardrömmar i natt. Drömde om helvetet, satan och otäcka smådjävlar.
Minns inte så noga längre, men obehaget bor kvar i kroppen. Läskigt som sjutton!
Jag vet av tidigare erfarenheter, för att det varit ett av mina märkliga intressen, att alla mardrömmar är av godo och man ska vara glad att sömnen tar itu med det som är svårt att ta itu med och reda ut i vaket tillstånd.
Jag har sökt på nätet, eftersom jag inte längre äger några Drömlexikon, för att finna någonting som kan stämma in på känslan, tecknen och olika förklaringar till drömmen, men det är tunnsått.
Det fanns en tid, för många år sedan, som jag hade bra koll på det där med drömmar och tecken, men har med åren tappat bort det i minnet.
På nätet har jag i skrivande stund inte funnit någonting som kan vägleda mig i mina tydningar, så det enda jag vet och det enda jag kan tolka det hela som, är att det finns mycket undermedvetet som måste bearbetas och avlägsnas.
Det är som sagt bra med onda drömmar, för de är oftast en positiv och god tolkning i det vakna tillståndet, frågan är bara hur det skall tolkas och vad de kan vilja säga mig…
Ska söka vidare… Kanske att jag återkommer i ämnet!

Igår fick jag de där trista och tråkiga markservicen fixad. Dammsög och tvättade tvätt. Jag saknade verkligen lusten, för jag kan tycka att det är roligt annars, att pyssla och fixa, för det blir så fint efteråt, men igår var jag helt avig och vill verkligen inte alls… Men gjorde ändå! Men med lite hög musik i öronen och lite dansanta takter, så blev det gjort. 

Och hon vill alltid mysa, få uppmärksamhet och bli smekt och klappad på. Underbar katt för trötta själar.

Och sedan vilade jag och katterna i sängen. Somnade förstås, emedan teven stod på som sällskap och när jag vaknade fick jag kaffe och skrev en del…

Jag har en del som väntar, du vet sådant som måste fixas och jag får se vad den här dagen ger. Just nu, i skrivande stund, ska jag dricka mer kaffe, läsa lite nyheter (vilket jag borde undvika!) och pussa på våra katter och så ska jag skriva ner mina bra sidor och egenskaper just nu och just idag…
Idén till detta, att skriva ner positiva egenskaper, bra personlighetsdrag och goda sidor hos mig själv, har jag fått från föreläsningen jag lyssnade till för någon vecka sedan med Kjell Enhager! 
Det är alltid bra att påminna sig själv om det man är bra på och de egenskaper som känns och upplevs positiva.
Först är det jättesvårt att komma på karaktärsdrag som är fina, bra och schyssta, men när man väl börjat skriva och dessutom insett att allt, stort, smått och jäkligt löjligt, är bra att få ner på ett papper, ja… då går det ganska bra efter ett tag…
Sedan kan man alltid påminna sig själv om vad andra människor har sagt och berättat, i positiva ordalag förstås, om ens person och personlighet…
Positiv feedback för själen. Mat och föda till sinnet. Omprogrammering!
Och varför detta nu då? Jo, jag och många med mig som gärna fastnar i destruktivitet och negativa tankar behöver ständigt få bra och positiv ”input”, ”själsgödning” och validera av sig själv, för att få balans i tillvaron.

Vi är väldigt duktiga på att vara vänliga och trevliga mot andra, men glömmer att vara minst lika schyssta emot oss själva.
Även jag, som min egen person och individ, behöver bekräfta mig själv och förstå att jag är okej, oavsett mina svårigheter och mina olika personliga problem och tillkortakommanden.
”Jag är okej”, ”Jag är en schysst man” och i mitt fall, ”Jag duger precis som jag är”… Alltid påminna sig själv. Alltid vara snäll och schysst emot sig själv och skriva, skriva och skriva ner det. Det är alltid bra att se det svart på vitt.
Och för mig är det viktigt att lära om och ständigt vara vaksam över hur jag tänker och vad jag tänker… För jag är en oerhört elak, taskig och destruktiv kille och jag behöver verkligen få balans i tillvaron. Jag måste bli vänligare mot min egen person! Insikt!
Som en terapeut för ganska lite sedan sa till mig; ”Jag har aldrig varit med om någon som är så hård, tuff och illasinnad emot sig själv som du är! Det måste brytas och du måste lära om”…
Jag gör så gott jag kan, känner jag, och kanske just idag, igår och i förrgår, att jag är på rätt väg..?
Det är väl förmodligen det som är en del av livet, att tänka till, begrunda och göra annorlunda än igår? Lära mer och lära nytt? Medvetenhet, andlighet och insikter. Läran om livet och hjärtat.
En tanke bara…

Tack för ordet! tack för din tid och för att du vill läsa mina anteckningar!
Och för att citera, återigen, Elin Ek och hennes alias ”Grynet”; Ta ingen skit! Inte av någon!
Ta hand om dig och på återläsande!
Väl Mött / Arthur, alias Janne 

Det känns bra. Tyst, lugnt och skönt. Det har varit en bra julhelg, även om jag själv är trött… Och min kropp ja’… Jo, jag gillar min kropp, numer! Den är helt okej! Det är en schysst morgon. Jag är schysst idag och jag är okej. Jag är kär och jag har varit drogfri i över två år!

Foto; Arthur

Annandag Jul.
Vi dricker kaffe, jag och min kärlek. Tänder ljus och läser nyheter, samtalar om just ingenting och bara är tillsammans.
Det känns bra. Tyst, lugnt och skönt. Det har varit en bra julhelg, även om jag själv är trött, har varit trött och gärna skulle vilja ligga i sängen och bara se på teve.
Det är förmodligen en mindre bra idé, att bosätta sig i sängen, så om det blåser mindre idag, ska jag ge mig ut på en promenad.
Det är inte rastlöshet eller oro som bebor min kropp, utan snarare ett måste att komma ut, få luft och försöka att få igång kroppen. Man måste hämta hem energi och kraft utifrån, det sker inte i sängen, hur gärna man än vill, så jag borde gå ut och röra på mig! Andas!

Och min kropp ja’… Jo, jag gillar min kropp, numer! Den är helt okej! Och även om den varit snyggare och smärtare, mer vältränad, så uppskattar jag min kropp. Jag har nog aldrig kunnat skriva eller säga det förut, men den är okej! (Kommer det med åldern? Att vara nöjd?)
Dock gör det förbannat ont överallt och jag har haft svårt att sova i natt igen… Jag vaknar gärna av smärtorna och måste, likt en långvårdspatient, vända på kroppen för att kunna somna om. Det är vansinne! Jag drivs till galenskap av det som gör så ont!
Jag har fått provsvar från de senaste blodproverna från Vårdcentralen, och det är en inflammation någonstans i kroppen, som måste undersökas vidare. Som det mesta just nu, får det ske efter helgerna. Bättre sent än inte alls!
Men kroppen fungerar!
Jag har gått ner arton kilo sedan i somras och jag får på mig mina gamla fina kläder och kroppen är hel, lite stel kanske, men ganska fin ändå.
Jag har tur, för den fungerar utmärkt!

Ett fysiskt julkort har jag fått i brevlådan. Glädje!
En julklapp har jag fått. Stormande förtjusning.
(Och även om jag tror att just den där julklappen var en present i förbifarten och förmodligen ämnad åt givaren själv, till en början, så var det en julklapp!)

Foto; Arthur

God mat och en hel del lax, som jag uppskattar, har jag ätit. Underbart lyxigt! Och jag har kunnat vara hemma, inomhus i värmen, emedan det stormat ganska bra och varit mindre trevligt väder. Tacksamt! Det finns de som inte har någonstans att ta vägen och har fått lov att spendera sin julafton utomhus. Inte jag… Inte den här julen heller…
Och avsaknaden av snön bekommer mig inte! Ganska glad att det inte är så kallt, rått och snöigt. Jag tillhör sorten som inte gillar vinter och snö.

Det är en schysst morgon. Jag är schysst idag och jag är okej. Jag är kär och jag har varit drogfri i över två år! Jag ska ta vara på känslan och bosätta mig i den idag…

På återläsande och var rädd om dig! Och som Elin Ek sa en gång i tiden; Ta ingen skit!
Väl Mött / Arthur