Vi hade ett bra och konstruktivt meningsutbyte, jag och min man, han jag alltid vill vara nära, nära, om fenomenet; "Jag, jag och jag"… Människor har blivit små separata öar, små egenföretagare med sig själv som den största investeringen… det enda som saknas i deras statusuppdateringar är deras egna toalettbesök…

Jag vaknade redan vid fyra i morse.
Jag känner ibland att kroppen verkligen är på väg utför och snart ger upp!
Jag har liksom ”tandvärk”, som min systers man själv uttryckte sin kroppsliga värk, i stora delar av kroppen och det blir outhärdligt!

Den andra hälften av den här kärlekshistorien somnade om och var märkbart irriterad för att jag bestämde mig för att kliva upp, skriva lite och avnjuta en kopp kaffe. Men, jag gör som jag vill och försöker att inte ta någon större notis om det där… Men som alltid, jag tar åt mig… Det skaver!

Jag är en gnällspik och jag är oerhört trött på mitt eviga tjat, men värken i kroppen får mig ibland att kliva upp och sätta mig vid datorn en stund.
För emellanåt, som under natten som gått, är det svårt att ligga ner, eftersom det punktvis värker i kroppen så in i norden, när jag väl legat ner en stund, att jag börjar vrida och vända på mig och sedan är det bara att kliva upp igen.
Om jag rör på mig en stund, eller sätter mig i soffan eller vid köksbordet en kortare tid, så släpper det värsta.
Jag försöker att undvika värktabletterna, men det blir en del ibland, under en natt och det känns mindre bra.
Kroppen värker sönder. Jag är lite, lite, oroad. Jag måste nog kolla upp mina levervärden igen, för det blir hemskt mycket tabletter… Inte alls bra!
Nog om det…

Jag tänkte på ett samtal, i skrivande stund, som jag och min härliga man hade precis efter Nyåret. Den där diskussionen vi hade då, har surrat lite i mitt huvud och jag har funderat en hel del över det…
Jag måste skriva ner det! Skriva av mig!
Vi hade ett bra och konstruktivt meningsutbyte, jag och min man, han jag alltid vill vara nära, nära, om fenomenet; ”Jag, jag och jag, självcentrering och människors självupptagenhet”.
Han, liksom jag själv, upptäckte häromdagen på tunnelbanan det där fenomenet med unga tjejer och killar som ständigt pratar och pratar, om sig själva, om sitt, och hur de har slutat att lyssna på andra och varandra.

Människor har blivit som små separata öar, små egenföretagare, med sig själv som den största investeringen!

Ständigt fotograferar de sig själva med mobiltelefonerna och söker bekräftelse hos sina vänner och kompisar att det är vackra bilder, snygga fotografier och att de gör sig bra på bild.
De plutar med munnen, suger in kinderna och anstränger sig så till de milda grad för att få till en schysst bild, att de inte tar en eller två bilder, utan ungefär femtiotvå. I rad. För att sedan kunna välja, oja sig över hur fula bilderna blev och samtidigt visa upp alla dessa för sina vänner för att finna ett okej och någon typ av godkännande om duglighet!
Människor behöver bekräfta sig själva och de söker validering av sitt utmärkta och söta ansikte på Twitter och Facebook, för att få så många ”Likes” som möjligt. Det är viktigt med betygsättning av utseendet, vardagslivets trivialiteter och vardagligheter, men gärna med inslag av fester, partyn och människor av vikt och status!
De har slutat lyssna på varann och samtalen är så fullständigt centrerade kring dem själva och det som endast rör den egna vardagen och tillvaron, att de glömmer bort att lyssna in varann.

Samhället idag har blivit så totalt uppslukat av framgång, prestige, utseende, status, ära och erkännande av den egna personen, att det som verkligen betyder något har kommit bort i samhällsbruset.
Alltid tillgängliga, alltid uppkopplade och ständigt sökande efter yttre attribut som ska ge den där kicken till självförtroendet, att man äger utseendet och de ultimata framgångarna, att många går ganska långt för att vinna det där prestigefyllda godkännandet!
Många vill vara med i dokusåpor, visa upp sig, gå över gränser och få njuta lite av ett kändisskap som är precis utom räckhåll.
Och andra vill göra karriärer inom media eller som Bloggare/Bloggerskor, för att mata sitt ego ytterligare lite till, i ett frossande av det egna jaget.
Jag, jag och jag. Självupptagenhet och självcentrering.
Det har börjat likna små egenföretagare av människorna, allra helst de som är yngre! Det är hela tiden investeringar i den egna personen och det egna jaget som räknas och är märkbart och allt detta för en god avkastning! Allt för att få synas, ”vara med” och kunna presentera ett schysst bokslut där det uttryckligen står att man är duglig och vacker som människa, om än med en investering av ytlighet och en stor portion av självgodhet! Det är viktigt! Viktigt att vara cool och rätt! Det är av yttersta vikt att alla bekräftar och ser en! Att man räknas.
Investering i sig själv, men kanske på ett mindre bra sätt!?

Min man berättade att han lyssnade till en konversation på t-banan, mellan två unga flickor. Den ena tog bilder på sig själv, inte en eller två bilder, utan en hel rad och försökte däremellan att få ihop ett schysst sms till en ”urläcker grabb” som hon träffat.
Den andra satt med sin mobil och tog bilder på sitt yttre, med det berömda ”duck face´et” och lade upp dessa bilder på Facebook!
Den ena försökte att tala med den andra, emedan den andra var fullständigt uppslukad av sig själv och sina göranden!
Den ena av flickorna ville få bekräftelse på att hennes sms till sin nyfunna ”kille” var korrekt och coolt nog att skicka iväg till densamma, och att bilderna hon tog på sig själv behövde ett godkännande stod klart när; ”Fy fan vad jag är ful! Duger det här? Blir det här bra? Fan vad jag ser ut”! ”Fiska, fiska” och söka efter bekräftelse!
Och ingen lyssnade på den

”Selfie”… Detta förhatliga ord och som gör oss till satelliter och ”egenföretagare”, med prioriteringar av jaget och de egna företaget med självinvesteringar!

andra.
Inga av dem tog notis om medresenärer eller ens sin medresande vän och kamrat. ”Vad tror du om den här bilden? Kan jag skriva så här? Fan vilken ful mun jag har! Håret, är det okej? Är skuggorna för mycket? Ska jag pluta mer med läpparna? Vad tycker du om den här bilden? Kan jag verkligen skriva så här till honom? Han är fett snygg alltså”!
Och den ena slängde ur sig frågor och spörsmål angående sin egen osäkerhet, sitt utseende och huruvida hon dög eller inte, men inväntade aldrig några svar och bad inte heller om en uppriktig åsikt om sitt tilltag.
Hon bara gick på och fortsatte! Malde, malde och malde…
Och hennes vän gjorde detsamma. De talade förbi varann! De glömde bort att ärligt fråga, och invänta svar, hur den andra mådde och hade det, i sina respektive liv, egentligen, och båda två surrade på som två gapiga radiokanaler med vrålande reklamavbrott. Jag, jag och jag..!

Och vips, vi tappar bort det viktiga! Det primära. Det väsentliga i livet!
Vi glömmer bort fysisk kontakt, att någon verkligen bryr sig om, att någon rör vid ens arm och frågar; ”Hur har du det i dag”?
Och jag själv har väl i viss mån fallit offer för det där också, att alltid vara tillgänglig på någotvis, att alltid ha åsikter om saker och ting, att alltid lägga upp ”trevliga och tillrättalagda bilder” på sociala medier och faktiskt uppskatta och smörja egot med uppskattningar och bekräftelse på att man fortfarande duger.
Så… jag är inte alls bättre eller sämre än någon annan, men det går över gränsen upplever jag, hos de flesta och många önskar ett godkännande, ett okej och en försäkran om att man är en lyckad människa med det rätta utseendet och de rätta kläderna och de rätta prylarna.
Att man är ”rätt”! Att man är med. Att man ”ligger rätt i tiden”!
Jag har ”vänner” som lever hela sina liv genom Facebook och det enda som saknas i deras statusuppdateringar är deras egna toalettbesök, för annars är det bilder på snart sagt allting och gärna på dem själva och gärna många bilder på sitt utseende, för att bli bekräftade och godkända! Jag, jag och jag!

Och när blev vi sådana här? När glömde vi bort att lyssna på varann? När blev vi så upptagna och självgoda, att vi inte längre hör, lyssnar och ser varann? När tappade unga människor bort; ”Hur har du det? Hur mår du? Behöver du prata? Jag är en jäkel på att lyssna”! 

Tack för ordet.
Var rädd om dig därute och försök att lyssna mer på varann. Jag känner att vi blivit små öar utan kommunikation och det viktigaste i samhället är att få synas, höras och vara snyggast, det andra räknas inte så värst mycket längre…

Ta ingen skit och bjud en medmänniska på ditt bästa leende idag.
På återläsande och väl mött / Arthur 

Definitionen av en människa? Definitionen av en man? De där första orden och de första sekunderna i ett möte utgör många gånger vad och hur en annan människa definierar och rubricerar en annan individ… jag är inte mina dubbeldiagnoser och inte heller min bakgrund, de definierar mig inte! Men… stämmer det verkligen?

Definitionen av en människa? Definitionen av en man?

Om man slår upp det på Synonymer.se finner man; avgränsning, begreppsbestämning, bestämning, begreppsförklaring, förklaring och precisering…

Och att etikettera någon. Etikettera sig själv..?

Varför nu detta?

När man möter nya människor och när man gör nya bekantskaper så är det märkligt att yrke, framgångar och bakgrund har så stor betydelse. Öppningsfrasen är ofta; ”Vad sysslar du med”? eller ”Vad arbetar du med”? Det ligger en del värderingar i det. Plus eller minus på kontot.

I gay-kulturen är pengar, märkesvaror och status viktigt och om jag förstått det rätt, utan att vara ironisk, så är även kulturen kring Stureplan densamma. 
Pengar, status och att vara framgångsrik. Jackpott! 

De där första orden och de första sekunderna i ett möte utgör många gånger vad och hur en annan människa definierar och rubricerar en annan individ. 

Och man kan ju räkna framgångar på olika sätt och man kan alltid förse sig själv med ett bättre värde och en snyggare etikett, än vad man egentligen har.
Man behöver inte alltid vara ärlig och rättfram. Man kan vara undvikande och man kan ”låsas som om”… Man kan servera ett bättre innehåll, än vad som i själva verket finns i bruken.

Jag hade en tidigare chef, som numer är lite till åren, men där ruterna aldrig riktigt går ur. Vikten för henne är/var att framstå som förmögen, bekymmersfri, snygg och märkt med etiketten Gucci.
Att arbeta för henne var att arbeta under ”Management by fear”! 

Jag tror att alla på den arbetsplatsen var rädda och kände skräck inför henne! Under de möten vi hade genom åren och i hennes sällskap, var förmodligen alla rädda för att bli utsatt för hennes elakheter och nedvärderande ord. Hon var elak. Hon var totalt skoningslös. Brutal.
Och hennes största problem var alkoholen. Hennes största problem är spriten, fortfarande. Hennes största brist var det ständiga behovet av att ha hackkycklingar, leva och parasitera på andra människors dåliga självkänsla och på den energi hon fick av att vara elak.
Hon drev ett vinstdrivande företag och framhävde sig själv som god, lyckad och vänlig. Baksidan av den bilden var en helt annan och just hon etiketterade sig själv som affärskvinna, sval och ljuv. Det gick hem. Det gör det fortfarande!
Ingen av oss sa någonting. Ingen sa ifrån och ingen vågade sätta ner foten och säga att; ”Nu räcker det”!
Definitionen av henne i olika ”offentliga” sammanhang var lyckad, glamourös och schysst.
Begreppsbenämningen av henne ”inofficiellt” var draken, häxan och fyllot.

Jag tänker att man alltid kan omskriva sig själv till någonting man inte är.
Man kan alltid tillskriva sig egenskaper som man inte har. Och det handlar väl om att inte ha självinsikt och självrespekt? Att gå genom livet och vara någon man inte är och ”leka” sig fram och låta yttre attribut återspegla den och det man egentligen vill vara…

Och jag tänkte som så…
Min roll och min definition av mig själv? Gammalt fyllo? Loser? Missbrukarjävel och samhällsutsugare?
En föredetting?
Vem är och vem blir jag i olika sammanhang med nya människor och nya kontakter?
Jag kan knappast leva på gamla meriter och jag kan inte heller börja rapa upp och reprisera mina gamla referenser, ”erövringar” eller yrken. 
Och när man kliver ut ur en roll och in i en annan, hur ärlig ska man vara? Är det viktigt att alla vet och känner till tidigare missbruk, diagnoser och livets olika svårigheter? Ska man dölja och låtsas som om allting bara är bra? ”Låtsas som om”?
Jag tänkte ett tag att det inte alls är nödvändigt för alla att veta om mitt förflutna, vem jag är och vad jag gjort! Det är dock lite försent för det nu, med en ärlig och rättfram blogg som jag har! To late!
Och många tidigare missbrukare väljer att inte berätta, att hålla det hemligt och dolt, just för att det finns så mycket rädslor inför andra människors dömande, granskande och för att man själv inte vill definiera sig som beroende och missbrukare. Döljer för att få bättre arbete. Hemlighåller för att ens identitet inte ska bli befläckat och håller tidigare historik om missbruk på avstånd, för att de skrämmer andra.
Jag vet naturligtvis inte vad som är rätt och riktigt. Jag har ingen som helst aning om vad som blir och är bäst! Jag vet bara vad som passar min kostym och hur mina värderingar ser ut…
Och jag kan känna att det är synd att många människor går miste om andra människors erfarenheter och livskunskaper, för att de inte riktigt passar in i deras egen definition av sig själva… Lite mer och lite bättre, umgås inte med gamla missbrukare!
Somliga rusar på, väljer sitt umgänge utifrån en ”label” och en yta, emedan de övriga går bort för att de inte passar in.

Min tidigare chef har inte mig som vän eller ”kompis” på Facebook, det är förmodligen under hennes värdighet och jag, med mitt tidigare missbruk, skrämmer henne och hennes eget beroende… Jag är modigare än hon och jag har mer insikter än hon…
Så är det ju.

Och en del av mina kamrater frågar mig varför det är så viktigt, för mig, att hamna i facket av missbruk, diagnoser och psykisk ohälsa?
En och annan kamrat tycker att det blir för mycket av allt det där och att jag själv definierar mig med rubriker som ”alkoholist”, ”missbrukare”, ”psykiskt instabil” och Bipolär. Men… det är ju detta jag är.
Sammelsuriet av alla etiketter, alla beteckningar och ”namnlappar” för min person, är ju det jag har blivit och den jag är.
För övrigt… Jag är inte tjugo längre och behöver inte ”låtsas som som” jag är någonting som jag inte är och min inre kärna är densamma, som den alltid varit! Och det är bara livets förutsättningar som ser annorlunda ut idag och jag är det här, jag är den här och jag upplever en stor lättnad att kunna vara ärlig och rak och berätta om hur det faktiskt är att leva livet, utan att låtsas ”som om”, utan att försöka att vara lite mer än den jag är och jag försöker dessutom att finna acceptans hos mig själv…

Och jag har skrivit, många gånger, att jag inte är mina dubbeldiagnoser och inte heller min bakgrund, de definierar mig inte! Men… stämmer det verkligen?
Är det riktigt sant? Jag ska fundera vidare på det där, men jag tror faktiskt att den ständiga påverkan av min psykiska hälsa, definierar mig som man och människa… Jag är dubbeldiagnostiserad och jag lever med det, eller försöker att lära mig att leva med det och det här är den jag är… 

Tack för ordet!
/ Arthur 

Jag mår inte alls bra, men har tack och lov ingen feber! Glömde dock att jag tog ett par värktabletter innan jag gick till sängs… Jag längtar efter min man och kärlek. Saknade honom redan när han gick tidigt i morse! Undrar hur han har det? Jag dör inte idag heller…

05.00.
Den här helgen gick fort. Alldeles för fort! Den liksom ”blåste iväg”!

Som alltid är vi två så här dags, utöver katterna alltså! Det är jag och kärleken, kaffe, tända ljus, sällskap och tystnad. 
En av det absolut bästa tillfällena på dagen… 

Jag mår inte alls bra, men har tack och lov ingen feber!
Glömde dock att jag tog ett par värktabletter innan jag gick till sängs igår, så de kanske är kvar i kroppen?

Jag hade ett sista möte idag på Jobbtorg Resurs tillsammans med min coach, men det har jag avblåst och tänker krypa ner i sängen igen. Dock måste jag gå ut en sväng till apoteket och även ordna med ytterligare ett ärende, men det är snart gjort! Dessutom kan jag ta det lugnt!
Jag är inte alls typen som ska till och dö vid minsta lilla nageltrång, men det känns förbannat utmattande och ”trögt” att inte vara hundra procent frisk.

Undrar hur länge det tar innan min man, bästa vän och kärlek, hamnar i feber-koma och förkylning?
Det rosslar och rasslar oroväckande i bröstet, så om inte det blir bättre så får jag lov att se över saken.
Som sagt, det bådar inte gott och jag har en förmåga att få förkylningarna i luftrören. Jag måste sluta röka!
Omodernt och livsfarligt! 
Seriöst! Jag måste sluta röka nu! Jag verkligen måste och det får bli ett av de större projekten framöver!
Lycka till, till mig!

13.00. Jo, jag tänkte att tag ge mig iväg i alla fall till Jobbtorg Resurs, men när jag vaknade med feber, ytterst lite dock, så valde jag att ta itu ,med plan A, att stanna hemma (som om beslutet inte redan var fattat redan i morse!?) och jag har sovit och slötittat på teve och skulle behöva komma mig ut för att ordna med ett par saker… Jag kan fixa det som skall fixas, med en Treo, en cool och lugn promenad och sedan bara ta det vackert och vila.
Mer vatten, mer Ingefära och kanske lite glass…
Jag dör inte idag heller, vad det verkar!

Jag längtar efter min man och kärlek. Saknade honom redan när han gick tidigt i morse! Undrar hur han har det? Vad han gör och vem han besöker? Han arbetar i Hemtjänsten på Östermalm och besöker de äldre hemma hos dem.

Vår härliga, vackra, kramgoa och fina katt ”Myran”. Foto; Per Lundström

Han är högt uppskattad och mycket omtyckt, min bästa vän och man, och ingen tycks förvånad. Han trivs med sitt arbete, väldigt bra! Han är en jäkel på det han gör! Och jag… Jag längtar efter honom jämt och alltid… Min kärlek…

Det blir inte mycket mer skrivet idag och just nu. Jag får se hur död jag är mot kvällen och sena eftermiddagen. Tack för din uppmärksamhet och ta hand om dig därute i den oroliga världen…
Väl Mött och njut dagen / Arthur