Jag behöver samtala med "Gud" eller "universum"… Just nu är jag oerhört trött på tvåsamhet och kärlek… trött på mig själv! Jag blev aldrig färdig hudterapeut. Det är en liten sorg hos mig! Jag var jäkligt bra! Jag fick aldrig min examen inom hudvård och massage. Men hur ska jag göra det? Hur går jag tillväga..?

God Morgon. Klockan 05.00 Alltid noga med min hudvård. Älskar burkar, pryttlar, färger och former…

04.30
Ibland är det svårt att finna orden.
Ibland finns de inte där och det saknas någonting att skriva om.
Tomt i huvudet. Inte tyst, som du vet, det surrar bra i mitt huvud, men jag lyckas inte bringa ordning på allt det som rör sig i huvudet.
Det är en sådan morgon just idag! Igen!
Det surrar mycket i skallen och det är mycket jag skulle vilja skriva om, men det lägger sig inte tillrätta och det blir inget bra alls.
Torka? Ordtorka? Fantasilöshet?
Det finns alltid saker att reagera på, skriva om, tycka och tänka kring och ändå finns det dagar då inget blir sagt eller gjort och i detta fallet, skrivet…

Jag måste ta en promenad idag.
Det är plusgrader och mina dagliga promenader har kommit av sig. Jag behöver luft. Jag behöver samla ihop mig. Jag behöver styrka och mod.
Jag behöver samtala med ”Gud” eller ”universum” (kalla det vad du vill! De högre makterna?) och jag behöver be om vägledning! Jag gjorde det i mina böner i morse, men jag behöver tanka mer av anden…
Kanske att jag tar mig till kyrkan i Skärholmen och bara ”är” en stund. Sitter där och bara inhämtar tystnaden och energierna?
Det känns lite som om jag kommit av banan. Jag behöver hämta hem lite andlighet och jag behöver komma i kontakt med mitt ”högre jag”, tror jag bestämt! (Flummigt som fan, jag vet…)
Bitterheten och det förflutna har börjat ta överhanden och ibland när det blir så, önskar jag förändring. Jag kan ställa till det ganska bra, vänder uppochner på tillvaron!
Jag gör förhastade ogenomtänkta saker och handlingar, och det brukar stå mig dyrt. Just nu är jag oerhört trött på tvåsamhet och kärlek och jag är vansinnigt trött på mig själv och den där evinnerligt dåliga självkänslan.

Jag duger inte till. Jag räcker inte till. Jag har hjärnspöken som berättar om min oduglighet. Jag tror att jag vet vad andra anser om mig och jag tror att jag vet vad andra tycker… Jag vet ingenting, men ändå maler det där eländet på i huvudet.

God Morgon… 05.20

Tänka positivt. Vända tankarna och funderingarna till något bra.
Affirmationer och andas, andas, för att bryta ”dåliga” mönster. Mindfulness och ”medveten närvaro”… Jobba med det, tänka på det och vara i ett ”här och nu”!
Det kan bli en ond cirkel av det där, tro mig!
Visst är det bra med ”verktyg” och olika tillvägagångssätt för att bryta det som är mindre bra, men är självkänslan kass, så kan det sluta med självanklagelser och självförebråelser. Det kan sluta med hårda tankar och ord. Ibland lär man sig ”bra” saker och så fungerar det inte och då blir även det mindre bra och till negativitet! 
Jag är bra på det där, att tappa fokus och bara bli förbannat elak emot mig själv…
Och ja, jag har skrivit spaltmeter om detta, men det kanske tål att upprepas..? 

Jag funderar ganska mycket kring det som varit ett av mina stora intressen och det som jag arbetat med under så många år; Hudvård, kosmetik och människors trivsel och komfort!
Det är ytligt och det kan bli oerhört plastigt, fyllt med plattityder och floskler, inom just den yrkeskategorin, men det kan också vara mysigt, trevligt och välgörande för dem man hjälper tillrätta.
Jag blev ju aldrig färdig hudterapeut. Det är en liten sorg hos mig! Jag var jäkligt bra!
Jag fick aldrig min examen inom hudvård och massage. Ytterligare en konsekvens av drogerna (alkohol är en drog! Alltid!) och återkommande depressioner. Det sistnämnda har jag insett först flera år senare, att det var ledsen och nedstämd jag blev i all den där röran. Jag kunde inte för allt liv i världen behålla fokus och koncentrationen. Jag orkade inte hela vägen. Slutliga lösningen? Sprit! Men… Jag har en längtan och en önskan!
Jag skulle önska att få avsluta det där. Jag skulle vilja arbeta, på ett eller annat sätt, för andra människors välbefinnande, ta hand om… pyssla om…
Men hur ska jag göra det? Hur går jag tillväga? Vad ska jag göra och var vänder jag mig..? Jag måste kolla upp saken med mina ”gamla” kollegor! Och viktigare är, känner jag… är jag för gammal? Är jag för passé? Blir det bara patetiskt med en man på snart femtio bast som vill arbeta som hudterapeut eller med människors välbefinnande, trivsel och hälsa?
Det måste finnas ett enkelt och smidigt sätt att komma vidare och få det gjort..? Jag är ju faktiskt nästan färdig och jag har ju jobbat en del!
Men jag måste ha en examen… ett Diplom! Jag ska se vad jag kan göra, när orken infinner sig, jag ska försöka ta reda på det där…

Tack för ordet! På återläsande! Var rädd om dig och tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur 

Oavsett att jag vet hur det är, så kommer huvudet att surra med grubblerier och tankar! Vem gjorde anmälan!? Varför? Tänk om de finner någonting ändå!?Vänta, invänta och arbeta med tålamod och ilska! Jag börjar bli riktigt arg nu och det är lite skönt…

Jag lämnade urinprover idag och ett blodprov. 

Urinprovet för att att på snabbaste vis påvisa att det inte finns något konstigt i kroppen. 

Självklart var resultatet = Noll.

Blodprovet tas för att kunna finna äldre eller tidigare intag av sinnesförändrande substanser!

Jag oroar mig inte alls för det där, men svar får vi, jag och Socialassistenten, först på Tisdag eller Onsdag i nästa vecka! 

Jag kan lova dig att jag kommer att hinna älta detta några vändor de kommande dagarna! 

Oavsett att jag vet hur det är, så kommer huvudet att surra med grubblerier och tankar! Vem gjorde anmälan!? Varför? Tänk om de finner någonting ändå!? Någonting som inte ska vara där!? Jag vet ju säkert… men jag är aldrig trygg och jag måste erkänna att det bor en del paranoia hos mig! Dessvärre är det så här hela tiden, men det vet du ju, för jag har väl aldrig beskrivit detta tidigare!

Äntligen sol idag!

En långpromenad blev det och jag har fått sträcka ordentligt på benen och kroppen! Det var någon dag sedan och det har äntligen vuxit till sig en längtan i kroppen. Jag försöker verkligen att bara lyssna på min musik och utestänga världen! Bara jag. Frisk luft. Motion och min självvalda och härliga musik!

Remissen, från Psykiatrin, slussades ju vidare och jag gjorde en anmälan till Patientnämnden! Inte ett ljud!

Ingen som hörts av och inte heller har jag fått någon ny tid, ny läkare och terapeut på den nya mottagningen dit jag är hänvisad!

Det tycks dröja.

Vänta, invänta och arbeta med tålamod och ilska! Jag börjar bli riktigt arg nu och det är lite skönt, dock påfrestande, men det är bra att kämpaglöden vaknat till liv…

Det blir någon dag av återhämtning!

Det blir trötthet av alla känslor!

Dessvärre är det så här hela tiden, men det vet du ju, för jag har väl aldrig beskrivit detta tidigare!

Under dagen har jag väntat på samtal från Vårdcentralen och de provresultat som gjordes i Måndags!

Det har varit svårt att nå mig de senaste två veckorna, för att mitt Sim-kort inte fungerat som det ska! Ett nytt beställdes och ”kom bort” hos leverantören, men idag har jag äntligen fått det! I-landsproblem, med det fungerar nu!

I Måndags blev det en oerhört snurrig dag!

Läkaren jag mötte på VC var så rar, snäll och inkännande! Hon lyssnade och förstod mitt problem! Och… det var första gången på väldigt länge som någon lyssnade på mig och verkligen tog min oro på allvar!

Det blev inte alls som jag hade tänkt och ”planerat”, utan det blev en hel förmiddag på Södermalm och ett jagande, stressande och oroande mellan olika sjukhus och provtagningar…

Blod, urin och röntgen!

Inväntar svar idag! Väntar på resultat! Någon är inte helt okej! Jag är ju inte så gammal, 45, och min kropp fungerar som hos en 90 årings! 

Men äntligen kanske jag får svar och kan åtgärda det!

I morgon är det ett möte på JobbTorgResurs och hos den nya terapeuten jag har fått förmånen att möta. Dagen i dag har tagit musten ur mig och egentligen skulle jag önska att morgondagen blev en dag av vila. Men jag gör det jag ska och inväntar helgen för att återhämta mig.

På Återläsande och tack för din tid!

Ta hand om dig!! Väl Mött / Arthur 

Minnet av när jag fann honom i sängen. I sovrummet. Minnesbilderna rasar över mig. Benen var melerade och hans ansikte så hårt och rått! En liten fågel! Som en flodvåg slår det över mig! Jag vaknar alltid med ett ryck! Känslan av att jag ska dö, tar tag i mig…

Mitt i natten… Jag vaknar våldsamt och det kommer emot mig.
Det slår mig med sådan kraft. Som en jordbävning. En katastrofal panik sprider sig i kroppen och jag slutar att andas.
En tsunami av grymmaste sorg och svartaste svart, intar kroppen…
Jag måste resa mig upp! Jag måste ut! Andas! Släpp ut mig! 

Minnet av när jag fann honom i sängen. I sovrummet. 
Minnesbilderna rasar över mig. Faller över mig, som en mur av sten och murbruk. Paniken dödar mig! Jag dör!

Hans fina, tunna och smala ansikte och hans kropp. Kall och hård. Livlös. Tömd på allt liv och allt ljus… 
Jag minns att jag sa, ”Jag älskar dig” och jag förstod direkt, jag visste…

Jag ropade högt hans namn, upprepade gånger och jag började skaka våldsamt.
Jag skakade som i svår köld, som om kroppens alla lämmar tänkte frikoppla och på automatik lägga sig ner på golvet för att skälva och trasas sönder.

Tv’n i sovrummet stod på. 
Katten satt och vakade över den kalla kroppen. Hans katt, inte min.
Hans kärlek, inte min. Kattens första val, inte jag.
Jag ringde larmcentralen, darrande som i frossa.
Mannen jag talade med undrade om jag var säker.
Säker på att han var död..?
“Ja“, sa jag. “Han är död! Han är kall“!

Jag minns att jag försiktigt lyfte på täcket, som låg över kroppen och insåg att han varit död en längre tid. Benen var melerade och hans ansikte så hårt och rått! En liten fågel! En tunn liten människa låg där under. Ingen var kvar där.
Min människa! Min vän och min man…

Sedan gick allt så fort. Tycker jag. Minns inte så mycket.
Jag minns illamåendet och min självkontroll att inte kräkas.
Inte spy på mattan! Inte mattan…

Ringde mina vänner och alla kom de till min undsättning.
Jag spydde på mattan.
Mina dåvarande vänner avbröt middagar, nattning av barn och tevetittande för min skull. Och för hans skull och för det som hände.
Min jordbävning, min död, min katastrof.

Jag vrålade; ”Jag dör! Jag klara inte det här! jag dör”..!

De kom till mig snabbt, tyckte jag, men i själva verket gick det över en halvtimme innan de var här.
Jag tackade gud för dem då, mina “tryggheter“. Mina vänner… Min dåvarande vänner. Ingen av dem finns kvar idag.

Poliser, läkare och människor i hela lägenheten. Jag fattade ingenting.
Det var totalt rent i huvudet, stiltje i kroppen och själen. Torka…
Jag mådde illa och jag frös. Behövde kräkas. Behövde kräkas igen…
Är han verkligen död? Det måste vara ett misstag! Är han död..?
Och jag minns att jag gick fram och tillbaka in till sovrummet och den döda kroppen, som om han skulle ha vaknat nästa gång jag klev över tröskeln, som om han bara sov en stund. Men så var det inte.

Död, döden, döendet…
Det var okända människor i vårt hem! Överallt. Okända människor! Som aliens intog det vårt vardagsrum och hela lägenheten. De kändes som inkräktare! Som insekter och odjur… 
Några kom och intog, tog över, vårt hem!

De hade fest! De hade fest i lägenheten mittemot. Fattade de inte vad som hände? Såg de inte?
Min värld stannade, varför inte deras? Min värld blev till ett ingenting och de skrattade! Begrep de inte? 
Hela mitt vackra liv och dess skönhet, krackelerade på några timmar och alla sanningar lades på bordet. Alla lögner berättades och jag var tvungen att erkänna och förklara…
Polisen undrade ju… Läkaren frågade sig… Jag svarade och hade svårt för att hålla tillbaka illamåendet!

Jag krackelerade där. Blev till småsten och smulor.
Torkan intog min själ och min kropp… Det ska inte vara så här, för unga människor! Det ska inte behöva hända någon, så hastigt! Från tvåsamhet på morgonen, till ensamhet till kvällen…

Väldigt märklig känsla i kroppen. Jag var illamående och kall.
Ville vomera igen! Frossan klev återigen in i min kropp.
Jag skakade fullständigt sönder och samman och då… skedde det där märkliga! Jag klev utanför mig själv ett ögonblick. Men tillvaron fortsatte att snurra ändå! Alla rörde på sig ändå, tiden stannade inte. Världen stannade inte upp!
Kan inte redogöra för vad som hände. Minns inte! Minns inte mycket…
Jag minns att jag stod som en annan människa, på sidan om och såg på. Jag hörde och såg mig själv tala och förklara, huden i mitt ansikte var betonggrått…
Jag minns att ambulansföraren talade tydligt och långsamt med mig.
Jag såg att hennes läppar rörde sig, men jag minns inte vad hon sa.
Tydligt, långsamt, och högt, talade hon till mig. Varför då?

De hade fest mitt emot, han var död, jag ensam kvar och var fanns katten?
Varför prata så högt! Jag måste kräkas. Inte mattan, inte på mattan… Igen!
Illamående och yr. Det här händer inte! Det är inte möjligt! Det kan bara inte…

Jag grät ljudlöst. Låg i knät på en av mina vänner. De före detta vännerna…
Ville inte se eller höra, när de bar ut det som var kärleken. Bar ut honom på en bår i en svart säck. De tog honom med sig! Vem skulle jag sova bredvid inatt? Och varför en svart säck?
Jag hann med att ta ett sista farväl, innan de tog honom med sig. 
Hade han kanske vaknat nu? Hade han vilat färdigt? Hur fan kan de ha en fest… Tänk om det var så att bara sovit en stund. Han kanske bara hade skojat och satt upp i sängen nu!
Jag tog farväl. Han var inte vaken. Han var död. Kall, hård och död. Ingen var kvar där innanför.
Innan de bar ut honom, satt jag i sängen och klappade på det skal som var hans.
Höll handen en stund. Lät mina fingrar leka över hans handrygg. Dessa vackra, fina händer. Smekte den kalla kinden och viskade tyst, ”jag älskar dig”.
Kall, hård och inte min. Han är någon annanstans.
Han kommer inte hem igen!

Döden, livet och samvetet. Som en flodvåg slår det över mig! Jag vaknar alltid med ett ryck! Känslan av att jag ska dö, tar tag i mig och vänder uppochner på hela min person… 
Jag ser honom och min skuld i det som var, mitt samvete… 
Som en grotesk andefurste, slår det mig med hårda piskrapp över min själ!
Och jag blir aldrig densamma igen. Jag blir aldrig den jag var…
Livet pågår fortfarande utanför och runtomkring mig, men hela mitt väsen är fängslad i det som var och det som senare skedde… 
Jag är ännu tyngd av livets bojor.

Han kommer aldrig mera hem igen…

/ Arthur