Apropå detta med socker, det dolda, i maten; Martin Ingvar, professor och överläkare vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet, har gett ut boken ”Hjärnkoll på maten” där han beskriver hur matvanor styrs av en inre supermakt – hjärnans belöningssystem. Väl Mött / Arthur

Martin Ingvar. Foto; Peter Lindgren/SVT

”Martin Ingvar, professor och överläkare vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet, har gett ut boken ”Hjärnkoll på maten” där han beskriver hur matvanor styrs av en inre supermakt – hjärnans belöningssystem.

Vilka är de tre livsmedel som har mest dolt socker i sig, enligt dig?
-Alla, men köpta dressingar, lättprodukter och moderna livsmedel i kartonger som du bär hem, som cornflakes”.


Länk till artikeln om socker och hjärnans belöningssystem; 

• Hjärnforskare om socker: ”Ta kommando över din hjärna”.

Det blev en ganska ensam Nyårsafton… katterna försvann när tolvslaget inträdde! Det fullkomligen exploderade över hela Alby! Katterna var så rädda! En dag som denna, årets första dag, är det väl tänkt att man ska reflektera över året som gick.

Hela Alby fullkomligen exploderade  vid tolvslaget! Det dånade  som om andra världskriget återupplevdes! Uppskattades inte av djuren…

Det blev en ganska ensam Nyårsafton. Det gör inget! Inget alls faktiskt!

Min man och bästa vän somnade! Han skulle iväg nu på morgonen till sitt arbete, efter några dagar hemma och problem med ryggen, så vid tolvslaget sov han. Tror jag!?
Jag förmodar att han sov ganska illa inatt.
Det var ett jäkla liv i hela Alby både före och efter midnatt! Det var som om världen exploderade utanför fönstren! 
Och katterna försvann när tolvslaget inträdde! Det fullkomligen exploderade, som sagt, över hela nejden!
Och jag kände mig lite stressad och maktlös inför att jag inget kunde göra, för djuren. Katterna var så rädda! Det dröjde ganska länge innan de vågade sig fram och de var märkbart sura när de väl lade sig tillrätta bredvid mig i soffan. Det var ju faktiskt inte mitt fel! Men det vet ju inte de någonting om!
Så jag satt ensam och slötittade på teve och tänkte väl se någon film, det var tanken i alla fall, men jag kom i säng ganska ”tidigt” jag också.
Tror det eller ej, men det blev tyst efter ett tag.

En dag som denna, årets första dag, 2016, är det väl tänkt att man ska reflektera över året som gick.
Jag tycker mig se den trenden lite överallt, på Facebook, i Bloggar och tidningarnas nyhetssidor.
Hur var det egentligen, året som gick och hur blev det? Du som har läst min blogg vet ju att tillvaron varit uppochner och hit och dit under hela det där jä*la året som gick. Ingen ordning alls!
Jag kan ju inte förutsätta att 2016 ska bli ett bättre och schysstare år, men med tanke på allt det jag genomlevt de passerade 365 dagarna, så borde somligt lägga sig tillrätta nu och faktiskt bli bra!

Selfies, igen… Repris 🙂

2015 var ett år då jag krigade, kämpade och slogs för mina rättigheter och för att få den hjälp jag vill ha och behöver!
Jösses vad mycket skrivelser och papper jag har plöjt igenom!
Resultatlöst dessvärre!
Men… Jag krigade på och gav inte upp! Jag kan tacksamt säga att jag faktiskt gjorde vad jag kunde för att höras, synas och säga ifrån, och det även om det aldrig bar någon frukt.
Jag är faktiskt glad och styrkt av det! Jag kan ärligt säga att jag har överklagat, lämnat in anmälningar till Patientnämnden och verkligen inte varit passiv i mina angelägenheter, utan varit ”på” som busen och lärt mig en hel del.
Jag har inte varit inaktiv och bittert tittat på!
Dessutom är jag en fena på att göra skrivelser till myndigheterna numer, vilket är bra, för jag befarar att 2016 kommer att erbjuda liknande ”ordkrig” mellan dem som ska bistå mig och jag själv.

Men… året som gick var fyllt med kärlek och insikter.
Året som passerade, dessa 52 månader, var fyllda med medvetenhet och kunskaper om tvåsamhet och förståelse inför mig själv…. Återfann lite av den jag är och den jag var…

Jag gick ner drygt tjugo kilo och jag gjorde vad jag kunde för att komma i form. Många och långa promenader blev det och en hel del parkbänkar, som jag gjorde mindre styrketräningsövningar på, gjorde min bekantskap.
Förbipasserande medmänniskor måste nog ha funderat vad jag sysslade med…

Jag har gjort och genomfört det jag har kunnat och annat har jag försökt att bemästra, som mitt mående till exempel och min förbannade ångest!
Jag hoppas och tror att 2016 kanske har mer av ordning och reda i  sitt sköte.
Jag tror att om jag bara kommer på plats med alla planer, så som sysselsättning, psykiatrin, terapisamtal och socialförvaltningen, så torde ett välbefinnande infinna sig! Om jag bara kan återfinna rutiner, vardagligheter, trivialiteter och självkänsla… då kanske? Kanske att det blir bra igen? 
Jag ber en bön att det blir bättre.
Jag ber böner att jag ska bli en bättre och schysstare människa…
Jag ber om vägledning och jag ber om kärlek till mina medmänniskor! Vi alla behöver det! Tillvaron och världen är förbannat obehaglig och orolig just nu, känner jag och alla behöver vi få kärleksfulla insikter!

Jag vågar inte skriva att allting bara kan bli bättre under 2016 och att jag redan ridit igenom det värsta under 2015, att det absolut inte kan bli värre, för jag ger mig fan på att livet och ”Gud” visar och bevisar, att det kan det minsann visst!
Lite bittert och beskt, javisst… 

Tack för din uppmärksamhet! Jag vilar idag. Tar en promenad och skall avnjuta ett eftermiddag med ”Hemma-SPA” och sällskap av katterna.
På återläsande och var rädd om dig därute i världen!
Väl Mött / Arthur 

P.s. Nyårslöftet? Jag har lovat min oroliga man och kärlek, att åtminstone röka mindre cigaretter… Inte sluta, för det kan jag inte lova, men absolut röka mindre! Jag lova det… Jag ska verkligen försöka…

För precis ett år sedan, skrev jag följande inlägg… Jag vill inte leva i missbruk och misär! Jag har bestämt mig! Igen! Men det är inte lätt!

Jag har ett behov av att förklara…
Jag har ett behov av att försöka berätta…
Jag vill att du ska förstå…

Jag är missbrukare.
Jag går och jag har gått i behandling.

I min behandling möter jag människor som, precis som jag själv, är vilsna, sorgliga och trasiga.Vi försöker att få ordning igen, på vår tillvaro, och vi försöker att återskapa livet.
Det är svårt. Jävligt svårt!
Drogernas makt över oss är total och det är svårt för utomstående att förstå.
För hur kunde vi välja drogerna, framför boende, familj, vänner, ekonomi och en säng att sova i?
Hur kan vi välja bort barn, husdjur och livet, för att sakta men säkert gå en för tidig död till mötes? Varför och hur?

Drogen har all makten! Missbruket besitter allt och bestämmer allt! Det är med kraft och aggressivitet som drogen tar över livet och tar över tanke, handling och ord.
Det är med kraft som missbruket blir ens allt i tillvaron.
Det absurda är, och detta skrivet utifrån att ha lyssnat till mig själv och andra, att det skulle kunna liknas vid ett övertagande av ens sinne och kropp.
Kidnappning av hjärnan och tänkandet!

Man blir besatt och betagen, och flykten undan livet är skönt, härligt och blir ens allt! 
Allt annat försvinner bortom sans och förnuft och jakten på drogen blir ens allt. 
Man gör saker man aldrig skulle ha gjort. 
Man sjunker så lågt i sin moral, som en människa i missbruk bara kan göra.

Och med detta sagt och skrivet, vill jag bara säga att det är svårt att komma tillbaka till livet. Det är svårt att återupprätta kontakter med vänner och familj och somliga av oss trillar dit igen och slår oss som fan!Många som tar ett sista återfall dör. Det tror att de kan dricka lika mycket, ta lika mycket droger och röka på som tidigare, och det går inte! Det blir för mycket! 
Många dör. Av en överdos. Av olyckor. Av övervåld!

Men många kommer på fötter igen och krigar vidare…
Jag kan med stolthet säga att jag klarat mig undan det där värsta fallet. Jag lever ännu!
Jag har trillat i tillfrisknandet och det har gjort djävulskt ont, men jag är på benen igen!
Jag har inte ramlat ner och blivit tvungen att börja om, på ett helt år… Kanske den här gången! kan det fungera den här gången!? Snälla be en bön för mig! Jag orkar inte en gång till!!

Men jag lovar ingenting längre! Jag kan aldrig lova! 
Jag kan aldrig säga att jag aldrig mer ska… Missbrukets röst är listig, falsk och stark! 
De ekar fortfarande och det är ännu kvar som tysta viskningar som lockar, pockar och drar…
En dag i taget! Lite i sänder! Ibland en timme i taget, men det ska gå!
”Gör det enkelt, ensak i taget, lev och låt leva”…
Jag vill inte leva i missbruk och misär! Jag har bestämt mig! Igen!
Men det är inte lätt!
Och vem fan sa att det skulle vara enkelt!?
Enkelt att leva och enkelt att återupprätta livet.
Men jag vill dit hän. Jag vill ha liv och kärlek och älskas…

Ta hand om er därute! Skänk en tanke till alla dem som är kvar ute i kylan, de som fryser och längtar hem…  

Var rädd om er och på återläsande!

Väl Mött / Janne Arthur