Det känns bättre, förkylningen. Lite hosta och lite vattenkran över näsan ännu, men det känns bättre. Jag tog ett hett bad och lyssnade på lite skön musik…

Det känns bättre, förkylningen. Jag dog inte idag heller… 
Lite hosta och lite vattenkran över näsan ännu, men det känns bättre. Jag tog ett hett bad och lyssnade på lite skön musik, emedan jag snyggade till händer och fötter. Jag har känt mig ensam idag, men det är också bättre.
Ett studiebesök är bokat, på Kreativa verkstaden i Aspudden, den artonde december och det känns långt dit.

Det krånglar med Socialförvaltningen och Ekonomiskt Bistånd igen och jag väntar fortfarande på beslut om Bostadstillägg.
Någonstans känns det dock som om det kommer att bli bra igen. Det är en liten gnista av hopp och tillit till livet och livsprocessen. Jag ska försöka att behålla känslan och somna med den.

Bilden nedan har min kärlek och man tagit på mig under en promenad. Jag tycker själv att den är så fin och jag bjuder på den igen.

Sov Gott och väl mött / Arthur 


Min gåva

Jag vill göra smycken och leksaker åt dig

Av morgonens fågelsång och nattens stjärnljus.
Jag vill bygga ett slott, där du och jag kan bo,
Av gröna dagar i skogen
Och blå dagar vid havet.

~Robert Louis Stevenson~

Foto; Per Lundström

Det har varit svårt att sova i natt. Somnade ganska fint, men sedan har jag varit upp och hostat och försökt att vara tyst… Jag ångrar ingenting! Jag hade aldrig varit den jag är, om inte jag hade gjort de där valen! Jag hade aldrig blivit insiktsfull, medveten, uttrycksfull och intressant! Det mörka och farliga, dit jag verkligen anstränger mig för att inte gå; Meningen med livet och varför lever vi?

En av dagens bästa stunder; Jag, katter, kaffe, skriva, tända ljus, och det härligaste till sist, ett av mitt livs stora kärlekar, min man och bästa vän, klockan fem på morgonen, i tystnad.
Det är mysigt. Tvåsamhet, eller flersamhet, beroende på hur man ser det…

Det har varit svårt att sova i natt. Somnade ganska fint, men sedan har jag varit uppe och hostat och försökt att vara tyst i vardagsrummet. Tittat lite på teve, hostat ännu mer och försökt att somna om. Druckit te, snutit mig och lugnat ner luftrören med frisk luft!
Ingen feber tack och lov, men rädd att väcka den som behöver sova, min man! Och sedan upp igen, hosta och rossla och så… Ja, så där har det hållit på…

Och när jag ändå var uppe och hostade sönder bröstet (dock fick magen rejäl träning!) så funderade jag över saker jag önskade ogjort och som jag ångrar. Saker som jag ångrar djupt och verkligen önskad ogjorda!
Och det slog mig, att det knappast bara kan vara jag som ångrar saker och ting som jag gjort?
Jag tycker mig ofta höra att människor inte ångrar val de gjort och att dessa ”felval” format dem till det som de blivit.
Kanske att de flesta inte ältar saker och ting som jag gör, för det gör jag verkligen, men jag tror inte riktigt på de där flosklerna; ”Jag ångrar ingenting! Jag hade aldrig varit den jag är, om inte jag hade gjort de där valen! Jag hade aldrig blivit insiktsfull, medveten, uttrycksfull och intressant, om jag inte valt de vägar jag valt i livet!”
Stämmer det verkligen? Eller är det ett sätt att ”låtsas som om”? Är det avund från min sida och en viss bitterhet? Är det bara jag som tänker på hur livet hade blivit om jag valt och gjort annorlunda?
Hur hade livet, mitt liv, sett ut i ett parallellt universum, ungefär som i filmen ”Sliding Doors” med Gwyneth Paltrow, för övrigt en bra och härlig film, och hur hade mitt liv sett ut, om jag fått gör om och göra rätt?
Jag är fullt medveten om att det inte är någon som helst idé att ångra saker och få dem ogjorda, eller att jag skulle ha valt annorlunda, för det hjälper inte att jag besitter den kunskapen och insikten, för det snurrar på ändå!
Som ett galet tåg, snurrar de där förbannade tankarna på i skallen! Tåget spårar inte ens ur i sin framfart…
Det kletar och skrubbar ganska bra, ångern och ångesten.

Och varför göra misstag, ångra felval och sedan dö ovetandes om hur det hade blivit om man valt annorlunda?

Foto; Per Lundström

Hur kommer det sig att livet ger så många val, så mycket grubblerier och så många ting att fundera över, som blev fel och som blev totalt orätt, om man inte kan göra annorlunda?
Och jag skulle kunna rapa upp en hel mängd med saker som jag ångrar och önskar ogjorda, men jag gör inte det… För jag har en hel gömma med ånger att dela med mig av!
Men det kanske inte är så intressant ändå, för det är ”bara” ånger i förfluten tid och det kanske till och med är så att man bara måste lära sig att leva med det, ångern?
”Om jag bara hade… Om jag bara kunde göra… Om jag bara hade sagt och om jag bara”…
Min allra största ånger är; ”Varför ringde jag inte ambulansen den där morgonen, för nio år sedan”…

Och nu står jag här mitt i livet, bokstavligen, och befinner mig i ett virrvarr av saker som skall ordnas, fixas med och göras om och det går inte en dag utan att det där far runt i huvudet; Om jag hade gjort annorlunda och om jag bara hade…
Och medan det där far runt i hjärnan och emedan jag idisslar det, så kommer obehaget över mig, det där mörka och farliga, ”Bergman allvaret”, dit jag verkligen anstränger mig för att inte gå; Meningen med livet, döden och varför lever vi? ”Det är jag som är döden, jag har redan länge gått vid din sida”…

Jag ska ha ytterligare en dag att krya på mig och faktiskt vila ordentligt!
Jag längtar hem och jag längtar efter Hälsingland och jag önskar att jag kände lite mer glöd, passion och tillit till livet, men jag gör ju inte det. Har, tro mig, förmodligen aldrig gjort… Jag lever och andas, ältar, äter, och skiter och vilar och försöker att leva mer och mycket… Men så, NEJ… Så jävla roligt är det ju inte!
”Distraktioner”, har en av mina terapeuter sagt. ”Det är bra med det som distraherar tankarna!” Jag informerade henne om att även det där orden är floskler och klyschor, för getingboet med tankar, ånger, funderingar och livsfrågor är alltid där ändå. Alltid påslagen. Alltid ”red-alert”!
Distraktioner får dem inte att tystna.
För somliga av oss är det en del av livet, för andra går det utmärkt att stänga av, som en strömbrytare, men alla är inte av den tillverkningen och sorten.
Vi är alla individer och det som fungerar för en själ och människa, behöver nödvändigtvis inte vara lösningen för alla. Det finns inga ”quick-fix” som passar alla och mallen för hur det mänskliga psyket fungerar kan vi nog börja frångå, för det stämmer i alla fall inte…

Tack för ordet! Väl Mött / En trött och förkyld Arthur

Döden. Dö. Död. Dött och dog. Eller… Lämna in, gå bort, lämna över, framliden och hemkallad. Som barn får man, dessutom, inte vara närvarande vid döendet och döden! Barn ska skyddas ifrån det… Det är stundens ingivelse och impuls, som får människor att besluta sig för att dö!

Döden. Dö. Död. Dött och dog.

Eller… Lämna in, gå bort, lämna över, framliden och hemkallad.

Det är skrämmande med döden och att dö för majoriteten människor.
Och ändå är det en av de saker som för alla människor samman.
Att dö. Alla ska dö!
Ingen kommer undan och ingen, inte en enda, lär överleva!

När någon plötsligt dör, så finns det människor som ögonblickligen kommer till ens undsättning och så finns det människor som blir så oerhört skrämda och rädda att de inte vågar närma sig och håller sig undan!
Många är skräckslagna att göra fel, säga fel saker och själva bryta ihop och börja gråta! Och att börja gråta när andra sörjer, är inte helt rumsrent och inte heller helt korrekt!

Tror de! Det är naturligtvis inte sant!
I sorgen, i döden och saknaden, finns inget rätt och inget fel! Det finns ingen manual för hur vi ska uppföra oss!
Och även om vi fått lära oss av samhällets alla dogmer, under vår uppväxt, att man talar inte om döden, man ska behärska sorgen och att närma sig döende är ohälsosamt, läskigt och obehagligt, så är inte det överensstämmande med verkligheten! Inte alls!

Sanningen är ju en helt annan!

Somliga ger sig i kast med döden och människors sorg, andra väljer bort och väljer andra vägar att gå, av rädslor!

Det visar sig ganska snart, vem och vilka som är de nära, nära, vännerna och vilka som inte är det!

När min man dog, för snart tio år sedan om några veckor, gick hela jag i tusen bitar och blev till ett absolut ingenting!

En av mina äldre systrar kom ner till mig i Stockholm, från Åre och hon sa till mig ögonblicket då vi såg varann på Centralstationen; ”Jag vet inte hur man gör! Jag har inte orden. Jag kan inget göra. Jag kan vara här, men jag vet faktiskt inte hur man gör”!
I den sorgen och katastrofen eskalerade mitt missbruk i ett undvikande av döden och sorgen!
Det kommer till mig nu, i drogfriheten, och jag jobbar på det!
Men det är märkligt ändå! Ingen av mina övriga åtta syskon kom till mig när döden besökte mig och oss fullständigt ovetandes! En syster!
Och ingen av dem kom heller till den Minnesstund som jag ordna för oss alla, som saknade, grät och sörjde! Inte ens mamma.
Och de få av mina syskon som jag verkligen trodde skulle möta mig i döden och sorgen, hörde inte av sig. Alls!

Jo, en annan syster hörde av sig och föreläste om vikten av att investera alla pengarna rätt och hur jag skulle göra med allt praktiskt!

En släkting ringde och tröstade och försäkrade mig om att; ”Det kommer fler! Det kommer andra”!

Inte en enda av våra gemensamma vänner finns kvar idag!
De var borta något halvår in i sorgen och dödens hallar och salar!

Så nära döden har jag aldrig varit!

Så traumatiserad har jag aldrig varit eller blivit!

Så sprucken, trasig och sönderfallen har jag aldrig varit…

Och jag klandrar ingen! Jag försöker att inte döma andra i avseendet döden och att dö, och det även om mina skrivna ord smakar surt och beskt…

En god vän, som jag bodde hos och umgicks mycket med som ung vuxen, har förlorat sin mamma och även sin bror!
Hennes bror valde att ta livet av sig, för en kort tid sedan.

I sin sorg och trasighet, känner hon sig över, ensam och även hon har insett vem och vilka hon kan räkna till sin närmaste krets och själv visste jag inte vad jag skulle säga, skriva och förmedla, så jag skrev som det var och är; ”Orden saknas mig. Det finns ingen tröst att ge. Jag beklagar verkligen… Styrka och Kärlek till dig”.
Fortsättningsvis; ”Jag vill bara få sagt att jag vet att ord gärna blir platta och mest plattityder. Jag vet hur det sliter och drar i kroppen och jag känner med dig… Och ja, jag tänker på dig och har tänkt mycket på dig… Vill inte vara för påträngande och därför fick dagarna passera lite”…

Fortfarande vet inte ens jag vad som är rätt och riktigt och fortfarande blir jag osäker!
Men… Jag har lärt mig att ärlighet, osäkerhet, att skriva eller säga detta till de sörjande, till döende och till anhöriga, är det som faller allra bäst i god jord!
Det bästa är att bara säga som det är, med osäkerhet och rädslor. 

Jag vet att min väns värsta och svåraste tid ligger framför henne och jag vet precis hur förkrossande det är!

Och när någon väljer att ta sitt liv, med efterlämnade frågor, grubblerier och ett aldrig funnet svar om varför, så blir nätterna, dagarna och ensamheten ett monster under sängen, som äter på en när man slutligen somnat och får vila!

Och jag tänker på de människor som väljer att dö, för egen hand, och hur de mådde när beslutet slöts!

Jag har varit där själv och jag upplever att det är stundens ingivelse och impuls, som får människor att besluta sig för att dö!

Döden är obehaglig, ohanterlig och skrämmande! Anledningen till det är ju till viss del för att vi aldrig talar om döden! Att dö är inte integrerat i vårat samhälle! Man pratar inte om sådant som skrämmer och skapar obehag och man skriver inte om det heller.

Prata inte om det, för då existerar det inte! Det är inte konstigt att människor skräms av att dö.

Som barn får man, dessutom, inte vara närvarande vid döendet och döden!
Barn ska skyddas ifrån det, för det obehaget ska besparas dem! Inte ska väl barn behöva? Inte ska man utsätta barn för dödens fasor…

Hur ska vi då, när man inte ens får kännas vid döden som barn, kunna vänja oss vid tanken att alla ska dö, på ett eller annat vis och att alla människor så småningom ska möta döden och se henne i ögonen!
Att dö är högst naturligt och att möta döden ska alla människor göra.
Ibland, som i mitt eget fall och i min goda väns, så kommer det som ett oväntat kaos och en stor katastrof.
För somliga av oss blir döden förkrossande och sorgen obegripligt stor… men det är en del av livet och det är högst naturligt och närvarande.
Och, trösterikt nog, man överlever. Man överlever, men med ärr, styrka, insikter och med mer mod…
Det blir en del av livet. Att leva. Att dö.

Väl Mött / Arthur

Ur Pofeten. / Khalil Gibran (1883-1931)

”Men hur ska ni finna den, om ni ej söker den i livets hjärta?
Ugglan, vars nattögon är blinda om dagen, kan inte avslöja ljusets mysterium.
Vill ni, i sanning, se dödens ande, så öppna era hjärtan för livets sinnliga närvaro.
Ty liv och död är ett, liksom floden och havet är ett. I djupet av era förhoppningar och önskningar ligger er tysta kunskap om det som är hinsides; och likt frön, som drömmer under snön, drömmer era hjärtan om kommande vår.

Tro era drömmar, ty i dem är evighetens port fördold. Er fruktan för döden är likt herdens darrande då han står inför konungen, vars hand ska läggas på honom i ära.
Är inte herden bakom sin fruktan fylld av glädje över att han ska bära sin konungs tecken?
Men är han inte än mer medveten om att han darrar? Ty vad är att dö annat än att stå naken i vinden och smälta in i solen?
Och vad är väl att upphöra att andas annat än att frigöra andedräkten från dess rolösa vågrörelse och låta den stiga uppåt och vidgas och söka Gud, fri från alla hinder?
Endast då ni dricker ur tystnadens flod, ska ni verk­ligen sjunga.
Och då ni nått bergets topp, ska ni börja bestig­ningen.
Och då jorden kräver era lemmar ska ni, i sanning, dansa”.