Livet. Det finns minnen och så finns det hågkomster. Det finns bra minnen och de hågkomster som är mindre bra. En kamrat påpekade att det såg lite illa ut att jag, vid fyrtiofem års ålder, skrev i ett inlägg att min nuvarande man och kärlek, är "en av mitt livs stora kärlekar". Han tyckte att det "gnisslade lite"…

Foto; Arthur

Det kommer alltid att finnas ett förflutet.
Det kommer alltid att finnas en livshistoria och människor som kommit och gått i ens väg.
Det kommer för alltid att finnas kärlekar som stulit en liten del av ens hjärta och det kommer för alltid finnas minnesmärken i själen av förälskelser, män, livet och tvåsamhet, som aldrig går att förbise.

Jag har skrivit om detta tidigare, men jag känner att det är viktigt och jag känner att det tål att skrivas om igen och igen…
Livet och dess inverkan på oss människor. Inverkan på mig. Livets inverkan på dig och din världsbild!

Livet. Det finns minnen och så finns det hågkomster. Det finns bra minnen och det finns hågkomster som är mindre bra. Oavsett detta, så har livet givit oss, på gott och ont, form, färg och en prägel på vår tillvaro och gjort oss till den vi är.
En del av oss får mer av det mindre bra, emedan andra glider igenom livet i en gräddfil. Det är livet och livet är inte rättvist! 

Somliga händelser gör oss sårbara.
En del av allt det vi får erfara, gör oss hårdare, tuffare och, med en skopa otur, bittra och cyniska.
Det finns ett förflutet och det finns ett här och nu. Medveten närvaro. Antingen så geggar vi runt i det som varit, eller så ser vi det som erfarenheter och accepterar det helt enkelt och försöker att befinna oss i en medveten närvaro. Nuet. ”Livet är okej, mina erfarenheter är okej, jag är en okej människa… Mitt förflutna är inte mitt jag, i nuet”!

Foto; Arthur

En kamrat påpekade att det såg lite illa ut att jag, vid fyrtiofem års ålder, skrev i ett inlägg att min nuvarande man och kärlek, är ”en av mitt livs stora kärlekar”. Han tyckte att det ”gnisslade lite” och kände nog att just de där orden som jag skrev, rimmade illa med min nyvunna kärleksrelation och dem jag har omkring mig. Men faktum är att min historia och dem jag mött, älskat och haft en relation till i mitt liv, fortfarande finns kvar inom mig som små hemligheter och godsaker!
Somligt kan jag låta marinera i mina minnen, annat kan jag romantisera kring och bara låta det få vara små söta känslomässiga karameller.
Andra känslomässiga förhållanden jag haft, kan jag titta på och verkligen känna bitterhet inför och tänka att jag kanske skulle ha gjort annorlunda. Oavsett så har det gjort en påverkan på och inverkan på mitt liv. Oavsett så är allt det som jag har upplevt varit en del av tillvaron och världsalltet, och summan är ju jag!
Och… jag kan välja att dela med mig av mina erfarenheter, eller låta dem få bo, alldeles ensamma, i mitt minne och mitt inre. Jag väljer! Och jag väljer, faktiskt, hur jag ska se på allt det där. Positivt eller med negativa nedvärderande anklagelser.
Alla gör vi val och inser efteråt att vi kanske hade kunnat göra annorlunda och det är det som är erfarenheterna och livslärdomen.

Foto; Arthur

Och jag kanske har tur, vad vet jag, men min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, är oerhört medveten och intuitiv och vet hur livet kan vara, hur livet är och att alla människor har ett förflutet som inte skall förringas.
Även han har tidigare kärlekar och relationer som han refererar till och han har mognaden att inse och veta hur livets olika påverkningar påverkar oss!

Alla färgas av sitt liv.
Alla människor bär omkring på livsresväskor fyllda med skit och nästan ingen av oss har haft en schysst och bra uppväxt och barndom.
Alla människor har ett förflutet och till saken hör förmodligen hur vi väljer att behandla historiken och livskrönikan. Man kan låta det bli beskt, syrligt och bittert och man kan låta det bli till ett krigande och en stor hästblaffa av elände, ältande och grubblande.
Man kan låta saker, människor och situationer, vara en del av livsflödet och låta det vara något bra och positivt, eller så kan man låta det vara just ett elände, bitterhet och slutligen ren ondska och ilska.

Och min tanke går till dem jag mött och möter idag, i mitt liv och de som, likt jag själv många gånger, ständigt och alltid skyller på livets orättvisor och på hur livet behandlat dem.
Somliga av oss låter alltid livets olika händelser fortfarande vara i påverkan av nuet och somliga av oss skuldbelägger allt och alla andra för att livet ser ut som det gör, emedan faktum kvarstår; Det är bara jag, det är bara du och det är bara människorna som kan förändra sig själv och attityden till livet och dess flöde.
Det är bara du och jag som kan se på livet med lite mer jävlar anamma och lite mer tillförsikt och tänka; ”Äh, va fan… Det här är livet, det gav mig en del blessyrer och en hel del skit, men det kan bli bättre och det kan bli följsamt”…

Jag vill ha sagt att jag tror på attitydförändringar, att vända på funderingarna och tankarna och låta det som skett och det som varit, vara en del av livet. Jag tror att med ett större helikopterseende på livets alla varande, så kan vi och jag, bli bättre och schysstare människor. Jag tror på livet och jag tror på tankens och kärlekens kraft och ”power”. Tron och hoppet är det sista som lämnar människan…

Tack för ordet och var rädd om dig! Och som alltid den senaste tiden citerar jag Elin Ek och hennes alias ”Grynet”; Ta ingen skit! Inte från någon!
På återläsande!
Väl mött / Arthur 

Kväll och så ska man klämma ur sig något bra, kanske något vettigt och lite fyndigt… Och vad skulle det kunna vara? Norrländska män gillar Falukorv, by the way. Bloggtorka och ordlöshet?

Foto; Per Lundström

Kväll och så ska man klämma ur sig något bra, kanske något vettigt och lite fyndigt…
Och vad skulle det kunna vara?

Jag skulle kunna skriva och berätta att…
Jag har målat lite. Kan inte måla, inte alls, men gör det ändå. Det blir förmodligen liggandes bland alla mina andra oavslutade projekt, men det är roligt, ibland, med färg och form.

Jag skulle kunna fortsätta mitt ”gnäll-tåg” och berätta att…
Jag är lite trött på tystlåtna Norrlänningar som inte vågar prata känslor, utan antingen väntar på att andra ska gissa sig till vad de vill och önskar, eller så slår dessa tystlåtna Norrlänningar i skåpdörrarna i köket och slamrar med porslinet i skåpen för att deklarera sitt missnöje. Farligt med känslor. 
Norrlänningar väntar alltid på att andra ska ta initiativ till handling, och tystlåtna känslorädda män hoppas alltid att andra ska servera dem sanningar och erbjuda dem känslomässiga lösningar.
Norrländska män vågar inte prata och berätta…
De ska verka nöjda, men missnöjet syns igenom och är man bara lite intuitiv, så kan man faktiskt erbjuda dem lugn och ro och en fristad. Hopplöst tröttsamt.
Norrländska män gillar Falukorv, by the way.

Jag skulle kunna plita ner och författa om mitt eget fortsatta missnöje…

Foto; Arthur

Om människor som säger en sak, men menar en annan, och det är oerhört tröttsamt det också. 
Och det är inte alltid den här typen av människor säger den rena sanningen mellan två ögon, ånej!
De passar gärna på att förkunna vad de anser, tycker och tänker, när en tredje part är närvarande och gärna med en underton av humor, sarkasm och ironi.
Och jag förstår inte det där. Säg med en gång om det inte är bra eller inte passar och hymla inte…
”Allting är bra och du är helt okej”… ”Men har du hört att”… Tröttsamt som fan och vad ska man tro? Ska man lita på sin egen intuition, som för övrigt är bättre än många andras faktiskt, eller ska man gå på linjen att man kanske kan lita på människor och bry sig mindre om att man faktiskt vet hur det är egentligen.

Och jag skulle kunna sätta på pränt, ventilera, den där typen av inlägg, som så ofta återfinns på Facebook och jag skulle kunna göra det med svärta och avundsjuka. Alla dessa osmakligt arrangerade bilder på mat, små barn och vackra heminredningar…
Jag skulle kunna låta tangenterna beskriva mitt avund och högmod och kanske sträcka mig så långt att jag i detalj beskriver människors dåliga smak och omdöme och att människor generellt inte har koll på färg, form och estetik…

Foto; Per Lundström

För övrigt tycker jag att marmeladen, den brandgula, på frukostbordens bilder, är läckra som sjutton…

Jag kanske skulle ta och skriva och beskriva ytterligare, med ord, min besvikelse över min nedriga uppväxt och barndom? Det kanske skulle kunna vara något? Kanske att jag skulle ta en vända till genom det där vidriga missbruket som tog mig på avvägar i livet och som gjorde mig bitter, besk och mest sur.
Jag skulle kunna ta en omväg förbi dubbeldiagnoser och min mental ohälsa och skriva om förnedringen inom psykiatrin… Det sistnämnda, det psykiskt dåliga måendet, går inte att bota med piller, tro mig! Jag vet! Det går åt helvete ändå…

Och ändå… Jag har inte någonting att skriva om! Detta kallas för Bloggtorka i det nya svenska språket. Bloggtorka eller ordlöshet? Det kvittar, för det saknas en del meningar och ord just nu och ändå, det finns hur mycket som helst att skriva om! Se dig omkring och betrakta omgivningen. Skriv! Använd ordet!

Tack för ordet! Ta hand om dig därute och låt mig citera, återigen, Elin Ek; ”Ta ingen skit”!
Väl Mött / Arthur 

Lite tankar, lite funderingar och lite av mest ingenting alls… Det har inte hänt så mycket under dagen. Min man och bästa vän är dålig. Feber!

Min man och bästa vän är dålig. Feber.
Jag försöker att pyssla om honom så gott jag förmår.

Det blev en del vila idag och jag är ganska trött, som vanligt. Jag och katterna har sovit några timmar och mest bott i sängen…
Jag skulle ha behövt komma iväg till röntgen, men får ordna det i morgon.
Idag blev det, återhämtning!

Jag tog en promenad i alla fall. Jag handlade lite och min kärlek parkerade framför teven och riktigt dålig Amerikans teve. Dagar när man inte är hundra, så är det ju okej med lättsmält elände! Jag kan uppskatta det jag med, ett erkännande, men många gånger blir jag mest irriterad… 

Det har inte hänt så mycket under dagen.
Jag inväntar mejl från Socialförvaltningen angående det där med Socialpsykiatri, som jag inte förstår så mycket av… Önskar mer information, förstås, eftersom jag har ett galet kontrollbehov… Jag vet ju ingenting och inte heller min assistent på Vuxenenheten! Jag upplever det som lite märkligt, att hon inte vet, men jag får finna mig i det bara! Det kommer i sinom tid!
Jag har mejlat min stora syster och jag har fått iväg en förfrågan till Försäkringskassan angående min ansökan om Sjukersättning.
Det sistnämnda kanske redan ligger hemma i Bagarmossen och väntar på mig. Det är oroande att inte veta.

Från ruta ett, till ruta två. Eller från det ena till det andra…
Jag har faktiskt beställt lite kläder från H/M. Och med faktiskt menar jag att jag naturligtvis inte har råd, egentligen!
Men jag har lite tur i tillvaron, för jag har inga skulder och inte heller några betalningsanmärkningar, så jag har ordnat med ett konto på Hennes & Mauritz.
Jag kan betala lite varje månad, så har jag i alla fall lite nya kläder till vintern och minusgraderna, även om det blir bra mycket dyrare i längden än att köpa dem direkt i butik.
Dock en lösning just nu!
Min man och kärlek uppskattar det inte alls, eftersom avbetalning är bland det värsta han vet, men vad ska jag göra?
Jag får ju knappast några extra pengar till vinterkläder via Socialförvaltningen och Försörjningsstödet.
Jag önskar så in i norden att jag kommer så långt ifrån Ekonomiskt Bistånd som möjligt och att det kommer att falla på plats så småningom. Det är jobbigt med den här hjälpen och det är faktiskt fortfarande lite genant. Men det är som det är…
Jag säger det igen, men det är helt omöjligt att klara sig på de där pengarna.
Oavsett mitt gnäll över pengar, som aldrig räcker, så är jag tacksam, faktiskt, att jag får hjälpen och de finns människor runtomkring mig som hjälper till när det verkligen kniper.
Jag har tur! Jag har några få vänner och några få härliga människor som hjälper mig ibland.
De är många i min situation som inte har det.
Icke självvald ensamhet är det värsta som finns.

Tack för din uppmärksamhet. Var rädd om dig och du… ”Ta ingen skit”!
På återläsande!
Väl Mött / Arthur