Han beter sig inte på något sätt som mina erfarenheter kan dra nytta av. Det är nytt. Det är svårt…

Det är svårt med relationer.
Det är knepigt att få ihop det, att försöka älska och älskas, utan att tappa bort sig själv.

Jag har svårigheter med att vara tydlig och klar, när jag talar. 

Även när jag skriver, har jag fått höra.
Jag måste lära mig att uttrycka mig klart, tydligt! Kristallklart!
Det blir gärna fel annars. Och jag kan inte ta för givet att andra ska förstå mig, om de inte har en bakgrund att luta sig mot och förhistoria att kunna använda som facit.

Jag är i ett tillfrisknande.

Jag arbetar stenhårt med min personliga utveckling.
Jag har varit i ett rusigt stadium den större delen av mitt vuxna liv, och har jag inte varit det, så har kampen varit, att överleva bakfylla och bakrus.
Jag har egentligen aldrig tagit någon större notis om mig själv. 
Och jag har dessutom levt i relationer, där jag åsidosatt mig själv, mina åsikter, den jag är och vad jag känner, tycker och tänker.
Märkligt, kan tyckas? 
Men med en grundsjälvkänsla som är på botten av en rostig jävla burk och med referenser, sedan barnsben, att jag inte duger, är ful, är värdelös och inte klarar av någonting, så känner jag själv att det inte är konstigt att jag gjort som jag gjort i mina kärleksrelationer.
Och, med insikter om mig själv, mitt liv och mitt agerande, så ser jag klart min del i det hela och jag kan ta det till mig, lära om och verkligen försöka att göra nytt och inte ”gå in i gamla mönster”…

Jag har ett val idag! Jag kan göra annorlunda!
Jag behöver inte göra som jag alltid har gjort och jag behöver inte heller med bitterhet säga, tänka och uttrycka, att det var alla andras fel att del blev så här. 
Jag kan välja! Min fria vilja! Jag kan göra nytt. 
Jag kan med insikt göra tvärtom och prova nya vägar och andra riktlinjer. 
Det behöver inte se ut som det alltid har gjort! 
Det behöver inte alls vara som det alltid har varit…

Jag har mött en ny kärlek.
Det är av den där sorten som får luften att gå ur en. 
Det är den där typen av förälskelse som bara växer till sig, blir kärlek, smeksamma ord och betagenhet. Längtan.
Jag förstår inte den här typen av relation.
Jag kan inte läsa av den.
Jag kan inte tyda det som händer och sker. Och jag kan inte heller begripa hur i helvete det kunde bli så fint, vackert och gott. 
Jag förstår inte!? 
Jag kan absolut inte jämföra detta med någonting annat som jag har upplevt.
Upplevelsen är att jag inte får det jag är van vid. 
Inte det jag tror mig önska, och inte heller det  jag tror att jag är värd!? 

Jag får inte de svar jag förväntar mig och jag kan heller inte tyda vad det är han inte säger. 

Ja, du läste rätt… Jag kan inte läsa av och ta in det som inte sägs…

Min osäkerhet och mina aldrig sinande försök att vara till lags, kunna föra mig, kunna hålla mig i ett underläge och hela tiden förvänta mig att min värdelöshet ska lysa igenom, får mig att ”hitta på” saker som inte finns.

Jag lägger saker, värderingar och andra ting, från min fantasi och mina tidiga erfarenheter, i näst intill allt som sägs, sker och framförallt, inte sägs.

Jag är tyvärr van att få stryk.

Jag är tyvärr van att hånfullt bli tillsagd, att jag inte duger.
Jag kan inte ens skära en brödbit, om någon ser på. Jag blir nervös.
Jag kan inte ordna med en sallad, utan att fråga ur det ska göras, vad som ska göras och hur den ska skäras till.
Jag kan inte ta ett bad, utan att be om lov! 
Jag kan inte tvätta en tvätt, utan att fråga om jag får och om det är okej… 
Jag är oerhört osäker och limmar på en fasad av ”Jag kan själv”, ”Jag sköter mig själv” och ”Jag är ganska kaxig…” Lite självsäker typ…
Jag har tyvärr i bagaget att tippa på tå, läsa av rummen, situationer, människor och framförallt partners jag haft en relation till.
Jag har lyckats med att föra destruktiva relationer framåt, med att vara en underhuggare, göra som jag blir ombedd och avläsa vad min partner vill, önskar och eventuellt ska ha av mig.
Jag har en vana att fråga om lov, om jag får…
Jag har en kuslig förmåga att kunna känna av energier och styra om dem till det positiva, så att det inte blir ett vulkanutbrott och i värsta fall stryk.
Det är bakgrunden till en del av min person.
Ensam är jag helt okej.
Ensam har jag bara och endast mig själv! Jag har friheten att göra som jag vill.
Nu blev det inte riktigt som jag tänkt och jag möter en kärlek som behandlar mig som sin jämlike.
Som uppskattar mig, även om jag har en grisig historia av missbruk och misär.
Kärleken jag mött är sparsam med ord om kärlek, älska och ”jag tycker så oerhört mycket om dig”…
Han beter sig inte på något sätt som mina erfarenheter kan dra nytta av.
Det är nytt. Det är för mig främmande och det är egentligen en helt glasklar historia, om det inte hade varit för min egen jävla ”up fuckade” bakgrund.

Det handlar om, vilket jag håller på att lära mig, att acceptera andra som de är.
Vara kärleksfull och gillande. 
Ha tillit till att det är som det ska och framförallt, att låta andra leva som de själva valt och vill. 
”Lev och låt leva…”
Det är så oerhört svårt att förklara! Men enkelt skulle jag kunna säga som så, att min form och min mall för hur en kärleksrelation ska se ut, eller har sett ut, stämmer på intet sett överens med det jag har mött och fått nu.
Det som är just nu, är utanför min fattningsförmåga och jag förstår inte!?
Detta ligger långt utanför ramen för vad jag behärskar, kan och vet hur jag ska hantera.
Förvirring och rädsla föds ur det och jag måste vara tydlig och försöka att förklara…

Jag behöver tid och utrymme ibland, för att överhuvudtaget hänga med i all detta nya. 

Och jag tänker inte tappa bort mig själv igen, för det leder snart till att jag återfaller och plockar upp gamla mönster och beteenden. Och droger!
Jag önskar mig kärlek. Jag har faktiskt bett om det.
Och jag fick det! Jag fick något alldeles speciellt och jag förstår inte!
Jag har inte facit den här gången och förvirring, är det som är just nu…
Och ändå…
Han säger att han älskar mig!
Vågar jag tro på det? Vågar jag?

Ja, det är svårt med relationer och allra helst när man också ska försöka att finna tillbaka till sig själv och den man varit, för kanske tjugo år sedan…

Det är svårt att förklara för mig. 
Det är svårt att få det förståeligt och inte ens nu vet jag om jag själv förstått det jag skrivit ner…

Men jag försöker att bara vara, leva och låta mig älskas…

Det sistnämnda är nog svårast, att tillåta någon att älska mig, trots allt…

Väl Mött / Arthur


"Fort och fortare". (Texten är sprungen ur en diskussion om våld i nära relationer, där även jag själv kunde delge en hel del… det förekommer överallt, tyvärr! Hoppas att jag inte kliver över några gränser! Inga namn nämnda!!)

Jag kryper på alla fyra. 

Jag kryper genom hallen och kräks på vägen, av de slag jag fått i magen, på min väg mot toaletten. Jag kryper fort, hastigt och snabbt.
Fort och fortare!


Han är i köket. 
Det skramlar i lådorna där ute och frågorna far igenom huvudet. 
Vad gör han nu? Vad tänker han göra? Hinner jag?
Jag intalar mig att jag hinner… Om jag skyndar på och kryper snabbt, snabbare, då hinner jag. Fort, fortare och skynda.
Det svider i magen och mina ben värker. Benen gör ont…
Det gör ont i min person! Ord av förakt och med vulgäraste antydningar, inleder alltid det fysiska mot min kropp.

Han har sparkat mig. Igen. Han har sparkat på mig, och det gör ont. 
Av smärtan i magen, har jag kräkts och någonstans ifrån kommer blod. Inte mycket blod, inte alls, men blod lämnar jag efter mig på golvet.
Han slår mig. Riktar sina sparkar och slag på de delar av kroppen, där det inte syns eller där andra inte kan se eller upptäcka det som blir blått…
Blå himmel. Isande blått. Havets blå. Blå färgad… Blått som blir grönt…

Kryp snabbare. Fort och skynda!

Han är ännu i köket och jag på väg mot toaletten, för att kunna låsa om mig och rädda mig undan knytnävar och sparkar.
Mina knän börjar göra ont och det svider av friktionen mot korkmattan.

Jag kryper snabbare, jag kryper för livet, snabbare…
Mot toaletten och dörren och låset. Fort och fortare.
Det tystnar ute i köket.
Det blir märkligt tyst och jag stannar upp. Ett kort ögonblick stannar jag till och jag inser… 

Jag inser att jag inte hinner till min trygghet och räddning, toaletten.
Jag förstår att det inte är över med det här. Det här var bara början.
Jag hör honom komma och det värker i kroppen, det svider i magen och mina knän gör ont. Jag kapitulerar. Jag ger upp.
Som minnen, smärtar det i kroppen.
Som hågkomster, minns min kropp, från tidigare gånger.
Sist jag fick stryk… Förra gången…
Hur var det nu med det där? Cellminne och kroppen?


Jag förlorar. Jag är besegrad. 
Jag lägger mig platt på golvet och med mina armar över huvudet som skydd, om missriktade sparkar skulle hamna på huvudet, om slagen skulle hamna fel! De får inte hamna fel!

Ännu tyst, inte ett ljud. 

Jag vet ju, han kommer och jag kommer inte undan.
Vad blir summan av det här? Vad händer den här gången? Fler lögner och mer falskhet? Mer porrig sex och mer att försonas för…
Hur slutar det nu? Sjukhus? Fler osanningar och mer diktande?
Hur ont kommer det att göra, eller kommer det att kännas alls?
Han står lutad över mig.
Första sparken riktas mot magen och jag kastar upp igen. Kräks över golvet.
Hans ord regnar över min kropp och slår hårdare mot min hud, än de sparkar han utdelar. Ful! Dum! Idiot! Dö! Dö, dö, dö…


Det svider! Orden gör förbannat ont! 
Det gör mest ont efteråt, de sagda orden.
De verbala elakheterna träffar mitt innersta och slår ögonblickligen rot där. De tar fäste och kommer att färga mig, mitt jag och min person, för alltid…
Jag kryper samman. Jag kryper ihop till ett litet knytt på golvet. Skyddar det jag kan och ber honom att sluta. Jag blir till ett ingenting.

Och då plötsligt, försvinner hallen, mannen, det som gör ont. 
Och så försvinner även jag.
Jag smiter undan och försvinner ut, bort och bortom…
Mormor är där.
Hon sträcker ut sina armar emot mig och viskar, ”Jag älskar dig”…
”Kom och var hos mig”.
”sitt i mitt knä, där inget kan hända”.

Jag älskade dig…

Väl Mött / Janne


Gay, bög, stjärtgosse, fjolla, Sodomit och allt vad jag och vi ”felknäppta” får heta… Jag skäms för att… Jag skäms! Min jävla självkänsla igen? Och är det jag själv som möjliggör mitt eget utanförskap? ”I´m here! I´m queer, get used to it"!

Jag bär på skam och genans.
Jag trodde att jag var vuxen nog, att jag hunnit bli mer fördomsfri… Men Nä…
Jag försöker att vara den jag är och tillåta mig att ta plats.
Det där med att ta plats, fungerar väl så där…
Men jag blir bättre på det…
Och min skam? Det jag skäms över och känner genans för?
Att jag är en krigande nykter missbrukare.
Jag skäms för att jag inte ens har pengar till en kopp kaffe på något café!
Att jag ständigt måste be om hjälp, och att jag inte kan stå på egna ben!
Jag klara ju inte det här själv…

Jag skäms för att jag absolut, numer, inte äger ett jävla jota!
Skammen bor i mig, för att jag inte har ett ordentligt arbete att sköta.
Jag skäms för att jag inte har någonting över, att erbjuda andra!
För att mina nyvunna vänner ofta får hjälpa mig med diverse göranden.
Och jag klarar inte det här själv…

Genansen finns hos mig, för att jag inte vet hur man ordnar med papper, gör olika ansökningar och för att jag inte längre klarar mig själv.
Det blir gärna fel på vägen…

Men… Så kom jag på… det där andra… Som maler på…
Att jag har en eldig och brinnande skam, för hur min kärlek ser ut.

Jag är gay, bög, stjärtgosse, fjolla, Sodomit och allt vad jag och vi ”felknäppta” får heta.
Det finns säkert fler etiketter för det där med ”sexualiteten” hos människor som blir förälskade i människor av samma kön, som jag inte känner till, och må så vara…
Det känns som om jag bär omkring på hela samhällets skam och genans för de människor som är oliktänkande och väljer att leva lite mer annorlunda, än alla andra.
Mer annorlunda än mainstream i samhället, så att säga. Heteronormen. 

Och ju mer, ju längre in jag grottar och geggar i det, desto värre blir det.
Och då är ju frågan, om det är jag själv och mina erfarenheter som lämnat spår av den här känslan? Eller om det bara är jag som är jätterädd för vad andra ska tycka om mig och ”det”?
Min jävla självkänsla igen?
Och är det jag själv som möjliggör mitt eget utanförskap?
Är jag så rädd för att bli utanför, ratad och förkastad, att jag lägger mina värderingar, tankar och åsikter i knät hos andra att ansvara för, och så är det redan fixat och klart?
Jag vet liksom vad ni tycker och tänker, och så är det bra där! Punkt!
Jag har redan kunskapen om…
Jag vet vad ni och du tycker, om just mig och ”det där”…
Jag har erfarenheten, så jag vet vad ni har för åsikter om ”rumpnissar”… Om mig…
Jag har redan ordnat med vad andra ska tycka om mig, mitt utseende och min person, innan någon ens har hunnit med att överhuvudtaget säga, göra eller bekräfta någonting, för det är lika bra, så att säga! Praktiskt va?
Och det är inte vackert!
Lika bra att vara förutseende och bestämma vad ni ska tycka om bögar, homosexuella och HBTQ personer. Som sagt, det är inga schyssta åsikter ni ”andra” har…

Men jag har fattat att heterosexuella män tycker att lesbiska tjejer är helt okej, bara det finns en liten chans att de får vara med någon gång, i sänghalmen… En lite parentes bara… Och det är tyvärr ingen fördom…
Och själv försöker jag på något vis att rädda mig själv, innan jag ens vet om jag behöver räddas, fly eller ens be om hjälp. Jag vet ju inte. Egentligen.
Jag klara inte det här själv… 

Hur blev det så här?
Och där kommer det där med att ta plats och höras, synas och finnas till, in i livets vara.
Jag smyger hela tiden i tillvaron.
Rädd och jävligt skraj att jag ska vara ”fel”, vara malplacerad och dessutom sticka ut!
Och..! Är jag så jävla upptagen av mig själv, hela tiden, att det här får fortgå?
Tänk om jag skulle pröva något nytt? Bara slappna av och försöka att vara bekväm?
Jag menar, det är inte snällt, eller ens okej, att tilldela människor åsikter och värderingar som jag inte ens vet om de existerar.
Jag vet ju faktiskt inte hur det är egentligen…
Och dessutom så är det väl kärlek, oavsett?
Jag duger väl precis som jag är, oberoende av eventuella åsikter och känslor?

För jag vet ju, vilket jag inte bjuder på så ofta, att jag är en ganska schysst och kul kille…
Det är ju bara det att jag inte bjuder på det av rädsla…
De är några få som får se det och oftast är det kvinnor, tjejer och ”brudar”… Jag är bekvämare i deras sällskap, faktiskt, men det är en annan historia och problematik.
Så hur ska någon någonsin få chansen att lära känna mig… Egentligen?
Så jag provar något nytt idag.
Inte tänka på, inte vara dömande, inte ha fördomar och inte lägga åsikter och värderingar, som eventuellt inte ens finns, hos andra.
Jag tänker bara vara och känna mig fullständigt bekväm med det.
Vem fan orkar!? Lägg ner och bara var…
Hur skönt vore inte det!?
”I´m here! I´m queer, get used to it”! 
Väl Mött / Arthur