Det är svårt med relationer.Det är knepigt att få ihop det, att försöka älska och älskas, utan att tappa bort sig själv.
Jag har svårigheter med att vara tydlig och klar, när jag talar.
Även när jag skriver, har jag fått höra.
Jag måste lära mig att uttrycka mig klart, tydligt! Kristallklart!
Det blir gärna fel annars. Och jag kan inte ta för givet att andra ska förstå mig, om de inte har en bakgrund att luta sig mot och förhistoria att kunna använda som facit.
Jag är i ett tillfrisknande.
Jag arbetar stenhårt med min personliga utveckling.
Jag har varit i ett rusigt stadium den större delen av mitt vuxna liv, och har jag inte varit det, så har kampen varit, att överleva bakfylla och bakrus.
Jag har egentligen aldrig tagit någon större notis om mig själv.
Och jag har dessutom levt i relationer, där jag åsidosatt mig själv, mina åsikter, den jag är och vad jag känner, tycker och tänker.
Märkligt, kan tyckas?
Men med en grundsjälvkänsla som är på botten av en rostig jävla burk och med referenser, sedan barnsben, att jag inte duger, är ful, är värdelös och inte klarar av någonting, så känner jag själv att det inte är konstigt att jag gjort som jag gjort i mina kärleksrelationer.
Och, med insikter om mig själv, mitt liv och mitt agerande, så ser jag klart min del i det hela och jag kan ta det till mig, lära om och verkligen försöka att göra nytt och inte ”gå in i gamla mönster”…
Jag har ett val idag! Jag kan göra annorlunda!
Jag behöver inte göra som jag alltid har gjort och jag behöver inte heller med bitterhet säga, tänka och uttrycka, att det var alla andras fel att del blev så här.
Jag kan välja! Min fria vilja! Jag kan göra nytt.
Jag kan med insikt göra tvärtom och prova nya vägar och andra riktlinjer.
Det behöver inte se ut som det alltid har gjort!
Det behöver inte alls vara som det alltid har varit…Jag har mött en ny kärlek.
Det är av den där sorten som får luften att gå ur en.
Det är den där typen av förälskelse som bara växer till sig, blir kärlek, smeksamma ord och betagenhet. Längtan.
Jag förstår inte den här typen av relation.
Jag kan inte läsa av den.
Jag kan inte tyda det som händer och sker. Och jag kan inte heller begripa hur i helvete det kunde bli så fint, vackert och gott.
Jag förstår inte!?
Jag kan absolut inte jämföra detta med någonting annat som jag har upplevt.
Upplevelsen är att jag inte får det jag är van vid.
Inte det jag tror mig önska, och inte heller det jag tror att jag är värd!?
Jag får inte de svar jag förväntar mig och jag kan heller inte tyda vad det är han inte säger.
Ja, du läste rätt… Jag kan inte läsa av och ta in det som inte sägs…
Min osäkerhet och mina aldrig sinande försök att vara till lags, kunna föra mig, kunna hålla mig i ett underläge och hela tiden förvänta mig att min värdelöshet ska lysa igenom, får mig att ”hitta på” saker som inte finns.
Jag lägger saker, värderingar och andra ting, från min fantasi och mina tidiga erfarenheter, i näst intill allt som sägs, sker och framförallt, inte sägs.
Jag är tyvärr van att få stryk.
Jag är tyvärr van att hånfullt bli tillsagd, att jag inte duger.
Jag kan inte ens skära en brödbit, om någon ser på. Jag blir nervös.
Jag kan inte ordna med en sallad, utan att fråga ur det ska göras, vad som ska göras och hur den ska skäras till.
Jag kan inte ta ett bad, utan att be om lov!
Jag kan inte tvätta en tvätt, utan att fråga om jag får och om det är okej… Jag är oerhört osäker och limmar på en fasad av ”Jag kan själv”, ”Jag sköter mig själv” och ”Jag är ganska kaxig…” Lite självsäker typ…
Jag har tyvärr i bagaget att tippa på tå, läsa av rummen, situationer, människor och framförallt partners jag haft en relation till.
Jag har lyckats med att föra destruktiva relationer framåt, med att vara en underhuggare, göra som jag blir ombedd och avläsa vad min partner vill, önskar och eventuellt ska ha av mig.
Jag har en vana att fråga om lov, om jag får…
Jag har en kuslig förmåga att kunna känna av energier och styra om dem till det positiva, så att det inte blir ett vulkanutbrott och i värsta fall stryk.
Det är bakgrunden till en del av min person.
Ensam är jag helt okej.
Ensam har jag bara och endast mig själv! Jag har friheten att göra som jag vill.
Nu blev det inte riktigt som jag tänkt och jag möter en kärlek som behandlar mig som sin jämlike.
Som uppskattar mig, även om jag har en grisig historia av missbruk och misär.
Kärleken jag mött är sparsam med ord om kärlek, älska och ”jag tycker så oerhört mycket om dig”…
Han beter sig inte på något sätt som mina erfarenheter kan dra nytta av.
Det är nytt. Det är för mig främmande och det är egentligen en helt glasklar historia, om det inte hade varit för min egen jävla ”up fuckade” bakgrund.Det handlar om, vilket jag håller på att lära mig, att acceptera andra som de är.
Vara kärleksfull och gillande.
Ha tillit till att det är som det ska och framförallt, att låta andra leva som de själva valt och vill.
”Lev och låt leva…”
Det är så oerhört svårt att förklara! Men enkelt skulle jag kunna säga som så, att min form och min mall för hur en kärleksrelation ska se ut, eller har sett ut, stämmer på intet sett överens med det jag har mött och fått nu.
Det som är just nu, är utanför min fattningsförmåga och jag förstår inte!?
Detta ligger långt utanför ramen för vad jag behärskar, kan och vet hur jag ska hantera.
Förvirring och rädsla föds ur det och jag måste vara tydlig och försöka att förklara…
Jag behöver tid och utrymme ibland, för att överhuvudtaget hänga med i all detta nya.
Och jag tänker inte tappa bort mig själv igen, för det leder snart till att jag återfaller och plockar upp gamla mönster och beteenden. Och droger!
Jag önskar mig kärlek. Jag har faktiskt bett om det.
Och jag fick det! Jag fick något alldeles speciellt och jag förstår inte!
Jag har inte facit den här gången och förvirring, är det som är just nu…
Och ändå…
Han säger att han älskar mig!
Vågar jag tro på det? Vågar jag?
Ja, det är svårt med relationer och allra helst när man också ska försöka att finna tillbaka till sig själv och den man varit, för kanske tjugo år sedan…
Det är svårt att förklara för mig.
Det är svårt att få det förståeligt och inte ens nu vet jag om jag själv förstått det jag skrivit ner…
Men jag försöker att bara vara, leva och låta mig älskas…
Det sistnämnda är nog svårast, att tillåta någon att älska mig, trots allt…
Väl Mött / Arthur
Han beter sig inte på något sätt som mina erfarenheter kan dra nytta av. Det är nytt. Det är svårt…
1