Jag har haft svårt för att stilla mina tankar under natten. Jag har inte haft några terapisamtal på en tid. Det märks och det känns. Jag vill komma igång och jag vill få känna mening och mål…

05.00. God morgon världen. Det är Lördag.

Som alltid är det starkt svart kaffe, jag, min man och två katter.

Denna morgonen var det svårt att komma ur sängen. Jag har haft svårt för att stilla mina tankar under natten. Det har varit märkligt mycket på gång i mitt huvud!

Ja, och sedan är det ju den här segdragna förkylningen, som inte vill gå över. Jag hostar ordentligt när jag lägger mig ner och jag blir rädd och oroad att jag ska väcka den andra hälften i den här kärlekshistorien. Han behöver sova ordentligt. Han arbetar. Inte jag, just nu!
Jag klev upp flera gånger i natt, för att jag väsnades så hemskt och för att jag tänker för mycket. Får inte ro. Får inte lugn. Det blir inte tyst!
Jag blir ibland orolig, vilket är många år sedan det skedde nu i och för sig, att jag ska kliva i i någon typ av ”mani” och inte alls få ro.
Men å andra sidan… Den typen av ”manier” jag haft tidigare i mitt liv, har alltid varit i kölvattnet av ”fester” och missbruk! Men, man kan aldrig veta hur saker och ting kommer att te sig och det skulle mycket väl kunna bli en snurrande spiral av tankar, inte kunna slappna av och funderingar, som ebbar ut i ett mer ”vaket” tillstånd…
Det önskar vi inte! Det är nog ändå…


11.00 Jag har inte haft några terapisamtal på en tid. Det märks och det känns. Mina samtal är viktiga för mig och det utgör en stor del av mitt mående.
Jag behöver dessa samtal för att hålla mina tankar, sunda funderingar och attityder fräscha och uppdaterade så att säga, och för att hålla hela mitt psyke på banan. Det är så viktigt.
När jag inte hade någon att samtala med tidigare under hösten, gick Jobbtorg Resurs in med en terapeut. Och nu väntar jag på nästa remissvar och därför har jag inte haft mina regelbundna samtal. Det märks, upplever jag och det känns i hela kroppen…
Funderingarna blir fler och mer och de verktyg som vi hela tiden talar om under mina terapitimmar, och de olika tillvägagångssätt jag har, glöms bort på någotvis och jag känner själv att det är en färskvara och behöver uppdateras för att ligga främst i pannloben.
Snart har jag, med lite tur, detta på plats igen och även nya rutiner med sysselsättning och meningsfulla aktiviteter.
Jag ser fram emot det, även om det känns lite oroväckande och nervöst! Men jösses vad jag behöver det! Jag vill komma igång och jag vill få känna mening och mål igen.
Jag kan inte för mitt liv begripa hur jag och mitt liv har blivit, med denna ständiga trötthet och dessa tyngda tankar på livets meningslöshet och komplexitet. Jag som alltid var så aktiv, ”duktig” och ”på”, har blivit så sårbar, så nedstämd och fullständigt lättpåverkad av livets alla taggar, törnen och fallgropar.
Jag upprepar det en god vän sa till mig för lite sedan; ”Det är fanimej inte enkelt att leva”!

På återläsande under dagen. Jag återkommer.
Jag funderar och grubblar mycket, just nu, över manlighet och män. Jag tänker en del på definitionen av manligt, ”ur-mannen” och på hur min uppväxts attityder har färgat och format mig. Jag håller på och skriver ett inlägg om det och jag ägnar en del tid till detta, så jag återkommer förmodligen senare…
Min bild av manlighet är förbannat snedvriden och djupt rotad i min person. Jag tror att det kan vara bra att skriva om det, bjuda på det och ventilera det, med dig…

Ta hand om dig och Väl Mött / Arthur
Tack för ordet! 

Och det är Söndag och jag har en plan idag, jag hade samma plan igår, men det kom av sig… Jag såg på en film sent igår kväll. Kom i säng strax efter klockan tolv. Dålig film dessvärre… Och när jag nickade till i soffan, då var det dags att sova. Igen… Jag filar som bäst på min story om "Friherrinnan"…

God Morgon Världen!
Katterna blev kvar i sängen. Själv slängde jag benen över sängen när klockan ringde. Jag vill dricka en kopp kaffe med min kärlek och bästa vän, innan han går till sitt arbete.
Det är tidigt och det är kallt. Jag ska krypa ner några timmar till, efter det att han gått till sitt arbete.
Jag, katter, teven och ytterligare en kopp kaffe i sängen. Söndagsmys.

Och det är Söndag och jag har en plan idag, jag hade samma plan igår, men det kom av sig, för jag tänkte att jag skulle möta en god och härlig vän, och dricka kaffe på Södermalm.
Det måste bara bli av nu, för jag längtar efter min väninna och jag önskar att få sitta ner och bara vara, prata och diskutera med henne ett par timmar.
Hon lever i samma situation som jag själv, med diagnoser och depressioner, men jag tror faktiskt att hennes resa är ”värre” än min egen.

Det jag imponeras av är att hon har en ganska väl fungerande vardag.
Hon fixar sitt liv ganska bra ändå och hon är en jäkel på att ”göra likafullt”, oavsett hur hon mår och oavsett i vilket tillstånd hon befinner sig i.
Jag ska erkänna att hon har ett litet försprång vad gäller medicinering och erkännas bör också att hon själv aldrig har fört det krig jag har gjort/gör mot Beroendemottagningen, Psykiatrin och Försäkringskassan. 
I det avseendet är det lite mer medvind i hennes segel och hon är lite tuffare och kaxigare än jag.
Man ska i och för sig inte jämföra och man ska inte heller försöka sig på att se på saken samtidigt, för vi är olika individer och vi är olika själar, men det är dock skönt att ha någon som verkligen vet vad detta vill säga, att vara ”sjuk”, undvikande och bära på en ständig längtan av att vilja leva och få vara delaktig, samtidigt som man bara inte orkar.
Livsleda. Trött. Orkeslös. Ledsen. Vill inte, vill…
I skrivande stund ska jag följa hennes exempel och bara göra ändå. Idag ska jag åka in till Söder och ta en kopp java på ett café och bara vara.
Jag ska ta en promenad med min väninna och jag ska verkligen försöka att ta mig tiden, modet och orken.
Vi är inte där ännu, men intentionen är dock att jag ”bara ska göra”…

Jag såg på en film sent igår kväll. Kom i säng strax efter klockan tolv. Dålig film och jag somnade ganska omgående när jag kröp ner i sängvärmen.
Emedan jag så filmen, skrev jag lite, chattade med en ”gammal” vän och tittade runt på Facebook. Så bra var den filmen!
Minns inte ens vad den hette och i alla fulla fall… Det som inte väcker mitt intresse med en gång, tappar jag nöjet och fokuset direkt inför och även om det förmodligen skulle kunna ha varit en sevärd film och en film som man ”bara måste se”, så hamnar mitt intresse någon helt annanstans.

Jag filar som bäst på min story om ”Friherrinnan” och hennes väninnor och jag har verkligen kört fast.

Det är märkligt med den där historien, för min man och några få av mina vänner känner starkt för berättelsen och de bara väntar på att det ska bli färdigt, de bara önskar att få veta och läsa mer.
Den lever i sig självt på någotvis, berättelsen! 
Jag tänker mycket kring karaktärerna och det dyker upp små historier i huvudet, dock utan sammanhang och det jag gjorde i går var att skriva ner det som kom för mig, för att jag sedan ska kunna sammanlänka dem till en kronologisk story. Frågan är om det fungerar och frågan är om det blir bra? Ytterligare en fråga, blir det alls av?
Det är mycket osäkerhet i det och det är mycket ambivalens och tvekan, men kanske ändå… Håller språket? Håller storyn? Blir texten ojämn? För orealistiskt?
I alla fulla fall… Jag skrev mer, än såg på den där filmen och jag minns inte ens filmens namn…
Och när jag nickade till i soffan, då var det dags att sova. Igen.

Ta hand om dig därute i kylan, under Söndagen och i verkligheten.
Tack för din uppmärksamhet och din tid…
På Återläsande / Arthur 

Prosa i fri-lyrik/dikt-form. "Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet". / Arthur

Vill du? Orkar du?
Förlåt mig för min svaghet.
Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…

Min längtan brinner i kroppen. Mina rädslor skriker efter tystnad och ett lugnt rum, att få vila själen i. Ett rum av mjukaste sammet och i färger av ljusaste livgivande skogsgrönt.
I mitt hjärta vrålar kärleken och ensamheten i kör, och i ett crescendo, kräver de mer bränsle, mer av makten, för att inte förkolna och förvandlas till luft, damm och ånga.
Jag skakar av frustration, jag skälver av tårar och mina inre spöken viskar om oduglighet, smuts och oälskad.

Jag kan ge upp nu. Jag kan släppa taget! Det är jag som bestämmer! Jag avgör! Men… jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag… Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.

Kan någon endaste hjälpa mig att andas. Rädda min kropp, mina lungor, fylla dem med syre, frisk luft och låta bröstet höja sig uppåt och utåt, i ett livgivande andetag.
Det är tungt att andas, det är svårt att gå och ännu svårare att se och förstå morgondagen och, närmare i tiden, den kommande kvällen.
Jag är obrukbar, krackelerande, jag går sönder, blir en liten människa i sitt allra trasigaste tillstånd… Och du? 
Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.
Jag vill att du vaggar mig, skakar min kropp kärleksfullt och väcker mitt slumrande avståndstagande jag, till liv, på nytt, och till nya äventyr. 
Viska mitt namn kärleksfullt och fyllt av ömhet, intimitet och känsla. Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…
Vill du?
Orkar du? 
Förlåt mig för min svaghet…

Att leva i lögnen, bland tusen ögon som ser mig….
Det är för många ögon som beskådar. Det är för många hörselgångar, dit min röst kan tränga in. Det är så många munnar som vill tala och höras. Det finns så mycket ord och meningar, som aldrig når fram, ett virrvarr av satser och fraser, och de flesta av dem faller platt och livlöst till marken, o-lyssnade.
Hörde någon? Lyssnade någon?
Tyst, tyst som snö faller de, om ingen hörsammar dem, om ingen lyssnar efter dem, om ingen känner deras kyla.
På min hud faller de, och smälter.
Alla dessa ord som förlorar mening och syfte, för att ingen hör, ser eller lyssnar.

Som fastnaglad vid golvet, fjättrad och bunden, vid den undre gränsen av livet och världen, befinner jag mig och i en enda utandning, är jag förlorad och hopplöst o-räddad.

Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.
Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…
Vill du?
Orkar du?

…Förlåt mig för min svaghet.

/ Arthur