Vansinnigt kallt. Det är dock varmt inomhus. Det drar oerhört från mina fönster. Elementen är uppdragna till full styrka. Det blir gosigt då…
Tog en promenad på Södermalm och inhandlade en vacker lampskärm på Myrorna, till en ännu finare lampfot som jag fått av min goda vän Maria. Lampskärmen var för liten, så jag får spara på den till ett annat tillfälle.
Jag letade också efter ett mindre avlastningsbord till hallen i Bagis, men fann inget intressant. Det blir för mycket pengar.
Vandrade runt och tittade på människor och försökte att vara öppen, ta in och se mig omkring på alla och allt jag passerade. Ville verkligen se alla människor!
Jag förundras över människors stress.
Jag ser alla springa omkring, dra och slita i sina barn och med en längtan i kroppshållningen; Att få komma hem till sitt och vara i lugn och ro.
Jag blir oerhört stressad av alla människor. Jag blir nervös av alla som knuffas och ska fram först. Jag blir orolig när människor inte ser sig för, pratar i mobiler och inte märker sin omgivning längre.
Det är oroande när småbarn gråter i barnvagnarna och mamma eller pappa har fullt upp med att skriva något på Facebook, Twitter eller sända sms och inte längre uppmärksammar sina barn.
Jag blir nervös av alla människor som väntar på t-banan, på perrongen och absolut ska med första bästa tåg som rullar in på spåret, för tänk om de måste vänta på nästa… och tänk om någon skulle knuffas och någon annan tappar balansen och faller… ramlar ner på rälsen.
Jag påverkas oerhört numer, av människor omkring mig.
Samtidigt som jag vill se och studera min omgivning, så får jag alltid räkna med att hjärnan tröttnar och behöver vila.
Och jag tänker att det inte är så konstigt egentligen att människor blir sjukare och sjukare i sina mentala hälsotillstånd. Det blir vanligare och vanligare med psykiska åkommor och diagnoser. Det blir vanligare och mer utbrett med sjukskrivningar orsakade av mental utmattning och det är relativt utbrett med orkeslöshet och försvagning hos människor.
Jag har mina utmattningsdepressioner, två stycken i rad, eftersom jag vägare att erkänna mig besegrad, och detta är snart tio år sedan och ändå… Jag känner ständigt av dem, det gör sig påmint och jag klarar inte av all denna samhälleliga röra! Jag gör bara inte det…
Och jag tänker på allt det som vi alla ska hinna med i livet och tillvaron. Jag funderar över dessa mobiltelefoner, datorer, alla barn, alla relationer man ska vårda, och kroppen man ska träna och karriärer och pengar och mer internet och mer samtal med vänner, umgås, vara lycklig, och hinna handla och…
Det är inte konstigt att människor blir sjukare och sjukare och hamnar i det där tillståndet av ständig trötthet och sedan söker en förklaring till varför de inte orkar tänka längre och varför kroppen ger upp… Springer på Vårdcentralen, tar blodprover och måste ha gripbara bevis på att någonting är fel och att någonting misstämmer rent fysiskt i kroppen och det måste bara vara svart på vitt, ingen gråzon eller ”lullull”, konkret och precist och ”mitt på” ska det vara…
Men… men om själen och psyket är trött och slutligen ger upp och man inte lyssnar, då sprider det sig i kroppen och tillslut; SMACK, rakt in i kaklet och så kraschar man rakt ner i ett ingenting.
Jag tog den där svängen, två gånger som sagt, och jag påverkas ännu. Jag blir så trött, påverkad och stressad av allting omkring mig, så jag försöker att portionera ut mina små utflykter i mindre doser. 
Jag blir trött i huvudet. Jag får ont i kroppen, mina muskler och mina leder. Jag får svårt, om jag stressar mig själv, att hålla balansen och det blir svårt att lyssna och höra vad andra säger till mig. Jag slutar hel enkelt att lyssna, och så… somnar jag.
Och tänk… fortfarande så har jag svårt att acceptera att jag, som varit så aktiv, glad, positiv, arbetat hårt, haft en karriär och givit av mig själv till hundra procent, inte klarar av livsflödet och människors stress längre.
Och jag vet med mitt förstånd och intellekt vad som står på, vad som sker och vad jag bör tänka på och ändå… Hjärtat är inte alltid med, vill inte vara med och vill bara mer, mer och gärna lite till… och huvudet skriker; Nej, nej och nej… Det räcker NU!
Och jag tänker på alla människor jag möter, de som stressar så hemskt, alla de som springer, sliter, drar och rusar fram, och arbetar mer och mer och ska hinna med mer och mer och mer, skenar fram i tillvaron…
Hur länge håller man? Hur länge håller de?
Hur länge kommer människorna att stå ut? Luften måste ta slut någon gång!? Och tänk om det blir en masskrasch av samhället, för att ingen orkar hålla tempot längre, och ponera att människor i mängder ger upp för sin trötthet och inte orkar mer..? Jag skulle inte bli förvånad… Tänk om…
Nu är i alla fall jag hemma i min vrå med lugn och ro. Jag är oerhört trött och lite ledsen, men jag är okej.
Jag, min pläd, teve, en film senare och en kopp kaffe… Tända ljus och frid… Det blir gosigt då… Mysigt och bara jag.
Tack för ordet / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 