Jag undrar hur mycket kroppen och dess muskulatur minns? Jag funderar över kroppens cellminne… ”Jag älskar dig” och jag förstod direkt, jag visste… Han är död nu. Nu är han borta…

Jag undrar hur mycket kroppen och dess muskulatur minns? Jag funderar över kroppens cellminne och hur mycket som är bevarat av olika tragedier och skeenden i livet och som sedan bor kvar i dem?

Hur mycket lagras i hjärnan av det man varit med om!? Hur kommer det sig att somliga skräckinjagande minnen och trauman, kan dyka upp med en ny-känsla, som om det var i ett nu, kaoset, katastrofen och sammanbrottet skedde?

Och hur kommer det sig att känslan av att vara kraschad, mosad och söndertrampad, kan frammanas i kroppen, som om det vore en dålig repris av en usel pilsnerfilm?

Paniken, ångesten och den fullständiga ensamheten, går att väcka till liv och framkalla, som om det vore något fysiskt stoff att trä på kroppen, och som varit lagrat i en låda, långt, långt där inuti själen och kroppen, men som tydligt går att förnimma när man så önskar…
Eller när man minst önskar det… När man minst vill.

Mitt i natten… Jag vaknar våldsamt och det kommer emot mig.

Det slår mig fortfarande med fullständig kraft, som en jordbävning, minnet och känslan av när jag fann honom i sängen. I sovrummet. Hans ansikte och hans kropp. Kall och hård. Jag minns inte mycket. Jag blev skrämmande praktisk.

Jag minns att jag sa, ”Jag älskar dig” och jag förstod direkt, jag visste…

Han är död nu. Nu är han borta…

Jag ropade högt hans namn, upprepade gånger och jag började skaka våldsamt.

Katten satt och vakade över den kalla, lilla och hårda kroppen. Hans katt, inte min. Hans kärlek, inte min. Kattens första val var han, inte jag.
Jag ringde larmcentralen, darrande som i frossa.

Mannen jag talade med undrade om jag var säker. Säker på att han var död..?

“Ja“, sa jag. “Han är död! Han är kall“!

Jag minns att jag försiktigt lyfte på täcket, som låg över kroppen och insåg att han varit död en längre tid. Benen var melerade och hans ansikte så hårt och rått! En liten fågel! En tunn liten människa låg där under. Ingen var kvar där. Min människa! Min vän och min man… Allt liv hade flyttat ut. Allt var tomt och innehållslöst. Han hade flyttat därifrån.

Sedan gick allt så fort. Tycker jag. Minns inte så mycket. Jag blev oroande praktisk. Jag minns illamåendet och min självkontroll att inte kräkas.

Inte spy på mattan! Inte mattan… Ringde mina vänner och alla kom de till min undsättning. De avbröt middagar, nattning av barn och tevetittande för min skull. Och för hans skull, och för det som hände. De kom för att han valde att flytta ut…

Min jordbävning, min död, min katastrof.

De kom till mig väldigt snabbt vill jag minnas, men i själva verket gick det över en halvtimme innan de kunde erbjuda sina famnar för mig att vila i.
Jag tackade Gud för dem då, mina “tryggheter“. Mina vänner…

Poliser, läkare och människor i hela lägenheten. Jag fattade ingenting.

Det var totalt rent i huvudet, stiltje i kroppen och vindstilla i själen. Torka… Jag mådde illa och jag frös. Behövde kräkas.
Inte spy på mattan! Inte mattan…

Jag minns att jag gick fram och tillbaka in till sovrummet och den döda kroppen, som om han skulle ha vaknat nästa gång jag klev över tröskeln, som om han bara sov en stund. Men så var det inte.
Jag minns inte så mycket, egentligen, men jag blev osmakligt pragmatisk.

Död, döden, döendet… Min jordbävning, min död, min katastrof.

Det var okända människor i vårt hem! Överallt. Okända människor! Som utomjordingar intog det vårt vardagsrum och hela lägenheten. De kändes som inkräktare! Insekter. Några som kom och intog, tog över, vårt hem!

Och de hade fest! De hade fest i lägenheten och huset mittemot. Fattade de inte vad som hände? Såg de inte? I min värld revs tillvaron ner, och i huset mittemot lekte de fest, samvaro och liv! Min värld stannade, varför inte deras? Min värld blev till ett ingenting och de skrattade!
Begrep de inte?

Jag krackelerade där. Blev till småsten och smulor.

Torkan intog min själ och min kropp…Väldigt märklig känsla i kroppen. Jag var illamående och kall. Ville spy, men mattan! Inte på mattan! Frossan klev återigen in i min kropp. Behövde kräkas. Inte på mattan bara! Inte mattan…

Min jordbävning, min död, min katastrof.

Jag skakade fullständigt sönder och samman och då… skedde det där märkliga! Jag klev utanför mig själv ett ögonblick, och tillvaron fortsatte att snurra ändå! Alla rörde på sig ändå, tiden stannade inte. Världen stannade inte upp! Jag stod utanför mig själv och beskådade gruppen av okända människor och jag såg tydligt alla agera och försöka att nå fram till ett liv som totalt stängt ner och avskärmat sig självt… Vill inte mer! Vill inte! 
Är han död? Kan inte redogöra för vad som hände. Minns inte! Minns inte mycket… Jag kan minnas känslan av obehaget, när mitt mest praktiska jag trädde in… Och jag minns att ambulansföraren talade tydligt och pratade långsamt med mig. Jag såg att hennes läppar rörde sig, men jag minns inte vad hon sa. Tydligt, långsamt, och högt, talade hon till mig. Varför då?
Min jordbävning, min död, min katastrof.

Och de hade fest mitt emot, han var död, jag ensam kvar och var fanns katten?

Varför prata så högt! Jag måste kräkas. Inte mattan, inte på mattan… Illamående och yr. Det här händer inte! Det är inte möjligt! Det kan bara inte…
Är han död nu? Vad händer? Var är alla? 

Jag grät ljudlöst. Låg i ett knä på någon av mina vänner. Ville inte se eller höra, när de bar ut det som var kärleken. Hann med att ta ett sista farväl, innan de tog honom med sig. Hade han kanske vaknat nu? Hade han vilat färdigt? Hur fan kan de ha en fest… Var är katten? Vad hände?
Vansinnigt illamående! Jag var rädd för att spy på mattan. Inte mattan!
Min jordbävning, min död, min katastrof.
Innan de bar ut honom, satt jag i sängen och klappade på det skal som var hans. Höll handen… Smekte den kalla kinden och viskade tyst, ”jag älskar dig”. Kall, hård och inte min. Han är någon annanstans. Han kommer inte hem igen!

Han kommer inte hem från jobbet. Han kommer inte att kliva in genom dörren och ropa efter mig. Han kommer inte att… Han kommer inte… Det tog mig ett halvår att förstå det. Han är död och kommer inte hem igen.
Jag måste kräkas. Inte mattan, inte på mattan… Illamående och yr. 

Och var tog alla vägen? Alla de som var mina ”vänner” och tryggheter?

När försvann de? Varför fanns de inte där, när jag sov ute, i parker, på härbärgen, bänkar och i skogen?
När mitt missbruk och min självmedicinering och förnedring tagit mig till botten av allt liv, var fanns alla de där vännerna då?

Var fanns de när mina saker försvann och somligt blev stulet? Var fanns alla dessa när jag var nära döden av alla gifter, som jag bedövade mig med? Jag kan fortfarande inte se det tydligt, när de försvann. Och var det ett medvetet val från mitt egna jag?

Smet jag undan och bort, för att ingen skulle se min undergång och för att jag som ett sårat djur, ville dö ensam? Valde jag att gå ner mig i ensamhet, för att andra skulle slippa se? Gav jag mig själv rätten att trasa sönder mig själv och mitt liv, för att jag erfarit det jag erfarit? 

Bitter? Ja, lite! Lite bitter för att ingen såg och för att ingen sa något. Och hade jag lyssnat? Jag vet inte. Jag tror inte det!

Döden, livet och samvetet. Som en flodvåg slår det över mig, alla känslor! Som en grotesk andefurste, slår det över min själ, svärtar ner och skrämmer!
Gärna mitt i natten, när jag själv inte vill… De möter mig gärna när helst jag inte behöver det… Paniken och chocken… Och sedan, den där osmakliga känslan av saklig och praktisk!

Minns kroppen? Minns dess muskulatur? Har cellen ett minne och kan frammana paniken, kaoset och traumat? Hur mycket är bevarat av olika tragedier och skeenden i livet och som sedan bor kvar i dem? Och vad tillhör hjärnan och hjärnans magiska minnesbank? Vad är påhitt och vad torde kroppen ha glömt?

Vansinnigt illamående!

Jag var rädd för att spy på mattan. Inte mattan! Jag minns det så väl! Mattan!

Min jordbävning, min död, min katastrof. De hade en fest i huset mittemot…

Jag kräktes, kastade upp kaskader, över den äkta mattan i vardagsrummet. 

/ Arthur 

• Länk; Till Minne Av – Platsen Där Minnet Lever Vidare. 

Uppgörelsen och Pappa… Hur kunde du göra så emot mig? Hur kunde du och varför?

”Din vilja växer i skogen”…

”Jag ger dig en anledning att gråta, gosse”…

Hur kunde du göra så emot mig? Hur kunde du och varför?

Jag kände egentligen inte dig. Jag visste inte vem du var och hur det kom sig att just jag blev offer för dina elakheter och orättvisor.

Det är en sorg hos mig och en tom längtan. En tomhet i bröstet som jag försökt att fylla med annat och med andra…

Vem var du? Varför var du? Varför älskade du inte mig? Jag fick aldrig möjligheten att komma dig nära, nära.

En sorg… En evig ström av slitande frågor om varför och, ”hur kunde du”?

Du tog aldrig i mig. Sa aldrig att du älskade mig. Du visade mig aldrig lekar, saker att göra och gjorde mig aldrig sällskap.

Jag saknade dig. Jag hade önskat så mycket mer. Jag fick aldrig sitta i ditt knä och jag fick aldrig vara med, när ni andra ”lekte familj” och var ”lyckliga”.
Utanför och borttappad. Mest i vägen och ståendes i skamvrån…

Det du erbjöd var hugg, slag och verbala elakheter och du skänkte mig ett dåligt självförtroende och en urusel självkänsla, som jag bär på än idag.
Jag kan inte förmå mig att förstå! Jag kan inte få ner insikten, mitt intellektualiserande, i själen och kroppen, att du förmodligen gjorde vad du kunde och trodde att du gjorde det som var bäst för mig.
Jag blev aldrig bäst i dina ögon. Jag blev aldrig bra i din närvaro. ”Gosse”, ”gossen”, ”pojken”… Som en tredje person.
Är du nöjd med det, när du beskådar mig från din plats i himlen?
Känner du att du givit mig något av dig själv och någonting för dig att vara stolt över? Blev jag det som du förutsatt att jag skulle bli? Sorglig, sorgsen och bedrövlig! Ett förflutet som påverkar hela min person och mina beslut ännu i denna stund, idag. Är du stolt? Och varför?
Hur kunde du göra så emot mig? Hur kunde du och varför?

Jag fick ingenting. Inte något alls utav dig. Du höll mig på avstånd och de få gånger som jag lyckades komma dig nära, var när jag själv gjort orätt i dina ögon. ”Ska tuktas, ska lära sig. Gosse! Gossen”…

I mina ögon var du stor, mörk och elak.
Dum, är ett annat ord.

Jag var rädd för dig, livrädd, och började alltid gråta när jag blev ensam hemma tillsammans med dig.
Ondska, är ett ord jag vill använda på dig. Ond…

Du kändes så stor och kraftfull, med energier som fyllde ett helt rum, när du gjorde entré. Du kunde inte undvikas. 

Jag förstår fortfarande inte ditt behov av att göra narr av mig, skratta åt mig eller göra mig löjlig inför de andra.
Jag förstår inte varför du inte uppmuntrade mig!?
Varför bejakade du inte mina olikheter och det faktum att jag simmade mot strömmen, för det som var tillvarons normer för vad en man och en pojke borde vara? Hur kunde du göra så emot mig? Hur kunde du och varför?
Varför kramades du aldrig, varför fick inte jag plats i ditt knä och varför sa du aldrig god natt, till kvällen, när det var dags att sova? Du stoppade aldrig om mig med varma täcken och lakan, varför gjorde du aldrig det?
Varför fick inte jag vara en del av dem som du älskade?

Du skämdes för mig och din skam fick dig att straffa ut mig ur leken och din egen tillvaro. Jag fick inte vara med och stod alltid utanför!
Rött kort!

Jag förstår inte varför jag var och blev den som alltid fick utså ditt spott och spe? Hur kommer det sig att jag var din måltavla? Och mådde du bra av att skrämma mig, jaga mig och förnedra mig så som bara du kunde och gjorde.

Alla de gånger som jag önskade att du tagit mig i försvar och sagt, ”Låt honom vara! Låt honom vara den han är, jag älskar honom, så låt bli att slå”…

Tänk om jag hade fått och kunnat gråta ut hos dig, istället för att bita ihop, inte gråta och svälja alla tårar för att inte få ”en orsak till att gråta”.

Tänk om du lyssnat till mig och sagt att jag hör dig och jag hör din vilja. Jag ville inte veta att ”din vilja växer i skogen, gosse”. Jag ville ha mod och styrka att få vara jag och den jag var. Varför alltid detta flin och dessa jävla suckar!
Hur kunde du göra så emot mig? Hur kunde du och varför?

Jag målade ju, jag också, precis som du gjorde!

Jag spelade teater, precis som jag vet, att även du gjorde en gång i din ungdom! Varför fick inte jag? Varför var inte det gott nog!?
Jag sjöng i kyrkan och du fnös. Jag sjöng i kören och du hånlog.
”I guds namn”… ”För gud”! Amen…
Utvisning och rött kort!
Det var inte pojkaktigt nog! Ingen man!

Och när du dog, tänkte du på mig och de andra som du sårat och gjort illa?

Fick du ångest och bad om förlåtelsen?
Sa du mitt namn och önskade du saker och ting ogjorda? Ville du ta tillbaka…
Jag saknar dig!
Jag vill ha en pappa och inte det du var! Jag saknar ännu. En far. En fader.

Jag kände inte dig, vet inte vem du egentligen var, men jag saknar det som kunde ha varit min pappa. Min egen beskyddare och tröst när jag var barn.
Min pappa… Jag saknar min pappa! Den jag aldrig lärde känna och som jag aldrig fick. ”Din vilja”… ”Gossen”, ”Pojken” och ”Gosse”…

Fan också… Helvetes jävla skit!
Hur kunde du göra så emot mig? Hur kunde du och varför?

/ Arthur 

Ni älskade aldrig mig! Min kropp, detta kadaver, min ständiga plåga att plåga. Min kamp och mitt krig, ständiga strid, för att kunna behärska, härska och tämja. Kriget mot kroppen! "Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker".

”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

Nutid, Presens.

Min blick möter mig i spegeln.

Jag har bruna ögon. Brunt hår. Framträdande kindben och hyfsat markerade käklinjer. Två tydligt framträdande ögonbryn och en relativt liten näsa.

Jag är naken. Står framför spegeln och betraktar mitt ansikte och sneglar försiktigt på min kropp.

Min kropp! Detta otyg! Kriget! Kriget mot kroppen. Aldrig för, utan ständigt mot kroppen. Jag har krigat! Alltid!

Terapeuten har bett mig att beskåda, betrakta och röra vid min kropp. Lära känna och lära mig att se.

Terapeuten bjuder på positiva affirmationer och tankar. Öva, öva och öva på dem. Det blir tillslut en sanning… ”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

Dåtid, Imperfekt.

Jag ser inte det ni såg. Det jag trodde, att ni såg.

Ni såg något helt annat än det mitt öga kunde uppfatta och se. Även mina händer såg något annat. 

Rörde och berörde. Rörde vid mig. Berörde mig och mitt jag. Min person, min identitet och min varelse. Att vara… Jag var inte, inte alls. Kroppen fanns inte, existerade inte, där huvudet slutade!
Och er tystnad, trodde jag var styrka i mitt liv… Det ni inte sa, blev tolkningar till er fördel.

”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

Jag trodde att just ni gjorde mina dagar, mitt mål med dem, och att ni var styrkan i dem. Ni var meningen och min riktpunkt. Jag såg upp till er! 

Jag trodde att ni såg mig, uppfattade mig, tillät mitt jag att få utrymme. Att vara jag!

Jag trodde i min enfald att ni såg något helt annat, än det jag själv uppfattade. Jag förstod inte… Jag begrep inte, jag var dum nog att tro, att ni verkligen var mitt nav i verkligheten. Så galet naivt! Hur skulle jag kunna veta? Så dum!

Jag är äldre.

Det syns på min kropp och i mitt ansikte.

Jag studerar mitt yttre jag och förstår inte hur någon kunnat och kunde älska något så fult!

Alla dessa älskare, genom åren, för bekräftelse och plåster på alla såren!

Se mig! Älska mig! Åtrå mig! Ge mig kärlek för fan!

Men… Ja trivs inte i det här skalet, vill inte mitt yttre jag. Min eviga strid mot kroppen. Aldrig för, utan ständigt mot, kroppen.

Och lögnerna föder nya lögner och jag trodde på det som aldrig sades. Jag trodde att tystnaden var talande!

Jag uppfattade inte att er tystnad var ord av ett ingenting, som fallit till marken. Tomt. Tomhet. Tömd och glömd…

Men ni lyfte upp mina dagar, då jag själv inte kunde, orkade eller ville.

Trodde jag…

Sanningen var ju en helt annan. Hatade ni mig och det jag blev? Var det er skuld och ert dåliga samvete, som fick mig att fabulera ihop sanningar, tankar och meningar som aldrig fanns. Underlättade jag för er, curlade, för att jag själv inte inte skulle hamna i skuld och ångestfällan!?

Jag; Alltid så snäll, god och tillmötesgående. Alltid rar… Tyst och tigande!

Och jag själv teg, naturligtvis, sa inget, även om jag älskade och bad på mina bara knän… Älska mig för fan!

Mina bruna ögon möter mig i spegeln och jag tänker att, ni älskade mig. Det måste ni ha gjort!

Ni var snåla med de orden, även jag, men jag älskade er. Jag gjorde det!

Jag trodde att jag var någon och någonting. Jag trodde att jag var viktig och fanns i era ögon. Jag trodde fullständigt på att er tystnad var bekräftelsen på att jag var duglig. Så länge inte motsatsen bevisades, såg ni mig!

”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

Ni älskade mig. Det måste ni ju ha gjort!

Och jag måste få göra upp det här! Jag måste få reda ut och verkligen erkänna hur det var. Min förvirring kom till er fördel, även om ni svek mig fullständig!

Och varför sa jag aldrig något?
Varför bad jag inte om, redan då, att få reda ut och nysta upp all lort? Men nej…

Jag kan själv känna ånger! Jag kan själv känna min snålhet och att jag skulle ha kunnat… Jag önskar att jag hade varit mindre ogin, mindre gniden med orden om kärlek. Kanske att även ni hade givit mig mer kramar och ”Jag älskar dig”!?

Varför älskar man inte med fler ord? Varför säger man inte oftare; ”Jag älskar och uppskattar dig”?

Varför lagrar man på orden och meningarna, när det egentligen är meningen att man ska bjuda på dem och bädda kärleksfullt för andra…

Tiger ni, så tiger jag…

Jag ser mig i spegeln återigen.
Denna fulhet som möter min blick, är formad och skapad av ondska och okunskap.

Okunskapen om hur man tar hand om, vårdar, ömmar, ger kärlek, på ett konstruktivt sätt, till en person vars liv tagit sin början.

Ondskan formade mina rädslor och mina alltid så nedvärderande ord och tankar om mig själv!

Ondskan visade sitt ansikte för mig, under de tidigaste åren av min egen tideräkning och det gav mig själsliga ärr och själslig fruktan. För alltid! 
Och hur ska ett barn veta vad som är skillnaden på att få synas och inte få vara med? Hur ska ett barn kunna veta, vad som är rena lögner och hur sanningen ser ut? Hur vet ett barn, hur kärleken ska se ut, när den visar sig på ett sätt som inte kan tolkas?

Och det var ju där ni svek mig! Det var precis där, när insikten kom till mig, att jag aldrig egentligen dög och att ni skämdes för mig, som jag gav lite till och lite mer för att ni skulle älska mig!

Hur kunde jag tro att alla tarvligheter, alla fula ord och nedvärderingarna av min person, var kärlek?

Hur kunde jag vara så infernaliskt dum? Fullständigt dum…

Ni vände på en femöring och jag insåg sanningen när ni sa; ”Gör dig inte dummare än vad du är. Du är ful, du är medveten om det? Tro inte att du är någonting? Du skulle aldrig ha blivit till… Hur kunde du bli så fel, när alla andra är skapade till det bättre”…

Sanningen serverad och jag? Dum igen! Dum och ful!

”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

Min kropp, detta kadaver, min ständiga plåga att plåga. Min kamp och mitt krig, ständiga strid, för att kunna behärska, härska och tämja.

Kriget mot kroppen! Aldrig för, utan ständigt mot! För att kväsa och få tyst på. 

Min kamp att finna det vackra, smala och snygga… Att träna sig sönder och samman. Att svälta sig för att ni skulle se mig. Att försöka att vara någon annan än det jag var och det jag är.

Misshandeln och övergreppet emot mig själv, för att ni skulle se mig! Hur dum kan man bli? Hur jävla dum får man vara?

Jag ser inte det ni såg. Ni såg något annat än det mitt öga uppfattar och ser.

Ni bekräftade aldrig och sa aldrig att jag var okej och att jag skulle vara rädd om mig… Så…
Min fråga kvarstår, mamma och pappa, älskade ni mig?

Vem såg ni, egentligen?

”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

/ Arthur