"Jag! Jag! Om jag bara kunde ge fan! Om jag bara kunde låta bli! Jävla unge!" Ett äldre/tidigare inlägg från Bloggen… "Ett minne"… Väl Mött / Arthur

Jag är på väg till frisören och det som känns som en ren avrättning. Arkebusering!
Jag går med pappa. Han håller ett hårt och stadigt grepp om min arm. Han formligen släpar och drar mig med sig. Han är arg. Han är väldigt arg..! Och jag… jag flyger. Jag svävar i hans hårda grepp, bara hänger med och svävar lätt vid hans sida. Det är sommar. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klär himlen. En härlig dag. En fina dag, om det inte hade varit för…

Den här gången är det papiljotternas fel! Papiljotterna som är gjorda av finaste, mjukaste och gulaste lammskinn. Om jag bara inte hade… Om jag bara hade kunnat låta bli dem… Men han skulle ju inte vara hemma. Pappa skulle inte vara hemma nu! Han var för tidig! Några dagar för tidig. Och hur skulle jag kunna veta? Inte bara pappa är arg. Mammas ilska har visat sig under morgonen och i mina syskons blickar glittrade hånet. Rädslan intog mina. De hånlog och mamma var högröd i ansiktet av ilska. Arga, hånfulla och glittrande ögon. Ilska och återigen; Jag! Jag!
Om jag bara kunde ge fan! Om jag bara kunde låta bli! ”Jävla unge!”
Jag känner mig som en liten trasa jämte pappa, där vi går. Jag liksom glider med honom längs gatan. Svävar fram och himlen är blå…
Vi ska till frisören, pappa och jag.

Jag vaknade tidigt den där sommarmorgonen. Ljust, gult sken och gröna färgstarka blad. Fyrfärg. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klädde himlen. En härlig dag.

Jag hade bråttom upp ur sängen och ut genom hallen och till badrummet. Plockade fram pallen för att stå på, för att nå spegeln, för att kunna se, för att kunna njuta av det fina… för att kunna se det bruna långa håret…
Jag räknade snabbt igenom håret och kontrollerade att alla de gula papiljotterna satt kvar i kalufsen. Och det gjorde de! Alla tolv! 
Jag blev våldsamt nyfiken på hur det skulle komma att se ut, hur alla dessa lockar och korkskruvar skulle klä mig! Kanske att även jag skulle bli änglaskön och fin? Men jag bestämde mig för att äta frukost först och sedan, sedan tänkte jag plocka ur papiljotterna i mjukt, gult lammskinn… Och i min fantasi skulle jag njuta av dem! Alla dessa vackra skruvade lockar…

Jag ägnade en kort liten tanke åt min lillasyster, vars långa blonda hår var fyllt av lockar, skruvar och var våldsamt vågigt, helt naturligt, helt av sig självt, bara så där… En jävla Shirley Tempel, fast blond!
Mitt tjocka bruna hår var bara rakt och nästan stripigt. Inget gulligt och sött över det! Inte alls! Bara rakt, brunt och stentrist! Bajsbrunt! Och mycket! Massor med hår!
Lillasyster fick alltid all uppmärksamhet! Min lillasyster var docksöt. Hon var gullig. Sockersöt och bedårande, med sin ljusa hy och sitt blonda nästan vita hår. Jag såg ut som en bajskorv, en dålig dag, bredvid henne. Hon var änglaskön, inte jag! En ängel helt enkelt! En jävla ängel!
Själv var jag brunögd och brunhårig! Och jag fick ingen uppmärksamhet alls för det! Jag var för tjock och håret likaså. Tjockt hår, som var bajsbrunt och jag var mer av en satunge, än söt, gullig och bedårande. Ingen ängel alls! En bajskorv! En odåga och inte riktigt navlad, som pappa alltid sa. Han påpekade även, ofta, att jag förmodligen inte tillhörde familjen, inte var hans unge och bara var ett onödigt ”ting”. ”Gossen”, ”pojken”, sa han. Ful, fel och för tjock. En ful ”gosse” och odåga! Inte riktigt riktig! Jävla unge!

Han säger det nu också, på vår färd till frisören. Han upprepar det som ett mantra och hans grepp om min arm är hårt och jag… jag flyger, svävar fram, bredvid honom. Inte riktigt navlad…
Det är sommar. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klär himlen. En härlig dag. En fina dag, om det inte hade varit för…

De gula papiljotterna fick vara kvar i håret i hopp om att få ett lockigt, vågigt och korkskruvat hår, precis som min änglalika och näpna lillasyster. 
Jag skulle ha dem! Lockarna! Jag skulle bli söt, få uppmärksamhet och bli kramad på och gullad med, jag också! Jag skulle banne mig…
På vägen ner för trappan nynnade jag högt. Jag sjöng lite på någon Lasse Berghagen melodi om Jennie, Jennie… Jag var så glad, för det skulle ju bli så bra! ”Det kommer att bli så fint”, sa jag till mig själv, ”håret”!
Och det skulle bli härligt korkskruvat, precis som Shirley Tempel och jag var ju dessutom brunhårig, precis som barnskådespelaren. Det var inte min lillasyster! Ha! Och jag skulle bli söt, fin och kramad på… 

I dörren in till matsalen såg jag honom. Han satt där, på sin vanliga plats, fast han egentligen inte skulle vara där. Han var tidig! Han hade kommit hem för tidigt och satt vid frukostbordet med de andra i familjen.
Minen! Hans min bådade inte gott, när han fick syn på mig i dörröppningen.
Och jag kunde se på hans blick att tankarna for runt där inne i skallen på honom. Han blev högröd i ansiktet och hans bruna ögon skiftade snabbt i svartaste svart. Galen! Galenskapen lyste i blicken och han öppnade sakta munnen för att säga något. Men orden fastnade och han blev sittande med gapande mun. Och alla runt bordet undrade, vad händer nu? Vad sker? Mina syskon tittade på honom och sedan på mig. Från den ena till den andra, som en tennis match, tittade de på oss. Men han förblev tyst… Sakta reste han sig från stolen, förblev tigande, men inom honom rasade ilskan! Svart rå ilska!
I den tystnaden skulle man kunna ha hört en knappnål falla i rummet! Och ilskan gick inte att missta sig på! Den tysta ilskan! Den svartaste av dem alla…
Mamma kom in i matsalen, blev blodsprängd av ilska och rädsla i ansiktet, vände hastigt i farten, och gick ut i köket igen. Hon försvann i dörrhålet och förblev borta… Ingen räddning att vänta där. Inte av henne. Inte den här gången. Pappa och jag. Jag och pappa.
Han kom fram till mig, tog ett fast grepp om min överarm och sa, ”gosse”… Suckade djupt och fortsatte, ”Du är inte riktigt navlad”… ”Gosse”.

Och det ena gav det andra och nu är vi på väg till barberaren. Avrättning och döden! Och där fick jag för att jag ville bli söt, gullig och bedårande.
Jag svävar fram, liksom flyger vid hans sida. Lättar, svävar, flyger, glider…
Och det är sommar. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klär himlen. En härlig dag. Om inte…

Mitt bruna och alltför lockiga hår rakas av i ett nafs! Det är gjort på mindre än två minuter! Kort, kort och taggigt, på huvudsvålen. 
Jag stryker med mina händer över skallen och biter ihop. Jag ska inte gråta! Gråt inte! Inte gråta!
Allt mitt tjocka, bajsbruna och lockiga hår ligger i drivor kring mina fötter på golvet, som kogödsel… Och där fick jag! Ha! Satungen, ”gossen”, jag som inte är riktigt riktig! Där fick jag, för att jag ville vara söt och uppmärksammad som min änglalika syster. Den förbannade, blåögda, ljushyllta och blonda ängeln. Jävla änglar! Jävla Gud! Jävla söta och vackra ängel till lillasyster! Förbannade Shirley Tempel och allt sötaste socker i hela världen. Fy fan…
Och jag som bara ville få uppmärksamhet och vara älskad och omtyckt!
Älska mig! Älska mig! Uppmärksamhet! Fel uppmärksamhet! Fel tidpunkt! Fel plats! Och jag är fel! Inte riktigt navlad!
Varför blir det alltid fel!? Och jävla pappa! Jävla ängel och förbannade bruna hår! Bajsbrunt och bajskorv! Jävla papiljotter och förbannade bajsbruna tjocka hår… Jävla, jävla hår!

Jag är en kärring och jag är en jävla unge… det säger pappa.

Jag undrar hur mycket kroppen och dess muskulatur minns? Jag funderar över kroppens cellminne… ”Jag älskar dig” och jag förstod direkt, jag visste… Han är död nu. Nu är han borta…

Jag undrar hur mycket kroppen och dess muskulatur minns? Jag funderar över kroppens cellminne och hur mycket som är bevarat av olika tragedier och skeenden i livet och som sedan bor kvar i dem?

Hur mycket lagras i hjärnan av det man varit med om!? Hur kommer det sig att somliga skräckinjagande minnen och trauman, kan dyka upp med en ny-känsla, som om det var i ett nu, kaoset, katastrofen och sammanbrottet skedde?

Och hur kommer det sig att känslan av att vara kraschad, mosad och söndertrampad, kan frammanas i kroppen, som om det vore en dålig repris av en usel pilsnerfilm?

Paniken, ångesten och den fullständiga ensamheten, går att väcka till liv och framkalla, som om det vore något fysiskt stoff att trä på kroppen, och som varit lagrat i en låda, långt, långt där inuti själen och kroppen, men som tydligt går att förnimma när man så önskar…
Eller när man minst önskar det… När man minst vill.

Mitt i natten… Jag vaknar våldsamt och det kommer emot mig.

Det slår mig fortfarande med fullständig kraft, som en jordbävning, minnet och känslan av när jag fann honom i sängen. I sovrummet. Hans ansikte och hans kropp. Kall och hård. Jag minns inte mycket. Jag blev skrämmande praktisk.

Jag minns att jag sa, ”Jag älskar dig” och jag förstod direkt, jag visste…

Han är död nu. Nu är han borta…

Jag ropade högt hans namn, upprepade gånger och jag började skaka våldsamt.

Katten satt och vakade över den kalla, lilla och hårda kroppen. Hans katt, inte min. Hans kärlek, inte min. Kattens första val var han, inte jag.
Jag ringde larmcentralen, darrande som i frossa.

Mannen jag talade med undrade om jag var säker. Säker på att han var död..?

“Ja“, sa jag. “Han är död! Han är kall“!

Jag minns att jag försiktigt lyfte på täcket, som låg över kroppen och insåg att han varit död en längre tid. Benen var melerade och hans ansikte så hårt och rått! En liten fågel! En tunn liten människa låg där under. Ingen var kvar där. Min människa! Min vän och min man… Allt liv hade flyttat ut. Allt var tomt och innehållslöst. Han hade flyttat därifrån.

Sedan gick allt så fort. Tycker jag. Minns inte så mycket. Jag blev oroande praktisk. Jag minns illamåendet och min självkontroll att inte kräkas.

Inte spy på mattan! Inte mattan… Ringde mina vänner och alla kom de till min undsättning. De avbröt middagar, nattning av barn och tevetittande för min skull. Och för hans skull, och för det som hände. De kom för att han valde att flytta ut…

Min jordbävning, min död, min katastrof.

De kom till mig väldigt snabbt vill jag minnas, men i själva verket gick det över en halvtimme innan de kunde erbjuda sina famnar för mig att vila i.
Jag tackade Gud för dem då, mina “tryggheter“. Mina vänner…

Poliser, läkare och människor i hela lägenheten. Jag fattade ingenting.

Det var totalt rent i huvudet, stiltje i kroppen och vindstilla i själen. Torka… Jag mådde illa och jag frös. Behövde kräkas.
Inte spy på mattan! Inte mattan…

Jag minns att jag gick fram och tillbaka in till sovrummet och den döda kroppen, som om han skulle ha vaknat nästa gång jag klev över tröskeln, som om han bara sov en stund. Men så var det inte.
Jag minns inte så mycket, egentligen, men jag blev osmakligt pragmatisk.

Död, döden, döendet… Min jordbävning, min död, min katastrof.

Det var okända människor i vårt hem! Överallt. Okända människor! Som utomjordingar intog det vårt vardagsrum och hela lägenheten. De kändes som inkräktare! Insekter. Några som kom och intog, tog över, vårt hem!

Och de hade fest! De hade fest i lägenheten och huset mittemot. Fattade de inte vad som hände? Såg de inte? I min värld revs tillvaron ner, och i huset mittemot lekte de fest, samvaro och liv! Min värld stannade, varför inte deras? Min värld blev till ett ingenting och de skrattade!
Begrep de inte?

Jag krackelerade där. Blev till småsten och smulor.

Torkan intog min själ och min kropp…Väldigt märklig känsla i kroppen. Jag var illamående och kall. Ville spy, men mattan! Inte på mattan! Frossan klev återigen in i min kropp. Behövde kräkas. Inte på mattan bara! Inte mattan…

Min jordbävning, min död, min katastrof.

Jag skakade fullständigt sönder och samman och då… skedde det där märkliga! Jag klev utanför mig själv ett ögonblick, och tillvaron fortsatte att snurra ändå! Alla rörde på sig ändå, tiden stannade inte. Världen stannade inte upp! Jag stod utanför mig själv och beskådade gruppen av okända människor och jag såg tydligt alla agera och försöka att nå fram till ett liv som totalt stängt ner och avskärmat sig självt… Vill inte mer! Vill inte! 
Är han död? Kan inte redogöra för vad som hände. Minns inte! Minns inte mycket… Jag kan minnas känslan av obehaget, när mitt mest praktiska jag trädde in… Och jag minns att ambulansföraren talade tydligt och pratade långsamt med mig. Jag såg att hennes läppar rörde sig, men jag minns inte vad hon sa. Tydligt, långsamt, och högt, talade hon till mig. Varför då?
Min jordbävning, min död, min katastrof.

Och de hade fest mitt emot, han var död, jag ensam kvar och var fanns katten?

Varför prata så högt! Jag måste kräkas. Inte mattan, inte på mattan… Illamående och yr. Det här händer inte! Det är inte möjligt! Det kan bara inte…
Är han död nu? Vad händer? Var är alla? 

Jag grät ljudlöst. Låg i ett knä på någon av mina vänner. Ville inte se eller höra, när de bar ut det som var kärleken. Hann med att ta ett sista farväl, innan de tog honom med sig. Hade han kanske vaknat nu? Hade han vilat färdigt? Hur fan kan de ha en fest… Var är katten? Vad hände?
Vansinnigt illamående! Jag var rädd för att spy på mattan. Inte mattan!
Min jordbävning, min död, min katastrof.
Innan de bar ut honom, satt jag i sängen och klappade på det skal som var hans. Höll handen… Smekte den kalla kinden och viskade tyst, ”jag älskar dig”. Kall, hård och inte min. Han är någon annanstans. Han kommer inte hem igen!

Han kommer inte hem från jobbet. Han kommer inte att kliva in genom dörren och ropa efter mig. Han kommer inte att… Han kommer inte… Det tog mig ett halvår att förstå det. Han är död och kommer inte hem igen.
Jag måste kräkas. Inte mattan, inte på mattan… Illamående och yr. 

Och var tog alla vägen? Alla de som var mina ”vänner” och tryggheter?

När försvann de? Varför fanns de inte där, när jag sov ute, i parker, på härbärgen, bänkar och i skogen?
När mitt missbruk och min självmedicinering och förnedring tagit mig till botten av allt liv, var fanns alla de där vännerna då?

Var fanns de när mina saker försvann och somligt blev stulet? Var fanns alla dessa när jag var nära döden av alla gifter, som jag bedövade mig med? Jag kan fortfarande inte se det tydligt, när de försvann. Och var det ett medvetet val från mitt egna jag?

Smet jag undan och bort, för att ingen skulle se min undergång och för att jag som ett sårat djur, ville dö ensam? Valde jag att gå ner mig i ensamhet, för att andra skulle slippa se? Gav jag mig själv rätten att trasa sönder mig själv och mitt liv, för att jag erfarit det jag erfarit? 

Bitter? Ja, lite! Lite bitter för att ingen såg och för att ingen sa något. Och hade jag lyssnat? Jag vet inte. Jag tror inte det!

Döden, livet och samvetet. Som en flodvåg slår det över mig, alla känslor! Som en grotesk andefurste, slår det över min själ, svärtar ner och skrämmer!
Gärna mitt i natten, när jag själv inte vill… De möter mig gärna när helst jag inte behöver det… Paniken och chocken… Och sedan, den där osmakliga känslan av saklig och praktisk!

Minns kroppen? Minns dess muskulatur? Har cellen ett minne och kan frammana paniken, kaoset och traumat? Hur mycket är bevarat av olika tragedier och skeenden i livet och som sedan bor kvar i dem? Och vad tillhör hjärnan och hjärnans magiska minnesbank? Vad är påhitt och vad torde kroppen ha glömt?

Vansinnigt illamående!

Jag var rädd för att spy på mattan. Inte mattan! Jag minns det så väl! Mattan!

Min jordbävning, min död, min katastrof. De hade en fest i huset mittemot…

Jag kräktes, kastade upp kaskader, över den äkta mattan i vardagsrummet. 

/ Arthur 

• Länk; Till Minne Av – Platsen Där Minnet Lever Vidare. 

Att missbruka behöver inte nödvändigtvis handla om droger. Ska jag våga berätta om min kropp och kriget emot den? Ska jag vara sann och ärlig och förklara att även det gick över styr… Det kanske räcker med bedrövelser? Glöm aldrig att alkohol är en drog!

Ska jag våga berätta om min kropp och kriget emot den?
Ska jag vara sann och ärlig och förklara att även det gick över styr, när jag kämpade för att bli accepterad, vara smärt, tro mig vara snygg och tro att jag lyckades, bitvis, med att mästra det som jag aldrig kommer ifrån; Kroppen.

Ska jag bjuda på hur det verkligen var och hur det verkligen är?
Det kanske räcker med bedrövelser?
Det kanske är nog med elände?
Det är kanske nog med ömklighet, litenhet och vemod?
Och kanske är det till och med så att det är för mycket, att utelämna sig själv på det här sättet?
Kanhända att det är osmakligt, ”för ohanterligt” och alldeles för grisigt för att återge? 
Kanske är det så att det är att gå över gränser i försök att förklara, och även själv förstå, varför destruktiviteten tar sig fler uttryck än via drogerna och missbruket? 

En passus;
Glöm aldrig att alkohol är en drog! Separera aldrig drogerna och spriten, för det är exakt detsamma; En drog. Att missbruka. Att droga.

Men…
Kanske är det så att jag, som väldigt många andra, har ett resebagage och en packning, som är livet, som är större än koffertarna på Amerikabåtarna?
Hur många av oss berättar om de innersta och mest hemliga? Det där lortiga och det där som man inte vill släppa ut ur sina illaluktande själsliga burkar?
Jag gör det, här i min blogg!
Jag berättar och beskriver hur det är, hur det var och var livet tog mig någonstans, för jag har absolut ingenting att förlora längre.
Jag har en gång redan förlorat allt, men återfått så mycket mer…
Men! Jag har ingenting att dölja längre…
Och frågan är vad jag vill förmedla och vad jag vill ha sagt?
Frågan som ständigt bor inom mig är; Varför?
Hur kommer det sig att jag vill bjuda på mig själv och min förnedring?
Hur kommer det sig att jag vill blottlägga mig själv och naket beskriva hur det har varit?
Är det flosklerna och klyschorna som styr? ”Jag vill hjälpa andra”? ”Kanske att någon därute får stöd och hjälp i mitt skrivande och det jag berättar, vilket leder till; Jag är inte ensam”!?
Är det, trots allt, ett uppmärksamhetsbehov? Är det månne så att jag trots allt vill synas, höras och få berätta..?
Är även jag sjukligt uppmärksamhetssökande och skulle vilja ha en plats på jorden, som syns?
Jag kanske också har fallit offer för tidens trend, att få synas, höras och bjuda på berättelser för att ”ta plats”? Lite grisigt och lite över gränsen och med näsan precis ovanför vattenytan!?
Jag vet inte? Vem kan svara?
Innerst där inne, i mitt allra innersta, vet jag själv att det är en av de där plattityderna som överensstämmer med det jag vill förmedla, få sagt och nå ut med… ”Jag vill inte vara ensam i det här. Jag vill inte heller att du ska vara ensam med ditt”…
Det kan vara så!? Men den primära känslan är dock; Jag har ingenting att förlora längre och jag har mängder att berätta för dem som verkligen vill läsa, lyssna och veta…

Att missbruka behöver inte nödvändigtvis handla om droger.
Vi har en förmåga att glömma det!
Missbruk tar sig många andra uttryck! Missbruk är dolt och missbruket är en feg liten jävel, som iklär sig olika förklädnader! 
Somliga av oss har genen, det sociala arvet eller osäkerheten inför oss själva, som gör att kontrollen av livet förläggs någon annanstans.
Somliga av oss tar till droger, andra äter, vissa tränar sig sönder och samman, andra shoppar och ytterligare någon får inte nog av att exponera sina kroppar i ett sammelsurium av utvikningsbilder, sex och porr.
Några missbrukar sitt bekräftelsebehov, ständigt, och finner utvägar och påhitt för att få den där kicken av att synas! 
Några har ett extremt behov av att exponera sin vardag med arrangerande vardagsbilder, för att dölja det som egentligen inte är okej längre och för att få medmänniskorna att tro att allting är helt i sin ordning! 
Lögnen. Att leva i lögnen. Någonting är trots allt fel och oriktigt.
Vi döljer. Vi ljuger, Vi sminkar över.
Många av oss vill inte alls se sanningen i vitögat och när vi trots allt tvingas till att göra det, tar missbruket över och vi dränker oss i det som ger kontroll, tankereducering och flykten från det vi inte vill se.
Det är fler, än vad vi tror och anar, som missbrukar på någotvis och det är fler som dränker sina tankar på destruktiva sätt, än vad många av oss vet.
Vi har alla olika tillvägagångssätt för att upprätthålla oss själv och vi har strategier för att kunna behålla kontrollen över vår tillvaro. Och mycket av de där leder till missbruk…
Mycket av det där blir ett beroende och ett sätt att hålla livet på rätt köl, med en järnhand! 



Jag har missbrukat mat. Sedan barnsben har jag ätit för mycket. Svultit och ätit ännu mer. Jag har tvångsbantats och jag har gått på dieter… 
Jag har krigat med min kropp i ganska många år. Andra droger tog över, så småningom, men under större delen av mitt liv var kontrollerandet av kroppen stenhård!
Vad jag åt, hur mycket jag åt, om jag åt någonting alls, och hur mycket jag lyckades kasta upp igen.
Jag har tränat som en galen och jag har missbrukat socker och sötsaker.
Jag har hamnat på sjukhus för undernäring och jag har späkt min kropp under svält och bannat mig själv för att kroppen, just min kropp, var så ful, ful och fel!
Och oavsett om jag tog till andra droger, för att förtränga och skapa någon typ av fristad, så har krigandet mot kroppen alltid fortsatt. 

Detta kadaver. Detta elände. Denna styggelse, som inte alls är njutbar.
Detta fula och ohanterliga. Detta sattyg att bemästra och förgöra.
Döden, döda och dö. Dö någon gång!

Jag återkommer under dagen i ämnet.
Jag är inte färdig och frågan som jag burit på en tid är, om jag verkligen ska gå ner på detaljnivå och berätta..?
Hur blev det så här? Hur kommer det sig att det ena ger det andra?
Varför måste man alltid finna olika tillvägagångssätt för att stå ut?
Hur många är vi därute, som kontrollerar, visar upp en fasad och försöker att ha kontroll på något som egentligen inte går att kontrollera; Livet och livets tempel! Kroppen!?

Väl Mött / Arthur