Förändring och lite förvandling. Egentligen var det väl inte så mysigt att gå ut idag, men jag gjorde det i alla fall. Besökte en kollega! Eller en före detta kollega, numer! Vi drack lite kaffe, samtalade om livet!

Förändring och lite förvandling. Äntligen!

Jag längtar efter befrielse från mitt tidigare leverne och jag saknar lusten att hetsäta liv och glädje…
Men det kommer och jag gör vad jag kan för att förändra… Utseendet. Min attityd!

Egentligen var det väl inte så mysigt att gå ut idag, men jag gjorde det i alla fall.
Besökte en kollega!
Eller en före detta kollega, numer! Vi drack lite kaffe, samtalade om livet! Och äntligen, fick jag håret klippt. 
Det var skönt att bli av med det. Det är skönt att komma längre bort ifrån det jag varit och närma mig den jag är.
Det långa håret har hängt med under många långa destruktiva år… Så, bort med det!
Slutligen.

Jag vill på någotvis finna mig själv igen och hitta den jag vill vara.
För övrigt vill jag vara snygg, hel och ren. Fräsch! Se schysst ut!
Tillbaka till mitt jag! (Dessvärre påminner jag mer och mer till utseendet, om min mamma! Fasa!)
Som min tidigare terapeut sa till mig; ”Nu när du söker, försöker finna och bli den du vill och önskar att vara, så har du ett helt smörgåsbord framför dig att anamma och applicera på dig själv! Välj och vraka! Det som smakar bäst kan du behålla och arbeta med! Resten skiter du i! Men se bara till att det är du som väljer vad du vill vara och bli, och inte samhällets konventioner”! Jag saknar henne!

Och från det ena till det andra… 
Det var väldigt mysigt att möta min tidigare kollega idag. Det var som igår.
Vi har båda erfarenhet av utbrändhet och utmattning och vi samtalade mycket kring det!
Hon har ett fint försprång, för hon har inte, som jag, missbrukat och på den vägen har hon klarat sig utmärkt!
Jag upplevde dessutom att hon har kunnat tillgodose sig alla de ”verktyg” hon har fått i sitt arbete tillbaka till yrkeslivet och tillvaron, via terapi, på ett helt annat sätt än jag själv.
Jag blev uppriktig glad för hennes skull och måste även erkänna att ett viss avund vaknade hos mig.
Men… Jag fick även framtidstro och ett framtidshopp, för kan hon uppleva att det finns mening och mål i tillvaron, som varit så vidrigt fylld med skam, skuld, sorg och trötthet, så torde även jag nå dit.
Det var så härligt att träffa henne och även om jag somnade på tunnelbanan, på vägen hem, av utmattning, så är det med glädje och sann ärlighet jag kan säga; Tack för hjälpen med mitt hår och tack för samtal och glöd. Det gav mig en injektion av liv, hopp och tro!

Det behövs uppenbarligen inte mycket numer, för att jag ska uppleva kärlek, värme och glädje, som en härligt seg, söt och smörig karamell…

Tack för ordet 🙂
Väl Mött / Arthur 

Ni älskade aldrig mig! Min kropp, detta kadaver, min ständiga plåga att plåga. Min kamp och mitt krig, ständiga strid, för att kunna behärska, härska och tämja. Kriget mot kroppen! "Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker".

”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

Nutid, Presens.

Min blick möter mig i spegeln.

Jag har bruna ögon. Brunt hår. Framträdande kindben och hyfsat markerade käklinjer. Två tydligt framträdande ögonbryn och en relativt liten näsa.

Jag är naken. Står framför spegeln och betraktar mitt ansikte och sneglar försiktigt på min kropp.

Min kropp! Detta otyg! Kriget! Kriget mot kroppen. Aldrig för, utan ständigt mot kroppen. Jag har krigat! Alltid!

Terapeuten har bett mig att beskåda, betrakta och röra vid min kropp. Lära känna och lära mig att se.

Terapeuten bjuder på positiva affirmationer och tankar. Öva, öva och öva på dem. Det blir tillslut en sanning… ”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

Dåtid, Imperfekt.

Jag ser inte det ni såg. Det jag trodde, att ni såg.

Ni såg något helt annat än det mitt öga kunde uppfatta och se. Även mina händer såg något annat. 

Rörde och berörde. Rörde vid mig. Berörde mig och mitt jag. Min person, min identitet och min varelse. Att vara… Jag var inte, inte alls. Kroppen fanns inte, existerade inte, där huvudet slutade!
Och er tystnad, trodde jag var styrka i mitt liv… Det ni inte sa, blev tolkningar till er fördel.

”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

Jag trodde att just ni gjorde mina dagar, mitt mål med dem, och att ni var styrkan i dem. Ni var meningen och min riktpunkt. Jag såg upp till er! 

Jag trodde att ni såg mig, uppfattade mig, tillät mitt jag att få utrymme. Att vara jag!

Jag trodde i min enfald att ni såg något helt annat, än det jag själv uppfattade. Jag förstod inte… Jag begrep inte, jag var dum nog att tro, att ni verkligen var mitt nav i verkligheten. Så galet naivt! Hur skulle jag kunna veta? Så dum!

Jag är äldre.

Det syns på min kropp och i mitt ansikte.

Jag studerar mitt yttre jag och förstår inte hur någon kunnat och kunde älska något så fult!

Alla dessa älskare, genom åren, för bekräftelse och plåster på alla såren!

Se mig! Älska mig! Åtrå mig! Ge mig kärlek för fan!

Men… Ja trivs inte i det här skalet, vill inte mitt yttre jag. Min eviga strid mot kroppen. Aldrig för, utan ständigt mot, kroppen.

Och lögnerna föder nya lögner och jag trodde på det som aldrig sades. Jag trodde att tystnaden var talande!

Jag uppfattade inte att er tystnad var ord av ett ingenting, som fallit till marken. Tomt. Tomhet. Tömd och glömd…

Men ni lyfte upp mina dagar, då jag själv inte kunde, orkade eller ville.

Trodde jag…

Sanningen var ju en helt annan. Hatade ni mig och det jag blev? Var det er skuld och ert dåliga samvete, som fick mig att fabulera ihop sanningar, tankar och meningar som aldrig fanns. Underlättade jag för er, curlade, för att jag själv inte inte skulle hamna i skuld och ångestfällan!?

Jag; Alltid så snäll, god och tillmötesgående. Alltid rar… Tyst och tigande!

Och jag själv teg, naturligtvis, sa inget, även om jag älskade och bad på mina bara knän… Älska mig för fan!

Mina bruna ögon möter mig i spegeln och jag tänker att, ni älskade mig. Det måste ni ha gjort!

Ni var snåla med de orden, även jag, men jag älskade er. Jag gjorde det!

Jag trodde att jag var någon och någonting. Jag trodde att jag var viktig och fanns i era ögon. Jag trodde fullständigt på att er tystnad var bekräftelsen på att jag var duglig. Så länge inte motsatsen bevisades, såg ni mig!

”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

Ni älskade mig. Det måste ni ju ha gjort!

Och jag måste få göra upp det här! Jag måste få reda ut och verkligen erkänna hur det var. Min förvirring kom till er fördel, även om ni svek mig fullständig!

Och varför sa jag aldrig något?
Varför bad jag inte om, redan då, att få reda ut och nysta upp all lort? Men nej…

Jag kan själv känna ånger! Jag kan själv känna min snålhet och att jag skulle ha kunnat… Jag önskar att jag hade varit mindre ogin, mindre gniden med orden om kärlek. Kanske att även ni hade givit mig mer kramar och ”Jag älskar dig”!?

Varför älskar man inte med fler ord? Varför säger man inte oftare; ”Jag älskar och uppskattar dig”?

Varför lagrar man på orden och meningarna, när det egentligen är meningen att man ska bjuda på dem och bädda kärleksfullt för andra…

Tiger ni, så tiger jag…

Jag ser mig i spegeln återigen.
Denna fulhet som möter min blick, är formad och skapad av ondska och okunskap.

Okunskapen om hur man tar hand om, vårdar, ömmar, ger kärlek, på ett konstruktivt sätt, till en person vars liv tagit sin början.

Ondskan formade mina rädslor och mina alltid så nedvärderande ord och tankar om mig själv!

Ondskan visade sitt ansikte för mig, under de tidigaste åren av min egen tideräkning och det gav mig själsliga ärr och själslig fruktan. För alltid! 
Och hur ska ett barn veta vad som är skillnaden på att få synas och inte få vara med? Hur ska ett barn kunna veta, vad som är rena lögner och hur sanningen ser ut? Hur vet ett barn, hur kärleken ska se ut, när den visar sig på ett sätt som inte kan tolkas?

Och det var ju där ni svek mig! Det var precis där, när insikten kom till mig, att jag aldrig egentligen dög och att ni skämdes för mig, som jag gav lite till och lite mer för att ni skulle älska mig!

Hur kunde jag tro att alla tarvligheter, alla fula ord och nedvärderingarna av min person, var kärlek?

Hur kunde jag vara så infernaliskt dum? Fullständigt dum…

Ni vände på en femöring och jag insåg sanningen när ni sa; ”Gör dig inte dummare än vad du är. Du är ful, du är medveten om det? Tro inte att du är någonting? Du skulle aldrig ha blivit till… Hur kunde du bli så fel, när alla andra är skapade till det bättre”…

Sanningen serverad och jag? Dum igen! Dum och ful!

”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

Min kropp, detta kadaver, min ständiga plåga att plåga. Min kamp och mitt krig, ständiga strid, för att kunna behärska, härska och tämja.

Kriget mot kroppen! Aldrig för, utan ständigt mot! För att kväsa och få tyst på. 

Min kamp att finna det vackra, smala och snygga… Att träna sig sönder och samman. Att svälta sig för att ni skulle se mig. Att försöka att vara någon annan än det jag var och det jag är.

Misshandeln och övergreppet emot mig själv, för att ni skulle se mig! Hur dum kan man bli? Hur jävla dum får man vara?

Jag ser inte det ni såg. Ni såg något annat än det mitt öga uppfattar och ser.

Ni bekräftade aldrig och sa aldrig att jag var okej och att jag skulle vara rädd om mig… Så…
Min fråga kvarstår, mamma och pappa, älskade ni mig?

Vem såg ni, egentligen?

”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

/ Arthur 

Det är dimma och svårt att överhuvudtaget se ut. Lite mysigt. Tänder ljus och dricker kaffe… Just i skrivande stund är det inte mycket att tillägga… Jag tänkte bjuda på en äldre text… Döden.

Det är Lördag. Förmiddag. Inga större planer för dagen.
Jag sjönk som en sten för några dagar sedan och har haft svårt att ”ta mig upp igen”.
Idag, denna förmiddag, känns det dock okej igen.

Det är dimma och svårt att överhuvudtaget se ut. Lite mysigt. Tänder ljus och dricker kaffe…
Just i skrivande stund är det inte mycket att tillägga…
Jag tänkte bjuda på en äldre text, som jag publicerat flera gånger tidigare… Jag tycker att den berör mig ännu, även om den är skriven för ganska många år sedan…
Vi börjar dagen som så, så hoppas jag på ett återläsande under dagen…
Väl Mött / Arthur 


DÖDEN

Jag smeker din kind. Mjukt låter jag mina fingrar glida över din tunna hud.
Med mitt pekfinger, känner jag läpparnas konturer. 
Dessa vackra fylliga läppar.
Jag ser dig och jag känner en oerhörd kärlek.
Det värker i kroppen. Långt där inifrån, och ut. 
Ut i rymden och tillbaka.
Genom hela min kropp, söker sig känslan av kärlek. 
Som krypande sökande eldar, genom hela min anatomi, allt mitt jag.
Kärleken når mina händer och fingrar, som läser av dig. 
Läser och memorerar. Dig och din hud.
Jag ser ditt ansikte. Ditt ljusa hår, med lockar i pannan.
Jag plockar lätt med dem, lockarna runt ditt hårfäste. Lägger dem tillrätta.
Det har vuxit lite för långt. Påminner mig om ditt busigaste jag.

Jag rättar till sidbenan i ditt hår. Den har hamnat fel. 
Smeker ditt hår och låter det få vila lite mellan mina fingrar.
Jag ser dina små öron. Undrar om du hör. Undrar om du ser.
Jag rättar till din vita skjorta, den har glidit åt sidan en aning.
Jag smeker din kind och viskar om kärlek, om att älska.
Mina fingrar smeker försiktigt över din panna. 
De smeker försiktigt de få rynkor, som löper över huden.
Jag låter mina fingrar leka, över din handrygg.
Dina så oerhört mjuka och fina händer. 
Håller handen en stund. Låter den vila i min. 
Tillåter den att lämna avtryck och fossila spår, i min handflata. 
Försöker krama den lite. Håller din hand lite grann…
Dessa händer, som så gärna ville håll om mig, de nätter det var svårt att sova. 
Och din fina smala kropp och din hals. 
Vansinnigt mjuk hud, över nacken och halsen.
Din hals, som jag så många gånger låtit mitt huvud vila emot.
Och din mjuka kropp, att somna bakom. 
Din rygg att få skriva ditt namn på.
Små, små rörelser, med mitt pekfinger, då jag skrev ditt namn.
Jag skrev om kärleken. Jag skrev vokaler om dig, ditt och mitt.
Fann ord som du önskade och gissade.

Rummet är runt. Stort. Känsla av rymd. Höga väggar. Och tystnad.
Vita väggar och golvet i grå hård sten.
Taket består av små, tjocka glasblock. De släpper igenom mängder med ljus.
Det är vackert. Det är oerhört lugnt.
Det är bara jag och du här. Bara vi två, en allra sista gång…
På väggarna hänger tavlor med tyngd. 
Bibliska motiv. Moses, Noak, Jesus…
Kapellet. Kyrkans rum. Guds boning och Andens tillhåll.
Där ligger du. På rygg. Med en vacker lång vit särk. 
En vacker skjorta, har de klätt dig i. Vacker på dig.
Du ligger på en smal brits, klädd med tyger i vitt.

Jag har lagt blommor på ditt bröst. Orange rosor. Tre stycken.
Och jag har placerat en dikt, med din bild, på din bål.
Rättar till särken, när jag upptäcker var de har skurit någonstans.
Benan är fel. Håret ligger inte alls som du vill ha det.
När jag smeker ditt hår, känner jag var de har skurit någonstans, på hjässan.
Det är tyst. Lugnt. Bara jag och din ande.
Jag tror att din ande är närvarande. Jag vill att den är här.
Jag ska gå nu. Ut i luften. Promenera och få friskt syre att andas!
Fylla mina lungor med ny luft och jag ska vandra. 
Vandra hemåt, till ensam och ensamheten. 
Mitt nya sällskap, ensam. 
Tvåsamhet, blev ensamhet, på en sekund.
Hem till det som var vårat. Det som blev mitt att ta hand om och förvalta…

Jag smeker din kind. Mjukt låter jag mina fingrar glida över din tunna hud.
Med mitt pekfinger, känner jag läpparnas konturer. 
Dessa vackra fylliga läppar.
Jag ser dig och jag känner en oerhörd kärlek.

Jag går nu. 
Min själ, saknar din. 
Mitt hjärta, saknar ditt.
”Sov och slumra in. Låt natten få väcka dina drömmar”…