Vi ska träffas och äta tillsammans för första gången på mycket länge och jag ser verkligen fram emot det… Jag skulle kunna bosätta mig på en öde ö, utan kärlek, utan vänner och utan katterna, bara för att finna lugn och ro…

Det är dags för den efterlängtade jullunchen med mina två bästa vänner.

Vi ska träffas och äta tillsammans för första gången på mycket länge och jag ser verkligen fram emot det.

Det är vårt tidigare gemensamma boende som har sin årliga julbuffé och vi åker dit, för att umgås, träffa tidigare personal och för att äta en helt okej jultallrik.

Det har dock visat sig att det nästan inte är någon av den ursprungliga personalen kvar, och då är det ”bara” ett och ett halvt år sedan jag flyttade därifrån!

De flesta har slutat arbeta på Stödboendet Lönnen, Östermalm.

Det säger dessvärre en del om arbetsplatsen och arbetsmiljön där. Det är inget nytt i och för sig, för just det boendet styrs av två kvinnor som använder sig av filosofin ”management by fear” och dessa två är naturligtvis kvar på boendet. De uppskattar personal med lite brunare tungor och anställda som är Ja-sägare, om jag säger så…

Det angår inte mig längre! Men jag känner så väl igen det där från mina egna tidigare arbetsplatser och jag ”går igång” på det, eftersom jag själv tillhörde personalgruppen av smeksamma Ja-sägare. Pinsamt men sant!
Och jag blir irriterad när jag påminns om det, för jag skulle ha sagt mer och gjort mer, än vad min fega person vågade!

Jag hoppas bara att de som slutat på Stödboendet Lönnen funnit bättre och schysstare arbetsmiljö.

Jag och mina två vänner ska dock äta lunch med en av de få som är kvar av personlaen på Lönnen och det ska bli väldigt roligt och trevligt att få träffa honom. Det är länge sedan nu… Han är rolig och en jäkel på att få alla omkring sig på gott humör!

Det har varit, som du förstått, ett par dagar som varit oerhört tuffa och tunga. Det känns bättre. Det känns lättare. Det har lättat.

Jag funderar mycket över relationer, det som gör relationer svårt, och jag har tänk en del kring det som skulle ha gjort det enklare för mig att leva, äga följsamhet, och må bättre.

Om jag inte hade en kärleksrelation, så skulle min tillvaro vara mycket smidigare och enklare, för jag skulle onekligen undkomma alla grubblerier kring huruvida jag duger, om jag gjort fel saker, sagt fel saker och om jag får och kan göra som jag vill. Jag är osäker.

Jag är rädd och jag saknar validering och bekräftelse. Jag behöver mer och jag vill ha mer…

Det är inte bara min kärleksrelation som ”besvärar” alla mina grubblerier. Även mina få vänner skaver hål på mig, river liksom i mig, och detta bara för att jag inte är tillräcklig, inte är mer tillgänglig och inte heller har lusten, orken eller glädjen att ses och umgås…

Det blir sådana komplikationer hos mig, eftersom jag hela tiden tänker på vad jag säger, vad jag gör och hur jag ”är”.

Jag skulle kunna bosätta mig på en öde ö, utan kärlek, utan vänner och utan katterna, bara för att finna lugn och ro och slippa alla kraven, alla fordringar och samhällets alla konventioner.

Jag är oerhört trött på mig själv. Jag är oerhört less på att jag aldrig duger, att jag alltid tänker på vad vad säger, hur jag säger det och hur jag som person faller ut i andras ögon.

Jag behöver arbeta mer med min självkänsla. Jag behöver spotta upp mig och jag behöver inse mitt egenvärde och att jag är värdefull.

Och… jag behöver min terapeut! Jag saknar samtalen och jag saknar att ständigt ha mina funderingar och mitt tankesätt ”uppdaterat” och fräscht! Jag behöver verkligen nya ”inputs” och nya tankebanor hela tiden, för att hålla mig själv uppdaterad och för att hela tiden hålla ”färskvaran” igång.

Nya tankebanor och positivt tänkande är en färskvara och måste ses över ständigt… I vår har allt det där förmodligen lagt sig tillrätta igen!

Ta hand om dig därute i världen.

Jag upplever att vår planet befinner sig i ett stort kaos och det blir inte bättre av idioter som Donald Trump! Jag får rysningar av att tänka på det…

På återläsande! Tack för uppmärksamheten!

Väl Mött / Arthur 

Socialfobi, kallas det. Och det handlar alltid om att utsätta sig själv för rädslorna. De tränger sig igenom mina gränser och jag blundar. Andas. Och jag erkänner: Det här är jag! Jag duger! Jag har rätt att få ta plats!

De tränger sig igenom mina gränser och jag blundar. Andas. Tar mina tankar i handen och leder dem rätt. ”Jag är okej! Jag duger! Jag har rätt att få ta plats”!

I tunnelbanans rus, skyddar jag mig själv. På bussen upprättar jag min egen privata svär och försöker att hålla mina energier för mig själv. Kom inte in i min värld!
Musiken trycker hårt i öronen och jag upprättar osynliga murar kring min kropp och min person. Det är för mycket människor. De kommer för nära inpå.
De tränger sig igenom mina gränser och jag blundar. Andas. Tar mina tankar i handen och leder dem rätt. ”Jag är okej! Jag duger! Jag har rätt att få ta plats”!

Det är för många ögon som ser mig.
Det är för många som kan betrakta mig och avläsa mitt yttre! Det är för många munnar och ansikten, i närheten av mitt eget. Det är för mycket ljud som tränger igenom mina försök att isolera mig och det är alldeles för mycket kroppar, händer och energier i omlopp.
Det blir kladdigt i min  hjärna, för mycket intryck i mitt huvud och jag anstränger mig, jag gör verkligen det, för att utestänga alla dem som vill kliva rakt in i min privata svär.
Jag blir hjärntrött. Jag faller in i min dimmiga hjärna. Surr. För mycket. Kom inte in i min värld!
De tränger sig igenom mina gränser och jag blundar. Andas. Tar mina tankar i handen och leder dem rätt. ”Jag är okej! Jag duger! Jag har rätt att få ta plats”!

Jag har en ständig oro i kroppen.
Oron kan växa till sig, tar sig utrymmen och vägar i min kropp som blir ohanterliga. Oron har sitt bo i bröstet som en stor sten och ibland glöder den och brinner i min torso. Bränner hål. Bränner sönder. Glöder och får mig att tappa tid, rum och fattningen. 
Det händer att jag kliver av bussen eller tåget och det har hänt att jag blivit yr och akut trött av allt det som sker omkring mig.
Socialfobi, kallas det.
Och det handlar alltid om att utsätta sig själv för rädslorna, för människorna, och för allt det där som skapar rädslor, äckel och obehag hos mig. Kognitiv beteendeterapi kallas det.
Och jag måste ju erkänna, jag måste vara ärlig utan att för den skull vara högmodig och uppleva att jag är förmer än alla andra, men det är en känsla av snusk och äckel som när mig, när jag måste trängas, höra all ljud och när alla dessa människor knuffas och ska ta plats!
Och jag skäms naturligtvis för de där känslorna, men om jag inte erkänner dem och inser faktum, så blir det ett undvikande och jag får aldrig möjligheten att göra någonting åt det. Jag är medveten. Jag är insiktsfull, tro inget annat!
Jag avskyr människorna i stora mängder. Det stressar mig!
Jag uppskattar inte rusningstrafiken, det ger mig en förbannad ångest. Jag vill inte trängas och jag vill resa ensam och i lugn och ro. Men jag måste och ibland har jag inga val.
Det är detta som utgör att ”göra ändå, oavsett hur det känns”. Det är det här som är måsten och vardagligheter!
De tränger sig igenom mina gränser och jag blundar. Andas. Tar mina tankar i handen och leder dem rätt. ”Jag är okej! Jag duger! Jag har rätt att få ta plats”!

Och i surret och allt bruset och mina tillvägagångssätt för att klara av de där vardagliga bestyren! Jag har olika strategier för att undvika alla de som ser mig, alla de som kan observera mig och de som bedömer mig.
Jag har musik i öronen. Njutbar och härlig musik. Högt.
Jag sitter och skriver på mobilen, dikter, lyrik och texter…
Jag har ”ticks” och börjar nervöst att inventera väskan om och om igen.
Jag måste se efter att allt är med. En gång till och en gång till och återigen.
Jag dricker vatten, inventerar ytterligare, plockar med mobilen och lyssnar på musiken. Allt detta gör att jag lyckas avskärma mig. Allt det där får mig att gå in i min egen värld och sluta mig fullständigt, till mig och mitt. Utestänger allt och alla, för att spara energier och för att orka med de måsten jag har att ta itu med. För de flesta vardagliga trivialiteter, för mig hinder och berg att bestiga!
Men ibland kommer verkligheten in i mina rum ändå. Alla dessa ögon som ser mig, bedömer mig och genomskådar mig. Alla dessa människor i trängseln.
Alla dessa människor som stressar och alla dessa störande höga ljud!
”Ni stör mig! Ni förstör för mig”!
De tränger sig igenom mina gränser och jag blundar. Andas. Tar mina tankar i handen och leder dem rätt. ”Jag är okej! Jag duger! Jag har rätt att få ta plats”!

Jag har insikten och jag vet, förnuftsmässigt och intellektuellt, att det inte är farligt och att alla mina rädslor och all min oro är totalt obefogad.
Men det når inte ner i kroppen, inte ännu!
Jag har inte kommit dithän, jag är inte där.
Men jag lär känna mig själv och jag har strategier för att klara av den där röran numer… Men ibland tränger det igenom, spränger sönder mina privata murar och når in till hela min person och mina inre rum.
Och jag erkänner: Det här är jag! Jag är sådan här och utan droger och utan flykt, så är jag den här människan. Jag är drogfri sedan länge och mitt jag börjar ta form! Jag börjar bli bekväm med min person!

Jag är okej! Jag duger! Jag har rätt att få ta plats!

Väl Mött / Arthur