Observera! Det är förbannat gnälligt här idag. Det är tidig morgon. Jag har haft vidrigt ont i kroppen i natt. Det känns som tandvärk i handlederna.. Jag är jävligt trött på döden! Jag är förbannat trött på att fundera och grubbla över livet… "Gud, ge mig sinnesro"…

Selfie! Klockan 05.00 på morgonen. 
Trött och mäkta irriterad!
Dock syns inte det på bilden, tack och lov… 

Observera!
Det är förbannat gnälligt här idag.
Det är geggigt, kinkigt och förbannat gnisslande.
Och jag dyker ner i det, geggar runt lite, och den som vill, får ta del av min vrå av världen under namnet ”Missnöje”.

Det är tidig morgon.
Jag har haft vidrigt ont i kroppen i natt. Det känns som tandvärk i handlederna, knäna och höfterna. Fotlederna har gjort djävulskt ont och när jag väl klivit upp för att liksom ”få igång kroppen”, så har det varit svårt att gå. Jag är så trött på det! Jag känner mig väldigt gammal! Jag är gammal, men inte så till åren ändå!
Jag blir vansinnig på smärtorna. Inga värktabletter hjälper och när jag vaknar av dem, smärtorna, då är måttet rågat!
Och ändå, jag kan inte göra någonting åt det, ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”… Det är som det är och än så länge finns det inga klara besked om vad det är som felar i kroppen.
Jag har mer eller mindre trampat sönder linoleumgolvet på vårdcentralen, för provtagning efter provtagning och fler undersökningar, men nej… Ingenting! Inväntar ytterligare en tid hos läkaren för ytterligare provsvar. Det går inte fort, men vem har bråttom?

Från det ena till det andra, så att säga…
Varje dag lever jag med döden.
Jag vet inte hur det är för dig, men jag tänker på döden och att dö, flera gånger varje dag. Ibland är döden fullständigt närvarande och jag tänker och tror ibland att döden verkligen hänger över mig och bara väntar.
Döden suckar mig i nacken, på någotvis.
Jag har ständigt en känsla av att inte orka, vilja eller ens ha lusten att leva. Suicidal? Nej, det tror jag faktiskt inte, men det är tröttsamt att ha döden som polare och bundis! 
Men det är bättre. Det har blivit betydligt mindre av själva obehaget sedan något halvår tillbaka, men det är dock där.
Döden. Att dö. Döendet. Varför lever jag? När ska jag dö? Är det dags?

Jag samlar på Elefanter, på alla tänkbara sätt.
Just den här Elefanten har jag fått av en
mycket god vän. Just nu står den i Alby på
mitt nattduksbord. Påminner mig om livets
storhet, kraft, ”power”, mod och styrka…

Jag har alltid haft de funderingarna och grubblerierna. Döden. Livet. Meningen med existensen! Jag minns som barn, när jag gick på Barn och Ungdoms Psykiatrin, då jag blev ombedd av terapeuten att försöka att inte tänka så mycket på det där med livet, döden och döendet. ”Det är inte bra att grubbla över det där! Det är inte bra att fundera för mycket på den typen av obesvarade frågor! Det finns inga svar”…
Så… Det är inget nytt, inte alls, men ibland blir det så förbannat påtagligt och faktiskt obehagligt!
Döden. Att dö. Döendet. Varför lever jag? När ska jag dö? Är det dags?
Och jag kan se på nyheterna och få bilder serverade på människor som dör i krig och explosioner och jag tycker det är så fruktansvärt orättvist, frånstötande och otäckt, att ett helt o-levt liv går till spillo. Det är så många unga som dör…
Det är så många människor som slutar sina dagar i de mest fruktansvärda situationer! Det är så många som får sätta livet till för att det pågår krig över hela världen, där maktutövare, män och dess patriarkat, är de som vill ha, ha och ha och bevisa att de har rätt och alla andra har fel! Fel värderingar, fel tankar eller fel religion. Pang och ett hundratal liv har gått åt för… Ingenting! Ingenting alls! 
Och då sitter jag där, med min egen död närvarande och tänker; ”Här sitter jag, i värmen, i en härlig soffa, med en pläd, och på distans, med ett helt liv, drogfri, i ett land där jag är relativt trygg, än så länge, och detta emedan andra som verkligen försöker leva, flyr, dör och kämpar för sina rättigheter och många av dem får inte uppleva den där friheten och livsglädjen! Förbannat gnälligt och otacksamt, av mig”!
Det rimmar jäkligt illa… Det osar lite dåligt!
Jag kanske borde motarbeta dödstankarna med det där, att jag faktiskt har tur, att jag är en överlevare och har överlevt mycket…
Kontentan av detta? Jag är jävligt trött på döden! Jag är förbannat trött på att fundera och grubbla över livet och livets meningslöshet! Jag är snuskigt trött på att inte få vara ifred och bara leva!
Jag bad om det i min morgonbön. Lugn och ro. Sinnesro! ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”…

Igår när min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, kom hem ifrån sitt arbete, så hade han handlat med sig en present. En till mig och en till sig själv. Av ingen anledning.

En Te-mugg från Indiska! Elefanter! Varför dricka Te,
ur den, när det blir så mycket bättre med kaffe? 

Jag blev så glad att det kittlade i magen. Han hade handlat med sig två Te-muggar! En åt oss var!
Och min mugg är så fin, vacker och härlig att hålla i, plus att de är Elefanter på den! Jag avgudar Elefanter, fråga mig inte varför, men förmodligen för att de är så vackra, majestätiska och förbannat smarta djur. För mig symboliserar de makt, kraft, styrka, mod och intelligens!
Jag dricker kaffe ur min, men den är naturligtvis avsedd för Te. Mycket kaffe blir det, men den är så vacker… Jag vill njuta av den. Hålla i den och titta på den!
Som sagt, jag blir väldigt glad för ytterst lite numer och en överraskning på en Söndagseftermiddag och i Adventstider, gjorde mig väldigt glad.
Han tänkte på mig, min kärlek och köpte mig en kopp med Elefanter på! Kontentan av detta? Glädje! Lite lycka och tacksamhet!

Tack för din tid och din uppmärksamhet! Kanske ett återläsande under dagen? Återkommer alltid på ett eller annat sätt…
Ta hand om dig och de dina! Njut dagen och Väl Mött / Arthur 

P.s. ”Ta ingen skit! Av någon”!

Söndag. Andra Advent. Jag ska äta jullunch med två av min allra bästa vänner. Det är inget top-notch, julbordet och det är inte "Stureplan"… Och jag ser dem överallt numer, alla utkonkurrerade och utslagna människor. Jag ser dem så skarpt och med självklarhet. Jag lever!

Söndag. Andra Advent. Ensam vaken ännu. 05.00.


Jag ska äta jullunch, om någon vecka, med två av min allra bästa vänner. Vi ska äta tillsammans på det Stödboende som vi alla tre bodde på under en längre tid för ett par år sedan!
Alla tre hann vi nog med att bo där i nästan ett år av våra liv.
Det är inget top-notch, julbordet och det är inte ”Stureplan”, även om själva Stödboendet är beläget på Östermalm, och det är inte heller Ulla Winblad eller Gondolen, men det brukar vara trevligt. Och har vi riktigt tur slipper vi även bli magsjuka och dåliga efteråt…

Vi ses väldigt sällan numer, mitt fel förstås och det är okej det med, men vi vet var vi har varann och det är alltid som igår när vi ses.
Vi har samma missbrukarbakgrund i stort sett och vi har alla tre varit hemlösa och rotlösa. Jag tycker och upplever att vi är schyssta och bra människor, men fina värderingar och, numer, en hög moral och etik!

”Goofy pictures”, från Stödboendet Lönnen,
Östermalm. 
Av alla de som bodde på Stödboendet samtidigt med oss, så är det ytterligare ett fåtal som klara sig i drogfrihet och i samhället.
Om jag tänker efter så är vi kanske ett tiotal som är okej, efter två år, och som ”lyckats” och då skall man betänka den oerhörda omsättningen av människor på den typen av Stödboende som det vi bodde på. Det finns plats för drygt femtiofem personer. Under en helg byts en handfull människor ut och under ett par månader är mer än hälften utskrivna och/eller ”omplacerade”.

En del av våra ”kamrater” är borta numer på grund av överdoser och de är ytterligare andra, som vi bodde tillsammans med, som är illa däran och svårt sargade av livet på gatan…
Vi ser dem ibland, på stan, i en park eller på gatan. Vi väntar på nästa dödsbesked. Det sker hela tiden. Alltid någon, som känner någon och som får ”nyheten”!

Och just det här Stödboendet, som vi levde tillsammans på, har nolltolerans, vilket innebär att inga som helst droger får förekomma i huset. Det gäller även receptbelagda läkemedel! Det är stenhård koll och kontroll!
Människor som kommer direkt ifrån gatan med missbruksproblem, som får möjligheten att bo på den här typen av Stödboende med mat, husrum, dusch, rena sängkläder och även vardagslyxen med teve, tidningar och radio, har trots allt svårt att hålla fingrarna borta från ”kakburken”.
Drogerna (Alkohol är en drog! Alltid!) suger i kroppen och det är oerhört svårt att bryta ett missbruk. Hur det än är, så har drogerna blivit livet, det som är viktigast och det man längtar allra mest efter! Suget och begäret efter ett rus är så stort att man riskerar, med enkelhet, möjligheten man fått att få hjälp och tak över huvudet! Och många ”åker dit” ganska snabbt, antingen under alla de kontroller och stickprover som görs på den här typen av boende, eller också på grund av misstanken om ”påverkan”. De händer att boende anmäler varandra för innehav och det enbart för att skydda sig själv och sin drogfrihet!

”Goofy pictures”, från Stödboendet Lönnen,
Östermalm. Kräftskiva…
Vi tre har klarat oss bra.
Vi tre har på något sätt lyckats.
Mina två härliga och vackra vänner har ett försprång på lite drygt två år och själv har jag varit drogfri i två år nu till jul! De har arbete numer och de har eget boende om några månader, en helt egen lägenhet och ett förstahandskontrakt och de har båda två blivit beviljad skuldsanering och har fullt fungerande familjerelationer.
Och vi ska äta lunch tillsammans! Jullunch. Och vi gör det för att få umgås, kramas och pussas, och för att få träffa personalen igen, några få av dem bör tilläggas och för att faktiskt visa och bevisa att det går att bli drogfri och att det fungerar att få tillbaka ett fullvärdigt liv igen.
Men det tar tid. Väldigt mycket tid upplever jag. Det är tungt, svårt och det är ibland ett förbannat krigande, men det går! Det löser sig på vägen!
Och det måste få göra det, ta den tid det tar!
Och för somliga fäster det aldrig vid i kroppen, längtan efter ett fullgott liv och önskan om att få leva schysst och kunna ta hand om sig själv. Det vill sig bara inte… De väljer annat dessvärre… Drogerna! För många handlar det om att fly ifrån verkligheten, fly ifrån livet och allt det som ständigt tränger på och för många handlar det om att komma undan ångest, skuldkänslor, samvete, själanöd och livsleda.
För väldigt många så är livet bland droger, missbrukare, livet på gatan och i utanförskapet, det enda de känner till och kan och de vill inget annat heller, och då är det oerhört svårt att komma tillbaka till livet och värdigheten i att vara människa och inte ett djur.
Och för ganska många av oss blir det dessutom en omväg via psykiatrin och alla turerna kring den soppan och geggan. De flesta missbrukare har nämligen, har det visat sig, någon typ av diagnos utöver missbruket! Inget ovanligt alls och egentligen inte konstigt!

”Goofy pictures”, från Stödboendet Lönnen,
Östermalm. Fest, dans och mat…

Och jag tänker på dem som försöker och försöker och försöker igen och igen…
Och jag ser dem överallt numer, alla utkonkurrerade och utslagna människor. Jag ser dem så skarpt och med självklarhet numer och jag tror att det är ett av livets nycker, att jag ska se dem och förstå mitt eget värde och min egen lycka och tur att det faktiskt gått så bra för mig och för dem som står mig närmast…
Jag har trasslat i så många år och jag har farit in och ut på sjukhus och avgiftningar och jag har inte riktigt riktigt önskat att lägga av och lägga ner mitt missbruk…
Men efter en tid fäster det vid i kroppen och blir till en sanning och en önskan, en längtan att få leva och vara drogfri…

Och jag önskar så många det, denna andra advent. Jag vill att många fler ska få insikten och önskan… Att det växer till sig i kroppen och sinnet!
Det går att återfå livet och värdigheten. Det går att återerövra kärlek, liv, ömhet, tvåsamhet, längtan, respekt och självaktning…
Jag lever! Överlevde! Tack Gode Gud för det! Be för dem som inte riktigt orkar enda fram. De behöver det idag…

Väl Mött / Arthur 

Jag undrar hur mycket kroppen och dess muskulatur minns? Jag funderar över kroppens cellminne… ”Jag älskar dig” och jag förstod direkt, jag visste… Han är död nu. Nu är han borta…

Jag undrar hur mycket kroppen och dess muskulatur minns? Jag funderar över kroppens cellminne och hur mycket som är bevarat av olika tragedier och skeenden i livet och som sedan bor kvar i dem?

Hur mycket lagras i hjärnan av det man varit med om!? Hur kommer det sig att somliga skräckinjagande minnen och trauman, kan dyka upp med en ny-känsla, som om det var i ett nu, kaoset, katastrofen och sammanbrottet skedde?
Och hur kommer det sig att känslan av att vara kraschad, mosad och söndertrampad, kan frammanas i kroppen, som om det vore en dålig repris av en usel pilsnerfilm?
Paniken, ångesten och den fullständiga ensamheten, går att väcka till liv och framkalla, som om det vore något fysiskt stoff att trä på kroppen, och som varit lagrat i en låda, långt, långt där inuti själen och kroppen, men som tydligt går att förnimma när man så önskar…
Eller när man minst önskar det… När man minst vill.

Mitt i natten… Jag vaknar våldsamt och det kommer emot mig.
Det slår mig fortfarande med fullständig kraft, som en jordbävning, minnet och känslan av när jag fann honom i sängen. I sovrummet. Hans ansikte och hans kropp. Kall och hård. Jag minns inte mycket. Jag blev skrämmande praktisk.
Jag minns att jag sa, ”Jag älskar dig” och jag förstod direkt, jag visste…
Han är död nu. Nu är han borta…

Jag ropade högt hans namn, upprepade gånger och jag började skaka våldsamt.
Katten satt och vakade över den kalla, lilla och hårda kroppen. Hans katt, inte min. Hans kärlek, inte min. Kattens första val var han, inte jag.
Jag ringde larmcentralen, darrande som i frossa.
Mannen jag talade med undrade om jag var säker. Säker på att han var död..?
“Ja“, sa jag. “Han är död! Han är kall“!
Jag minns att jag försiktigt lyfte på täcket, som låg över kroppen och insåg att han varit död en längre tid. Benen var melerade och hans ansikte så hårt och rått! En liten fågel! En tunn liten människa låg där under. Ingen var kvar där. Min människa! Min vän och min man… Allt liv hade flyttat ut. Allt var tomt och innehållslöst. Han hade flyttat därifrån.

Sedan gick allt så fort. Tycker jag. Minns inte så mycket. Jag blev oroande praktisk. Jag minns illamåendet och min självkontroll att inte kräkas.
Inte spy på mattan! Inte mattan… Ringde mina vänner och alla kom de till min undsättning. De avbröt middagar, nattning av barn och tevetittande för min skull. Och för hans skull, och för det som hände. De kom för att han valde att flytta ut…

Min jordbävning, min död, min katastrof.

De kom till mig väldigt snabbt vill jag minnas, men i själva verket gick det över en halvtimme innan de kunde erbjuda sina famnar för mig att vila i.
Jag tackade Gud för dem då, mina “tryggheter“. Mina vänner…
Poliser, läkare och människor i hela lägenheten. Jag fattade ingenting.
Det var totalt rent i huvudet, stiltje i kroppen och vindstilla i själen. Torka… Jag mådde illa och jag frös. Behövde kräkas.
Inte spy på mattan! Inte mattan…
Jag minns att jag gick fram och tillbaka in till sovrummet och den döda kroppen, som om han skulle ha vaknat nästa gång jag klev över tröskeln, som om han bara sov en stund. Men så var det inte.
Jag minns inte så mycket, egentligen, men jag blev osmakligt pragmatisk.

Död, döden, döendet… Min jordbävning, min död, min katastrof.

Det var okända människor i vårt hem! Överallt. Okända människor! Som utomjordingar intog det vårt vardagsrum och hela lägenheten. De kändes som inkräktare! Insekter. Några som kom och intog, tog över, vårt hem!
Och de hade fest! De hade fest i lägenheten och huset mittemot. Fattade de inte vad som hände? Såg de inte? I min värld revs tillvaron ner, och i huset mittemot lekte de fest, samvaro och liv! Min värld stannade, varför inte deras? Min värld blev till ett ingenting och de skrattade!
Begrep de inte?

Jag krackelerade där. Blev till småsten och smulor.
Torkan intog min själ och min kropp…Väldigt märklig känsla i kroppen. Jag var illamående och kall. Ville spy, men mattan! Inte på mattan! Frossan klev återigen in i min kropp. Behövde kräkas. Inte på mattan bara! Inte mattan…

Min jordbävning, min död, min katastrof.

Jag skakade fullständigt sönder och samman och då… skedde det där märkliga! Jag klev utanför mig själv ett ögonblick, och tillvaron fortsatte att snurra ändå! Alla rörde på sig ändå, tiden stannade inte. Världen stannade inte upp! Jag stod utanför mig själv och beskådade gruppen av okända människor och jag såg tydligt alla agera och försöka att nå fram till ett liv som totalt stängt ner och avskärmat sig självt… Vill inte mer! Vill inte! 
Är han död? Kan inte redogöra för vad som hände. Minns inte! Minns inte mycket… Jag kan minnas känslan av obehaget, när mitt mest praktiska jag trädde in… Och jag minns att ambulansföraren talade tydligt och pratade långsamt med mig. Jag såg att hennes läppar rörde sig, men jag minns inte vad hon sa. Tydligt, långsamt, och högt, talade hon till mig. Varför då?
Min jordbävning, min död, min katastrof.
Och de hade fest mitt emot, han var död, jag ensam kvar och var fanns katten?
Varför prata så högt! Jag måste kräkas. Inte mattan, inte på mattan… Illamående och yr. Det här händer inte! Det är inte möjligt! Det kan bara inte…
Är han död nu? Vad händer? Var är alla? 

Jag grät ljudlöst. Låg i ett knä på någon av mina vänner. Ville inte se eller höra, när de bar ut det som var kärleken. Hann med att ta ett sista farväl, innan de tog honom med sig. Hade han kanske vaknat nu? Hade han vilat färdigt? Hur fan kan de ha en fest… Var är katten? Vad hände?
Vansinnigt illamående! Jag var rädd för att spy på mattan. Inte mattan!

Min jordbävning, min död, min katastrof.
Innan de bar ut honom, satt jag i sängen och klappade på det skal som var hans. Höll handen… Smekte den kalla kinden och viskade tyst, ”jag älskar dig”. Kall, hård och inte min. Han är någon annanstans. Han kommer inte hem igen!
Han kommer inte hem från jobbet. Han kommer inte att kliva in genom dörren och ropa efter mig. Han kommer inte att… Han kommer inte… Det tog mig ett halvår att förstå det. Han är död och kommer inte hem igen.
Jag måste kräkas. Inte mattan, inte på mattan… Illamående och yr. 

Och var tog alla vägen? Alla de som var mina ”vänner” och tryggheter?
När försvann de? Varför fanns de inte där, när jag sov ute, i parker, på härbärgen, bänkar och i skogen?
När mitt missbruk och min självmedicinering och förnedring tagit mig till botten av allt liv, var fanns alla de där vännerna då?
Var fanns de när mina saker försvann och somligt blev stulet? Var fanns alla dessa när jag var nära döden av alla gifter, som jag bedövade mig med? Jag kan fortfarande inte se det tydligt, när de försvann. Och var det ett medvetet val från mitt egna jag?
Smet jag undan och bort, för att ingen skulle se min undergång och för att jag som ett sårat djur, ville dö ensam? Valde jag att gå ner mig i ensamhet, för att andra skulle slippa se? Gav jag mig själv rätten att trasa sönder mig själv och mitt liv, för att jag erfarit det jag erfarit? 
Bitter? Ja, lite! Lite bitter för att ingen såg och för att ingen sa något. Och hade jag lyssnat? Jag vet inte. Jag tror inte det!
Döden, livet och samvetet. Som en flodvåg slår det över mig, alla känslor! Som en grotesk andefurste, slår det över min själ, svärtar ner och skrämmer!
Gärna mitt i natten, när jag själv inte vill… De möter mig gärna när helst jag inte behöver det… Paniken och chocken… Och sedan, den där osmakliga känslan av saklig och praktisk!

Minns kroppen? Minns dess muskulatur? Har cellen ett minne och kan frammana paniken, kaoset och traumat? Hur mycket är bevarat av olika tragedier och skeenden i livet och som sedan bor kvar i dem? Och vad tillhör hjärnan och hjärnans magiska minnesbank? Vad är påhitt och vad torde kroppen ha glömt?

Vansinnigt illamående!
Jag var rädd för att spy på mattan. Inte mattan! Jag minns det så väl! Mattan!
Min jordbävning, min död, min katastrof. De hade en fest i huset mittemot…

Jag kräktes, kastade upp kaskader, över den äkta mattan i vardagsrummet.