Fjärde Advent. God Jul, om några dagar… Fyra ljus har vi tänt. Även ljusen i köksfönstret, för själarna, Skyddsänglarna och de som vägleder oss under dagarna.

Foto; Per Lundström.
Hallunda Centrum.

Fjärde Advent.

God Jul, om några dagar…

Fyra ljus har vi tänt. Även ljusen i köksfönstret brinner, för själarna, Skyddsänglarna och de som vägleder oss under dagarna.

Jag dricker becksvart kaffe, störs ständigt av katterna som puffar på mina ben och kräver uppmärksamhet och kärlek. Avbryter skrivandet, sätter mig tillrätta på golvet och smeker mjuka varma kattmagar.

I skrivande stund tänker jag på jul, julafton och fylla. Jag funderar över mitt eget återfall under jul 2013. Vad var det som hände och varför gjorde jag det? Om endast några dagar är det två år sedan!

Jag tänker på kamrater som gått bort och jag reflekterar över bekantskaper jag gjort genom åren på olika boenden i Stockholm. Jag filosoferar över min egen naivitet, min egen dumhet och jag begrundar andra människors förmåga att utnyttja andras godhet och vänlighet.

Jag tänker på dem som har ont i magen, dagarna före jul. Alla de som har anhöriga som kommer att sluta i en utslagen våt fläck i sovrummet, förhoppningsvis och alla de som med oro i kroppen kommer att se på emedan detta sakta sker under Julafton.

Själv blir jag ensam i några timmar, för min man och bästa vän arbetar. Jag ska se på teve, dricka kaffe med Kanel, vispad grädde och njuta. Jag ska verkligen försöka att vara njutbar, hela jag… Jag vill gärna ha den där speciella känslan av värme, glöd och mjukhet i kroppen. Den infinner sig sällan.
Julklappar? En liten en kanske? Till min man, bara för att?

Julafton kan vara underbar, med ljus, umgänge och de som står en närmast.
Julafton kan vara ett helvete, för dem som har vänner, anhöriga och familjemedlemmar, som super sönder högtiden och de som inte får några julklappar alls. Julen kan vara ett svart hål av ångest och oro, för att pengarna inte räcker, maten inte kommer att duga och för att julklapparna blir för få, om några alls.

Och när jag i skrivande stund sitter här, ser jag smutsen, lorten och de mindre bemedlade människorna för mitt inre öga och tanken går direkt till grannarna ovanpå och vägg i vägg. Deras barn som ofta gråter och skriker. Föräldrarna som ofta bråka och gapar på varann. De grälar ofta. De bråkar mycket. Det är mer regel än undantag. Hur blir deras jul och julhelg? Undrar om det är droger iblandande i deras gräl och skrik.
Alkohol är en drog. Alltid!

Vi ska ta en promenad ner till vattnet. Min man och kärlek vill fotografera. Det kan bli mysigt. Jag behöver röra på mig. Jag är trött. Väldigt trött. Jag kan vila senare idag. Varför denna ständiga trötthet?

Tack för ordet och på återläsande under dagen.
Tack för din uppmärksamhet och din tid!
Väl Mött / Arthur

…det är tredje Advent, och jag tänker ha en dag i sängen! Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig. Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!

Tredje Advent. Lucia.

Jag tänkte ha en Söndag i sängen. Se lite slött på teve, umgås med katter och skriva lite grann.
Jag tar med datorn som sällskap.
En kopp kaffe kanske och med lite frihet från samvete och ångest, tänker jag äta min lunch där. På en bricka. I sängen. Hemma hos min man och kärlek, i Alby!
Kanske att jag till och med får igång en gammal film på teven i sovrummet, man vet aldrig.

Det svåra för mig är att jag alltid har ett samvete.
Jag har alltid en känsla av att jag borde, skulle kunna och måste…
Mitt samvete säger mig att jag har ofrånkomliga krav av att vara ”nyttig”, göra ”bra saker” och uppnå någon typ av ”resultat”. Jag måste ”leverera” och jag måste hela tiden vara effektiv, duglig, känna mig tjänligt duktig. Jag avskyr det! Det äter på mig, inifrån! 
Jag känner mig lat, slö, dum och fullständigt onödig. Jag inbillar mig att alla andra, inklusive min blivande man, tänker, känner och upplever samma sak! Bara slö, lat och oföretagsam! 
För när alla andra går till sina arbeten, så vilar jag lite till och sedan tar jag itu med mina göranden under dagen och numer går det inte fort. Mina ”måsten” är inte många i veckorna, men det tar tid och det tar planering för att få ihop det!

Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig.
Om det bara kunde få vara i bakgrunden, som en radio på låg volym, och om jag bara kunde låta det vara… Men nej! Det är som om det där jag blev matad med under min uppväxt och även i en del av mina kärleksrelationer; Att vara bra, visa goda resultat, göra gott ifrån sig, sköt sig själv, ”är du lat din jäkel”, göra något nyttigt, jobba mer, ta med jobbet hem, och ”du som bara går hemma”… ”Vem tror du att du är”.., det ekar i tillvaron hela tiden!
Jag kämpar med det där! Jag jobbar hårt med att acceptera min nya situation och mitt nya sätt att leva och vara.
Orken finns inte längre. Lustan finns inte mer och min strävan efter resultat och prestation är som bortblåst!
Men mitt alltid så ”bra”, ”duktiga”, ”produktiva” och mest ”strävsamma” jag finns naturligtvis kvar hos mig och det är den lille gubben som är mina referenser och min källa för meriter. Det är den fulingen som fortfarande är min identitet!
Och jag var ju bra! Jag var duktig! Jag ville vara bäst!
Jag var en jäkel på att arbeta när jag väl var yrkesverksam. Jag var en sjutusan till kille att ställa upp och sa alltid ja! ”Självklar är jag med”… eller, ”Jag fixar det där! Jag tar hand om det! Jag ordnar”, som en papegoja sa jag alltid; ”Jag sköter om det där, jag ser till att det blir gjort, jag kan och jag vill”.
Jag trodde, seriöst, att jag outbytbar, oersättlig och att jag var en av dem som betydde mycket för min arbetsgivare.
När jag väl brände ut hela min person och jag gick i bitar av trötthet och sorg över att vara slut som människa, ersattes jag på en eftermiddag.

Min första utmattningsdepression hade jag sommaren och hösten 2005.
Jag var ledig i två veckor. Låg hemma och grät. Orkade inte duscha och ville inte äta. Rehabilitering? Knappast! Mer medicinering och dessvärre mer droger (Alkohol är en drog, vilket jag syftar på i det här avseendet!)
Hösten 2006 kom nästa dråpslag och det blev värre än den första. Lugnande, antidepressiva mediciner och någonting att sova på… I samma veva dog min man, ett av mitt livs stora kärlekar… Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!
Och när man faller stenhårt mot golvet och inte orkar ta sig upp igen, så vaknar det där duglighetsmantrat och sårbarheten till liv.
Sårbar för att man inte räcker till längre. Sårbar för att man är utkonkurrerad och borta från spelplanen. Att duga, att vara ”bra” och göra rätt ifrån sig, tuggar i huvudet och självförtroendet slår i botten. Totalt värdelös och totalt jäkla oanvändbar.
Och så tror man, man hoppas, att man skall kunna komma igen, ta sig tillbaka! Och så inser man det tragiska, att hela ens person och varande faktiskt existerade enbart genom yrke, prestige och framgång!
Självklart blev det en sorg. Det blev förbannat sorgligt att ens hela identitet låg i att vara bäst, vara bra och tro sig vara oersättlig…

Och mantrat går i tretakt; ”Du duger inte, du duger inte, du duger”…

Och jag är så medveten om det, hela min livssituation, och jag ser det så klart och tydligt, hur det är, hur jag tänker och jag vet ju varför!
Jag har svar och jag har hela samlingen med lösningar och jag vet även varför mitt inre snurrar på som en LP-skiva med repor och skador.
Jag vet varför, och ändå så löper hela min själ amok för att jag inte kan, inte orkar och för att jag ständigt är på min vakt för att jag är rädd att nedstämdheten och depressionerna ska ta mig i sitt grepp.
Men att veta och ha svar, behöver nödvändigtvis inte betyda att man kan leva i dem, leva med dem eller acceptera att det är som det är…
Jag arbetar med det och jag försöker att finna acceptans, men duktighets-Arthur knackar mig hela tiden på ryggen och gör sig påmint…
Skuld, skam och dåligt samvete, som snabbt blir till ångest och frågor om varför…

Men idag, en Söndag som denna, när minusgraderna krafsar på rutorna, och det är tredje Advent, så tänker jag ha en dag i sängen!
Jag tänker bo där och grotta ordentligt. Jag tänker bygga mig lite trygghet och jag ska verkligen försöka att bara låta allting annat vara, njuta och smeka katterna på magen och dricka en stor kopp mörkrostat kaffe…
Jag lovar ingenting, men jag ska ge det ett allvarligt försök!

Väl Mött  och tack för ordet!
/ Arthur 
Njut dagen!