Det har varit svårt att sova i natt. Somnade ganska fint, men sedan har jag varit upp och hostat och försökt att vara tyst… Jag ångrar ingenting! Jag hade aldrig varit den jag är, om inte jag hade gjort de där valen! Jag hade aldrig blivit insiktsfull, medveten, uttrycksfull och intressant! Det mörka och farliga, dit jag verkligen anstränger mig för att inte gå; Meningen med livet och varför lever vi?

En av dagens bästa stunder; Jag, katter, kaffe, skriva, tända ljus, och det härligaste till sist, ett av mitt livs stora kärlekar, min man och bästa vän, klockan fem på morgonen, i tystnad.
Det är mysigt. Tvåsamhet, eller flersamhet, beroende på hur man ser det…

Det har varit svårt att sova i natt. Somnade ganska fint, men sedan har jag varit uppe och hostat och försökt att vara tyst i vardagsrummet. Tittat lite på teve, hostat ännu mer och försökt att somna om. Druckit te, snutit mig och lugnat ner luftrören med frisk luft!
Ingen feber tack och lov, men rädd att väcka den som behöver sova, min man! Och sedan upp igen, hosta och rossla och så… Ja, så där har det hållit på…

Och när jag ändå var uppe och hostade sönder bröstet (dock fick magen rejäl träning!) så funderade jag över saker jag önskade ogjort och som jag ångrar. Saker som jag ångrar djupt och verkligen önskad ogjorda!
Och det slog mig, att det knappast bara kan vara jag som ångrar saker och ting som jag gjort?
Jag tycker mig ofta höra att människor inte ångrar val de gjort och att dessa ”felval” format dem till det som de blivit.
Kanske att de flesta inte ältar saker och ting som jag gör, för det gör jag verkligen, men jag tror inte riktigt på de där flosklerna; ”Jag ångrar ingenting! Jag hade aldrig varit den jag är, om inte jag hade gjort de där valen! Jag hade aldrig blivit insiktsfull, medveten, uttrycksfull och intressant, om jag inte valt de vägar jag valt i livet!”
Stämmer det verkligen? Eller är det ett sätt att ”låtsas som om”? Är det avund från min sida och en viss bitterhet? Är det bara jag som tänker på hur livet hade blivit om jag valt och gjort annorlunda?
Hur hade livet, mitt liv, sett ut i ett parallellt universum, ungefär som i filmen ”Sliding Doors” med Gwyneth Paltrow, för övrigt en bra och härlig film, och hur hade mitt liv sett ut, om jag fått gör om och göra rätt?
Jag är fullt medveten om att det inte är någon som helst idé att ångra saker och få dem ogjorda, eller att jag skulle ha valt annorlunda, för det hjälper inte att jag besitter den kunskapen och insikten, för det snurrar på ändå!
Som ett galet tåg, snurrar de där förbannade tankarna på i skallen! Tåget spårar inte ens ur i sin framfart…
Det kletar och skrubbar ganska bra, ångern och ångesten.

Och varför göra misstag, ångra felval och sedan dö ovetandes om hur det hade blivit om man valt annorlunda?

Foto; Per Lundström

Hur kommer det sig att livet ger så många val, så mycket grubblerier och så många ting att fundera över, som blev fel och som blev totalt orätt, om man inte kan göra annorlunda?
Och jag skulle kunna rapa upp en hel mängd med saker som jag ångrar och önskar ogjorda, men jag gör inte det… För jag har en hel gömma med ånger att dela med mig av!
Men det kanske inte är så intressant ändå, för det är ”bara” ånger i förfluten tid och det kanske till och med är så att man bara måste lära sig att leva med det, ångern?
”Om jag bara hade… Om jag bara kunde göra… Om jag bara hade sagt och om jag bara”…
Min allra största ånger är; ”Varför ringde jag inte ambulansen den där morgonen, för nio år sedan”…

Och nu står jag här mitt i livet, bokstavligen, och befinner mig i ett virrvarr av saker som skall ordnas, fixas med och göras om och det går inte en dag utan att det där far runt i huvudet; Om jag hade gjort annorlunda och om jag bara hade…
Och medan det där far runt i hjärnan och emedan jag idisslar det, så kommer obehaget över mig, det där mörka och farliga, ”Bergman allvaret”, dit jag verkligen anstränger mig för att inte gå; Meningen med livet, döden och varför lever vi? ”Det är jag som är döden, jag har redan länge gått vid din sida”…

Jag ska ha ytterligare en dag att krya på mig och faktiskt vila ordentligt!
Jag längtar hem och jag längtar efter Hälsingland och jag önskar att jag kände lite mer glöd, passion och tillit till livet, men jag gör ju inte det. Har, tro mig, förmodligen aldrig gjort… Jag lever och andas, ältar, äter, och skiter och vilar och försöker att leva mer och mycket… Men så, NEJ… Så jävla roligt är det ju inte!
”Distraktioner”, har en av mina terapeuter sagt. ”Det är bra med det som distraherar tankarna!” Jag informerade henne om att även det där orden är floskler och klyschor, för getingboet med tankar, ånger, funderingar och livsfrågor är alltid där ändå. Alltid påslagen. Alltid ”red-alert”!
Distraktioner får dem inte att tystna.
För somliga av oss är det en del av livet, för andra går det utmärkt att stänga av, som en strömbrytare, men alla är inte av den tillverkningen och sorten.
Vi är alla individer och det som fungerar för en själ och människa, behöver nödvändigtvis inte vara lösningen för alla. Det finns inga ”quick-fix” som passar alla och mallen för hur det mänskliga psyket fungerar kan vi nog börja frångå, för det stämmer i alla fall inte…

Tack för ordet! Väl Mött / En trött och förkyld Arthur

En dikt att avnjuta under eftermiddagen? Erik Blomberg och "Var inte rädd för mörkret". Väl Mött / Arthur

Ett tidigare inlägg på min blogg… "Och själv äger jag inte mycket, jag äger inget alls numer, men jag har min filt med stjärnor på. Min fina filt"… Väl Mött / Arthur

Jag har inte mycket, jag äger inget alls numer, men jag har min filt med stjärnor på. 
Min fina filt.

Mannen som somnat på bänken i tunnelbanan, skulle kunna ha varit jag.
Han ligger där med sitt huvud på en bunt tidningar, tror jag att det är, och han har kissat ner sig.
Det luktar förfärligt, om den äldre som somnat där.

Det finns en kvinna som alltid står vid Tunnelbanan Slussen.
Hennes ansikte är svullet och sönderfruset, av alla de kalla vinterkvällarna.
Många kalla nätter har förstört hennes en gång släta skära hud.
Det skulle kunna vara min mamma, eller kanske din.
Jag ser henne tydligare numer…

Och själv äger jag inte mycket, jag äger inget alls numer, men jag har min filt med stjärnor på.
Min fina filt.

Det finns ett par som säljer Situation Stockholm, vid Centralen. 
De luktar gammal fylla. Båda två ser härjade, ledsna och sorgliga ut.
Två vilsna människor i sin ständiga kamp för vardagen.
De framträder tydligt i mitt synfält nuförtiden. Förr befann de sig i min periferi. Men nu tydligt.
Det skulle faktiskt kunna vara goda vänner till mig, eller kanske till och med två av mina syskon.

Ute, under ett träd i Vasaparken, ligger en man och sover. Allt det han äger och allt han har, finns i den kundvagn han alltid drar omkring på.
Allt hans livsinnehåll finns där, i påsar, bylten och mindre kartonger.
Kanske att min pappa hade kunnat sluta så där. Ensam, trött och med livets materiella ting i en kundvagn från ICA.
Idag ser jag honom och tänker, vad hände? Jag ser honom verkligen! Han är väl synlig och distinkt.

Ett ungt par bor i en bil på en parkering strax utanför staden.
Ingen vet om att just de två bor i den bilen, på just den parkeringen.
Hon är inte alls gammal, kanske runt tjugofem, men hon har redan tappat alla sina tänder och har sår i ansiktet, av sitt genomjävliga missbruk.
Han är mager och liten, med händer torra, nariga och spruckna av alla årets väderskiftningar.
De två är ett par. De älskar varandra. De skulle kunna vara min syster och hennes man.
Och själv äger jag inte mycket, jag äger inget alls numer, men jag har min filt med stjärnor på.
Min fina filt.

När jag nu själv befinner mig på den här sidan av livet, den här sidan av tv-rutan och glaset på bussen, då ser jag dem så tydligt numer.
Glasklart, skarpt och oundvikligt tydligt.
Jag ser de osaliga andarna där ute, som tappat bort sina personer, sina inre väsen och sina liv, på gatorna och parkerna runt om i staden. Jag ser dem som spöken och sökande andar, som drar runt dagarna i ända för att finna lindring och för att hitta olika sätt att få försvinna ett tag.
De flyr och är på jakt! Ständig flykt bort från det smärtsamma, svåra i livet.
Och jakten består av att på olika sätt komma åt allt det som de önskar, för sitt eget försvinnande och välbefinnande, med medel som inte finns.

Jag har inte mycket, jag äger inget alls numer, men jag har min filt med stjärnor på.
Min fina filt.

Jag tänker; undrar vad som förde dem till livets botten? 
Vad föranledde färden ner, till tredjeklassens medborgares våningsplan, av livet? Vad fan hände?
Inte har de valt? Inte är det frivilligt de tigger, fryser, ber om mat och inte finner någonstans att få värma sina kroppar? Det är missbruket som fångat dem!
Missbrukets lakejer, utsända av självaste djävulen, har fångat in dem, fjättrat dem vid sina kedjor och vägrar att släppa dem fri.
De arbetar ständigt på att förstöra, fullständigt tillintetgöra och utplåna dem, missbrukarna och de hemlösa. De har inte valt!
Och jag ser dem oerhört och oåterkalleligt tydligt, numer!
Det är de galna och sjuka inom dem, de som är missbrukets utsända, som tagit över och gör allt för att föra dem ner till underjorden och utplåna, utradera och slutligen se till att döda dem.

Jag var ju där, bitvis.
Jag har smakat på det där. Jag var där och luktade på misären, skiten och det solkiga.
Vid gränsen av helvetet och skiten där ute, har jag stått och balanserat.
Jag hade pass och en returbiljett tillbaka, till ”den riktiga världen”.
Och vid det tillfället var det inte mitt val.
Mitt missbruk tog ett skamgrepp på mig och förde mig i rasande fart ner mot botten av helvetesbrunnen.

Märkligt vad man finner sig i.
Det är märkligt hur livet drar runt med en på botten av samhället och låter en ständigt blöda, vara sårad, och sargad. Inte synas, inte finnas och sudda, sudda, sudda.
De dör där ute. Jag vet det och kan inget göra.
I vinter fryser en del av dem ihjäl. Jag kan inget göra.
Det skulle kunna vara min mamma, pappa och familj. Min bror?

Jag står ofta maktlös när mitt hjärta brister, bokstavligen rämnar och spricker, för att jag tänker att jag önskar dem det jag har.
Jag har ju inte mycket, jag äger inget alls numer, men jag har min filt med stjärnor på.
Min fina filt.
Och jag har en säng, dock lånad av Stockholms Stad och jag har en alldeles egen dusch.
Jag uppskattar mina fina kuddar på sängen och jag älskar att jag kan få ha en del böcker på ett nattduksbord. Jag har en dörr att stänga. Jag har en lampa att släcka. Det är ingen självklarhet!
Jag har en pyjamas, dock använd i tredje hand, men ändå.
Jag har inte mycket, jag äger inget alls numer, men jag har min filt med stjärnor på.
Min fina filt.
Jag har värme och kan sitta innanför och titta ut.




Jag önskar ofta att jag kunde handla dem en kopp kaffe eller en smörgås ibland, men mina pengar räcker inte längre, ens till mig själv.
Jag önskar att jag kunde göra mer, än att bjuda på soppa från Frälsningsarmén och en smörgås.
Jag önskar att även de kunde orka med, att ta sig till den hjälp, som finns att få.
Be om hjälp. Sträcka ut näven och säga; hjälp mig! Jag är villig! Ta mig ut ur missbrukets helvete!
Jag önskar att de gav sig själva, åtminstone en chans till, till livet.
Bort från helvetet och bort från missbrukets destruktiva färd, ner mot döden.
Tre meter under marken, på en kyrkogård, slutar det. Missbrukets facit = döden!

Det finns tak över huvudet.
Det finns en säng att vila sin trötta kropp i och det finns filtar som värmer.
Jag var där och luktade på skiten, snusket och förnedringen och jag har haft tur!
Jag har haft otrolig tur. Och jag njuter och längtar ”hem” och till mig och ”mitt”.
Jag har inte mycket, jag äger inget alls numer, men jag har min filt med stjärnor på.
Min fina filt.

Väl Mött, min vän / Arthur