Promenad idag. Luft och ljus. Hoppas på lite sol och jag behöver syre i benen och kroppen. Jag kliver på gränsen… Stockholm och Söder om staden håller som bäst på med omorganisationer och ingen vet någonting…

Det är kaffe, jag, ensam och Nyhetsmorgon.
Tomt. Funderar. Och nej… Hopplöst ordfattigt.
Man ska inte börja dagen framför teven och Nyhetsmorgon! Det är verkligen att be om elände och en negativ start på dagen! 
Lyssna på musik istället och skriv, eller läs en bok. Lyssna på radions P1 och ta det lugnt. Ytterligare en dag med människosmugglare, död i Syrien och Ryssland som bombar… Massflykt och död på Medelhavet!
Ingen bra start på dagen!

Det är Julafton i morgon.
Jag ska vila och jag ska vara ensam i några timmar. Se på tv, ligga i soffan med en pläd. Kaffe, jag och katter.
Det är i morgon det… Just nu är jag ensam.

Promenad idag. Luft och ljus.
Hoppas på lite sol och jag behöver syre i benen och kroppen.
Jag kliver på den vassa eggen och balanserar mellan livets svåra funderingar och livets glädjeämnen. Jag kliver på gränsen, hela tiden…
Jag läste om depressioner och Bipolaritet under gårdagen. Det är ett äldre kompendium jag fått av min tidigare härliga terapeut, dock väldigt bra att ha tillhands när man behöver hämta hem sitt förstånd och sitt intellekt.
Jag är ibland tvungen att läsa på och uppdatera mig själv kring den mentala hälsan och hur psyket fungerar, för att faktiskt veta att det är okej! Att jag är okej!
Och sedan kan man ha sina åsikter om det är så bra eller inte, men somligt måste man ta reda på och annat måste man bli påmind om, så att man vet vad som sker i kroppen och sinnet. Det är lugnt, det är ingen fara, jag är okej! Det är bra att vara påläst och kunna tänka att det är precis som det ska och att jag överlever idag också!
Jag glömmer bort och jag behöver veta (Kontrollbehovet gör sig påmint!) och jag inser ju att jag fortfarande är nedstämd, dock inte deprimerad, och att det påverkar allt, alla och mig själv i största allmänhet. Irritation, missnöje och meningslöshet… Förbannat gnälligt och sorgligt!

Det tar tid att komma vidare inom psykiatrin.
Stockholm och Söder om staden håller som bäst på med omorganisationer och ingen vet någonting om hur det blir och var patienterna skall vända sig. Man blir hängande mellan olika mottagningar och det mest märkliga är att ingen vet hur det blir och ingen kan berätta var man kommer att hamna eller ”höra hemma” i slutändan! Det som skall organiseras och blir så väldigt mycket bättre, är oerhört oorganiserat och stökigt. Det är konstigt hur människor med ett dåligt psykiskt mående ignoreras och att vi inte är så viktiga… bara att vänta! ”Vi kan inget göra”! Det är som om man är en jävla clown och ett stort skämt!
Som sagt, ingen vet någonting och har man, eller jag, riktigt otur, så är inget färdigt förrän i Mars nästa år. Fullständigt absurt!
Psykisk ohälsa pausar liksom inte och det jag fått höra är att bara ta det lugnt och sitta ner i båten. ”Snart vet vi var landet ligger”… 
Bra va? Observera ironin…

Tack för ordet! / Arthur

…det är tredje Advent, och jag tänker ha en dag i sängen! Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig. Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!

Tredje Advent. Lucia.

Jag tänkte ha en Söndag i sängen. Se lite slött på teve, umgås med katter och skriva lite grann.
Jag tar med datorn som sällskap.
En kopp kaffe kanske och med lite frihet från samvete och ångest, tänker jag äta min lunch där. På en bricka. I sängen. Hemma hos min man och kärlek, i Alby!
Kanske att jag till och med får igång en gammal film på teven i sovrummet, man vet aldrig.

Det svåra för mig är att jag alltid har ett samvete.
Jag har alltid en känsla av att jag borde, skulle kunna och måste…
Mitt samvete säger mig att jag har ofrånkomliga krav av att vara ”nyttig”, göra ”bra saker” och uppnå någon typ av ”resultat”. Jag måste ”leverera” och jag måste hela tiden vara effektiv, duglig, känna mig tjänligt duktig. Jag avskyr det! Det äter på mig, inifrån! 
Jag känner mig lat, slö, dum och fullständigt onödig. Jag inbillar mig att alla andra, inklusive min blivande man, tänker, känner och upplever samma sak! Bara slö, lat och oföretagsam! 
För när alla andra går till sina arbeten, så vilar jag lite till och sedan tar jag itu med mina göranden under dagen och numer går det inte fort. Mina ”måsten” är inte många i veckorna, men det tar tid och det tar planering för att få ihop det!

Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig.
Om det bara kunde få vara i bakgrunden, som en radio på låg volym, och om jag bara kunde låta det vara… Men nej! Det är som om det där jag blev matad med under min uppväxt och även i en del av mina kärleksrelationer; Att vara bra, visa goda resultat, göra gott ifrån sig, sköt sig själv, ”är du lat din jäkel”, göra något nyttigt, jobba mer, ta med jobbet hem, och ”du som bara går hemma”… ”Vem tror du att du är”.., det ekar i tillvaron hela tiden!
Jag kämpar med det där! Jag jobbar hårt med att acceptera min nya situation och mitt nya sätt att leva och vara.
Orken finns inte längre. Lustan finns inte mer och min strävan efter resultat och prestation är som bortblåst!
Men mitt alltid så ”bra”, ”duktiga”, ”produktiva” och mest ”strävsamma” jag finns naturligtvis kvar hos mig och det är den lille gubben som är mina referenser och min källa för meriter. Det är den fulingen som fortfarande är min identitet!
Och jag var ju bra! Jag var duktig! Jag ville vara bäst!
Jag var en jäkel på att arbeta när jag väl var yrkesverksam. Jag var en sjutusan till kille att ställa upp och sa alltid ja! ”Självklar är jag med”… eller, ”Jag fixar det där! Jag tar hand om det! Jag ordnar”, som en papegoja sa jag alltid; ”Jag sköter om det där, jag ser till att det blir gjort, jag kan och jag vill”.
Jag trodde, seriöst, att jag outbytbar, oersättlig och att jag var en av dem som betydde mycket för min arbetsgivare.
När jag väl brände ut hela min person och jag gick i bitar av trötthet och sorg över att vara slut som människa, ersattes jag på en eftermiddag.

Min första utmattningsdepression hade jag sommaren och hösten 2005.
Jag var ledig i två veckor. Låg hemma och grät. Orkade inte duscha och ville inte äta. Rehabilitering? Knappast! Mer medicinering och dessvärre mer droger (Alkohol är en drog, vilket jag syftar på i det här avseendet!)
Hösten 2006 kom nästa dråpslag och det blev värre än den första. Lugnande, antidepressiva mediciner och någonting att sova på… I samma veva dog min man, ett av mitt livs stora kärlekar… Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!
Och när man faller stenhårt mot golvet och inte orkar ta sig upp igen, så vaknar det där duglighetsmantrat och sårbarheten till liv.
Sårbar för att man inte räcker till längre. Sårbar för att man är utkonkurrerad och borta från spelplanen. Att duga, att vara ”bra” och göra rätt ifrån sig, tuggar i huvudet och självförtroendet slår i botten. Totalt värdelös och totalt jäkla oanvändbar.
Och så tror man, man hoppas, att man skall kunna komma igen, ta sig tillbaka! Och så inser man det tragiska, att hela ens person och varande faktiskt existerade enbart genom yrke, prestige och framgång!
Självklart blev det en sorg. Det blev förbannat sorgligt att ens hela identitet låg i att vara bäst, vara bra och tro sig vara oersättlig…

Och mantrat går i tretakt; ”Du duger inte, du duger inte, du duger”…

Och jag är så medveten om det, hela min livssituation, och jag ser det så klart och tydligt, hur det är, hur jag tänker och jag vet ju varför!
Jag har svar och jag har hela samlingen med lösningar och jag vet även varför mitt inre snurrar på som en LP-skiva med repor och skador.
Jag vet varför, och ändå så löper hela min själ amok för att jag inte kan, inte orkar och för att jag ständigt är på min vakt för att jag är rädd att nedstämdheten och depressionerna ska ta mig i sitt grepp.
Men att veta och ha svar, behöver nödvändigtvis inte betyda att man kan leva i dem, leva med dem eller acceptera att det är som det är…
Jag arbetar med det och jag försöker att finna acceptans, men duktighets-Arthur knackar mig hela tiden på ryggen och gör sig påmint…
Skuld, skam och dåligt samvete, som snabbt blir till ångest och frågor om varför…

Men idag, en Söndag som denna, när minusgraderna krafsar på rutorna, och det är tredje Advent, så tänker jag ha en dag i sängen!
Jag tänker bo där och grotta ordentligt. Jag tänker bygga mig lite trygghet och jag ska verkligen försöka att bara låta allting annat vara, njuta och smeka katterna på magen och dricka en stor kopp mörkrostat kaffe…
Jag lovar ingenting, men jag ska ge det ett allvarligt försök!

Väl Mött  och tack för ordet!
/ Arthur 
Njut dagen!

Det har varit en orolig natt. Mycket värk i kroppen och jag har varit uppe och sträckt på mig… Fantasierna fortsätter kring hur han skall kunna vara mer kreativ och vilken typ av bilder han vill åstadkomma. Planen för dagen är att avnjuta Alby Matcenter…

Måndag!
Snöblandat och blåst! Känns som ett väldigt otrevligt väder!

Räkningarna är betalda! Tacksam för det! Det har oroat mig en del, att de skulle bli försenade. Det är nu betalda och jag är nöjd!
Tack de högre makterna för att det ordnade sig!

Det har varit en orolig natt. Mycket värk i kroppen och jag har varit uppe och sträckt på mig och vandrat runt i lägenheten, flera gånger. Inte mycket att vandra på i och för sig, men det krävs för att kroppen ska börja ”andas” igen och värken lägga sig. Jag är inte så gammal, så de här smärtorna stör mig.
Det stör mig oerhört mycket!

Katterna har härjat runt i sängen i natt också.
De brukar vara ganska coola när vi sover, men i natt har de förmodligen känt av min egen oro och hållit mig sällskap fram och tillbaka mellan sovrummet och vardagsrummet.

Jag har tänkt mycket på mina gamla husdjur.
Mina två katter och min papegoja. Det är oerhört mycket skam och skuld i det fortfarande och jag framkallar grym ångest när jag tänker på dem.
Jag förstår inte hur någonting så viktigt, kunde bli så obetydligt när drogerna tog över. (Alkohol är en drog! Alltid!)
Jag skäms när jag tänker på det och jag skulle ha önskat en annan utgång för oss alla, men det blev som det blev och jag kan inget göra längre, men det är väldigt mycket ånger i det där!
Mina husdjur idag är ingen kompensation för dem jag lämnade ifrån mig och inte klarade av att ta hand om längre under mitt värsta missbruk, inte alls, men de väcker mycket känslor hos mig och jag tänker gå i döden för dem! Älskar dessa djur! Jag fullkomligen avgudar dem..!

Foto; Per Lundström.
Temat fortsätter i ensamhetens tecken. Bilden tagen
under en resa till Tokyo.

Helgen som gick bestod mest av lugn och ro och kramar. Handlade lite mat och sedan har vi två, jag och min kärlek, mest varit hemma och inomhus.
Jag har vilat en hel del, sovit mycket, och min man har varit kreativ med sina bilder och sitt fotograferande.
Det har varit skönt och avkopplande.
Njutbart och mysigt!
Jag är fortfarande hiskeligt förälskad!
Min kärlek och man har förkovrat sig i olika fotokurser via internet och plockat fram lite äldre bilder som han fotograferat under resor, till Tokyo bland annat.
Fantasierna fortsätter kring hur han skall kunna vara mer kreativ och vilken typ av bilder han vill åstadkomma. Temat har fortsatt i ensamheten och övergivenhetens tecken och frågan är vad det blir av detta… Spännande och givande!
Han inspirerar mig och ger energi till min egen kreativitet. Det är roligt och givande… Förbannat kul att också han har återfunnit sitt uttryck för bild, färg och form.

Jag dricker ur mitt kaffe. Läser inga nyheter idag, det är för mycket just nu känner jag, och sedan ska jag och katterna krypa ner en stund till i sängvärmen.
Planen för dagen är att avnjuta Alby Matcenter och handla lite mat. Jag tycker mycket om att gå i den matbutiken och jag gillar all färgrikedom hos all mat, alla kryddor och alla vackra människor, som huserar där.
Mat från alla världens hörn!
Det brukar ta sin lilla tid att tränga sig igenom den butiken.
Jag gillar det. Mycket!

Ta hand om dig så länge, så får vi kanske ett återläsande under dagen?
Vem vet vad dagen har för äventyr i sina gömmor.
Väl Mött / Arthur