Promenad idag. Luft och ljus. Hoppas på lite sol och jag behöver syre i benen och kroppen. Jag kliver på gränsen… Stockholm och Söder om staden håller som bäst på med omorganisationer och ingen vet någonting…

Det är kaffe, jag, ensam och Nyhetsmorgon.
Tomt. Funderar. Och nej… Hopplöst ordfattigt.
Man ska inte börja dagen framför teven och Nyhetsmorgon! Det är verkligen att be om elände och en negativ start på dagen! 
Lyssna på musik istället och skriv, eller läs en bok. Lyssna på radions P1 och ta det lugnt. Ytterligare en dag med människosmugglare, död i Syrien och Ryssland som bombar… Massflykt och död på Medelhavet!
Ingen bra start på dagen!

Det är Julafton i morgon.
Jag ska vila och jag ska vara ensam i några timmar. Se på tv, ligga i soffan med en pläd. Kaffe, jag och katter.
Det är i morgon det… Just nu är jag ensam.

Promenad idag. Luft och ljus.
Hoppas på lite sol och jag behöver syre i benen och kroppen.
Jag kliver på den vassa eggen och balanserar mellan livets svåra funderingar och livets glädjeämnen. Jag kliver på gränsen, hela tiden…
Jag läste om depressioner och Bipolaritet under gårdagen. Det är ett äldre kompendium jag fått av min tidigare härliga terapeut, dock väldigt bra att ha tillhands när man behöver hämta hem sitt förstånd och sitt intellekt.
Jag är ibland tvungen att läsa på och uppdatera mig själv kring den mentala hälsan och hur psyket fungerar, för att faktiskt veta att det är okej! Att jag är okej!
Och sedan kan man ha sina åsikter om det är så bra eller inte, men somligt måste man ta reda på och annat måste man bli påmind om, så att man vet vad som sker i kroppen och sinnet. Det är lugnt, det är ingen fara, jag är okej! Det är bra att vara påläst och kunna tänka att det är precis som det ska och att jag överlever idag också!
Jag glömmer bort och jag behöver veta (Kontrollbehovet gör sig påmint!) och jag inser ju att jag fortfarande är nedstämd, dock inte deprimerad, och att det påverkar allt, alla och mig själv i största allmänhet. Irritation, missnöje och meningslöshet… Förbannat gnälligt och sorgligt!

Det tar tid att komma vidare inom psykiatrin.
Stockholm och Söder om staden håller som bäst på med omorganisationer och ingen vet någonting om hur det blir och var patienterna skall vända sig. Man blir hängande mellan olika mottagningar och det mest märkliga är att ingen vet hur det blir och ingen kan berätta var man kommer att hamna eller ”höra hemma” i slutändan! Det som skall organiseras och blir så väldigt mycket bättre, är oerhört oorganiserat och stökigt. Det är konstigt hur människor med ett dåligt psykiskt mående ignoreras och att vi inte är så viktiga… bara att vänta! ”Vi kan inget göra”! Det är som om man är en jävla clown och ett stort skämt!
Som sagt, ingen vet någonting och har man, eller jag, riktigt otur, så är inget färdigt förrän i Mars nästa år. Fullständigt absurt!
Psykisk ohälsa pausar liksom inte och det jag fått höra är att bara ta det lugnt och sitta ner i båten. ”Snart vet vi var landet ligger”… 
Bra va? Observera ironin…

Tack för ordet! / Arthur

Och… "Bara för att… Jag vill och för att jag kan". Generositet. Medmänsklighet och goda vänner. Och jag vill så gärna säga förlåt och be om ursäkt, för det är och var aldrig meningen att väcka "medlidande"… "Bara för att"! Enkelt! "Det är inte konstigare än så… För att jag vill"…

Foto; Per Lundström

Och… ”Bara för att… För att jag vill och för att jag kan”.

Välgörenhet. Välgörare. Gåvor. Att skänka. Att ge. Att vara schysst och snäll, utan att förvänta sig någonting tillbaka. Generositet. Medmänsklighet och goda vänner. ”Bara för att”…

Att beskriva avsaknaden av vardagliga ting och vardagslyx, ska man verkligen ”hänga ut” det på sin blogg? Ska man verkligen göra det? Är det pinsamt? Är det vulgärt? Beskrivande av verkligheten?  
Och ska man berätta hur det verkligen är och hur det faktiskt har varit.
Vill människor läsa sådant? Vill människor veta hur det är? Ibland?

Att skriva om verklig glädje, den där lyckan som börjar i magen och sprider sig som en varm yllefilt i hela kroppen och samtidigt försöka att förmedla det med ord, förstår andra människor den känslan..?
Tacksamhet, är ett ord som jag faktiskt uppskattar mindre, men det är ett ord som kommer för mig när andras välvilja möter mig och jag får bekanta mig med en glädje, kärlek och upprymdhet, som är så stor att det är svårt att sätta ord på den.

Vid det där tillfällena, när jag möter andras medmänsklighet, vill jag gärna försöka att med mitt ordförråd och med min uppsättning av meningar, förklara, berätta och beskriva känslan av tacksamhet, för dem.
Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Jag vet inte vilken del av mitt vokabulär jag ska börja söka i, för att kunna uttrycka ett tack som landar rätt och som i sin fulla mening ger uttryck för det jag känner; Uppskattning, glädje och tillfredsställelse. Tack borde kanske räcka, men det blir platt och genomskinligt på någotvis. Och det är då jag kan bli översvallande tradig, enformig och nästan tjatig. Jag får svårt att klä det i ord och jag kan inte nog försöka att förklara hur det känns, vad som väcks inom mig och hur upprymd jag blir.

Foto; Per Lundström

Och jag vill så gärna säga förlåt och be om ursäkt, för det är och var aldrig meningen att väcka ”medlidande”, sympati eller ”medömkan”. Det var ju inte meningen… Att jag skulle… ”Bara för att”…

När andra människor i min omgivning vill se till att jag får njuta, ha ”jävligt roligt” som en gammal god vän skrev till mig, eller när mina vänner vill bjuda på en fika på stan, eller köper mig nya strumpor, för att jag själv prioriterar bort det, då brister det för mig.
Och välgörarna gör det här ”Bara för att”… Inte konstigare än så! ”Bara för att jag tycker om dig och för att jag vet… det är inte märkligare än så”, som samma ovannämnda vän skrev till mig.
”Det är inte konstigare än så… För att jag vill”…

Och med den där vänligheten och generositeten vaknar skam, skuld och samvete till liv hos mig, för varför ska jag bli tilldelad andra människors generositet och välvilja? Vem är jag att ta emot och dessutom, just nu, inte kunna ge någonting tillbaka? Varför ska jag ”få”, när andra har det så mycket värre än jag själv? Och vem är jag att klaga, gnälla och vara ett ”offer” för omständigheterna? Jag har ju faktiskt försatt mig i den här situationen själv. Det är bara jag som bär skulden för hur mitt liv har utvecklats och det är bara jag själv som bäddat för allt det som är omkring mig.
Men trots allt finns en stolthet hos mig.
Trots all förnedring som jag faktiskt har upplevt innan jag blev drogfri och ”clean”, så finns det en oerhörd hederskänsla och självaktning hos mig. En sådan där rå ursvensk och Jante-liknande värdighet, som vägrar att ta emot och som vägrar att låta någon se hur illa det är eller faktiskt har varit.

Men så går man igenom saker. Man gör saker för att klara dagen och man ber faktiskt om hjälp och berättar precis hur det är. ”Jag klarar inte det här själv! Jag kan inte få ordning på tillvaron, så hjälp mig”!
Och så får man hjälp och andra människor ser till att det blir en följsammare vardag och tillvaro, och så står man där och kan ingenting göra, mer än att säga tack och hoppas att man någon gång i framtiden kan ge tillbaka på någotvis. Och man hoppas att det ska fixa sig, att det ska ordna sig och att det blir bra…
Man söker gåvor hos kyrkan, Frälsningsarmen och man söker fonder i hopp om… Och hela tiden; ”Bara ingen ser mig och detta förnedrande”!
Och så får man hjälp och så får man äta sig mätt och så får man pengar till det där andra, vardagslyxen och så… ”Bara för att”…

Och min ovannämnda vän skrev till mig, på det mest enkla sätt, ”För att jag vill. Det är precis så enkelt! Bara för att”…

Och jag skulle kunna beskriva hur förnedringen har sett ut, vad jag har gjort och vad jag, i mitt ”fina” och mitt mest prestigefyllda jag, ”nedlåtit” mig till att göra, för att få mat, pengar till mina förbannade cigaretter och även få ihop pengar till skulder, skatter och inkasso, kanske en kaffe på stan och vid något tillfälle även en bio, men jag undviker det just nu, för det är en helt annan historia.

Och jag har så många att tacka för hur min värld ser ut och för att jag har det jag har och att även jag får njuta av vardagslyxen.

Min goda vän i kyrkan, författarinnan, som gav mig möjligheten att gå ut på restaurang och äta. Min barndomsvän som såg till att jag fick nya underkläder, precis där i början av tillfrisknandet.
Min Chilenska väninna som försett mig med sängkläder, möbler och mat.
En annan god vän som hjälpte mig att sälja prylar och saker, via Blocket, för att jag själv skämdes så oerhört! Samma väninna handlade nödvändigheter till mig ”bara för att”…
Och mina tidigare kollegor, en som klipper mitt hår och pratar om livet och den andra, hudterapeuten, som tar hand om mig, ger mig värme, pysslar om mig och äger ett omhändertagande av ren välvilja, ”bara för att”, och som även ser till att jag har fina och bra hudvårdsprodukter till min hud! Samma väninna som hjälpte mig med hyrbil och flytthjälp, när ingen annan kunde!

Och min nyvunna vän, hon som sjunger i kör och även hon arbetar inom Svenska Kyrkan, som skjutsat mig lite varstans när ingen annan har kunnat och som hjälpt mig flytta runt i den här staden till vansinne! 
Och min Bipolära väninna, som jag har så obehagligt mycket gemensamt med, som givit mig min fina ”Guds-Burk”, som bjudit på mat och avnjutit långa promenader tillsammans med mig i city, när jag egentligen inte orkat! Hon som står ut. Alla de som står ut med mitt mående och mina nycker, ”bara för att”!
Hur framför man ett redigt, ordentligt och välmenta tack, för att de ska förstå?

Och min mans härliga och färgstarka syster, som skänkte mig en vacker kudde till mitt nya fina hem och min Socialassistent som i början av vår bekantskap bjöd på kaffe och kanelbulle!
Mina nyvunna vänner, vars katter jag har fått möjligheten att ta hand om och så min granne, som är oerhört påträngande och jobbig ibland, som försett mig med vitlök och kryddor… 

Och så min man och min syster, som aldrig tvivlar, som alltid säger att det är okej och som alltid vill se till mitt bästa. Hela tiden! Och ”bara för att”…

Och där står jag. Mitt i känslostormarna! I min egen högst personliga förnedring, när andra ger, är välgörare och generösa, och bara skäms.
Och jag vill så gärna säga förlåt och be om ursäkt, för det är och var aldrig meningen att väcka ”medlidande”, sympati eller ”medömkan”. Det var ju inte meningen… Att jag skulle… ”Bara för att”…

Samtidigt som det är en enorm glädje att få ta emot, så är det skamfyllt, genant och förnedrande! Å ena sidan och den andra…
Jag blir så oerhört lättad ändå, glad och varm, att det finns så många människor som bryr sig om mig… och det ”bara för att”!

Tacksamhet. Glädje. Att känna sig älskad och vara omtyckt. Att få njuta och vara njutbar. Kunna vara med och få känna sig uppskattad!

”Bara för att”…

Tack för ordet! Väl Mött / Arthur 

Jag är Arthur, Janne för somliga… Jag har dubbeldiagnos. Jag får inteihop mitt liv. Jag får inte ihop mina tankar. Jag uppskattar att han ärpositiv och alltid tänker bra och glada tankar. Det är en bra motpoltill mitt negativa och nedslående jag! Jag behöver det!

Foto; Arthur

Jag är Arthur, Janne för somliga… 
Jag har dubbeldiagnos. Jag får inte ihop mitt liv. Jag får inte ihop mina tankar. Varje dag slåss jag med Ingmar Bergmans demoner och mörkret som hela tiden vill komma åt mig.

Och bitvis vill jag inte leva längre och bitvis orkar jag inte slåss längre och så ger jag mig tid för mig själv, återhämtning, och så… Vips, är jag på benen igen.

Gårdagen var inte bra. Det blev rörigt, jag irriterad och trött.
Oroad för min ekonomi och rädd för att saker och ting blivit fel på vägen och jag gick verkligen igång på att pengarna inte räcker till och hade svårt att sova. Det var igår morse det!
Hela dagen var färgad av det där och när det senare såg ut att ordna sig ändå, så var min man och kärlek på vippen att säga till mig; ”Vad var det jag sa”…
Jag uppskattar att han är positiv och alltid tänker bra och glada tankar. ”Det ordnar sig, det fixar sig, allt blir bra och du är okej”… Det är en bra motpol till mitt negativa och nedslående jag! Jag behöver det! Jag behöver honom!
Men jag gick igång på det med, att han tycker att jag slösar med min energi på saker som jag faktiskt inte kan göra någonting åt!
Jag kände att han inte förstår mig och min ständiga oro som ständigt matas med yttre faktorer.
Somliga dagar är värre än andra.
Vi är följeslagare, jag och rädslorna och det blir alltid mer när jag saknar kontroll och blir oroad. Jag är en rädd liten man!
Det blir absolut inte bättre när någon, i det här fallet min kärlek och bästa vän, säger att; ”Det ordnar sig alltid. Det där är bara slöseri med energi att oroa sig”… 

Och återigen, det är så oerhört lätt för utomstående att berätta hur det är, hur det borde vara och hur det faktiskt ser ut att bli, när de själva inte lever i ett ”hjärnkaos”, ständig nervositet och med överhängande rädslor. Det spelar ju faktiskt ingen roll för mig vad människor i min omgivning säger eller gör, för det där sliter och nöter i mig hela tiden… I alla fall!
Det går liksom inte att få bort, det fungerar inte med mediciner och inte heller KBT, DBT eller ens med positivt tänkande och för mig handlar det mer om acceptans än om vilseledande och avstyrande tankar, eller att någon välmenande säger, ”Du det ordnar sig, det fixar sig och det blir bra ska du se”.
Eller; ”Ta dig samman och ta dig i kragen. Ryck upp dig, spotta upp dig och fixa din tillvaro ändå”…
Jag blir jävligt arg, förbannad och mest ledsen och det hela slutar i ett totalt energidränage och att jag behöver sova och somna om igen. Och det gör jag också! Med lite tur hinner jag hem, annars somnar jag lite överallt numer. Tunnelbanan är värst…
Och det blir absolut inte bättre när någon, i det här fallet min man och kärlek, provsmakar min mat som jag ska äta själv, som han för övrigt plockade med fingrarna och det blir inte bättre av att någon, han i det här fallet, gör sig lite lustig på min bekostnad och det blir inte alls bättre av att åka kommunalt, trängas med mängder av människor på bussen och dessutom behöva nås av ständiga ljud av mobiltelefoner och barnskrik och ungdomar som gapar ännu högre och busschauffören som är mäkta irriterad på barnvagnarna i mittengången som står i vägen för sensorerna vid bakdörrarna, som gör att vi inte kommer iväg och mer ungar på bussen, griniga pensionärer och bakterier och…

Foto; Per Lundström

Och själv sitter jag där i min egen lilla världsbubbla och försöker att avskärma mig så gott det går och längtar efter min handsprit och bestämmer mig för att kliva av några hållplatser innan min egentliga hållplats, för att mitt huvud inte kommer att hålla samman hela vägen mot Jobbtorg Resurs och mitt sista möte där och kallsvettig kliver jag av och är redan irriterad, förbannad och fylld av oro och när jag väl är framme är min så kallade pratglada coach försenad med en halvtimme och hela min dagliga plan rasar och jag med den.
Och jag blir irriterad på mig själv, för att jag inte kan bemästra min tankar och mitt humör och jag blir ledsen för att alla andra omkring mig råkar ut för mitt skit och mitt mående. Och jag blir nedslagen av att det alltid är jag jag och jag!
Och jag blir frustrerad över att ingen hör mig, ser mig och att ingen lyssnar, enligt min mening, och sedan kommer döden och hugger mig och jag vill ge upp.
Och så skriver jag om det. Jag pratar sällan om hur det är, men jag skriver ner hur jag själv upplever mitt nya, drogfria och ”härliga” liv… Och allt det som alla andra tillfrisknande och drogfria vänner upplever av välbehag, följsamhet och ”flow”, gäller uppenbarligen inte mig! Själv har de senaste två åren varit en kamp och ett krig och jag blir så jävla arg och avundsjuk…

Min älskade och högt uppskattade medicin… Katten Doris, eller Myran numer… Foto; Per Lundström

Och så kommer jag på, att så här var det ju redan innan, förut, tidigare, innan drogerna, alkohol är en drog, och det enda som gjorde att jag stod ut och kunde leva, var ju de där substanserna och villfarelsen att ”det fungerar för mig”! Tokigt och dumt. Allt det där är ju egentligen så gammalt och sådant jag känner igen sedan barnsben, alla demoner och tankar och frustrationer och rädslor och oro… Men det har blivit så oerhört påtagligt och ”mätbart”, nu när jag erkänt och blottlagt mina ”problem”… 
Jag är bara trött. Ledsen och trött och bär på en ständig längtan efter lättnad och att få leva livet!

Ta hand om dig därute i världen! Det är en okej dag, trots allt och jag ska verkligen ta hand om mig själv. Som min coach sa igår; ”Du måste alltid vara din egen bästa vän! Du måste alltid se till att hålla dig själv i handen och stå uppför dig”… jag ska ta med mig det idag och göra så gott jag förmår att vara polare med mig själv…
På Återläsande!
Väl Mött / Arthur