Oroliga katter, som klivit omkring på hela mig och jag har haft mardrömmar. Jag har sovit en stund, upp ur sängen, slötittat på teve, sovit en stund på soffan, för att inte störa… Jag kryper till korset och erkänner; Jag gillar inte Julen… Bitter-Pitt! Happy Holidays!

”Det finns alltid de som har det värre”!

Nä, men…

Det här blir ju inget bra!
Jag borde prata med min man och bästa vän…
Mycket märklig morgon och jag vill åka hem! Hem till Bagis! 
Smita och bara lämna allt… Så trött bara! En mindre bra Måndag.
Jag saknar honom redan, min kärlek, och jag ska ta mig i kragen! Kanske inte just nu, men jag ska ”rycka upp mig”!
(Måste man det?)

Det blev en förmiddag i sängen med kattmagar och Nyhetsmorgon.
Jag är okej. Nja… Irriterad, ledsen i själen och förbannat trött, men dock… Jag är okej!

”Det finns alltid de som har det värre”!

Det har varit en jävlig natt!

(Ursäkta språket. Mitt ordförråd kan lätt förknippas med Gina Dirawi och hennes ordfattiga språk, vad gäller politiker i största allmänhet… Ber om ursäkt för det!) Oroliga katter, som klivit omkring på hela mig och jag har haft mardrömmar. Jag har sovit en stund, upp ur sängen, slötittat på teve, sovit en stund på soffan, för att inte störa min man och kärlek som måste upp till jobbet och så har jag tittat lite till på teve igen och somnade senare vid sidan om min man i sängen. Varmt och skönt och mjukt…
Och när jag låg där spelades gamla minnen upp i skallen… Grubblade och funderade, men somnade till slut. Och de där mardrömmarna bara fortsatte! Men jag sov i alla fall några timmar. Vad vill drömmarna mig nu då?

Och min man och bästa vän var irriterad i morse!
Hörru’, tro inte att jag inte kände av det!

Jag längtar hem. Jag längtar efter mig och mitt. Jag vill slippa allt ansvar, allt som jag tror att jag borde vara och göra. Jag vill undkomma samvete och skuld… I min ensamhet behöver jag bara stå till svars inför mig själv!
Jag är oerhört lättirriterad just nu. Känner mig lite trasig och ledsen och jag borde… jag skulle kunna… Jag måste ta mig i kragen.
Fy fan vad jag är trött!
Men du… ”Det finns alltid de som har det värre”!

Från det ena till det andra, så att säga…
Jag erkänner! Jag kryper till korset och erkänner; Jag gillar inte Julen och de märkligt hysteriska som sker med alla medmänniskor. Vad är det för fel?

Är det inte konstigt att det finns så grymt mycket pengar kring helgerna? Pengar, fylla och droger!?
Är det inte konstigt att så många av oss kliver på tåget av kommersiellt jippo? 
Visst är det väl märkligt att människor går ”man ur huse” för att spendera sina surt förvärvade pengar, ibland lånade och andar gånger sparade slantar, för att försöka få till en påklistrad Disney-jul? Happy Holidays! 
Lycka, kärlek, glädje, Jesus som älskar alla barnen, hemlagade köttbullar, julklappar, mängder med julklappspapper, kulörta snören och en härligt griljerad Julskinka, som är alldeles för torr förstås!
Alla vill ha allt och hela kakan! Människor blir hysteriska och glömmer vett och etikett! ”Alla på en gång, och jag först”! Människor trängs, slåss och blir som galna! Julafton skall bli fin, ljus och härlig… Mer julklappar och mer spenderade pengar… 

Och för övrigt är det över redan nästa morgon och ingenting blir som man tänkt sig i alla fall.
Men du… Hörru’…
”Det finns alltid de som har det värre”!
Och den där varma kärleksfulla glöggvärmen i magen, uteblir.
Ischokladkänslan i hjärtat infinner sig aldrig och den sockersöta Amerikanska knäck-upplevelsen i bröstet, inför alla nära och kära, som man bara måste älska, kom liksom av sig framåt kvällen och ebbar ut i; ”Men… kan de åka hem någon gång”?
Och julklapparna var i alla fall en besvikelse.
Skinkan blev nog inte bra och Köttbullarna var alldeles för torra och hårda. Lussebullarna blev Elefantmördare och ingen bryr sig om att julgranen barrar som sjutton… Katterna är mest i vägen just nu… Och så tycker man jävligt illa om sig själv, för att man känner så där, och då fortsätter man att le ännu mer och blir ännu trevligare, för att väga upp till sitt allra suraste jag… Happy Holidays! 
Och allt detta skräp! Allt papper och alla kartonger! Vackra färggranna snören? Sortera, sortera, ambitiöst och med klimatförstörelsen i åtanke, och sedan slänger man i alla fall alltihop bland allt det där andra i soporna, för ”vem fan orkar”?
Och så slår det en samtidigt… ”Det finns alltid de som har det värre”!
Är jag bitter? Blir det, för mig, en halvdan Julafton och julhelg?
Är det mer bitterljuvt och martyrskapande för mig med Julen och frånvaron av familj, vänner och gemenskap, än vad jag vill erkänna?
Förmodligen! Bitter-Pitt! Happy… Äh’ va’ fan…
Jag tror alltid att den där barndomskänslan av förväntan, glädje, väntan och nyfikenhet skall infinna sig, oavsett om jag faktiskt redan vet hur Julaftonskvällen kommer att bli!
Och jag brukar vakna med en hunger av värme, spänning och förhoppning om överraskning på morgonen och nynna ”Nu är det jul igen”…
Men det blir ju aldrig så! Det uteblir och jag blir mest nedslagen! Snuvad på känslan liksom! Julkänslan! Alltid en storm av sorg när de där mysiga känslorna aldrig intar sinnet och jag säger sarkastiskt; ”Äh, skit samma! Vad fan är Julen för något? Kommersiellt jävla skit”! (Ber återigen om ursäkt för mina vokabulärer, och hänvisar till Gina Dirawi! Kan hon strunta i sitt vårdade språk, så kan jag!) Och sedan tänker jag; ”Det finns alltid de som har det värre”… Och det är sant i det avseendet!
Det finns alltid de som har de värre…

Grannarna grälar igen… Som igår och i förrgår. Jag är fortfarande irriterad!  
Tack för ordet! / Arthur

p.s. På återläsande och du… ”Ta ingen skit”!

Uppriktigt och ärligt… Det gjorde så ont i hela mig, när jag såg Sara Sommerfelds dokumentär om sin farmor och Förintelsen på TV4. Jag kan aldrig, aldrig någonsin besitta den empatiska förmågan… "Stick härifrån! Vi har inte plats! Det kostar pengar! Försvinn"!

Uppriktigt och ärligt…

Det gjorde så ont i hela mig, när jag såg Sara Sommerfelds dokumentär om sin farmor och Förintelsen. ”Min Farmor och förintelsen” på TV4 här om kvällen!

Jag är tacksam att jag var ensam hemma när jag såg den, för jag grät så det gjorde ont i kroppen.
Tårarna kom långt inifrån mitt innersta och det gjorde fysiskt ont i hela mig.
Och just när det kommer till känslor, och allra helst tårar, då vill jag vara ifred. 
Jag vet nämligen också att min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, besväras av det. Det finns svårigheter att visa sorg och vrede och det är besvärligt att även kännas vid dem. Även jag blir tyvärr innesluten och avståndstagande, eftersom jag själv reagerar så som jag alltid har gjort; tårar är inte okej och endast för jagsvaga människor.  
Jag vet med mitt förnuft att det inte är sant, men sanningen och intellektet får inte fäste i min kropp och i mitt hjärta. Det är djupt rotat i mig, att känslorna behåller man för sig själv. Inte besvära och inte besväras!

I alla fulla fall…
Jag kan inte förstå, jag kan inte förmå mig… 
Jag kommer aldrig att kunna känna, se, höra, förstå, begripa, koppla och få klart för mig, detta horribla, vidriga och fasansfulla som skedde med människor under andra världskriget! Detta som Nazityskland gjorde mot Judar, homosexuella, förståndshandikappade och Romer!
Jag kommer aldrig, aldrig, någonsin besitta den empatiska förmågan det skulle vara att förstå, känna och uppleva den smärtan dessa människor fick utstå. Jag kommer aldrig att ärligt kunna känna det Sara Sommerfeld kände när hon upplevde sin farmors livsöde!
Förnedringen, avhumaniseringen, förtrycket och ondskan!

Känslan för mig, att försöka förstå innebörden av ondskan, verkligen och ärligt förstå situationen och dessa människors ”hundliv”, är lika svindlande som att universum är oändligt, att det inte finns ett slut därute. 
Känslan och min empatiska förmåga räcker inte till! 
Det är som att tänka sig det oändliga avståndet mellan planeterna och att det kanske finns liv därute i allt det vackra och svarta!

Nakna, sårbara, snaggade skallar, spottad på, aldrig kunna sköta toaletten och hygienen ordentligt, somna bredvid levande och vakna till död.
Äta det som fanns och äta det som fanns att tillgå… Gräs och jord…
Döden i båset bredvid, bespottade, experimenterade på, gasade, dödade, våldtagna!
Rädslor, skräck, mardrömmar och förtvivlan!

Bortforslade i boskapsvagnar, till platser där kreatur aldrig skulle överleva och med mat som liknade diskvatten.
Vandra, vandra och vandra i minusgrader och snö. Äta snön av hunger och förfrysa händer och fötter. De som inte klarade ”dödsmarscherna” lämnades i diken längs vägen och sköts av Nazisterna.

”Gud glömde oss den där tiden, Guds barmhärtighet kom till dem som fick somna in och försvinna. Förintelsen levde kvar i oss som överlevde”…

Känslan för mig är lika obegriplig nu, när hatet och föraktet sprider sig i samhället. Jag förstår inte ondskan!
Jag förstår inte varför det alltid måste finnas ett A-lag, ett B-lag och ett lag utan bokstav och tillhörighet!?
Jag begriper inte varför vi inte kan, vill och önskar hjälpa vår nästa som är i nöd?
Varför ens prata om pengar och kostnader? 
Det är människor som lider runt om i världen, som flyr undan död, massaker och förtryck och människor i vårt samhälle säger nej! Underförstått och med politiskt vackra termer säger de; ”Stick härifrån! Vi har inte plats! Det kostar pengar! Försvinn”!

Och det som slår mig så hårt, är att vi har inte lärt oss ett jävla någonting efter andra världskriget! Vi vill stå utanför emedan andra far illa!
Vi vill inte se, inte höra och absolut inte ha det runt husknuten!
Vi vill inte hjälpa till, vara medmänskliga och med öppna armar säga, ”Välkommen till oss”!
Vi vill inte hjälpa människor som inte är som vi och som ser ut som oss!
Och vi låter andra människor och deras åsikter köra över oss och vi VILL INTE vara delaktiga!
Och, återigen, det sprider sig som en eld hos människorna och även hos politikerna. Det sprider sig som en brinnande infektion hos alla och missunnsamheten eldas på av att de förtroendevalda som vänder kappan efter vinden.

Det blåser snålt. Det är kyligt och det väcker obehag och rädsla, i alla fall hos mig!
Och när världen, med förhoppning, åter har lugnat ner sig, kommer vi återigen säga; ”Må detta inte ske en gång till”!
Och då har fegisarna i Sverige stått utanför och som vanligt tagit avstånd och vägrat se människors lidande och nöd…
”Transportera dem gärna via vårt land och över våra gränser, dessa flyktingar från andra kulturer! MEN, för Guds skull, låt dem inte stiga av här, för vi har inte plats, eller råd eller ens lusten att hjälpa till”…



Avslutningsvis, i min egen förtvivlan och med mitt blödande hjärta, låter jag Karin Boye få sista ordet i sin dikt ”Jag vill möta”… ur ”Härdarna”. 
En dikt om strid, mod, hopp och liv…
Och jag erkänner, jag är melodramatisk, men det är så oerhört svårt att beskriva känslorna som bor i min oroliga kropp… På Återläsande och tack för din uppmärksamhet!

Lev väl! Väl Mött / Arthur











”Rustad, rak och pansarsluten

gick jag fram –
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.


Jag vill kasta mina vapen, 
svärd och sköld. 
All den hårda fiendskapen 
var min köld.

Jag har sett de torra fröna 
gro till slut. 
Jag har sett det ljusa gröna 
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet mer 

än järn, 
fram ur jordens hjärta drivet 
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter, 

där jag frös. 
Jag vill möta livets makter 
vapenlös”.


Länkar för oss som vill veta mer;

Jag tror på tankens kraft och jag är övertygad om att somliga saker måste man ta sig igenom… När man börjar må bättre och livet är ljusare… Oro i kroppen, för jag vet ju! Jag känner till mönstret! Det kommer alltid tillbaka! Och sedan är det kroppen! Min fina och ännu fullt fungerande kropp…

När man börjar må bättre och hela tillvaron är mer mjuk och inte fullt så hård och kantig, då flyter resten med!

Jag tror på tankens kraft och jag är övertygad om att somliga saker måste man ta sig igenom, oavsett hur illa det än är! Även om det är så att man ska krypa igenom det som är trasigt och ska försöka att bli helt igen.

Jag vaknade i morse och kände att själen och kroppen var fylld av lite mer ljus och ytterligare glädje!
Det vänder! Det gör det!

Några få saker som hänger efter och som så uppenbart inte vill släppa sitt grepp, är oron för att trilla ner i det där svarta igen! 
Det är lite stressande, men jag försöker verkligen att låta bli att älta det och låta det få utrymme. Jag har ju kommit till insikt om, att ju mer jag försöker och anstränger mig att inte låta somliga grubblerier ta för mycket plats, så får det effekten som att kasta bensin på öppen eld! Det blir bara mer och större!

Det är inte helt enkelt att ”bara låta det vara”, men om man ockuperar sig med andra saker, om man låter flera sinnen på en gång fokusera på någonting helt annat, så fungerar det bitvis ganska bra att bryta de mindre bra grubblerierna! 
Själv blir jag tvungen att ockupera både syn och hörsel för att bryta de där, men det går!
Jag har också funnit att bra musik i öronen och en promenad är förbannat bra för att dränka den där nedåtgående spiralen av funderingar…

Men som sagt, det bor en viss oro i kroppen, för jag vet ju… 
Jag känner till mönstret! 
Det kommer att komma tillbaka och det kommer att vara flera mörka stigar att vandra och det tröstlösa är, just nu, att det ser så mycket annorlunda ut än vad det gjorde när jag var yngre.

En annan märklig sak som sker när mörkret börjar skingras är den där känslan av att man är lat, oföretagsam, icke produktiv och rent slö!

Det handlar om prestation och det handlar om att vara duktig, för mig!
Jag känner också att jag är asocial, vill vara ifred med dem jag älskar högst och jag behöver någon typ av återhämtning, ungefär som efter en lång influensa! 
Det där är naturligtvis mina egna värderingar och fördomar som drar igång! 
Men det märkliga är att när jag mår som allra sämst, finns inte de där tankarna alls! Jag bryr mig inte! Jag släpper allt och alla rutiner försvinner och att få saker och ting gjorda är som förgjort! 

Så… När tillvaron lättar och vardagen känns trevligare igen, då vaknar även de där Jante-istiska tänkandet till liv!
Och även min självkänsla hör av sig och berättar, mer än gärna, vilken slö jävel jag är och då får jag se upp!
Dels för att om jag inte tänker till, drar iväg och påbörjar projekt och sätter igång med att vara duktig, då kommer min gamla trötthet och min eviga önskan om sömn som ett brev på posten! 
Och det är summan av min tidigare utbrändhet och mina utmattningsdepressioner som gör sig påmint! 
Och är jag inte försiktig så är jag snart i sängen igen, med nedåtgående tankar och funderingar! Misslyckande, dålig och utkonkurrerad!

Det låter förvisso som om jag har koll på läget, men det har jag inte alls! Ibland går det så fort och på ren automatik, att jag först efteråt tänker; ”Va’ fan hände”!?
Dessutom måste jag i ett bättre mående vara än mer observant inför återfallsfunderingar och tankarna på att ”kunna dricka bara lite”… Jättefarligt! 
Jag har gjort det förr, trott att det skulle kunna gå att fin-dricka och övertalat mig själv att bara lite, lite… Sist slutade det med hemlöshet och några år av att dricka, inte dricka och ett evigt strulande med myndigheter och beroendevården! Fram och tillbaka, upp och ner…

Och sedan är det kroppen! Min fina och ännu fullt fungerande kropp… När jag mår riktigt dåligt och är där nere på botten av allting, då äter jag! Äter, äter och trycker i mig!
Resultatet!? En oformlig potatiskropp!
Och det har alltid varit så, vill jag minnas idag! En jojo! 
Upp och sedan ner och så upp igen! 
Så… Det vaknar till liv någon typ av skam och skuldmedvetande inför vad jag gör med min kropp! Och dessutom vantrivs jag i den kropp som blivit skapad på några få veckor! Ja, ibland månader! Och jag går snabbt upp i vikt! 
Min upplevelse är alltid att det sker över en natt! 
Från en dag till en annan och är jag deprimerad, så är det verkligen skit samma!
Men jag trivs inte alls när följsamheten och mjukheten återvänder till livet! När jag börjar se ytan igen och mörkret börjar skingras, då blir hela jag som ny-medveten och återupptäckt…
Och min vantrivsel inför min ”nya kropp” beror dels på att jag gillar att se schysst och bra ut, vara städad och ”stilig”, men också för att jag är över fyrtio och med det en stigande risk för följdsjukdomar av övervikt! Det är allvar… Jag är inte tjugo längre och kroppen behöver mer hjälp för att kunna fungera bra!
Det handlar nog mer om hälsan i min mogna ålder, än om min yta!

Något annat som slår mig är att jag, efter en längre depression, får ett stort ensamhetsbehov! Vilket låter märkligt kanske?

Men min syster sa till mig, vilket även min sköterska har sagt, att; ”Om det nu är så att ensamheten, den som är självvald, behaglig och skön, är ett tryckande behov, så kanske det är meningen att du ska njuta och bara vara i det!? Njut! Krysta inte fram något och låt det vara”!
Underbar idé och en underbar reflektion på någonting som jag själv finner svårt och knepigt att hantera! 
För jag vill på någotvis ”ta igen” förlorad tid, bli extrovert och ”hitta på saker”, samtidigt som jag finner det skönt att få vila, vara ensam och njuta av den nyfunna ljusa tillvaron. Dubbelt! En krasch i huvudet! 
Det går inte att få ihop…
Och dessutom tycker min omgivning att jag ska vara mer aktiv, mer social och umgås mer med vänner och bekanta, om det nu är så att jag börjar ”piggnat till”! 
Och; ”Det är alltid bra att komma ut, få luft och träffa andra människor”! Säker sant, men jag känner att jag mer än gärna lyssnar på vad jag vill och på vad mitt sinne förmedlar, än andras oombedda råd. Inget ont i det, men jag försöker att återupprätta någon typ av självförtroende och självtillit, så jag känner att det är viktigt för mig att få göra som jag vill!
Ja har ofta lyssnat på alla andra, försakat mig själv och mina önskningar, så jag försöker att lyssna inåt och lita på min känsla och min nyvaknande intuition.


Avslutningsvis, denna dag…
Vi får ”tillökning” i familjen ikväll. 
Jag ska tillsammans med en god vän fara till Eskilstuna sent i eftermiddag och hämta upp en ny kompis till oss. 
Jag har via en kamrat fått möjligheten att ta hand om en katt-tjej till. Tuss…
Jag har letat och sökt efter ytterligare en katt, dels för min och min blivande mans skull, men också för att Doris, alias Snurran, eftersom hon upplevs som ensam och lite rastlös. 
Hon är i och för sig sällan ensam, våran Doris, men det är alltid roligare med en lekkamrat av sin egen sort.
Jag har tur, igen, och jag har verkligen försökt att vänta, öva upp mitt tålamod och ha tillit till ”processen” som är livet… 
Och den som väntar… 
Det känns bra i magen och det känns som om det hela ”faller på plats”. Jag hoppas nu bara att allting fungerar och att ”tjejerna” kommer överens! 

Ta hand om dig därute i världen och verkligheten! Var snälla emot varann och tack för din uppmärksamhet. 
På Återläsande!

Väl Mött / Arthur