Han tror att jag sitter uppe hela nätterna och ser på teve… och naturligtvis somnar jag. Ni har inte en susning om hur det är att leva med ångest och frågor kring livets meningslöshet, så sluta och låtsas som om ni vet… Ni vet ingenting, om ni inte varit där själva! Var försiktig med medmänniskorna! Tack!

Foto; Per Lundström 

Lördag förmiddag.
Jag klev upp, tillsammans med min man och kärlek, 05.00.
Som alltid; Kaffe, tända ljus, tystnad, katter och fåordigt. Jag uppskattar det!

Det blev en sen Fredag. Fredagen gick över i en tidig Lördag, eftersom jag såg på en sämre film på teve och somnade gott på soffan.
Det var förövrigt ingen film jag tänker nämna här i min Blogg, jag tänker inte rekommendera den, den var kass, och sedan stapplade jag in till sängen sent på nattkvisten.
Min man och kärlek hävdar bestämt att jag vänt på dygnet, men så är det inte alls… Jag borde inte bry mig om det, eftersom jag själv sitter inne med hur det är, egentligen, men jag blir ångestfylld och det gör mig irriterad!
Kanske att jag är sen i säng, för klockan brukar bli runt tolv, men oftast somnar jag i soffan, med en pläd och en av katterna på sidan om min trötta kropp och jag sedan vaknar till liv där vid ett eller halv två.
Han tror att jag sitter uppe hela nätterna och ser på teve och det gör jag ju i och för sig, lite beroende på hur man ser det!
Jag sitter/ligger framför apparaten och somnar där, med teven på… Ett lite svagt surrande ljud, som känns tryggt, mjukt och mysigt och naturligtvis somnar jag.
Det gör naturligtvis ingenting, men det retar mig att han tror att jag vänder på dygnet, roar mig och ser på teve nätterna igenom och att jag ”passar på” eftersom jag ”bara” går hemma och drar hela dagarna.
Som alltid försöker jag att ha ett ”mål” om dagen, att göra någonting varje dag, om det så endast är en promenad, och jag försöker att hålla mig på benen och vara ”nyttig”, men det mesta av tiden går faktiskt åt till att sova och vila. Just nu är det så, och det oroar!
Det irriterar mig, när jag själv är oroad, får dåligt samvete och ångest för att jag sover så mycket, att han och några med honom, tror att jag drar benen efter mig för att jag kan och för att jag underhåller mig själv med skräpfilmer och skrivande på nätterna.
Jag befinner mig fortfarande i kölvattnet av min långdragna depression och jag är ännu nedstämd, så jag vill inte höra, veta och känna av vad andra tror att de vet om min situation.
Är det inte märkligt att människor som står utanför en själv, de som finns i ens kringnärhet, fortfarande tror sig veta vad som är bäst för en och vad lösningen skulle kunna vara för ett bättre liv och en bättre tillvaro?
Jag kan vidareutveckla det där, för jag, och många andra med mig som lider av mental ohälsa, är jä*ligt trötta på att höra andra människors goda råd…
Det är inte det enklaste att ”rycka upp sig” och företa sig saker och ta tillvara på livet, när varje dag är en fråga om överlevnad och att inte låta de mörkaste tankarna ta överhanden.
Och när man varje dag, ensam och själv, för en kamp för att lämna dödstankarna därhän och faktiskt övervinna varje dag, så är det inte det enklaste att; ”Ta en promenad”, ”gör någonting människa…” eller ”kamma till dig”…
Låt mig säga så här; Ni vet ingenting! Ni har inte en aning! Ni kan aldrig föreställa er hur mitt och andra människors liv känns, ser ut och ter sig, när det alltid är en fråga om att leva, överleva eller att ens kunna ta sig genom dagen!
Ni har inte en susning om hur det är att leva med ångest och frågor kring livets meningslöshet eller huruvida livet tar slut idag eller i morgon, så sluta och låtsas som om ni vet…
Ni vet ingenting, om ni inte har varit där själva!
Och har ni varit där, i det svarta, så kanske just din lösning inte passar mig eller någon annan! Var försiktig med medmänniskorna, för ni har inte en aning, egentligen! Tack!

Jag ska njuta dagen idag.
Jag har haft ett par dagar som jag mått ganska bra! Jag ska försöka att städa lite, vila, lyssna på musik och bara umgås med mig själv och katterna!
Min man och kärlek arbetar, så jag kan gå hemma hos honom i Alby och pyssla lite… Kanske att jag drar mig hemåt till min egen vrå i Bagarmossen? Problemet är bara att jag är så oerhört trött och vill inte heller vara ensam! Jag längtar efter honom, min man, hela tiden!
Att kärlek kan kännas så…

Tack för din uppmärksamhet och din tid!
Tack för ordet… På återläsande!
Väl Mött / Arthur 

Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis… jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt.

Bilden till vänster tog min man i början av sommaren.
Bilden till höger togs på senhösten i år, 2015.
Mellan dessa bilder är det minus tio kilo.
Jag har visat dem förr, men bjuder på dem igen…
Ytterligare tio kilo har ”runnit bort” sedan dess.

God förmiddag världen, Stockholm och Alby!

Jo, det här med min kropp och min vikt. Är det av vikt? Är det viktigt?
Att se ut och att trivas? Att vara och att ”se ut”…

Jag kan tänka och tro, att om man inte trivs i sin kropp och inte med det man har sin själ boende i, så blir det absolut inte bättre om man lider av psykisk ohälsa.
Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis.
I mina mörkaste dagar, som blev till månader och nästan ett år, så tröståt jag! Mängder. Smög med maten. Smög med glass, godis och mängder med kolhydrater. Jag kunde sitta och äta stora mängder med glass, smågodis och nötter framför teven och inte ens märka att jag blev övermätt och rent av spyfärdig. 
Och jag fick i mig mängder med onyttigheter och hela tiden kände jag att det inte spelade någon roll, för mitt liv var ändå slut, över och överstökat. Fullständigt galet och absurt och det blev en ond cirkel av det där, för ju sämre jag mådde desto mer åt jag och desto mer gick jag upp i vikt och desto sämre mådde jag… Och då åt jag ännu mer och tröstade mig med ytterligare godsaker och så var liksom cirkel sluten… Runt och runt…
Jag hade ingenting mer att ge och inte heller någonting att erbjuda andra människor.
Och ju mer jag stoppade i mig, desto större blev jag ju. Och, plötsligt, så är det som om man vaknar upp en dag och ser hela härligheten och tänker; ”Hur fan gick det här till? Igen? Varför blev det så här, igen”?

Jag är dessvärre den där typen av man och människa som gått upp, gått ner i vikt och gått upp i vikt igen! Jojo! Uppochner!
Och jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt. Tuktat och tränat! Tränat och svultit! Och detta bara för att jag trott att jag måste se ut på ett speciellt vis. Jag har förlagt min egen trivsel på andra och på vad jag tror att andra ska tänka och tycka om mig! Objekt! Subjekt!
Jag har bestraffat mig och torterat min kropp på så många olika vis, att det förmodligen skulle ses som sjukligt… Dessvärre även med droger!
Och det syns och det känns numer, i och på kroppen. 
Och det är så lätt att säga att det bara är att fixa och göra någonting åt sin utseende, om man inte trivs. ”Det är bara att plocka fram disciplinen och köra igång”! Det är bara att göra och det bara att göra om och göra rätt! Trivs du inte? Fixa det!
Det är ju skitsvårt! Det är ett hästjobb! Det är galet vad mycket ledsamheter och sorg det finns i att inte uppskatta sin fysiska kropp! Det finns mycket skam i att inte vara bekväm i sin kropp och det finns väldigt mycket negativa tankar kring att inte känna sig fin, härlig och vacker.
Och är man dessutom deprimerad och ledsen, så är det så jäkla lätt att ta till mat och sötsaker som tröst!

Foto; Per Lundström 

Och återigen drar man, eller jag själv naturligtvis, igång med att motioner, byta kosthållning och dra igång projekt ”förnya din kropp”.
Och stenhårt, tillsammans med min man och bästa vän, kickade jag igång LCHF och det som jag trodde skulle ta en evighet att få ordning på, har tagit mig fem månader lite drygt och plötsligt har jag tappat bort tjugo kilo!
Jag säger inte att just det där med att gå ner i vikt får hela tillvaron att bli bättre, trevligare eller mer positiv, men det gör det onekligen lite trevligare och mysigare att ha en kropp som är mjukare och smärtare. För övrigt så kan jag skriva under på att det gör gott för självkänslan.
Och jag känner mig nöjd nu.
Jag tänker fortsätta att strypa alla kolhydrater och jag tänker fortsätta att äta som jag hittills har gjort, för det är enkelt och det finns många andra fördelar med att ta bort socker och kolhydrater, men jag återkommer till det senare idag. Det finns en del att skriva om det där…
Jag tänker att om jag går ner lite till, så är det okej och en bonus, gör jag inte det, så är jag nöjd.
Och för första gången i mitt liv så är jag belåten, glad och tacksam för den här kroppen och jag känner ju att all misshandel av den har satt sina spår, rent fysiskt, i from av smärtor och värk. Huruvida just det stämmer, återstår att se, för utredningen är inte på långa vägar färdig och det skulle kunna vara så enkelt att jag ärvt, av mamma och mormor, reumatism och Artros.

I alla fulla fall… Jag har en okej kropp, jag är okej och det är bra för själen, hjärtat och självkänslan. Och… jag vill tillägga, att jag fortsätter och tänker göra vad jag kan för att komma i ordning med värk, smärtor och få till en fullt fungerande kropp!
Och det där med att vara nöjd och tycka att man är okej, det kommer med åldern! Detta sagt till dem som är under trettio och krigar med sina kroppar och sina utseenden! Acceptans och att tänka ”vad vill jag”, är förutsättningen för att komma i ordning med kroppen och själen…
”Vad vill jag”!?

Tack för ordet! Vi hörs under dagen! Tack för din uppmärksamhet och för din tid! Väl mött och ta ingen skit idag heller!
Väl Mött / Arthur 

Äntligen! I morse när jag ställde mig på vågen, så hade jag nått mitt andra delmål, minus tjugo kilo! Äntligen är det dags för ett nytt studiebesök på ett av de sysselsättningsverksamheter som väckt mitt intresse. Det är snö och det är kallt. Kanske ändå att jag går ut en sväng idag…

Foto; Per Lundström 

Jag började dagen med lite skön och mjuk musik i öronen.
Kollade Facebook lite kort och undvek nyheterna. Försökte att strata dagen lite annorlunda och med lite bättre ”input” och energi.
Jag tände ljus, bad en kort bön och serverade mig själv en stor mugg kaffe i min nya vackra mugg, den med elefanterna på och plötsligt fick jag en katt i knät och avbröt det jag höll på med. Mina katter distraherar mig ibland och kräver kärlek på morgonen och det är bara att ge dem vad de önskar, för de är påstridiga och vill bara ha mer.
Sagt och gjort… Lite skön musik, lite kaffe och mjuka kattmagar på morgonen… Och ja, det blev en skön morgon.

Äntligen!
I morse när jag ställde mig på vågen, så hade jag nått mitt andra delmål, minus tjugo kilo! Den senaste tiden har det varit lite knepigare att gå ner de sista kilona, men i morse hade jag slutligen gått ner de där slutliga stenarna.
Glad är jag och tacksam!
Sedan i Juli har jag nu gått ner tjugo kilo och tappat lika många centimeter kring midjan, och de sista kilona och centimeterna får jag förmodligen lov att träna bort och ”trimma” med promenader och motion. Det är en liten sträcka kvar till ”normalt” BMI, men det fixar sig säkert på vägen!

Tänk att det gått så pass bra ändå!
Jag kan starkt rekommendera LCHF och att ta bort så mycket Kolhydrater som möjligt! Om du äter kött, vilket jag själv inte gör, så kommer det att fungera utmärkt! Kött och riktigt mycket fett… För övrigt kan jag berätta att mina blodvärden aldrig varit bättre!
Ja, förutom sänkan som indikerar på inflammationer i kroppen! Det sistnämnda kan bero på min ledvärk och eventuell reumatism. Huruvida det stämmer tycks ta tid att få klarhet i, men det kanske faller på plats så småningom det också..?

I morgon, peppar, peppar, så är det äntligen dags för ett nytt studiebesök på ett av de sysselsättningsverksamheter som väckt mitt intresse.
Jag valde före julhelgen att boka och besöka en annan verksamhet, men de var inte närvarande och de var svåra att få ta på och när det inte är ordning och reda från början, så väljer jag snabbt bort det. 
Detta var Aspuddens Kreativa Verksamhet. Jag var väldigt intresserad av deras verksamheter, men det mesta var lite halvdant och inte helt organiserat, upplever jag. Deras hemsida, bland annat, var inte uppdaterad sedan 2011 och deras blogg var helt inaktiv och då börjar man ju fundera… De var/är en privat aktör i sammanhanget och då känns det som om de endast vill åt kommunernas pengar! Allting på deras hemsida var eftersatt och inte ens mejladressen till dem var aktuell.

Foto; Per Lundström 

Det har gått några turer kring det där och när ingen på allvar försökt att få tag på oss, mig och min socialassistent, då valde jag bort det.
Så… i morgon besöker vi Aktivitetshuset på Södermalm i Stockholm. Hela den organisationen, som för övrigt är i kommunalregi, har bättre ordning, fullt ”levande” och fungerande hemsida och har för övrigt varit tillmötesgående och bemött oss med snabba svar och verkligen försökt att hjälpa oss tillrätta med en gång. Det rimmar bättre med mina önskemål och för övrigt har deras verksamhet större utbud på aktiviteter och förmodligen en större blandning av människor och deltagare.
Dessutom får jag möjlighet till samtal och terapi där, vilket förövrigt inte heller framgick om just den möjligheten fanns via Aspuddens Verksamhet.
Sagt och gjort… Med lite tur får vi det avklarat i morgon! Men… jag tror ingenting förrän jag ser det… Pessimist? Nja… Mer av en realist kanske… Och jag vill bara få ordning och reda. Jag vill bara få rutiner och komma igång med vardagen.

Det är snö och det är kallt. Kanske ändå att jag går ut en sväng idag och kanske

att jag far hemåt och till mitt eget krypin i Bagarmossen.
Jag är lite lättirriterad just nu, lite nedstämd kanske och jag blir lätt nedslagen av det minsta, minsta lilla, så kanske att jag ska vara ensam och bara njuta av min ensamhet, utan att behöva ta hänsyn till någon.
Jag vet inte vad dagen ger och jag vet inte hur tillvaron blir idag, men jag kan göra som jag vill och jag kan välja… Jag ska pussa på min man och ta hand om hans ryggskott. Jag uppskattar honom mycket och jag vill alltid vara nära och närvarande. Kärlek tror jag att det kallas!?

Ta hand om dig därute!
Grynet, Elin Ek; ”Ta ingen skit! Av någon”!
På återläsande och tack för uppmärksamheten!
Väl Mött / Arthur