Tänkta tankar och funderingar jag tankat… Det är mörkt i mitt rum och det är mitt i natten. Alla sover. Grannens teve står på och det blinkar blått i fönstren. Det är tyst och lugnt. Ibland blir man bönhörd, när det ser ut som om livet återigen skall ge en en käftsmäll.

Det är mörkt i mitt rum och det är mitt i natten.

Det drar lite kallt över golvet.
Jag har raggsockor på mina fötter och jag har bryggt mig en stor kopp kaffe.

Jag tänder ljusen och mina tankar tar över.

Jag röker lite och tittar ut på den mörka natten utanför. Fasaderna och de tomma gatorna.
Alla sover. Grannens teve står på och det blinkar blått i fönstren. Det är tyst och lugnt. Alla tycks sova. Men jag är vaken. Kan inte somna om…

Sitter uppe en stund och umgås med mina tankar.
Jag tycks ha en hel del att tänka på och fundera över.
Tänker för mycket och det håller mig vaken…
Tänker på kärlek, livet, ensamhet och på hur framtiden ska se ut och te sig.
Funderar över varför jag ännu är mörkrädd, en osäker man, och om räkningarna blev betalda i tid…

Jag är ännu förstummad över de som skedde under dagen. Jag tappade fattningen och vet fortfarande inte hur jag ska reagera. Ibland blir man bönhörd, när det ser ut som om livet återigen skall ge en en käftsmäll. En god vän har plötsligt kommit till min undsättning och jag… Tack!? Det räcker inte just nu! Och någonstans skäms jag och ber om ursäkt… ”Tacka och ta emot! Du är värd det och du behöver det”… 

Dåligt samvete, förstås! Det finns fortfarande de som har det bra mycket värre än jag! Men tacksam! Oerhört tacksam! 

Jag är ganska ensam, men jag har faktiskt valt det! Jag uppskattar ensamheten och jag uppskattar lugn, ro och tystnad.

Jag är trött. Lite ledsen kanske och jag tycker att livet är skit ibland, men det blir bra igen.

Ibland känner jag att alla andra vill att jag ska inrätta mig i livets flöde, vara som alla andra och följa konventionerna och slita mig loss från min isolering och min ensamhet! Men jag har ju valt! Jag vill ha de så här. Just nu.

Det trasslar, livet, tankarna och känslorna. Trasig. Söndrig. Krackelerande.

Jag blir hel igen och bitarna kommer att falla på plats. Lite förvirrad bara och trött…

Jag promenerar en del. I skogen. Genom villaområden och över parker och hyreshus.

Det ger energi, även om det känns uttröttande för stunden. Någon timme eller två, ensam, i skogen. I Alby. I Bagarmossen. Det ger meditation. Jag somnar efteråt. Uttröttande, och jag behöver direkt en stund för återhämtning!
Och ibland sitter jag bara på en stor grå sten och tittar. Ser andra människor passera och undrar hur deras liv ser ut, vad som händer i deras värld och vardag. Kan sitta så och tappa bort tiden, men jag har inte bråttom längre.
Allt tar sin tid. Livet faller på plats, för den som kan vänta…

Jag brukar alltid ha musik i öronen när jag är ute och promenerar, men den sista tiden har jag inte orkat lyssna på musik och sång. Det tröttar ut mig och jag försöker att spara på min energi…
Vilar mycket och tänker.
Fundera för mycket och ibland blir jag tvungen att be mina surrande tankar att tystna. Det fungerar sällan… De blir gärna högljudda och vill höras och rådbråkas av mig.
Det tar på krafterna, det gör det. Jag är en grubblare och det gör kanske att jag försvårar livet och helheten i tillvaron, men nu är det så här.
Det finns inget rätt och det finns inget fel, och jag vill inte ha andras goda råd om hur jag ska göra och hur lång tid saker och ting bör ta.

Jag har fått bra verktyg i form av fina människor att arbeta med, för att reda ut, strukturera upp och bena ut mina grubblerier. Och de lägger inga värderingar i mitt jag och min person. Vi ska hjälpas åt och det här ska bli bra igen! Jag ska bli bra igen! Hur det än är just denna natten, så är jag på gång…
Det tar längre tid än väntat! Mina försök till smitningar och genvägar, har misslyckats rejält och jag får ta itu med det som jag försökt att undvika.
Det hinner ifatt en, det där man inte vill prata om eller ta sig ann för att reda ut.
Jag har svårt att tala om döden, min mörkrädsla, att jag tappat mitt självförtroende och jag vill inte diskutera mitt tidigare missbruk.
Jag har svårt att dela med mig av det som var mindre bra i mina relationer till andra och jag vill inte prata om min ständiga kamp att vara bäst och lyckas med det som jag företar mig… Jag orkar inte längre vara medtävlande och jag vill inte heller! Men det skapar skuld! Ångest! ”Du är en lat jävel”!

Och jag vill inte berätta om min dödslängtan och min ständiga jakt på flykt, undan mig själv och mina tankar. Jag vill inte prata om… Jag vågar inte och det gör ont.

Jag ska dricka ur mitt kaffe, röka ytterligare en cigarett och sedan kanske krypa ner i sängvärmen igen.

Alla sover och bara jag är vaken.

Jag har raggsockor på fötterna, för det drar kallt över golvet.
Jag umgås med mina funderingar, mitt i natten.

Lusen slocknade…

Väl Mött / Arthur 

Soffan är bäst! Tar sig någon in, så har jag störst chans att själv ta mig ut, eller slänga datorn i huvudet på vederbörande. Tillsammans med mina katter, min kärlek och bästa vän, så är jag trygg och mindre rädd för det mörka och svarta…

Är det inte märkligt att jag som fyrtio plus fortfarande är barnsligt mörkrädd? Fortfarande så pass mörkrädd, att när jag är ensam hemma i Bagarmossen till exempel, så får lamporna lysa lite överallt. 
Dessutom sover jag alltid på soffan, nära fönstren, så jag snabbt hör om någon kommer in genom dem.

Jag bor på bottenplanet av huset, med en fin, men just nu oerhört ovårdad, uteplats. Rabatterna som Gud glömde…
Jag trivs i lägenheten. Det är vackert och trivsamt. Mina nyvunna vänner har hjälpt till, så har även min man, så det är inte det att jag inte trivs, för det gör jag, utan det är min mörkrädsla som är obehaglig!
Och med små medel, skänkta och givna möbler, är det jätte vackert och bara mitt… Jag har redan berättat om detta, men det är värt att berättas igen!
Den stora nackdelen är att det är markplan!
Jag är ju en orolig och rädd liten gubbe, så jag tänker att förr eller senare när jag ligger där, är det någon som för ”skoj skull”, tar sig in och skrämmer livet ur mig.
Hej hopp, och där dog jag av att hjärtat stannade… Trist!

Jag sa redan i från början, när denna Träningslägenhet var aktuell, att det inte var det optimala för mig och att jag kanske skulle vänta på en annan Träningslägenhet!? 
Men jag kände också att jag var i desperat behov av att komma bort ifrån det där stökiga Stödboendet på Södermalm, där det rådde fullständig kaos och jag ville ju inte upplevas som otacksam och ”lite mer” än någon annan heller, så jag sa naturligtvis ja och det blev bra!
Det är bra och det är ganska tyst och lugnt. Precis vad jag behöver.
Men det är dock markplan och med gatan precis utanför!

Jag har en sovalkov, som jag avskärmat med tunna draperier, men jag sover aldrig i den sängen. Soffan är bäst! Tar sig någon in, så har jag störst chans att själv ta mig ut, eller slänga datorn i huvudet på vederbörande. 
Eftersom det är Socialförvaltningen som är ansvarig för lägneheten, är det dem jag vänder mig till om jag har några problem, eller om det är något som stör mig eller oroar mig.

Jag hade ett möte med Vuxenenheten för någon vecka sedan och jag berättade som det var och hur det kändes med min mörkrädsla.
Jag berättade för övrigt om allt det som händer omkring mig just nu och min oro för att Vuxenenheten ska avsluta mitt ärende och överlämna mitt uppdrag till Socialpsykiatrin.
Jag berättade om intyg, sjukskrivningar och alla de ”problem” som känns ohanterliga och ”pånyttfödda” och jag beskrev precis hur det känns när jag ska sova på natten.
Hennes lösning, som Socialassistenten hade, var att byta ut dörren till en säkerhetsdörr och ordna med säkerhetskedjor på fönstren. ”Det måste ju ändå bli tryggare för dig”?
Jag tyckte att det kändes som en bra lösning i stundens problemlösning och tillvarons förvirring. Men efter något dygn och när jag tänkt till, så kände jag att det där har ju ingen betydelse, eftersom den som skulle önska överraska mig, tar sig in genom fönstret ändå.
”När du får oväntat besök”…
När ett problem är löst, vaknar paranoian och mina rädslor till liv på andra ställen och så är jag tillbaka på ruta ett.
Jag är barnsligt mörkrädd, när jag är ensam, men tillsammans med mina katter, min kärlek och bästa vän, så är jag trygg och mindre rädd för det mörka och svarta.

Jag är trött, fysiskt.
Hela kroppen vill bara inte. Musklerna hänger inte med och min alltid så bra grundkondition, kommer inte igen. Nu har jag i några månader promenerat och tränat lite några gånger i veckan och jag upplever att det bara blir värre och ”trögare” att röra sig. 
(Gnäll, gnäll…)

Jag kanske ska in till stan och ta fler prover och frågan är om det blir gjort idag, eller senare i veckan.
Jag har två möten i övrigt den här veckan. 
Ett med läkaren vid Globens Psykiatri och ett med min nya terapeut på Jobbtorg Resurs. Den förstnämnda oroar mig! Men jag utgår ifrån att det går bra, men jag har ju redan gjort mig obekväm där, så det är en viss rädsla hos mig! Jag menar, jag anmälde dem till Patientnämnden…
Jag försöker att planera så att jag inte ”klämmer in” för många göranden under en och samma dag, eller flera dagar i sträck, för som jag tjatat om, så behöver jag någon dags återhämtning och vila!
Provtagning idag eller i morgon? Kanske en promenad på Söder?
Och så fyller jag år i morgon och jag funderar på om jag och min man ska ”hitta på något”? Eller om jag som vanligt bara vill vara hemma och vila, hålla handen och se på teve! Mysa… Livets lyx!

Livet är underbart! Hur blev det så här, frågar jag mig?

Ta hand om dig därute i verkligheten!
Bjud någon förbipasserande på ett leende! Det gör skillnad…
Var schyssta emot varann och var medmänskliga! Vi lever i en oerhört kaotisk och skrämmande tid, så vi måste vara vänliga emot varann…

Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid!
Väl Mött / Arthur 

Det är Söndag morgon. Jag dricker kaffe och lyssnar på fåglarna genom balkongdörren. Jag chattade med en av mina äldre bröder igår kväll. Det är säkerligen närmare tio år sedan vi "partade" överhuvudtaget. Jag har alltid älskat att skriva och formulera mig…

Det är Söndag morgon. 
Jag dricker kaffe och lyssnar på fåglarna genom balkongdörren. Katterna vill gärna vara därute, så det är bland det första jag gör när jag kliver upp, öppnar för dem så de kan njuta lite av luften… 
Det känns kyligt när luften letar sig in i rummet där jag sitter på morgonen och jag har tänt ljus till frukost. 
Jag tar mig lite tid att be en bön. Jag glömmer och jag missar att göra det, allt som oftast, men jag försöker verkligen att inte banna mig själv för det! Det är som det är och jag gör det när andan faller på… Det får vara okej!
Men jag brukar försöka att ägna mina första tankar till att ”be” och tacka för dagar som passerat, förvandlats till nätter och som på nytt blivit dagar.
Jag ber till mina ”skyddsänglar”, till det som somliga kallar Gud och jag ber till Universum och de döda som är mina följeslagare. 
Jag lever ständigt med döden som följeslagare. De som har gått bort, är med lite överallt. Jag ser dem. Jag hör dem och jag känner dem… De döda. Det är okej det med…
Min tro och min ”Gud”, eller Gudar, är ett härligt hopkok av lite av varje. Jag tror att jag funnit mig tillrätta i alla dessa religioner, bland alla dessa Gudar och mellan all andlighet. Det är ett mischmasch av tro, hopp och kärlek… 
”Alla blir saliga över sin tro”… Vem det nu var som sa det!?

Jag chattade med en av mina äldre bröder igår kväll. 
Det är säkerligen närmare tio år sedan vi ”partade” överhuvudtaget.   
Vi hade förmodligen behövt tala över telefonen, men jag har min fobi kring det där och kan jag få slippa att använda mobiltelefonen för samtal, så gör jag det.
Vi ”pratade” om varandras motgångar. Vi samtalade/chattade om medgångar och njutbarhet! Om vad som sker i livet och vi chattade om människors girighet, förmåga till icke förlåtande och hur man själv ska försöka att gå vidare.

Jag uppskattade det mycket! 
Jag värdesatta att vi inte nät-pratade om mitt missbruk och min tidigare misär.
Jag tyckte om att han inte tog upp mamma eller våra andra syskon.
Vi pratade inte alls om vår familj och våra tidigare tillkortakommanden. 
Vi pratade om nuet, vi pratade om framtiden och samtalade om framgångar och hur vi båda, ur olika perspektiv, lyckats med att komma vidare i livet. 
Jag blev uppriktigt glad och jag tyckte att det blev bekvämt och konstruktivt.
Jag tror inte att min bror gillade att chatta, för han har ännu problem med orden och meningarna, men det gjorde naturligtvis ingenting och det märkliga var att han inte behövde förklara sina ordstavningar eller meningsbyggnadsfel, för jag har varit där själv och jag ser ganska omgående vad personer och människor menar när bokstäverna landar ”fel”… Jag är ganska bra på att tyda texter och ord skrivna av dem som lider av dyslexi.
Även jag har ju varit där. 
Även jag har haft stora problem med orden, alfabetet och meningarna.
Men jag har och hade ett enormt intresse, nästan en besatthet, av att kunna behärska och ha makten över språket! 
Sedan tonåren har jag jobbat, trälat och strävat efter att kunna ”hämta hem” språket i en önskan om att kunna behärska och bemästra det.
Jag har alltid älskat att skriva och formulera mig.
Det har faktiskt varit ett av mina stora intressen, att skriva, så det har flutit på relativt bra.
Men det har dock tagit mig närmare tjugo år att landa i mitt eget språk och kunna se vad som blir fel och vilka ord som ska in var.
Jag kan dock inte grammatik.
Jag kan dock inte meningsbyggnadssatser och somliga bokstäver har jag ännu problem med att veta vilken bokstav som ska vara var. E eller I, är ett bra exempel! Eller E istället för Ä… 
I alla fulla fall… 
Det var roligt och jag kände att även han tyckte att vårat ”samtal” gav liv och glädje till just vår bortglömda relation!
Jag insåg också att han inte är en ”fan” av min blogg, det är för mycket text att läsa, och han läser den förmodligen inte alls, och min text häromdagen, som jag själv funderade länge över om jag skulle ”bjuda på”, torde ha fått honom och de andra ”gängmedlemmarna” i min familj, att gå i spinn! 
Han nämnde den inte alls… Och skulle han ha läst den, så har han förmodligen förmågan att se skillnad på ”sak och person”, det vill säga mig som människa och situationen som historia och förfluten tid…
Jag har ingen aning om hur hans sanning ser ut och jag vet inte vad han minns, men det blev ett bra och schysst samtal...

Tack för din tid och jag uppskattar att du tar dig tid att läsa och följa min blogg!
Du är alltid välkommen att lämna kommentarer och konstruktiv kritik.
Ha en skön Söndag! Själv ska jag ta en promenad och med lite ork och tur ska jag möta upp en nyvunnen vän vid Klara Kyrka i eftermiddag, men det återstår att se…
Ta hand om dig därute och på återläsande!
Väl Mött / Arthur