Promenad idag. Luft och ljus. Hoppas på lite sol och jag behöver syre i benen och kroppen. Jag kliver på gränsen… Stockholm och Söder om staden håller som bäst på med omorganisationer och ingen vet någonting…

Det är kaffe, jag, ensam och Nyhetsmorgon.
Tomt. Funderar. Och nej… Hopplöst ordfattigt.
Man ska inte börja dagen framför teven och Nyhetsmorgon! Det är verkligen att be om elände och en negativ start på dagen! 
Lyssna på musik istället och skriv, eller läs en bok. Lyssna på radions P1 och ta det lugnt. Ytterligare en dag med människosmugglare, död i Syrien och Ryssland som bombar… Massflykt och död på Medelhavet!
Ingen bra start på dagen!

Det är Julafton i morgon.
Jag ska vila och jag ska vara ensam i några timmar. Se på tv, ligga i soffan med en pläd. Kaffe, jag och katter.
Det är i morgon det… Just nu är jag ensam.

Promenad idag. Luft och ljus.
Hoppas på lite sol och jag behöver syre i benen och kroppen.
Jag kliver på den vassa eggen och balanserar mellan livets svåra funderingar och livets glädjeämnen. Jag kliver på gränsen, hela tiden…
Jag läste om depressioner och Bipolaritet under gårdagen. Det är ett äldre kompendium jag fått av min tidigare härliga terapeut, dock väldigt bra att ha tillhands när man behöver hämta hem sitt förstånd och sitt intellekt.
Jag är ibland tvungen att läsa på och uppdatera mig själv kring den mentala hälsan och hur psyket fungerar, för att faktiskt veta att det är okej! Att jag är okej!
Och sedan kan man ha sina åsikter om det är så bra eller inte, men somligt måste man ta reda på och annat måste man bli påmind om, så att man vet vad som sker i kroppen och sinnet. Det är lugnt, det är ingen fara, jag är okej! Det är bra att vara påläst och kunna tänka att det är precis som det ska och att jag överlever idag också!
Jag glömmer bort och jag behöver veta (Kontrollbehovet gör sig påmint!) och jag inser ju att jag fortfarande är nedstämd, dock inte deprimerad, och att det påverkar allt, alla och mig själv i största allmänhet. Irritation, missnöje och meningslöshet… Förbannat gnälligt och sorgligt!

Det tar tid att komma vidare inom psykiatrin.
Stockholm och Söder om staden håller som bäst på med omorganisationer och ingen vet någonting om hur det blir och var patienterna skall vända sig. Man blir hängande mellan olika mottagningar och det mest märkliga är att ingen vet hur det blir och ingen kan berätta var man kommer att hamna eller ”höra hemma” i slutändan! Det som skall organiseras och blir så väldigt mycket bättre, är oerhört oorganiserat och stökigt. Det är konstigt hur människor med ett dåligt psykiskt mående ignoreras och att vi inte är så viktiga… bara att vänta! ”Vi kan inget göra”! Det är som om man är en jävla clown och ett stort skämt!
Som sagt, ingen vet någonting och har man, eller jag, riktigt otur, så är inget färdigt förrän i Mars nästa år. Fullständigt absurt!
Psykisk ohälsa pausar liksom inte och det jag fått höra är att bara ta det lugnt och sitta ner i båten. ”Snart vet vi var landet ligger”… 
Bra va? Observera ironin…

Tack för ordet! / Arthur

Betraktelser från gårdagen. Tänkta tankar, och funderingar jag tankade. Fragment ur en riktigt dålig dag! Jag grävde fram den riktigt värsta sidan hos mig själv och erkänner; Jag är en jävla skitstövel när jag vill… Och all denna jävla julmusik! Man slipper inte ens Bjällerklang i tobaksbutiken!

Betraktelser från gårdagen. Tänkta tankar, och funderingar jag tankat. Fragment ur en riktigt dålig dag! Jag grävde fram den riktigt värsta sidan hos mig själv och erkänner; Jag är en jävla skitstövel när jag vill…
Grattis till hela mitt vackra jag!

Mitt möte på Aspuddens Kreativa Verksamhet blev inställt igår och jag fullkomligen exploderade av undertryckt ilska! Missförstånd. Fel tid. Fel dag och allt var fel. Fan!
Allt blev fel! Totalt jättefel och hela jag kokade i rött! Jag hade ju väntat så länge. Jag vill få ordning nu.

Va’ fan…

Och efter det retade jag mig på allt och alla! Jag fullkomligen spydde ur mig, i mina mörkaste tankar naturligtvis, eftersom jag är en snäll och en fredens man, galla och ärtsoppa över alla som kom i min väg. 

En äldre man tappade sin spritflaska på perrongen. Han blev galet arg på sig själv. Svor och gick ann. Han sparkade på skärvorna och föll sedan handlöst ner på stengolvet. Alla omkring honom såg på medan han kravlade sig upp igen och svor så det osade svavel. Jag ville ta honom i örat och vråla; ”Ta dig samman, gubbjävel! Är detta ett värdigt liv”!?

Och på tunnelbanans tåg luktade det gammal fylla. Snuskiga oborstade Ryssar, som inte kan lämna flaskan ifred, en tidig Fredagseftermiddag! Det sved i näsan av alla ångor!
Jag gjorde mina försök att utestänga allt skrän och allt stoj från dessa högljudda onyktra Fredagsmän, men det gick sådär kan jag berätta! Mer musik och fler högre toner. Snuskigt! Snusk. Grattis till deras fruar!

Och överallt dessa förbannade barnfamiljer!
Snoriga, skrika ungar och föräldrar som uppenbarligen tror att de äger all plats och allt företräde i världen, för att de har barn och skjuter omkring på dubbelbarnvagnar som är stora som mindre traktorer och skiter fullständigt i sina medmänniskor och medpassagerare på t-banan.

Överallt är de! De tar plats och pysslar med sin jäkla mobiltelefoner hela tiden. Ungarna skriker och föräldrarna är totalt frånvarande. Och alla tycks tro att just deras skitiga unge är sötas, mest bedårande och mest välartad!
”Se upp, här kommer en stolt farsa, som egentligen inte bryr sig, för statusen på Facebook är viktigare”!

Och all denna jävla julmusik!
Man slipper inte ens Bjällerklang i tobaksbutiken! Undkommer inte heller färgade julkulor hos kemtvätten eller skomakaren!
Och jag tänkte att… om jag ändå hade ryckt åt mig några kulörta kulor och slängt dem hårt på alla småbarnsföräldrar?
Det hade väl varit kul!?
Ja… Inte på själva barnen naturligtvis, men på deras idiotiska föräldrar som tror att de äger hela samhället för att de lyckats med att sätta några snorungar till världen!
Bjällerklang och Hej Tomtegubbar… Sur uppstötning. Mer Samarin och en Trillingnöt till…

Och alla dessa tomtar, nissar och renar, som hänger, ligger och står i vägen överallt! Somliga av dem ser ut som massmördare som äter småbarn, med stora svarta frånvarande ögon, och det är inget gulligt över det, inte alls! Julen ska ju vara en glädjes högtid!?
Och andra tomtenissar har uppenbar autism, mest stirrande framför sig, ut i tomma intet, med en önskan om att julen snabbt ska vara över, och de ser fullständigt frånvarande ut… God jävla jul! De vill bara åka hem igen!
Och några av dem, dessa vettar i rött, grönt och guld, den eldrivna varianten, som torde vara diagnostiserade med ADHD, för jag har aldrig beskådat något så galet hysteriskt som dessa galenpannor, driver mig till vanvett! De skrämmer mig! Upp och ner och runt, runt, hit och dit… Gärna hängandes uppe i taket i närbutikerna, eller i deras skyltfönster!
Jag blir lite lätt illamående. Jag blir det… Kommersiellt jäkla jippo!
Bjällerklang och Hej Tomtegubbar… Sur uppstötning. Mer Samarin och en Trillingnöt till… kanske? God Jul!

Och någonstans på gatan, på min väg hemåt och mot mitt eget lugn och ro, gapade en unge högt, så att hela kvarteret kunde höra det, att han minsann inte vill ha kotletter till middag.
Och tvärsöver vägen drog en stressad mamma på sitt barn, som en säck potatis, brutalt och hårt, som om det gällde livet, för att de förmodligen skulle hem och ha sitt jäkla fredagsmys med Tacos och chips, och den traumatiserade ungen skrek hela vägen.
Grattis till den ungen.
Grattis till den morsan!
God Jul och trevlig helg!
Ungarna har blivit mer av accessoarer i dyra breda dubbelbarnvagnar från Emmaljunga, än de nyförvärvade liv med tillkommande ansvar och ”glädje”, som det egentligen borde vara…
”Häng på bara, mamma har bråttom till Systembolaget”!
Bjällerklang och Hej Tomtegubbar… Sur uppstötning och lite mer Samarin! 
En Trillingnöt till? Rött eller vitt vin till Ostkrokarna? 

Och dessa tonåringar som tjuvåker på mig och mitt busskort på t-banan! Som om jag hade mer pengar än någon annan. Som om inte jag också skulle vilja göra något roligare för mina pengar?!
Och samma jävla ouppfostrade tonåringar skriker, gapar och kallar varann de fulaste, grövsta och mest könsnedsättande orden jag hört, och det ekar över hela tunnelbanans tåg och detta emedan de leker med de dyraste nyaste mobiltelefonerna och jag inser; ”Jaha, det är dit månadsresorna med lokaltrafiken går”!
Och ytterligare en skitunge vill inte resa på sig när en äldre dam frågor om hon kan få sitta… 

Och så min man, som bad mig handla på vägen hem och jag…
Jag fräste ifrån, blev galen och svart i ögonen och tänkte; ”Vem fan tror du att du är? Ber mig göra ärenden, fixa saker och ting för dig, bara för att du tycker att jag går hemma hela dagarna och drar benen efter mig”…
Och jag fixar det ändå. Jag gör det ändå, för jag vet att jag inte är den där mannen, egentligen. Jag är inte den där arga, sura, elaka, bittra, stygga och ondskefullt tänkande mannen…
Det är tillfälligt. Jag är bara irriterad för att min dag gick i delar och för att det inte blev som jag önskade.
Utmattad, less och energidränerad, inser jag att det är försent att påminna mig själv om åtgärder för att bespara mig allt det där… All energi som går åt till att vara arg, irriterad och förbannad! To late! God Jul till mig!

Och jag somnar, i fem minuter, på vägen hemåt!
Hemåt, mot Alby, där mitt hem inte alls är, egentligen…

Bjällerklang och Hej Tomtegubbar… Sur uppstötning och lite mer Samarin! 
En Trillingnöt till?

Tack för ordet! / Arthur
På Återläsande! 

…det är tredje Advent, och jag tänker ha en dag i sängen! Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig. Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!

Tredje Advent. Lucia.

Jag tänkte ha en Söndag i sängen. Se lite slött på teve, umgås med katter och skriva lite grann.

Jag tar med datorn som sällskap.

En kopp kaffe kanske och med lite frihet från samvete och ångest, tänker jag äta min lunch där. På en bricka. I sängen. Hemma hos min man och kärlek, i Alby!

Kanske att jag till och med får igång en gammal film på teven i sovrummet, man vet aldrig.

Det svåra för mig är att jag alltid har ett samvete.

Jag har alltid en känsla av att jag borde, skulle kunna och måste…

Mitt samvete säger mig att jag har ofrånkomliga krav av att vara ”nyttig”, göra ”bra saker” och uppnå någon typ av ”resultat”. Jag måste ”leverera” och jag måste hela tiden vara effektiv, duglig, känna mig tjänligt duktig. Jag avskyr det! Det äter på mig, inifrån! 

Jag känner mig lat, slö, dum och fullständigt onödig. Jag inbillar mig att alla andra, inklusive min blivande man, tänker, känner och upplever samma sak! Bara slö, lat och oföretagsam! 

För när alla andra går till sina arbeten, så vilar jag lite till och sedan tar jag itu med mina göranden under dagen och numer går det inte fort. Mina ”måsten” är inte många i veckorna, men det tar tid och det tar planering för att få ihop det!

Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig.

Om det bara kunde få vara i bakgrunden, som en radio på låg volym, och om jag bara kunde låta det vara… Men nej! Det är som om det där jag blev matad med under min uppväxt och även i en del av mina kärleksrelationer; Att vara bra, visa goda resultat, göra gott ifrån sig, sköt sig själv, ”är du lat din jäkel”, göra något nyttigt, jobba mer, ta med jobbet hem, och ”du som bara går hemma”… ”Vem tror du att du är”.., det ekar i tillvaron hela tiden!

Jag kämpar med det där! Jag jobbar hårt med att acceptera min nya situation och mitt nya sätt att leva och vara.

Orken finns inte längre. Lustan finns inte mer och min strävan efter resultat och prestation är som bortblåst!

Men mitt alltid så ”bra”, ”duktiga”, ”produktiva” och mest ”strävsamma” jag finns naturligtvis kvar hos mig och det är den lille gubben som är mina referenser och min källa för meriter. Det är den fulingen som fortfarande är min identitet!

Och jag var ju bra! Jag var duktig! Jag ville vara bäst!

Jag var en jäkel på att arbeta när jag väl var yrkesverksam. Jag var en sjutusan till kille att ställa upp och sa alltid ja! ”Självklar är jag med”… eller, ”Jag fixar det där! Jag tar hand om det! Jag ordnar”, som en papegoja sa jag alltid; ”Jag sköter om det där, jag ser till att det blir gjort, jag kan och jag vill”.

Jag trodde, seriöst, att jag outbytbar, oersättlig och att jag var en av dem som betydde mycket för min arbetsgivare.

När jag väl brände ut hela min person och jag gick i bitar av trötthet och sorg över att vara slut som människa, ersattes jag på en eftermiddag.

Min första utmattningsdepression hade jag sommaren och hösten 2005.

Jag var ledig i två veckor. Låg hemma och grät. Orkade inte duscha och ville inte äta. Rehabilitering? Knappast! Mer medicinering och dessvärre mer droger (Alkohol är en drog, vilket jag syftar på i det här avseendet!)

Hösten 2006 kom nästa dråpslag och det blev värre än den första. Lugnande, antidepressiva mediciner och någonting att sova på… I samma veva dog min man, ett av mitt livs stora kärlekar… Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!

Och när man faller stenhårt mot golvet och inte orkar ta sig upp igen, så vaknar det där duglighetsmantrat och sårbarheten till liv.

Sårbar för att man inte räcker till längre. Sårbar för att man är utkonkurrerad och borta från spelplanen. Att duga, att vara ”bra” och göra rätt ifrån sig, tuggar i huvudet och självförtroendet slår i botten. Totalt värdelös och totalt jäkla oanvändbar.

Och så tror man, man hoppas, att man skall kunna komma igen, ta sig tillbaka! Och så inser man det tragiska, att hela ens person och varande faktiskt existerade enbart genom yrke, prestige och framgång!

Självklart blev det en sorg. Det blev förbannat sorgligt att ens hela identitet låg i att vara bäst, vara bra och tro sig vara oersättlig…

Och mantrat går i tretakt; ”Du duger inte, du duger inte, du duger”…

Och jag är så medveten om det, hela min livssituation, och jag ser det så klart och tydligt, hur det är, hur jag tänker och jag vet ju varför!

Jag har svar och jag har hela samlingen med lösningar och jag vet även varför mitt inre snurrar på som en LP-skiva med repor och skador.

Jag vet varför, och ändå så löper hela min själ amok för att jag inte kan, inte orkar och för att jag ständigt är på min vakt för att jag är rädd att nedstämdheten och depressionerna ska ta mig i sitt grepp.

Men att veta och ha svar, behöver nödvändigtvis inte betyda att man kan leva i dem, leva med dem eller acceptera att det är som det är…

Jag arbetar med det och jag försöker att finna acceptans, men duktighets-Arthur knackar mig hela tiden på ryggen och gör sig påmint…

Skuld, skam och dåligt samvete, som snabbt blir till ångest och frågor om varför…

Men idag, en Söndag som denna, när minusgraderna krafsar på rutorna, och det är tredje Advent, så tänker jag ha en dag i sängen!

Jag tänker bo där och grotta ordentligt. Jag tänker bygga mig lite trygghet och jag ska verkligen försöka att bara låta allting annat vara, njuta och smeka katterna på magen och dricka en stor kopp mörkrostat kaffe…

Jag lovar ingenting, men jag ska ge det ett allvarligt försök!

Väl Mött  och tack för ordet!

/ Arthur 

Njut dagen!